Kategoriarkiv: Försvar

Nationens intresse nonchaleras

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och skydda sin befolknings trygghet.

Därför vi har ett militärt försvar. Som numera endast klarar att möta ett angrepp mot ett begränsat mål under sju dagar, enligt vad ÖB Sverker Göranson förklarade för en månad sedan. Vem blev förvånad? Det är ju ingen hemlighet att försvarets förmåga är föga imponerande. Men Göransons raka uttalande utlöste ändå en frän politisk debatt.

Tydligen blev det för mycket för ÖB, som mitt under konferensen Folk- och försvar i Sälen sjukskrev sig för utmattning. Misstanken ligger nära till hands att pressen från ett irriterat försvarsdepartement fick honom att krokna.

Inte blev läget bättre av chefsåklagare Tomas Lindstrands offentliga funderingar på att ÖB kanske borde åtalas för brott mot rikets säkerhet genom sitt klarspråk om kejsarens nya militärkläder. Nakenheten är uppenbar för alla, den får bara inte påtalas av professionen. Vad ska man säga? Det liknar rena farsen.

Om chefsåklagare Lindstrand oroar sig för rikets säkerhet skulle han möjligen istället rikta intresset mot de politiker, vilka bär det faktiska ansvaret för situationen.

Sveriges officiella militärdoktrin bygger på att vi ska försvara hela landet mot angrepp tills hjälp anländer. Men vi har inga styrkor som kan försvara hela landet. Vi har heller inga avtal med allierade som garanterar hjälp (vilket medlemskap i Nato skulle ge, men det vägrar våra folkvalda att ens diskutera).

Och även om militär hjälp skulle anlända, är vår kapacitet att ta emot den ”nästan obefintlig i dag”. Detta avslöjade generalmajor Karlis Neretnikes, Försvarshögskolans tidigare rektor, i Ekot nyligen. Tomas Lindstrand får väl åtala honom också.

Summa summarum: Sveriges försvar brister inte enbart flagrant i kraft, säkerhetspolitiken saknar även basal logik. Samtidigt bor vi granne med en diktatorisk regim i Ryssland som satsar svindlande summor på att återta sin militära stormaktsposition.

Det finns inget hot utifrån som motiverar Rysslands gigantiska upprustning med atomdrivna ubåtar, en uppdaterad kärnvapenarsenal, landstigningsfartyg, etc. Vad är då avsikten? Putin rustar knappast för skojs skull. För vår egen del finns en framtida risk att Kreml mutar in Östersjön som ett ryskt innanhav där övriga strandstater blir en slags finlandiserade vasaller (vilket historiskt är sekelgammal strategisk dröm från Rysslands sida).

Därför är det djupt allvarligt att Alliansens dominerande parti konsekvent nonchalerat försvaret och svikit uppdraget att värna Sverige. I tisdags avfärdade till och med Fredrik Reinfeldt försvaret som ett ”särintresse”.

Det är det inte. Försvaret är ett nationellt intresse. Att vi har en statsminister som inte inser detta är milt uttryckt häpnadsväckande.

Ska Sverige vara värnlöst?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 14/1:

”Ryssland utgör inte på något sätt ett militärt hot mot Sverige och kommer sannerligen heller inte att göra det i framtiden. Att påstå något annat är bara tramsigheter.”

Det sa Håkan Juholt i Svenska freds tidskrift Pax nr 2, 2007. Han var då en av Socialdemokraternas tyngsta försvarspolitiker, bland annat hade han suttit ordförande i försvarsberedningen under flera år. Juholt må i vanligt ordning formulerat sig yvigt och raljant.

Men orden belyser ändå tämligen väl inställningen som länge var förhärskande inom det politiska försvarsetablissemanget. Bland partierna fanns enighet om att Ryssland efter Sovjetepokens kalla krigande var borta ur hotbilden. Något omfattande och kostsamt militärt försvar av våra gränser behövdes inte.

Året efter Juholts tvärsäkra uttalande i Pax, slog Ryssland till med fullskaligt krig i Georgien. Aggressionen blev ett brutalt uppvaknande för Sveriges nedrustningsoptimistiska riksdag och regering. En omsvängning tycktes vara på gång, även från alliansens ledande parti Moderaterna, som övergivit sin tidigare traditionellt försvarsvänliga linje.

Utrikesminister Carl Bildt fördömde skarpt hökarna i Kreml. Karin Enström, moderat ledamot av försvarsutskottet, fyllde i: ”Det visar att vi måste ha ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga problem med det” (Sydsvenskan 3/9 2008).

