Månadsarkiv: oktober 2019

Måndag, tisdag, onsdag

Publicerad den av
Svara

När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människor går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en ändlig och monoton addition.

Då och då gör man en partiell sammanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång.

Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt.

Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.

– Jean-Paul Sartre, Äcklet, 1938.

En politisk bedragare får Nobelpriset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/10:

”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Så skrev den vänstersinnade författaren PO Enquist i Expressen den 15 maj 1975 om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja, vilket markerade starten på ett av de värsta brotten mot mänskligheten som historien känner.

Städerna tömdes och invånarna drevs iväg till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pots kommunistregim störtades några år senare hade omkring två miljoner människor, motsvarande en femtedel av Kambodjas befolkning, dukat under på Dödens fält.

Ingen borde varit överraskad av detta helvetiska facit. Innan Röda khmererna stängde landets gränser mot omvärlden, var svenska tidningar fulla av nyhetsrapporter och fördömande kommentarer om det blodiga skräckvälde som inleddes i april 1975.

PO Enquist kan alltså omöjligen varit ovetande. Ändå hyllade han Pol Pot som en befriare av Kambodjas folk från den västerländska imperialismen, påstod att dessa människor skulle tillförsäkras ett liv ”i fred och med värdighet” under det att ”krokodiltårarna” flödade i väst.

Skammen för detta vämjeliga försvar av Röda khmerernas barbari måste PO Enquist bära för evigt. Eller åtminstone så länge hans namn och författarskap inte glöms, förhoppningsvis aldrig.

PO Enquist är ju odiskutabelt en av Sveriges allra bästa moderna författare. Romaner som Musikanternas uttåg, Livläkarens besök och Lewis resa är klassiker, fantastiska läsefrukter, litterära verk av yppersta märke. Blir dessa böcker sämre av att upphovsmannen har förfärliga politiska ståndpunkter i bagaget?

Samma fråga kan vi ställa gällande verken av en mycket lång rad berömda personer, döda som levande, på den kulturella parnassen – senast nu med anledning av att Svenska Akademien förärat Peter Handke Nobelpriset i litteratur.

I motsats till den andra pristagaren, Olga Tokarczuk, är Handke allt annat än politiskt oklanderlig. Under Balkankrigen på 90-talet slöt han upp på serbernas sida, bagatelliserade eller förnekade deras bestialiska dåd – som folkmordet i Srebrenica – och höll 2006 tal på begravningen av skurken Slobodan Milošević.

Kritiken mot Akademiens val av Handke är förståelig. Som slickare av de blodbesudlade förtryckarnas kängor måste han fylla oss med äckel. Dock: ska vi låta det påverka omdömet, upplevelsen och erkännandet av hans geniala fantasikraft på det litterära planet?

Nog finns ett moraliskt dilemma här. Men när har någonsin konstnärlig storhet varit en garanti mot politisk idioti?

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar

Publicerad den av
Svara

Sodavattnet fjäskar alltid en smula. Det har fått vänta alldeles för länge under patentkorken och har därför skyndsamt när det sluppit löst. Man kan dricka sodavattnet när som helst, dricker man mycket, tror folk att man är dagen efter.

Vi tycker alla om att se kolsyran hos sodavattnet som små koketta ögonkast stiga opp utmed glasets sidor och med en suck skumma ut över randen. Vi förlåter den gärna, om den därvid stänker på bordet och småle som åt en förtjusande bortskämd unge, som omöjligt kan tagas på allvar.

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar. Hela dess tjusning ligger i dess inkonsekventa, sprudlande temperament, tar detta slut, kan man hälla ut hela härligheten. Ty sodavattnets livskraft ligger sist och slutligen helt i dess otålighet att slippa undan patentkorken, är denna en gång tillfredsställd, räcker det inte länge till slutet.

