Kategoriarkiv: Försvar

Säkerhetsrisken Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:Corren.

Förra veckan hotade den ryske ambassadören i Danmark vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sina örlogsfartyg med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld. Ett makalöst grovt och chockerande rått uttalande.

Men en gangsterdiplomati som är helt i linje med Putinregimens extremt fientliga uppträdande i Östersjöområdet de senaste åren. Ryssland kränker inte bara systematiskt Sveriges gränser till sjöss och i luften. Ryska stridsflygplan har också simulerat kärnvapenangrepp mot svenskt territorium.

Även Baltikum och Polen har utsatts för nukleära anfallsövningar av den ivrigt upprustande ryska militärkolossen. Att Danmark nu fått göra andra Östersjönationer sällskap i den radioaktiva skottgluggen borde således inte förvåna.

Ryssland vill skrämma till anpassning och underkastelse, sannolikt med det långsiktiga målet att göra den strategiskt viktiga Östersjön till ett i praktiken ryskdominerat innanhav (en dröm som har gamla anor i Kreml).

Efter Ukrainakriget och stölden av Krim finns skäl att frukta att baltstaterna står i tur för Putins revanschistiska imperieplaner. Här har den ryske härskaren en gyllene chans att ytterligare förnedra och splittra det väst som redan fegat ur från att sätta hårt mot hårt i Ukraina.

Till skillnad från det olycksaliga ukrainska folket har invånarna i Estland, Lettland och Litauen Natomedlemskapets skyddsgarantier att luta sig emot. Problemet är att dessa länders utsatta geografiska position gör dem mycket svårförsvarade, och skulle Nato vilja riskera ett europeiskt storkrig för Baltikums skull?

Ska ett ryskt angrepp trovärdigt kunna avskräckas, har Sverige en oundviklig nyckelroll. I synnerhet om man tar Gotland i beaktande. Med denna ö i ryska händer kan militär kontroll över Östersjön snabbt etableras, och undsättande sjö- och flygstridskrafter från Nato till baltstaterna effektivt skäras av.

Omvänt kan ett starkt svenskt försvar, inkluderande Natobaser med insatsberedda styrkor, både på Gotland och längs vår övriga Östersjökust, sända signalen att priset för iscensättningen av ett nytt Krim på baltisk mark vore väldigt högt.

Men Sverige saknar dels egen militär kapacitet att tala om, dels ingår vi inte i Natos medlemskrets. Därmed är vi ingen stabiliserande aktör i regionen. Utan tvärtom en säkerhetsrisk, som snarast inbjuder Ryssland till fortsatta äventyrligheter och vidare aggression.

På sin blogg den 21/3 varnade Försvarshögskolans tidigare chef Karlis Neretnieks för att vårt allians- och försvarslösa land kan utnyttjas som ett presumtivt verktyg i Putins erövringspolitik:

”Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, ‘låna’, sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för Nato att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option”.

Men förståelsen bland ansvariga politiker i regering och riksdag tycks ytterst begränsad. Man kan inte ens ena sig om tillräckliga anslag till det famösa ”enveckasförsvaret”, som i bästa fall är stridsdugligt i mitten av nästa decennium. Ett svenskt Natomedlemskap är också långt borta.

Vad återstår? Att prova bönens makt om lugnare tider?

Det förrådda Ukraina

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/2:Corren.

I söndags var det ett år sedan det provästliga upproret i Ukraina tvingade landets korrupta, Kremlvänliga president Viktor Janukovytj att fly. Oppositionens seger i Kiev vägrade godtas av Vladimir Putin.

Att det ukrainska folket skulle få friheten att orientera sig mot EU kunde inte accepteras av den revanschistiska ryska grannen, som ville göra Ukraina till en vasallstat inom sin egen ”intressesfär”. Putin svar blev brutal militär aggression.

