Månadsarkiv: augusti 2016

De nya axelmakterna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

”Min käre vän Vladimir”, löd omkvädet från sultanen vid besöket hos tsaren i tisdags. Tills helt nyligen var relationerna mellan Turkiet och Ryssland ordentligt frostiga, efter att regimernas intressen hamnat på kollisionskurs i Syrienkonflikten.

Rent fientligt blev läget i november förra året, när turkarna sköt ner ett av de ryska stridsflygplan som Putin skickat till sin blodsbesudlade kollega Bashar al-Assads stöd i inbördeskriget. Men handelsförbindelserna som då bröts ska återupptas igen.

Omsvängningen kom fort. Tidigare i somras grep Recep Tayyip Erdogan tillfället att be Vladimir Putin om ursäkt för det nedskjutna planet, och Putin var fingerfärdigt tajmad att snabbt bedyra Erdogan sina sympatier efter det misslyckade kuppförsöket mot honom den 15 juli.

Veckans toppmöte i St Petersburg bekräftar tövädret. ”Jag tror att våra relationer blivit ännu starkare”, meddelade Erdogan nöjt. Kanske ser vi här en olycksbådande slags axelmaktsallians i vardande.

Putin och Erdogan är till mycket av samma skrot och korn. Presidenter är de bägge till namnet, moderna varianter av sultan respektive tsar är i praktiken en mer rättvisande titulatur. Ursprungligen har de haft ett folkligt mandat som tagits till intäkt för att utveckla en allt auktoritärare, maktfullkomlig ledarstil.

De sätter likhetstecken mellan sig själva och staten, mänskliga rättigheter nonchaleras, oppositionella tystas, journalister och författare ska veta hut, en belägringsstämning av lömskt intrigerande fiender såväl inom som utom riket piskas upp.

I Erdogans fall har statskuppförsöket blivit ett lägligt carte blanche att kasta masken och dra åt tumskruvarna. Inte konstigt att dessa tvillingsjälar återfunnit varandra och säger att deras mellanhavanden i Syrien nog kan redas upp.

Men det är naturligtvis större saker som spelar in. Erdogans beteende gör Turkiets gamla ambitioner att kvala in i EU omöjliga och skapar spänningar i Natoklubben där landet är en viktig strategisk medlem.

Att luta sig mot Putin kan vara ett skrämskott i syfte att hålla väst medgörligt och inte starta något obekvämt bråk om Erdogan tyranniska sätt att sköta sina affärer på hemmaplan.

Det kan också vara början på en tyngre omorientering österut, trots att Turkiet inte minst ekonomiskt borde ha långt större skäl att stå på hygglig god fot med EU och USA. Men vem vet hur en man som Erdogan kalkylerar?

Putin å sin sida gläds förstås åt att ytterligare kunna splittra ett redan försvagat Europa och ställa till oreda i Natofronten, vilket tjänar hans revanschistiska mål för Ryssland. Vad än fortsättningen blir, är sultanens och tsarens omfamning knappast lovande för dem som önskar en mindre osäker värld att leva i.

Kräftgång

Publicerad den av
Svara

Kräftor

Ur saliga Röster i Radio-TV nr 32 1974: ”Njut av kräftor innan det är för sent! Den svenska kräftan, flodkräftan, ser ut att gå mot sin undergång. Och importen av kräftor håller på att nå sitt tak. Den planterade signalkräftan kommer att ta många år på sig att för att kunna bli något att räkna med på matbordet. Röster i Radio-TV har lodat i de glesnande kräftdjupen inför årets premiär på onsdag.”

Och 42 år senare, när signalkräftan har blivit något att räkna med, kanske vi kan få behålla den utan att EU-direktiv om förbud mot invasiva arter strular till det? 

Lite mer Winston, tack

Publicerad den av
Svara

Winston Churchill

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Minns ni euforin och optimismen efter Berlinmurens fall 1989? Det pratades vitt rusigt om en ny världsordning. Nu väntade en blomstrande global epok av mänsklig endräkt, fred, demokrati, välstånd. Med 1900-talets segrar över först fascismen och sedan kommunismen hade historien rent av tagit slut.

Det var tesen i en mycket uppmärksammad bok av den amerikanska forskaren Francis Fukuyama (Historiens slut och den sista människan, 1992). Fukuyama hävdade att kalla krigets utgång bevisade att inga andra ideologiska system förmådde konkurrera med liberalismens.

Dess universella ideal om frihet och jämlikhet svarade överlägset bäst mot människans behov, om detta kunde det inte längre vara något snack, alltså hade historien i princip upphört. Det som återstod var att fila på liberalismens tillämpningar.

Sett i 2016 års backspegel förefaller sådant tal som uttryck för hopplöst daterad sangvinisk naivitet. Att historien vägrat sätta sig likt tjuren Ferdinand under korkeken och lukta på blommorna torde vara bortom diskussion.

Det räcker att kasta en hastig blick på tidningsrubrikerna. Orosmolnen hänger tunga över världen och skuggar även vårt eget lilla invanda trygghetshörn i norr.  Frihetsutvecklingen verkar gått i baklås.

Terror, krig, flyktingströmmar, auktoritärt förtryck, vulgärnationalism, främlingsfientlighet, politisk och religiös fanatism, demokratier på dekis. Löftena från sent 80- och tidigt 90-tal ter sig mycket avlägsna, om inte direkt grusade.

Snarare är vi åter i en period som påminner om 1930-talets stämningar. Det är lätt att förtvivlas och känna missmod.

Men gör då gärna förnyad bekantskap med Winston Churchill. Han var sannerligen ingen ängslighetens defaitist som hukade i buskarna så fort det började hetta till.

I april 1933, kort efter att Hitler gripit makten i Tyskland, skrev han närmast upprymd över det mörknande världsläget: ”Det kan mycket väl vara så att vår historias mest ärorika kapitel ännu återstår att skriva. Själva de svårigheter och faror som omger oss och vårt land borde faktiskt göra vår generations engelska män och kvinnor glada över att få vara med om en tid som denna. Vi borde fröjdas över det ansvar som ödet har hedrat oss med och vara stolta över att vi är vårt lands väktare i en tidsålder då dess liv står på spel”.

Med den attityden torde få kunnat tvivla på hans förmåga att klara skivan åren 1940-41, när Storbritannien var som mest utsatt för Nazitysklands förment oövervinnerliga krigsmaskin. Utmaningarna mot friheten i vår egen tid är allvarliga, dock inte i närheten av Churchills. Men lite av hans frejdliga tåga skulle nog inte skada idag heller.

Viss förtröstan ger även Fukuyama, ty faktum är att han inte hade så fel. Det är svårt att se andra ideologiska system som varaktigt skulle kunna övertrumfa liberalismens kombinerade frihets- och jämlikhetsvärden. Vilka alternativa visioner som det än lockas med, tycks det på sikt utsiktslöst att i namn av någon hägrande utopi omyndigförklara människan och slå henne i bojor.

Historien må vara igång igen och utsätta oss för hårda prövningar. Samtidigt finns både en glädje och värdighet i att aldrig låta sig kröka rygg, att i frimodigt trots stå upp till det goda, medmänskliga samhällets försvar. Chansen att få skriva ett nytt ärorikt kapitel är väl inte så dum, ändå.