Det mest förtjusande hos sodavattnet är dess lätta, porlande skratt. Sodavattnet skrattar hela sitt korta liv igenom hjärtligt, fjäskande och det kan inte förnekas: en smula meningslöst. Det skrattar ännu i vår mun och vi känner det som små, vassa stygn mot tungan.

När sodavattnet skrattat ut, blir det vanligtvis melankoliskt. Det finns ingenting tröstlösare än ett glas med sodavatten, som fått vänta över en halv timme.

– Henry Parland, Mineralvatten, 1929.

Individuell och kosmisk ensamhet

Publicerad den av
Svara

Man kan uppleva ensamheten på två sätt: känna sig ensam i världen eller uppleva världens ensamhet. Den som känner sig ensam upplever ett drama som är helt och hållet individuellt: känslan av övergivenhet kan dyka upp i den mest natursköna omgivning.

Att vara utkastad i världen, ur stånd att anpassa sig till den, förstörd av sin egen otillräcklighet eller hänförelse, likgiltig för yttre förutsättningar – vare sig dessa nu är dystra eller strålande – för att istället vara fastnitad vid dramat i sitt inre; detta är vad den individuella ensamheten innebär.

Känslan av kosmisk ensamhet, å andra sidan, stammar inte så mycket från en människas subjektiva själskval som från en medvetenhet om världens isolering, om en objektiv intighet. Som om världen plötsligt förlorat all glans för att istället erinra om den karaktäristiska monotonin hos en kyrkogård.

Många plågas av visionen av ett övergivet universum, räddningslöst utlämnat åt en iskall ensamhet, som inte ens de svaga reflexerna av ett gryningsljus kan nå.

Vilka är då mest olyckliga: de som känner ensamheten i sig själva, eller de som känner den därute? Omöjligt att svara. Och för övrigt, varför skulle jag besvära mig med att upprätta en ensamhetens hierarki? Räcker det inte med att man är ensam?

– E M Cioran, På förtvivlans krön, 1934.

Vem är Trump att tala om Normandie!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Vad blir det av samhället utan läsning?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Vårt uppväxande släkte är i färd med att överge läsandet. Detta enligt en nyligen uppmärksammad rapport från Statens medieråd. Deras mätningar, som startade 2005, visar att ungdomarnas läsande stadigt minskat för varje år.

Bland svenska 18-åringar är det nu blott 11 procent som dagligen läser böcker och tidningar. 30 procent läser ingenting alls. Istället är det Youtube och andra digitala medier som fångar de ungas intresse.

Ytterligare ett tecken på ungdomens ständiga förfall, som redan de gamla grekerna ondgjorde sig över? Faktum är att dessa gamla greker skulle ta Statens medieråds rapport som en klar indikation på att det äntligen finns prima hopp om ungdomen.

I antikens Grekland, som hyllade den muntliga kulturen, ansågs det förnedrande att läsa. Det skrivna ordet var något som endast anstod slavar att underkasta sig. Många klassiska tänkare och diktare vägrade att skriva en rad.

Platon, den störste filosofen av dem alla, skrev visserligen. Men det han satte på pränt var enbart avsett för hans egen akademi, där Platon kunde vara säker på att ingen läste fel och misstolkade honom.

Den risken finns ju annars alltid med okontrollerad läsning. Vem vet vilka griller folk kan få i huvudet? Förra veckan skrev Per Wästberg i SvD att Robert Mugabes passionerade läsande låg bakom hans utveckling till massmördande diktator. ”Böcker blev viktigare än människor”, konstaterade Wästberg om Zimbabwes slaktare.

Ur den aspekten liknar Mugabe såväl Stalin som Hitler, även de flitiga läsare och vad blev resultatet? Minns också virrpannan Mark Chapman som läste JD Salingers mästerverk Räddaren i nöden och inspirerades till att mörda John Lennon.

Nej, något patenterat recept för att bli en bättre människa innebär läsningen inte. Friheten ger inga sådana moraliska garantier. Platon och hans gamla grekiska vänner får ursäkta, men just frihet är i grunden vad läsande på unikt vis handlar om.