Krim annekterades och i östra Ukraina orkestrerades en blodig ”separatistrevolt”, understödd av ryska trupper med tunga vapen. Överenskommelsen i Minsk den 12 februari fick varken krutröken att skingras eller stakade ut något som ens hjälpligt kunde kallas en acceptabel konfliktlösning.

”Putin vann i allt. Avtalet ledde inte till någon vapenvila utan gav ryssarna möjlighet att förstärka sin offensiv mot Debaltseve, eftersom de ukrainska soldaterna fått order att inte skjuta annat än i självförsvar”, konstaterade nationalekonomen och östeuropaexperten Anders Åslund i SvD den 22/2.

Han anklagar Tysklands Merkel och Frankrikes Hollande för att med Minskavtalet ha sålt ut Ukraina på ett sätt som liknar ”München 1938 när Neville Chamberlain och Edouard Daladier gav Hitler Sudetenland”. Att ett europeiskt broderland prisgivits igen åt en stridslysten, respektlös och notorisk lögnaktig militaristisk stormaktsregim är ett skändligt svek av historiska dimensioner.

Minns bakgrunden. Efter Sovjetimperiets fall ärvde Ukraina en kärnvapenarsenal som var den tredje största i världen. Med Budapestmemorandumet 1994 gav Ukraina upp kärnvapnen mot att Ryssland, USA och Storbritannien garanterade den nyligen självständiga nationens säkerhet och territoriella integritet.

Dessa tre permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd lovade hjälp om Ukraina skulle utsättas för hot i framtiden. Samma år blev Ukraina medlem i Natos Partnerskap för fred. Ukraina även deltagit i mängder av fredsbevarande FN-operationer jorden runt.

Vad är allt detta värt idag; de säkerhetsstrukturer som Ukraina försäkrats om, inlemmats i och aktivt bistått? Skulle Ryssland tillåtas rasera rubbet är det mer än Ukrainas öde som står på spel.

Det är en signal om att den internationella säkerhetsordningen efter 1945 mest bara är fluff, skrift i vatten, att anarki och den starkes rätt råder. Fullvärdigt Natomedlemskap synes i Europa vara den enda kollektiva strukturen som garanterar skydd för enskilda nationer vid angrepp (vilket i och för sig återstår att se om Ryssland ger sig på det svårförsvarade Baltikum).

”EU måste tänka om illa kvickt. De EU-länder som kan bör leverera vapen till Ukraina och be USA att ta ledningen”, menar Anders Åslund. Problemet är att vapenleveranser inte räcker i dagsläget. Ska Ukraina ha en rimlig chans att hävda sig mot Rysslands övergrepp, krävs insatser av Natotrupper som sätter hårt mot hårt på marken.

Detta anses dock vara politiskt omöjligt. Risken av en upptrappning förskräcker. Men risken av att ryggradslöst förråda Ukraina till Putin kan bli än värre och omfattande i förlängningen.

Merkel och Hollande, liksom övriga demokratiska höjdare, har skäl att betänka vad Winston Churchill sa till Chamberlain efter München: ”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig”.

Trängd regering om Saudiavtal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

Den rödgröna regeringen påstår sig vilja bedriva en feministisk utrikespolitik. Att Sverige då har ett militärt samarbetsavtal med den råbarkat kvinnofientliga diktaturen i Saudiarabien håller inte, menar riksdagsledamoten Hans Linde från det feministiskt socialistiska Vänsterpartiet.

Samma åsikt har Birgitta ”feminism-utan-socialism” Ohlsson i Folkpartiet utan folk. Inför riksdagens utrikesdebatt i förrgår skrev hon en debattartikel i Dagens Industri med kravet att Saudiavtalet måste sägas upp.

Att Sverige överhuvudtaget exporterar vapen till Saudiarabien, ett av de värsta tyrannierna i världen, är tveklöst anmärkningsvärt. Om inte regeringen avslutar samarbetet ger man ett genant prov på en feministisk utrikespolitik utan feminism. Men framför allt: utan moral.