Sedan var det tyvärr som den yrvakna svenska tigern beslöt att somna igen. Men den ryska björnen gjorde det inte, utan fortsatte att vässa klorna. Nyrik på gas- och oljepengar kunde Kreml öka sin militärbudget dramatiskt.

I torsdags annonserade Putin att Rysslands flotta till år 2020 ska förstärkas med över hundra nya krigsfartyg och ubåtar. Prislappen för denna satsning motsvarar 864 miljarder kronor. Vad betyder det för Sveriges strategiskt känsliga position som Östersjöstat? Vår egen flotta består i dag endast av fyra ubåtar och sju otillräckligt beväpnade ytstridsfartyg.

ÖB Sverker Gustafsson larmade nyligen om att vi bara kan försvara oss i högst en vecka mot ett begränsat angrepp. Detta kommenterade Karin Enström, numera försvarsminister, som tillfredsställande och menade att ”man ska akta sig för att dra några förhastade slutsatser” om Rysslands rustningsiver (DN 9/1). Nähä. Sov gott då.

Vi andra har dock all anledning att bekymra oss för vårt anorektiska försvar. Inte för att Ryssland lär invadera Sverige. Utan därför att den svenska svagheten medför påtagliga risker för finlandisering, alltså ett demoraliserade klimat av gradvis anpassning och undfallenhet när en stormaktsgranne spänner musklerna.

Ska vi med trovärdighet kunna hävda respekten för Sveriges integritet är ett starkt försvar nödvändigt. Oss bråkar man inte med, vi kan bita ifrån!

Men när Moderaterna uppvisar samma lättsinniga nonchalans som Håkan Juholt, då har vi problem.

Vem tryggar Sverige?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/1:

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Alliansen har visserligen lättat bördan något, ändå uppgår fortfarande skattetrycket till 44,3 av BNP. Det är näst högst i den industrialiserade världen. I reda pengar betalar vi över 1500 miljarder kronor årligen till det offentliga.

Men trots dessa enorma belopp till sitt förfogande, klarar inte det politiska systemets ansvariga att tillfredsställande sköta två av statens mest grundläggande uppgifter: att försäkra medborgarna skydd mot inre och yttre hot.

Blir du utsatt för stöld eller inbrott? Glöm att polisen ska ta fast tjuven. Inte ens i tre av hundra sådana fall lyckas man. Av samtliga anmälda lagbrott under 2011 förmådde de rättsvårdande myndigheterna endast klara upp 16 procent.

Orsaken är inte resursbrist. Sedan Alliansen fick makten 2006 har anslagen ökat med en fjärdedel och mängder av nya poliser har rekryterats. Snarare finns roten till det onda i den överbyråkratiserade bysantinska organisationen som är svårförklarligt immun mot såväl kritik, utvärderingar och reformer i syfte att förbättra effektiviteten.

De polisiära tjänster som medborgarna efterfrågar och tror sig betala för, är polisbyråkraterna själva mindre intresserade av att tillhandahålla. Och justitieminister Beatrice Ask har hittills saknat kraften, viljan eller förståelsen att gå till botten med kärnproblematiken.

När det gäller yttre hot har väl aldrig beredskapen varit så usel sedan 1925, då politikerna beslutade att lägga ner större delen av det svenska försvaret. Efter första världskriget ansågs nya militära konflikter i Europa osannolika. Vi vet ju idag hur bra den analysen höll.

Ändå rustade politikerna glatt ner försvaret igen på 90-talet när Sovjetimperiet föll. Efter kalla krigets slut fanns inget att bekymra sig för i vårt närområde, hette det. Tills Vladimir Putins Ryssland började påminna om ett aggressivt Sovjet och Georgienkriget tog alla på sängen 2008.

Den stora grannen i öster rustar nu febrilt. Sveriges förmåga att möta denna säkerhetspolitiska utmaning är ytterst rudimentär. Flottan är hopplöst underdimensionerad. För att inte tala om tillgången på stridsvagnar, artilleri, luftvärn och utbildade soldater i armén.

Flygvapnet har det lite bättre ställt, men enligt ÖB klarar Sverige på sin höjd att avvärja ett begränsat angrepp under en vecka. Därefter återstår kapitulation, om inte NATO förbarmar sig över oss. Den organisationen vägrar dock det politiska etablissemanget att Sverige ska bli medlem av. Lika kallsinnig förefaller regering och riksdag vara mot att anslå medel för att vår militärmakt ska fungera och gränserna kunna hävdas.

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Men valutan i form av statens skydd är allt mindre värd. Det är inte acceptabelt.

Mot det fjärrstyrda kriget?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/7: Corren.