Läsning spränger bojor, öppnar gränserna för fantasin, vidgar de individuella horisontlinjerna, erbjuder vingar till allehanda resor och kontakter över tid och rum. Det gäller icke minst poesin och skönlitteraturen. Om ungdomar vänder läsningen ryggen blir både de själva och samhället fattigare. Kanske besparas vi en ny Mugabe på kuppen, men till vilket pris?

I senaste numret av tidskriften Axess refererar Gunilla Kindstrand till den danska litteraturvetaren Marianne Stidsen som menar att ”samtidsmänniskans allt sämre förmåga att tillägna sig skön litteratur är på väg att påverka oss och vår relation till varandra, till samhället och demokratin. Genom möjligheten att kunna träda in i ett rum där konsten verkar i sin egen rätt ges individen möjlighet att reflektera över sin egen existentiella belägenhet. Det är en färdighet på vilken civilisationen byggs och vilar”.

Det är nog tveksamt om konsumtion av Youtube-klipp är någon fullgod ersättning.

Utan ordning lever republiken farligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

En lärdom från antiken som Skolverket famöst ville spola i historieundervisningen. Den romerska republiken blev med åren ganska stökig att leva i, vilket banade vägen för Caesars maktövertagande och kejsardömets inrättande under Augustus.

Den stora majoriteten av de romerska medborgarna tycks inte nämnvärt beklagat detta. Deras förlorade medbestämmande vägde lätt mot att Rom garanterades bättre ordning och ökad trygghet.

Ett liknande exempel kan vi hämta från vårt eget svenska 1700-tal, när frihetstidens lovande parlamentariska experiment med hatt- och mösspartierna vid rodret urartade i vanstyre, korruption och förlamande split.

Gustaf III:s statskupp 1772, som återinförde en modifierad variant av det kungliga enväldet, torde hälsats med allmän lättnad i landet. Hattarna och mössorna försvann som över en natt, saknade av ingen, och demokratins genombrott i Sverige fördröjdes längre än det egentligen borde.

Historieämnets styvmoderliga behandling i den moderna svenska skolan är beklaglig ur många aspekter, kanske främst därför att det förflutnas kollektiva erfarenheter är en sådan rik och omistlig källa till insikt om den mänskliga naturen.

Slutet för den romerska republiken, frihetstiden i Sverige, eller den mer närliggande tyska Weimarrepubliken, kan sägas illustrera samma nedslående fenomen som också idag är högst märkbar.

Se bara på de uppflammande auktoritära tendenserna i demokratier som USA, Italien, Polen, Ungern. Särskilt i orostider verkar människans dragning till ”starka män” och villigheten att acceptera hårdhäntare lösningar i ordningens namn vara konstant – också om det sker till priset av inskränkta medborgerliga friheter. Det är en historisk läxa som bärarna av det öppna, liberala samhället har all anledning att noga betänka.

En färsk varningssignal är Brottsförebyggande rådets senaste Nationella trygghetsundersökning, vilken visar att en ökande andel av svenska folket säger sig varit utsatt för brott (26,4 procent 2018 jämfört med 24,7 procent 2017). En annan är mätningen från DN/Ipsos (7/10) som pekar på att 6 av 10 väljare saknar tilltro till politikernas förmåga att stävja den förskräckande våldsvågen av skjutningar och sprängningar.

Konsekvensen av att den styrande eliten försummat statens kärnuppgift att skydda medborgarna mot inre och yttre hot riskerar att bli politiskt vådliga. SD exploaterar alarmistiskt känslorna av samhällskollaps och håller på att gå om S som största parti i opinionsbarometrarna.

Det är alltså en vulgärnationalistisk populiströrelse som helhjärtat avskyr liberalismen, grundad 1988 av nazister, fascister och andra råbarkat främlingsfientliga figurer. Vem kunde då tro att de någonsin i Sverige skulle skörda sådana framgångar och rita om det etablerade politiska landskapet?