Ukrainas sak är vår

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Ju oroligare det blir i världen, desto bättre är det för Linköping. Skulle man ironiskt kunna säga. Kommunens största privata arbetsgivare, försvarskoncernen Saab, uppvisar starka vinstsiffror och har all anledning att vänta fortsatt fina affärer framöver.

”Vi kommer att se en ökning av försvarsutgifterna och vi ser ett ökat intresse för våra produkter”, konstaterade Saabs vd Håkan Buskhe i gårdagens Corren. Den gamla cynismen om att ”den enes död är den andres bröd” ligger nära till hands. Men verkligheten går knappast att blunda för längre.

Den iskalla sanningen är att inte minst Sverige, vars försvarsmakt skandallöst missköts under många år, är i stort behov av de avancerade vapensystem som Saab erbjuder. Kundpotentialen bland många andra europeiska länder torde också vara mycket god, eftersom få regeringar hittills brytt sig om att leva upp till Natos rekommendation att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

I realiteten har man förlitat sig på att USA ska dra lasset för att skydda Europa. Nu måste rimligen även vi européer inse nödvändigheten av att höja beredskapen och vässa den egna militära förmågan. Ty som utrikesminister Margot Wallström (S) sa när hon presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen under onsdagen: ”Vi lever i en ödesgemenskap, och vi gör det i en allt mer osäker tid”.

Wallström pekade på Rysslands aggression mot Ukraina som ”den största utmaningen mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut”. Helt riktigt.

Ett brutalt övergrepp har skett mot en suverän stat i vårt närområde. Ryssland vägrar att låta Ukraina välja sin egen väg och närma sig EU. Ryssland har åsidosatt folkrätten och alla etablerade normer för civiliserat mellanstatligt uppförande, annekterat en del av Ukrainas territorium (Krim) och bedriver aktiv krigföring i landets östra regioner.

Det är som 30-talet har gjort comeback. Vladimir Putins släktskap med diktatorer ur Europas mörka förflutna är närmast övertydligt. Han respekterar inga överenskommelser, inga fastställda nationella gränser, hans beteende mot omvärlden är lögnaktigt, falskt och hänsynslöst.

Historien har gett oss en avgörande lärdom: stoppas inte en sådan angripare på ett tidigt stadium, växer bara dennes aptit med varje erövring och situationen blir åtskilligt värre längre fram.

Parallellen till 30-talet har hittills utfallit till Putins fördel. Demokratierna, då som nu, har misslyckats att svara resolut och bestämt på en aggressiv europeisk stormakts kränkning av ett annat lands integritet och självbestämmande.

Ska Ukraina bli vår motsvarighet till Tjeckoslovakien som skändligen offrades i München 1938? Vi vet resultatet av det försöket till ”konfliktlösning”. Eller ska vi sätta hårt mot hårt innan det kanske är Baltikums tur att utsattas för Putins gröna män i omärkta uniformer?

Med hänvisning till Islamiska statens härjningar i Mellanöstern deklarerade Wallström igår: ”Regeringen undersöker förutsättningarna för att skicka svensk militär personal till Irak som kan bidra till utbildning av trupper som strider mot ISIL”.

Frågan är om inte den europeiska ödesgemenskapen kräver att Sverige och övriga EU, inkluderat Nato och USA, allvarligt borde överväga att göra samma sak till Ukrainas försvar.

Politik är att välja

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

”Bara de bidrag och ersättningar som jag tidigare ansvarade för som socialförsäkringsminister betalar ut 1,2 miljarder kronor om dagen”, skrev Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i DN förra veckan.

Beloppet säger en del om utgiftskostnaderna för den svenska socialstatens omhändertagarapparat. Sätt det i relation till omhändertagandet av nationens säkerhet.

På mindre än fyra dagar hade de sociala bidragskostnaderna täckt Försvarsmaktens begärda anslagsökning på fyra miljarder kronor årligen, detta för att det politiskt negligerade militära försvaret ska kunna fungera någorlunda bättre.