Nu verkar det klart. Riksdagens försvarsutskott har gett grönt ljus till beställningen av super-JAS. Men Saab håller redan på att flyga än längre in i framtiden. Under helgen gjorde Neuron sin premiärtur i luften när den lyfte från startbanan i södra Frankrike. 2014 är samma prototyp planerad att testas över Norrbottens skyar.

Neuron är en så kallad drönare; ett obemannat attackplan för precisionsbombning, utrustad med smygteknik som gör den svårupptäckt på radarskärmar. Det aktuella projektet är ett samarbete mellan sex europeiska länder. Ett hundratal anställda på Saab i Linköping har bland annat utvecklat bränslesystemet och monterat ihop skrovet.

Vem vet? Kanske kommer vanliga stridsflygplan att tillhöra gårdagen om några decennier. Inga dyrt utbildade piloter behöver utsättas för faror. Istället kan uppdragen skötas via kommandocentraler på bekvämt avstånd från krigshärdarna. Risken för aktören som jagar, attackerar eller spanar blir minimal.

Den som är nyfiken på vad denna nya sköna värld kan innebära, bör kasta en blick mot USA. Där är man långt framme i drönarteknikens praktik, systematiskt använd i det amerikanska kriget mot terrorismen efter World Trade Center 2001.

Men det var först sedan Barack Obama ersatte George W Bush i Vita huset som drönarjakten på misstänkta terrorister eskalerade till aldrig tidigare anade nivåer. Drönarflottan har svept över Afghanistan, Pakistan, Somalia, Jemen, Irak och skördat dödsoffer i tusental. Mängder av blodsbesudlade militanta islamister har oskadliggjorts.

Men också ett betydande antal oskyldiga civila har förlorat sina liv. Och icke att förglömma: drönarattackerna är ofta att klassa som utomrättsliga, ett led i en icke-reguljär krigföring bedriven av CIA där avrättningarna personligen godkänts av presidenten.

Även om syftet är eliminerandet av fanatiska fiender som struntar i alla mänskliga hänsyn, blir det problematiskt när en demokratisk nation själv åsidosätter folkrättsliga regler mera som norm än undantagsvis. Särskilt anmärkningsvärt är naturligtvis att ansvaret vilar på en president som är Nobelpristagare i fred.

Drönartekniken har lovande aspekter, visst. Utvecklingen kan ingen stoppa och Saab gör helt rätt i att utforska Neurons möjligheter. Samtidigt går det inte att bortse från att drönarna hotar att ytterligare avhumanisera krigföringen. Philip Alston, FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, har varnat för en kaotisk värld om drönarna får okontrollerad spridning.

När bruket av militär vapenmakt börja likna ett spel på datorskärmar, riskerar den mentala tröskeln för våldsanvändning att sänkas. Målen är långt borta, själv befinner man sig i trygghet, verklighetens blod och död reduceras till en abstraktion. Nog finns goda skäl att fundera allvarligt över den framtiden.

Sveriges grisiga vapenaffärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Vem värnar Sverige?

Publicerad den av
1

Skrivit i Sydöstran 7/9: 

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och värna sin egen befolknings trygghet. Därför vi har ett militärt försvar.

Säkerhetspolitiken har förvisso många aspekter. Det kan exempelvis handla om diplomatiska relationer, ekonomisk samverkan, bistånd, agerande inom internationella forum som EU och FN.

Men så länge vi fortfarande lever i en ofullkomlig värld där inte lammen sover med lejonen, går det aldrig att bortse från den gamla hårda sanningen: ytterst sitter alltid makten i gevärspipan.

Detta kunde man tycka att våra folkvalda företrädare i regering och riksdag nu borde fundera allvarligt över. Efter Berlinmurens fall och kalla krigets slut är det som Sverige bestämt sig för att den eviga fredens tillstånd inträtt i vårt närområde.

Vår militärorganisation är nedrustad till anorektiska nivåer, med undantag för flygvapnet, vilket som bekant ska uppgraderas med Super-JAS. Omställningen från invasions- till insatsförsvar har i praktiken betytt att politikerna verkar mena att Sveriges säkerhet bäst värnas med små truppstyrkor på andra sidan jordklotet som i Afghanistan.

Samtidigt har Ryssland återfallit i diktatur under Putin, börjat visa aggressiva tendenser och inlett en massiv upprustning av en ny generations vapensystem till lands, till sjöss och i luften. Enligt Putins planer ska nära 800 miljarder dollar satsas på militären till år 2020.

I detta sammanhang bör också gasledningen Nord Stream i Östersjön förstås. Det är inte enbart frågan om ett energiprojekt. Denna pipeline innebär även en rysk revirmarkör i havet. Gasledningen och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. Den militära närvaron kommer garanterat att öka mycket påtagligt och mycket medvetet.

