Kategoriarkiv: Försvar

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

En snurrig skandal

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (17/7) om helikopterkrisen i det svenska försvaret:

Året var 2001. Äntligen skulle försvaret få moderna helikoptrar.  S-regeringen beställde 18 medeltunga HP 14 av det europeiska konsortiet NH Industries. De skulle tas i bruk 2008. Hittills har projektet kostat närmare sex miljarder kronor utan att ett enda rotorblad har synts vid horisonten.

Enligt senaste budet dröjer det till 2017 innan HP 14 kan levereras. Man kan säga mycket om denna skandal, men det värsta är att våra trupper lämnas i sticket.

Helikopterbristen gör att Sverige saknar förmåga att ge stöd åt förbanden och transportera sårade, konstaterade Totalförsvarets forskningsinstitut nyligen. Det gäller både hemma, i Afghanistan och nu även insatsen med HMS Carlskrona vid Afrikas horn.

Situationen är uppenbart omöjlig. Försvarsminister Tolgfors signalerade i våras att regeringen övervägde köp av den beprövade helikoptern Black Hawk från USA. Utmärkt, begär offert och fatta beslutet.

Korvetter är viktigare än ubåtar

Publicerad den av
2

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är i farten dessa dagar. I SvD skriver han med anledning av att regeringen vill beställa nya ubåtar till flottan: 

”Försvaret hade en särskilt anställd utlandsstyrka, avsedd för militära insatser långt borta. Men mellan försvaret av Sverige och insatser internationellt var det ett glapp. Försvarspolitiken hade länge saknat ett tydligt perspektiv för närområdet – Östersjön, Norden och EU.”

Nu ska det bli ändring på det, lovar den gode Tolgfors. Fint. Om Alliansregeringen fått upp ögonen för bristerna i försvaret av våra egna nationella gränser är det sannerligen på tiden. Särskilt med tanke på att Ryssland precis satt igång med bygget av det gigantiska gasledningsprojektet Nord Stream. 

Leder det till att Östersjön i praktiken blir ett ryskt innanhav? Det är kanske att ta i. Men vi bör inte vara naiva om Kremls ambitioner. Nord Stream handlar om energi. Men det handlar i än högre grad om geopolitik och maktstrategi. Med gasleveranserna till den energitörstande västeuropeiska kontinenten hamnar främst EU:s nyckelmedlem Tyskland i en ömtålig beroendeställning.

Samtidigt fungerar Nord Streams pipeline som en enda lång rysk kontrollmarkör i Östersjön. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet. 

Makt bör dock mötas med motmakt. Annars blir det oundvikligen vår store, och inte särskilt pålitliga, granne i öst som dominerar showen. Vi måste därför tydligt kunna sätta oss i respekt, hävda vår integritet och låta förstå att Östersjön är ett fritt och öppet hav.

För detta krävs en starkare, större och synlig svensk flotta. 

Frågan är då om inte Tolgfors navigerar snett. Ubåtsvapnet i all ära. Men borde inte en satsning på fler korvetter ha högre prioritet i sammanhanget?

Fem stycken av Visbyklass är helt otillträckligt i ljuset av den hotande situationen. Enligt yrkesofficerare jag talat med på Marinbasen i Karlskrona ligger behovet snarare kring tolv. Det skulle vara minimiantalet för att kontinuerligt kunna upprätthålla ett slagkraftigt marint ytförsvar (givet att samtliga dessa korvetter också bevärdigas med offensivt fungerande vapensystem, vilket absurd nog inte är någon självklarhet!). 

Intervjuad om ubåtssatsningen säger emellertid Sten Tolgfors att byggandet av gasledningen Nord Stream inte har varit viktigt för regeringens beslut. Nej, och det märks. Vad har då varit viktigt?

Att rädda arbetstillfällen och ge exportmöjligheter åt Kockums? 

Mer att läsa:
Sverige måste rusta upp flottan
Reinfeldt vek ner sig för Ryssland 

Helt rätt att satsa på Black Hawk

Publicerad den av
Svara

”Försvaret utmärks av en oerhörd tröghet. Dogmer och särintressen har prioriterats, medan man brytt sig mindre om effektiviteten och hänsynen till skattebetalarna.”

Det skriver Folkpartiets smått legendariske försvarsexpert Hans Lindblad i sin bok  Jag var för snäll (1994). Under sina riksdagsår var Lindblad den politiker som mest klarsynt, kunnigt och envist drev frågan om en genomgripande strukturomvandling av Sveriges försvar. Det var en hård kamp.