Nog finns resurser att förstärka skyddet av Sveriges frihet i en orolig tid. Frågan är vilka prioriteringar vi vill göra.

Ris och ros till Batra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:Corren.

I lördags kröntes Anna Kinberg Batra till ny moderatledare vid partiets extrastämma i Solna. På söndagen avslöjades att ännu en ubåtskränkning troligen skett i höstas.

Kort efter försvarets uppmärksammade insats i Stockholms skärgård under mitten av oktober, jagade militären på nytt en misstänkt främmande farkost i huvudstadens närhet. ”Det är någon som inte respekterar Sveriges territoriella integritet över huvud taget utan använder våra vatten som sin egen bakgård”, säger Niklas Wiklund, örlogskapten i flottan som driver den välrenommerade försvarsbloggen Skipper (SvD 11/1).

Allvaret i vårt klent skyddade lands utsatthet och det drastiskt försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjöregionen har åter illustrerats. Men det gav i alla fall Batra tur med tajmningen.

I sitt installationstal bröt hon med företrädaren Reinfeldts njugga inställning till försvaret och signalerade en återgång till klassisk moderat politik. Upprustning behövs och ett svenskt Nato-medlemskap ska aktualiseras. Det är lika välkomna som nödvändiga besked från ett parti som tidigare kvaddat mycket av sin trovärdighet på dessa för nationen centrala områden.

Nu krävs en skarp, offensiv och folkupplysande opposition från Batras sida som kan bidra till att nöta ner Socialdemokraternas irrationella motstånd till fullvärdigt medlemskap i Nato.

Det svaga Sveriges allianslösa tillstånd är oansvarigt och omöjligt när orosmolnen tätnar över Europa, och ett anfallskrigande Ryssland bortom allt tvivel demonstrerat att man struntar i andra länders gränser. Om detta bör Batra enträget berätta så länge Löfvenregeringen vimsar med att blanda bort korten i Natofrågan.

En annan utmärkt markering var att Batra avser att hålla fast vid Moderaternas liberala linje beträffande asylrätten och arbetskraftsinvandringen. Dock ska integrationspolitiken bli bättre så att fler nyanlända snabbare kan börja jobba. Förträffligt, men hur ska det gå till?

Förutom att skatten på arbetade människors inkomster fortfarande är extrem (trots den lilla lättnad som jobbskatteavdraget gett), är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en destruktivt stelbent arbetsrättslagstiftning och kollektivavtal som driver upp ingångslönerna för högt.

Konsekvensen är att enkla jobb straffats ut, företagen vågar inte anställa och sämre kvalificerade personer får svårt att skaffa jobb där kostnaden står i paritet med deras lägre produktivitet. Sysselsättningsproblemen synes hopplösa att komma runt om inte dessa hinder lyfts bort.

Exempelvis kunde Moderaterna förorda en fri individuell kontraktsrätt mellan arbetstagare och arbetsgivare som trumfar fackets kollektivavtal, samt avskaffa Las-eländet. Tyvärr tyder inget på att Batra är intresserad av detta, hon avfärdar uttryckligen sitt ungdomsförbunds krav på en förändrad arbetsrätt.

Surt för alla som idag blir utelämnade åt Ams eller socialkontoret eftersom systemet nekar dem rimliga förutsättningar att skapa en tillvaro baserad på självständig försörjning.

Ett annat minus är att Batra inte utesluter mer statliga förmyndaringrepp i föräldraförsäkringen genom ”stärkt” jämställdhetsbonus på skattebetalarnas bekostnad och ökad kvotering i form av fler pappamånader.

”Vi åkte inte hit i dag och engagerade oss politiskt för att få makt över andras liv. Utan för att fler ska få det över sitt eget”, sa Anna Kinberg Batra till sina partikamrater på Solnastämman. Okej, visa det då.