Makt måste kunna mötas med motmakt. Men vilken motmakt besitter Sverige? Till sjöss har vi fem, otillräckligt bestyckade, Visbykorvetter. Minimibehovet ligger snarare, enligt officerare jag talat med på marinbasen i Karlskrona, kring tolv för att flottan ska fungera effektivt.

Sverige riskerar knappast att invaderas. Men när vår svaghet gör att vi saknar förmågan att sätta oss i respekt, finns risken att Sverige ”finlandiseras”. Alltså att vi i framtiden tvingas anpassa oss efter stormaktsdiktat och att vårt lands suveränitet urholkas.

Tolgfors avgår, hyckleriet kvarstår?

Publicerad den av
2

Tomhylsan visade sig dölja en saudisk missil och är nu avfyrad ut i kylan. Att Sten Tolgfors (M) idag lämnat försvarsministerposten efter avslöjandet om den saudisk-svenska vapenskandalen är förstås utmärkt, logiskt och riktigt. Ändå känns det som något av ett bondeoffer från regeringens sida.

Huvudproblemet är det kosmetiska regelverket kring svensk vapenexport. På pappret rigoröst, i verkligen knappt värt bläcket man skrivit det med. Hyckleriet har pågått i decennier, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar är lika insyltade i denna demoraliserande lögnens teater.

Egentligen borde det vara enkelt. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Punkt. Om vapenindustrin – denna djupt korrumperande bransch – kräver något annat för att kunna överleva, nå, då förtjänar den inte att överleva. Att sälja militär utrustning till blodsbesudlade diktaturer är långt bortom en demokratisk nations värdighet och svär mot de frihetens och humanismens ideal vi annars är så måna om att hylla.

På 80-talet hade Sverige en utrikesminister som hette Sten Andersson (S). Under hans tid briserade en annan vapenskandal, mutkolvshistorien om Boforskanonerna till Indien. Vid ett förstamajtal 1987 lovade han att den svenska vapenbyken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Bevingade ord. Men smutsen bestod.

Vi får väl hoppas att den saudiska byken åtminstone tvättas ren, dock finns det skäl att tvivla. Det vapenindustriella komplexet med sina allierade på bägge sidor blockgränsen är en mäktigt motståndare och hyckleriet kring exporten tycks vara sällsamt skottsäker.

”Tomhylsan” och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Det är inte utan viss lustig ironi att Sverige begåvats med en tidigare vapenvägrare som försvarsminister i den högerledda regeringen.

En ännu större ironi, fast enbart bittert smakandes, är att just denne en gång samvetsömma Sten Tolgfors avslöjats som ansvarig för att vårt land lovat att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, en av världens brutalaste och mest samvetslösa diktaturer.

Men man får väl då hoppas att produktionen i den svensk-saudiska fabriken åtminstone blir Tolgfors’ öknamn troget och till tyranniets knektar enbart levererar tomhylsor.

Var man sin egen general Patton

Publicerad den av
Svara

Då det lackar mot jul vill jag påminna om att det finns möjlighet att ansöka om bidrag för ”allmännyttiga ändamål” från Adolf Gulins Donationsfond i Karlskrona. Såsom ”anskaffande av vapen och ammunition” i händelse av fientliga angrepp. Befarar ni att julefriden ska störas av jobbiga släktingar finns alltså hjälp att få. Kontakta donationsfondens tillsynsmyndighet (länsstyrelsen i Skåne) för mer information. Själv vill jag ha en Shermantank. En sådan måste väl rimligen räknas som allmännyttig?

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii gevääääääääääääääär (inte)

Publicerad den av
Svara

Jag noterar att militären har bekymmer. Det är svårt att rekrytera soldater till det nya insats- och yrkesförsvaret. Sedan resterna av den allmänna värnplikten försvann, tycks svenska ungdomar hysa en tämligen begränsad lockelse till uniform, vapen och internationellt krigande på fjärran slagfält.

Något som garanterat Åke Hodell (1919-2000) skulle glatt sig mycket åt. Han var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk diktare, konstnär, radikalpacifist.

Likt en glödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa och mest genuina mening gjorde Åke Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Det hade varit roligt att veta hur Hodell skulle tacklat försvarsminister Sten Tolgfors. Särskilt mot bakgrund av militärens aktuella rekryteringsproblem. Tolgfors är, som bekant, själv vapenvägrare. Fast det var  naturligtvis innan Reinfeldt lyfte upp Tolgfors i regeringen och han ömsade skinn till… ja, anar vi inte att Hodells klassiska General Bussig numera huserar på försvarsdepartementet?