Främst Moderaterna och Carl Bildt, i allians med höga dignitärer inom arméetablissemanget, var energiska motståndare till större förändringar. I bokstavlig konservativ anda värnade de hellre föråldrad kvantitet, än fokuserade på modern kvalitet. Omsorgen att till varje pris bevara gamla fredstida regementsförband lade en död hand över förnyelsen. Att utveckla en smal och vass, fungerande krigsorganisation – vilket Lindblad stred för – tycktes bisarrt nog länge ointressant.

Tack och lov fick Hans Lindblad till sist gehör för sina tankegångar. Inte minst med Gulfkriget 1990-91 blev det uppenbart att forna tiders massarméer hade spelat ut sin roll. Ett försvar likt Iraks och vårt eget, vars grundläggande modell fortfarande baserades på andra världskrigets erfarenheter, hade ingen suck mot USA-alliansens snabba och rörliga, högteknologiska styrkor.

Men om vägen till en beslutad strukturomvandling var svår och lång för Sveriges del, verkar det inte vara lättare att få den genomförd. Den ”oerhörda tröghet” som Lindblad menade utmärkte försvaret består uppenbarligen. Likaså nonchalansen mot skattebetalarna och den begränsade effektiviteten. Själv brukade Hans Lindblad tala mycket om värdet av helikoptrar. Ofta för döva militära öron.

Nu ska vi äntligen få moderna helikoptrar. Det skulle förra S-regeringen se till. Dock har alltihop blivit en dyr och utdragen skandal. Den nya serien H 14  har hittills kostat närmare sex miljarder kronor och skulle börja tas i bruk 2008. Inte ett rotorblad har dykt upp.

Enligt senaste uppgifter kan vi först 2017 få se en levererad H 14 vid horisonten. Givetvis helt oacceptabelt. Vad totalsumman för beställningen kommer att landa på står skrivet i skyn. Än allvarligare är att våra trupper i Afghanistan lämnas utan fullgod utrustning. Förslaget att ta avvecklade helikopter 4 ur malpåse och piffa upp dem är väl bättre än inget, men känns ändå som en klen nödlösning. Sannolikt ganska kostnadskrävande också.

Därför är det utmärkt att försvarsminister Sten Tolgfors (M) slagit näven i bordet. ”Regeringen har tröttnat på de ständiga problemen och förseningarna av inkommande helikoptersystem”, dundrade han igår på DN Debatt.

Tydligen siktar Tolgfors på att köpa in den beprövade amerikanska helikoptern UH-60 Black Hawk. Det är en väldigt bra och respektingivande maskin, som direkt kan lösa alla försvarsmaktens behov. Frågan är väl bara varför vi inte satsade på Black Hawk tidigare.

Nå, Sten Tolgfors har i alla fall visat berömvärd kraft för att få ordning på de omedelbara helikopterproblemen. Tidigare har han förklenande kallats ”tomhylsan” av sina kritiker. Idag tycker jag att ”höken” är ett namn som klär honom bättre.

Mao Zedong är långt klokare än Miljöpartiet

Publicerad den av
Svara

Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:

”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”

Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!

Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte. 

Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.

De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream). 

Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll. 

Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden? 

I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.

Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:

”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”

Frihetens bittra pris

Publicerad den av
3

Två svenska soldater har stupat i Afghanistan. Beskedet tvingar oss åter att inse att kampen för frihet och säkerhet i världen kräver ett högt, tragiskt och bittert pris. 

Men det skulle bli än högre, än värre, än outhärdligare om vi vände oss bort och lät extremisterna triumfera.

Denna tunga och nödvändiga erfarenhet har många andra nationer fått genomgå. Miljoner och åter miljoner människor lämnade sina hem och tog striden mot 1900-talets tyrannier i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Kostnaden blev ohygglig. 

Dock gavs inget val. En framtid i mörker och slaveri var – och är – helt enkelt inget värdigt alternativ. 

Idag känner frihetens fiender inga som helst gränser. Vad som händer i Afghanistan får direkta återverkningar för oss alla. Det var talibanväldet som härbärgerade Usama bin Ladin och gav möjlighet för al-Qaida att iscensätta terrorattentaten den 11/9 2001.

Det var också talibanvärldets totala förakt för mänskliga rättigheter som gjorde varje dag till en kvävande, skräckfylld plåga för Afghanistans invånare.