Reagans recept igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En bensinmack förklätt till ett land, har den amerikanske senatorn John McCain kallat Ryssland. I ekonomiskt hänseende är det en fyndig karaktäristik. Någon avancerad och konkurrenskraftig industriproduktion finns inte, förutom vapenbranschen.

Ryska tillverkare av krigsmaterial har de senaste åren kunnat rulla sig i rubel. Försäljningen ökade med 35 procent 2012 och 20 procent 2013. Årligen motsvarar intäkterna 235 miljarder svenska kronor, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri.

Men den helt dominerande köparen är Vladimir Putin i Kreml, som storsatsar på att modernisera den ryska militären. Och för det, plus att hålla sin befolkning på gott humör, är han beroende av pengarna från Rysslands export av olja och gas. Den ryska ekonomin står och faller med dessa råvaror.

Putin har onekligen lyckats i sin ambition återskapa en situation som påminner om kalla krigets Sovjetepok. Vapenmakt och olja var även basen för det sovjetiska imperiet. Putin borde kanske tänkt på vad som inträffade under 80-talet när USA:s president hette Ronald Reagan.

I sin strategi för att knäcka Sovjetunionen fick han USA:s allierande Saudiarabien, världens ledande oljenation, att närmast dränka marknaden med det svarta guldet. Saudiarabiens officiella skäl för att dumpa priset var att försvara sin globala marknadsposition, vilket också försvagade många andra oljeproducerande länder. Den tidigare mäktiga OPEC-kartellens inflytande i världspolitiken slogs sönder.

Men framför allt blev det hej då Sovjetunionen.

När oljepriset rasade förlorade Kreml sin enda egentliga källa till livsviktig hårdvaluta, kunde inte hänga med i Reagans militära upptrappning och började blöda till döds. Ser vi nu en repris på historien?

Saudiarabiens oljekranar flödar ånyo. Dels handlar det om sänka den regionala arvfienden Iran, vars ekonomi redan är svårt pressad från omvärldens straffsanktioner till följd av mullornas kärnvapenprogram.

Dels är det ett svar på Rysslands inblandning i Syrienkonflikten. Saudierna gillar inte Putins stöd till Bashar al-Assads regim, som är allierad med Iran. Priset per fat är idag runt 60 dollar. Kremls kalkyler för att hålla sin affär igång bygger på ett pris kring 100 dollar. I kombination med EU:s och USA:s sanktioner efter Krimockupationen är konsekvenserna förödande.

Rubeln faller som en sten, inflationen rusar, räntorna stiger mot himlen för att parera, den internationella kreditmarknaden är stängd, ingen varken kan eller vill investera längre, kapitalutflödet är epidemiskt, utländsk valuta är en bristvara och tillväxten krymper.

Ekonomiskt liknar Ryssland en groggy boxare som vinglar omkring i ringen efter träffen av en stenhård högerkrok. Frågan är bara vad nästa kapitel blir. Förra gången slutade det med att Sovjetunionen kastade in handduken i fredliga former. Hur Putin och hans kumpaner agerar framöver är höljt i ovisshet.

Men vi bör nog försäkra oss om att kunna hålla garden uppe, precis som Reagan gjorde. Han förstod att tränger man in den ryska björnen i ett hörn, är det bäst att vara rustad.

Ronald Reagan

Stalins sanning gäller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:Corren.

När Vladimir Putin tog över rodret i Kreml efter Boris Jeltsin år 2000, inleddes vad som författaren och journalisten Arkadij Waxberg kallade en ”KGB-isering” av det ryska samhället. Det demokratiska experimentet var slut.

Bakom kulisserna hade tjänstemännen från sovjetsystemets säkerhetsapparat (dit Putin som bekant hörde) kammat hem spelet. Styret blev alltmer auktoritärt, militariseringen tilltog, det statliga propaganda- och desinformationsmaskineriet oljades effektivt upp och den bisarra personkulten kring Putin började påminna om Stalintidens.