Det är talibanerna och deras fränder inom den islamistiska våldsideologin som nu åter hotar att destabilisera hela regionen. Den värsta mardrömmen vore om att det skakiga grannlandet Pakistan med dess kärnvapenarsenal hamnade  i fundamentalisternas händer. Konsekvenserna av ett sådant scenario är så fasansfulla att de knappt går att överblicka.

Den internationella insatsen som Sverige deltar i har karaktären av utnötningskrig. Vi måste därför visa att vår vilja och övertygelse är starkare än talibanernas. Det är ett tufft prov och mer blod kommer att spillas. Åtskilliga soldater från flera länder har redan stupat. Liksom våra egna landmän föll de för friheten.

Vi får aldrig låta deras offer vara förgäves.

”Israels försvinnande är säkert”

Publicerad den av
14

Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:

”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.

Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.

Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen. 

Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).

Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.

Militären ska inte vara fångar på fortet!

Publicerad den av
15

”Fasta befästningar är inget annat än monument över människans stupiditet”, lär den rörliga krigföringens mästare general George S Patton ha yttrat.

Nivån på dumheten blir knappast lägre om de aktiva befästningarna också är uppenbart antika. Kungsholms fort i Karlskrona skärgård är ett sådant exempel. Det byggdes på slutet av 1600-talet och har stått i marinens tjänst under 350 år. Men det enda fortet numera förmår försvara är sitt eget rekord som världens äldsta befästningsverk i kontinuerlig drift. 

Marinen har föga förvånande länge önskat avveckla alltihop och lägga sina begränsade resurser på nyttigare ting. Av outgrundliga skäl som rationella människor kan grubbla länge över, finns dock ett gammalt riksdagsbeslut om att militären måste hålla den nostalgiska showen igång. Kanske för att hedra minnet av stormaktskungen Karl XI som lät uppföra fortet och hela flottbasen i Karlskrona – vad vet jag? 

Nå, professionen har nu i alla fall tröttnat på charaden och börjar packa sina väskor ändå. ”Försvaret överger fortet”, larmar lokaltidningen BLT:s rubrik på nyhetsplats (ej online). Marinbaschefen Per Jenvald säger frankt att utvecklingen gjort Kungsholmen överspelad. Andra politiska och ekonomiska förutsättningar gäller: 

”Det finns inga styrningar om att vi ska vara kvar på Kungsholmen. Istället har myndigheten direktiv om att vara kostnadseffektiv och det blir vi om vi lämnar fortet.”

På Blekinges riksdagsbänk är emellertid konservatismen lika stenhård på bägge sidor blockgränsen. Kvaliteten på argumenten är också därefter. Peter Jeppsson (S), ledamot av försvarsutskottet, tar strid för fortet med följande tänkvärda ord: 

”Jag tycker helt enkelt att man ska vara försiktig med att lägga ner verksamhet”. 

Moderaten Annicka Engblom, även hon i försvarsutskottet, är inte sämre: 

”Kungsholmen är en del av Unesco och världsarvet. Det är viktigt att vi bevarar verksamhet i den här miljön.”

Hade sådana snillen fått bestämma på riktigt över Sveriges försvar, skulle väl fortfarande fästningarna i Varberg och Marstrand räknas som oumbärliga för rikets säkerhet, stridsfartygen drivas med segel och soldaterna använda pilbågar. 

Vad hela denna fråga i grunden illustrerar – på ett närmast parodiskt övertydligt sätt – är den mentala tröghet och snäva horisont som både Karlskrona och Blekinge tyvärr handikappas av. Det är ett ingrott kulturellt tankemönster som i mycket skyr de dynamiska omvandlingsprocesser, vilka är naturliga och nödvändiga i ett modernt samhälle. 

Vilket är oerhört synd, mot bakgrund av att Blekinge ruvar på massor av potential – om man i högre grad förmådde ställa möjligheterna framför problemen. Som då Kungsholms fort. Militärt må dess bäst-före datum ha passerat med råge. Än sen?

Anläggningen är inte mindre fantastisk för det. Tvärtom. Byggnadshistoriskt är det en gnistrande pärla i havsbandet, som rätt utnyttjad och marknadsförd kan bli ett av den lokala besöksnäringens starkaste ess. Tänk bara vilken underbar gästhamn för fritidsseglare. Komplettera med restaurang, hotell, vandrarhem, museum, konstgalleri – you name it. Vips, ett sommarparadis med få motstycken i Östersjön.

Vad är det att gnälla om?

Mer om Kungsholmen och Karlskrona:
Gå med i Facebookgruppen Låt Kungsholms fort bli civilt, länk här. 
Besök även fotobloggen Suddenly in Karlskrona, länk här. 