Regimens syn på det förflutna gav en mycket oroande signal om vilken mentalitet som var förhärskande i Kreml. I officiellt sanktionerade skolböcker som Modernare rysk historia 1945-2006 ursäktades exempelvis Stalins terror med att den var ”ett redskap för att lösa extrema uppgifter under extrema förhållanden”.

2005 deklarerade Putin att Sovjetunionens sammanbrott var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Vad hade vi att vänta av en rysk ledare med en sådan uppfattning om en av historiens värsta totalitära monsterstater som ockuperade halva Europa i fyra decennier?

Den aggressiva ryska militära aktiviteten i Östersjön, kriget mot Georgien, invasionen av östra Ukraina och annekteringen av Krim borde knappast kommit som en överraskning. Ändå denna märkliga yrvakenhet i Sverige och övriga Västeuropa, där politikerna i det längsta satsat på vänskapliga relationer med Moskva och låtit försumma sitt eget militära försvar.

De senaste fem åren har Natoländerna skurit ner sina försvarsanslag med 20 procent. Endast tre europeiska Natomedlemmar – Storbritannien, Grekland, Estland – följer idag rekommendationen att anslå 2 procent av BNP till försvarsbudgeten (Fokus 21/11).

I allianslösa Sverige är anslagen till det beryktade ”en-veckas-försvaret” (som i bästa fall inte är operativt förrän 2024) bara 1,1 procent av BNP.

Vad som rör sig i Putins huvud angående Rysslands agerande framöver är naturligtvis svårt att veta. Men ytterligare ett uttalande av honom gällande gårdagen ger en skrämmande fingervisning om att det inte direkt är fred och harmoni som Kreml siktar på.

Nyligen rättfärdigade Putin förra århundradets skändligaste diplomatiska avtal: Molotov-Rippentrop-pakten mellan Stalin och Hitler 1939. ”Vad är det som är så förfärligt med det?”, frågade Putin retoriskt inför en grupp ryska historieforskare den 5/11.

Det var alltså denna djävulspakt som betydde starten på andra världskriget. De bägge tyrannerna slöt förbund om att erövra sina grannländer och broderligt stycka bytet med Polen som inledande offer.

Sovjetimperiets utbredning efter 1945 motsvarade i stort sett den ryska intressesfär som Stalin gjort upp med Hitler om. Med ett undantag: Finland, som bitit ifrån så rejält mot ryssarna att nationen slapp dela Östeuropas bistra öde.

Finland tvingades avträda betydande territorium, men undgick att bli en kommunistisk slavstat under Kremls stövelklack. Vid en mottagning för finska officerare 1948 förklarade Stalin: ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé”.

Sorry, det är en sanning som gäller än i hanteringen av den Stalinnostalgiska, revanschistiska ryska regimen. Vilken respekt tror ni Putin har för EU, Nato och Sverige då?

Historien går igen

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 18/11:Corren.

På hösten upptäcks främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Bland annat observeras ett ubåtstorn. Den svenska marinen har usla resurser, men samlar ihop vad man har och gör en större insats. I dagar pågår en avancerad katt och råttalek, innan inkräktaren försvinner österut.

Föregående år har flera andra misstänkta kränkningar skett. Nu går det inte att blunda längre. Bevisen är otvetydiga och allt talar för att ryssarna är i farten. Ubåtskrisen är ett faktum.

Det kunde varit oktober 2014. Men händelsen ägde rum 1980, vid Utö. Åtta år tidigare hade svenska politiker, under intryck av den lovande avspänningen mellan USA och Sovjet, optimistiskt inlett en långtgående nedrustning som drabbade marinen hårt.

Kapaciteten för ubåtsjakt raderades nästan ut. Att 70-talets svenska regeringar handlat lika oklokt som förhastat stod solklart för hela världen året efter Utödramat, när den kärnvapenbestyckade U137 körde på grund i militärt skyddsområde vid örlogsbasen Karlskrona.

Politikerna, som med det olyckliga försvarsbeslutet 1972 börjat inteckna en fredlig avveckling av kalla kriget, tvingades se verkligheten i vitögat och anslagen till marinen ökade. Stormaktsrelationerna var vid det här laget frusna till is.

Med Sovjets invasion av Afghanistan 1979, jämte utplaceringen av nukleära medeldistansrobotar (SS-20) i Europa, hade säkerhetsläget förvärrats påtagligt. I Östersjön uppträdde ryssarna synnerligen aggressivt, vilket Sverige fick känna på under hela 80-talet.

I rekordfart blev det nödvändigt för marinen att försöka återta sin förlorade utbåtsjaktsförmåga.

Det var priset för en svensk försvarspolitisk naivitet, som inte minst illustreras av Arkadij N Sjevtjenkos memoarer. Han var rådgivare åt utrikesminister Andrei Gromyko under 70-talets inledande år och skriver följande om vad som då utspelades i Kreml:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena strax efter det statsminister Olof Palme besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Sovjet utvecklade en mycket slagkraftig kapacitet gällande undervattensoperationer och att ryssarna i högsta grad var aktiva i svenska vatten fram till åtminstone 1993 bör det inte råda några tvivel om. Graverande information finns i mängd (läs exempelvis gärna förre ÖB Bengt Gustafsson bok Sanningen i ubåtsfrågan, 2010, eller Joakim von Brauns och Lars Gyllenhaals avslöjande studie Ryska elitförband, 2013).

Det är denna kapacitet som Putins Ryssland i dessa dagar bygger vidare på och finslipar.

Intresset för Sverige och vår långa kuststräcka kvarstår, vilket är fullkomligt naturligt för en revanschistisk stormakt med ambitionen att skaffa sig strategisk kontroll över Östersjön. Särskilt som ryssarna både nu och under Sovjettiden betraktar oss som en informell Natomedlem.

Och själva står vi där igen, nära nog nakna i försvarshänseende efter att politikerna ännu en gång fredsoptimistiskt intecknat framtiden. Bara för att ånyo överraskas av ett förvärrat säkerhetspolitiskt läge med ett diktatoriskt Ryssland som upprustar, invaderar andra länder och beter sig folkrättsligt sjövilt.

Lenins värld eller Wilsons?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

Vid förra sekelskiftet härskade Europas stormakter på den globala scenen. Deras försök till gemensamt självmord i världskriget 1914–18 gjorde slut på den europeiska hegemonin.

Ur slagfältens krutrök klev två män fram som på gott och ont kom att forma den nya världen. Båda var utopister, vars politiska handlande radikalt skiljde sig från vad som tidigare varit brukligt, eller ens tänkbart.

Den ene var Lenin. Hans bolsjeviker kuppade till sig makten i Ryssland efter att krigsmotgångarna fått tsaren att abdikera 1917. Lenin lovade att frälsa världen med kommunism. Han skapade också den första totalitära staten – Sovjetunionen – med allt vad det innebar av förtryck, terror, slavarbetsläger och massmördande.

Lenins stat blev modell för den moderna diktaturen. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot, Saddam Hussein, Kim Il Sung, Hafez al-Assad, Muammar Gaddafi: samtliga byggde de sina gangstervälden på det arv som Lenin efterlämnade.

Den andre var USA:s president Woodrow Wilson, under vars ledning Amerika på allvar steg in i världspolitiken. Wilson hävdade i kontrast till Lenin att demokratin var mänsklighetens frälsning, vilket var anledningen till att USA intervenerade i första världskriget för att hindra Europa från att hamna under det tyska kejsardömets dominans.

I början av 1918 höll Wilson ett tal i den amerikanska kongressen där han lanserade ett program i 14 punkter syftande till en varaktig, global fred. Det var ett revolutionerande manifest för en ny världsordning, som slog fast principerna om frihet, demokrati, nationellt självbestämmande och internationellt samarbete.

Inflytandet från Wilson kan inte överskattas. Hans ideal blev vägledande för president Franklin D Roosevelts beslut att befria världen från nazismen under andra världskriget. Även Ronald Reagan var en varm beundrare av Wilson.