Ska vi låta Ryssland dominera Östersjön?

Publicerad den av
Svara

Med gasledningen mutar Ryssland in Östersjön säkerhetspolitiskt

”Sverige framstår allt mer som ett underskottsområde i säkerhetshänseende. Den stabiliserande roll för regionen som ett någorlunda starkt försvar skapar finns inte.”

Johan Tunberger, tidigare analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, i SvD den 27/1 2009.

Förra veckans svenska regeringsbeslut om att lägga sig platt för Kreml och släppa fram den ryska gasledningen i Östersjön gör onekligen Tunbergers bistra konstaterande än mer aktuellt. 

Sverige måste rusta upp flottan

Publicerad den av
12

Korvetter behövs

När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var god. Det var den inte. Istället hade vårt land i optimistisk anda nedrustat försvaret efter det stora kriget 1914-1918, förvissad om att Nationernas Förbund skulle reda ut internationella konflikter i fortsättningen.

Uppvaknandet blev brutalt. Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. Satsningen blev klar 1946. Men då hade Hitlertyskland redan kapitulerat sedan ett år tillbaka…

Det är en myt att historien upprepar sig, ty varje händelseförlopp är unikt. Dock har historien en märklig förmåga att imitera sig själv. Därför är det med viss ruelse man måste konstatera att Sverige åter gjort ungefär samma säkerhetspolitiska misstag som från epoken mellan de bägge världskrigen.

Ty efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning drabbades den svenska försvarsplaneringen av en ny våg av lättsinnig fredsoptimism. Fokus sattes på militära insatser långt borta i avlägsna länder, som exempelvis nu sker i Afghanistan. Samtidigt reducerades förmågan att försvara våra egna, fysiska gränser dramatiskt. Kalla kriget var ju över, eller hur? 

De rosenröda illusionerna krossades som över en natt när Ryssland drog i krig mot Georgien förra året. Yrvaket fick det svenska försvarspolitiska etablissemanget handfasta belägg för att 1700-talsfilosofen Immauel Kants vision om den eviga fredens tid fortfarande inte stod för dörren. Tvärtom hade vi i vårt närområde en auktoritärt styrd, aggressiv militär stormakt med värderingar och intressen som väsentligt skiljde sig från våra egna. 

Vi måste se realiteterna i vitögat. Ryssland har på ett demonstrativt tydligt sätt visat att man inte drar sig för att använda våld, hot och utpressning mot grannar som ingick i dess forna Sovjetimperium. Framtida konflikter med till exempel småstaterna i Baltikum, eller med tidigare ryska vasaller i Östeuropa (som Ukraina), kan leda till en oförutsägbar händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser – även för Sveriges del. 

Gasledningen i Östersjön, som regeringen Reinfeldt tvingats acceptera, understryker Rysslands dominanta maktpolitiska ambitioner. I höst har vi fått bevittna en jättelik rysk militärmanöver, Zapad 2009, kring våra kuster. Ett av manöverns uttalade syften var att öva försvar av just gasledningar… 

Gustav Nilsson (M)En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:

”Risken finns för att det blir ökad rysk militär närvaro i vår närhet och då måste den svenska flottan stå väl rustad att kunna kontrollera kusten och våra gränser.”

Heder åt honom! Han duckar i alla fall inte för debatten. Dessvärre står vi försvarsmässigt med brallorna nere som följd av den militära hårdbantning som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar ansvarar för. 

”Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”.

Det skrev Fredrik Lindvall och Fredrik Westerlund, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, på debattsajten Newsmill den 19/9. Läget ter sig alltså väldigt dystert. 

Ska Sverige kunna stå upp för grundläggande värden som fred, frihet och demokrati i Östersjöregionen bör vi också ha medel att kunna försvara dem. Om jag tolkar Gustav Nilsson korrekt är han inte främmande för en upprustning av flottan. Jag delar den uppfattningen. 

I december 2007 fattade regeringen beslut om att bygga två nya ubåtar på Kockums varv. Inga kontrakt är ännu skrivna, dock. Det är bra. Ty snarare än ubåtar borde vi istället bygga fler militära korvetter, som i ytläge ordentligt och konkret kan markera svensk närvaro i Östersjön.

En god, faktisk beredskap är nödvändig för att hävda vårt lands integritet och stärka Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör. Men det brådskar. Låt oss aldrig stå lika handfallna som 1939 igen!