Det var från honom som Reagan hämtade moralisk inspiration när det gällde att knäcka Sovjetkommunismen på 1980-talet. Wilson, Roosevelt och Reagan ansåg alla att USA hade ett särskilt ansvar för att värna universella frihetliga värden, något som de menade var kärnan i den amerikanska utrikespolitiken.

Putinregimens Ryssland agerar skickligt aggressivt, och hittills ödesmättat framgångsrikt, för att successivt återta det gamla Sovjetimperiets förlorade maktpositioner. Som inte minst angreppen mot Ukraina visar är Putin helt främmande för Wilsons idéer.

Att Ryssland tar sig rätten att samvetslöst kränka sina grannars nationella suveränitet och ta kontroll över deras territorium är något oerhört – ett grundskott mot den civiliserade europeiska säkerhetsstrukturen. Vad blir nästa konflikthärd efter Ukraina? Måhända Baltikum och då ligger vårt nedrustade, allianslösa Sverige farligt nära att dras in.

Den militära spänningsnivån har redan ökat dramatiskt i Östersjöområdet. Och det är inte bara mot Sverige som den ryska stridsmakten uppträder flagrant provokativt i syfte att testa vår beredskap och injaga fruktan. Även övriga Östersjöländer utsätts för samma fientliga tryck.

Med Berlinmurens fall i november 1989 såg det ut som att världen tillhörde Wilson. I november 2014 är det långt ifrån självklart. USA är fortfarande den starkaste nationen med överlägsna försvarsmuskler.

Men ledarskapsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det svidande nederlaget för Demokraterna i förra veckans kongressval, då Republikerna vann majoritet i både senaten och representanthuset, berodde till icke ringa del på missnöjet med president Barack Obamas svaga och tvehågsna utrikespolitik.

Symptomatiskt är att den amerikanska tidskriften Forbes nyligen för andra året i rad rankade Vladimir Putin som världens mäktigaste man, inte Obama.

Ett resolut amerikanskt engagemang på ett tidigt stadium hade möjligen kunnat hålla Putin i schack och avskräckt honom från värre äventyrligheter. Sorgligt nog saknades förutsättningarna.

Obamas svala intresse för Europa bäddade snarare för en utveckling i motsatt riktning. Vita husets oförståelse för Putinregimens natur, ambitioner och motiv gjorde inte saken bättre. Belysande är ett replikskifte under presidentvalskampanjen 2012, då republikanen Mitt Romney förklarade att Ryssland utgjorde USA:s största geopolitiska hot. Obama avfärdade Romney med en spydig hånfullhet: ”Åttiotalet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka”.

Den ignoranta nonchalansen har kostat Europa och USA dyrt.

I Mellanöstern har Obama saknat både vilja och strategi för att hantera det regionala sönderfallet efter den arabiska vårens krossade förhoppningar. Libyen är i totalt kaos. Militanta islamister har firat betydande triumfer i de praktiskt taget upplösta staterna Syrien och Irak.

De kärnvapenbesatta mullorna i Iran (ledande sponsor av Israelhatande terrororganisationer som Hizbollah) hotar att utnyttja situationen till att stärka sitt inflytande. USA kanske rent av tvingas tillåta Iran att spela en avgörande roll för uppnå någon slags regional stabilitet igen, trots den mardrömsaktiga draksådd det riskerar att innebära långsiktigt.

Andra svåra utmaningar är kommunisttyrannierna Kina och Nordkorea i Asien. Liksom moraset Afghanistan och kärnvapenstaten Pakistan, bägge plågade av fanatiska islamister.

I denna globala kraftmätning mellan frihet och förtryck är ett vacklande USA det sista vi behöver. Ska morgondagen vara Wilsons, eller ska världen dväljas i Lenins långa skugga av tyranni och terror? Frågan är lika giltig nu som för hundra år sedan.