Min samlade recension av den gamle Israelhataren Ingmar Karlssons senaste alster.
Nedslag i bokfloden
Svara
Månadsarkiv: juni 2016
Det svartaste ljusnar
Skrivit i Corren 14/6:
”Just remember that death is not the end”, sjöng Bob Dylan på albumet Down in the Groove 1988. Nu, 28 år senare, säger den brittiske kosmologen Stephen Hawking ungefär i stort sett samma sak.
Ty universums värstingversion av liemannen, de svarta hålen, är enligt hans beräkningar inte fullt så tillintetgörande monstruösa som deras rykte förtäljer.
Hittills har hålens koncentrerade massa ansetts så enorm att de i sina gap ohjälpligt slukar all materia, strålning och ljus som kommer i deras närhet. Här snackar vi obeveklig förintelse i en skala av ohyggliga proportioner. Eller kanske inte ändå.
Att bli offer för ett svart hål betyder nödvändigtvis inte att situationen är totalt bortom räddning, hävdar Hawking: ”De är inte de eviga fängelser som en gång troddes. Om du känner att du är instängd i ett svart hål, ge inte upp. Det finns en väg ut” (The New York Times 6/6).
Inte nog med det.
Färska kalkyler av ett forskarteam vid universitet i Lissabon tyder på att det kan vara teoretiskt möjligt att skicka en kropp hyfsat intakt genom ett så kallat maskhål i det svarta gapets singularitet (en punkt där rubbet av normala fysikaliska lagar upphör) och nå en annan del av universum, eller dimension, på andra sidan (Science Alert 10/6).
Vilket var precis vad den amerikanske regissören Christopher Nolan lät sina skådisar göra i filmen Interstellar häromåret, om ni såg rullen. Så djärvt fantasirik var inte biodukens dikt att den saknade viss förankring i verkligheten, alltså.
Men detta är ju rymden och för oss vanligt folk svårgripbar fysik i den högre skolan. Även om dessa upptäckter skulle hålla streck, vad är relevansen på vardaglig nivå här nere i den jordiska jämmerdalen?
Kosmologi kan tyckas abstrakt. Men handlar i grunden om hur naturen – där vi människor är en liten, fantastisk komponent – fungerar, och dess budskap är sannerligen inte illa.
Mörkret är aldrig definitivt. Hopp finns även på det mest hopplöst läskiga ställe man kan tänka sig. Också från den svartast tryckande position kan vägen till nytt ljus nås.
Om till och med svarta hål kan övervinnas, vilka problem kan då inte bemästras? Såväl rent individuellt mänskligt, som politiskt, kulturellt, ekonomiskt, socialt, teknologiskt eller vad ni vill, är väl det en underbar lärdom att begrunda. Särskilt i dessa tider när mycket ser så skymningsaktigt ut i världen.
Elektricitetsvisan
Skrivit i Corren 13/6:
”Allt går ju mä’ elektricitet / Elektriskt dä’ ä’ nå’t konstigt med det. / Elektriskt dä’ strömmar ju, som ni vet, härs å’ tvärs igenom tråden”, sjöng Tage Danielsson.
Javisst, allt – nästan – går med elektricitet. Och nog är det något konstigt – väldigt konstigt – med elen, precis som Tage noterade. Eller snarare politiken kring den.
I decennier har partierna ägnat outtömlig debatt- och sammanträdesmöda åt trådarnas innehåll. Budskapen har flugit härs och tvärs rörande olika målsättningar och ambitioner, inte sällan motstridiga.
Ideologiseringen av elektriciteten har medfört ett moras av skatter, avgifter, subventioner och regleringar i syfte att favorisera vissa strömkällor och straffa andra. Vilka villkor som gäller är inte gott att veta. Ena årets beslut kan vara ändrat nästa.
Hade det varit möjligt att utvinna el ur själva det politiska bråkandets kraftalstring, vore nog övriga energislag obehövliga.
Men nu ser det äntligen lite mindre konstigt ut. I fredags bar de blocköverskridande förhandlingarna om elektriciteten frukt. Viktigast var att kärnkraften tillåts vara kvar, den diskriminerande effektskatten på atomtillverkad el ska bort och modernare reaktorer får byggas som ersättning för de gamla. Förutsättningarna för vattenkraften blir också bättre.
Men å andra sidan drabbas vi av höjd energiskatt och det planekonomiska subventionsraseriet fortsätter i ökad styrka till sånt som vind-, sol- och bioenergi.
Målet är att Sverige ska vara 100 procent försörjt av förnyelsebar elektricitet år 2040 – trots att energiministern inte räknar den kärnkraft som partierna har gett grönt framtidsljus som förnyelsebar. Och det låter ju aningen konstigt.
Fast energifronten välsignas ändå med viss stabilitet tack vare partimajoritetens överenskommelse. Så länge den håller. Osvuret är av luttrad erfarenhet bäst i dessa sammanhang.
Men tänk om vi slopade den politiska elektricitetsvisan och istället lät marknaden sjunga den rakt av? Inga subventioner alls. Låt full konkurrensneutralitet råda mellan energikällorna, priset styr fritt vilken mix det ska vara. Sätt bara upp ett vetenskaplig baserat regelverk för utsläppsnivåer, säkerhetsaspekter, etc.
Det vore ju det minst konstiga och politikerkåren besparas värdefull energi att satsa på annat än vad som strömmar genom tråden.
Sir Thomas Sean Connery
Packar upp det senaste förvärvet från Newport, en favoritleverantör när det gäller inredning. Tänkte hänga den över drinkbordet i min kommande nya våning. Man får ju inte underskatta betydelsen av karaktärsdanande manliga förebilder i hemmet, tycker jag.
Sveket mot romerna
Skrivit i Corren 10/6:
Över ett decennium har nu passerat sedan Europarådet för första gången larmade. Romernas situation, särskilt i Östeuropa, krävde skyndsamma insatser. Diskrimineringen mot denna folkgrupp i länder som Rumänien och Bulgarien var förfärlig. EU antog senare en handlingsplan, syftande till att säkra romernas mänskliga rättigheter.
Tyvärr blev det mest vackra ord på papper, ungefär som fallet ofta är i FN-sammanhang. Handlingsplanen visade sig tandlös, eftersom den inte var juridiskt bindande för medlemsländerna. Rumänien mottog stora penningsummor från stinna EU-fonder, öronmärkta för att underlätta romernas livsvillkor. Men bidragen nådde inte fram utan försnillades. Vi ser konsekvenserna dagligen.
Över hela Västeuropa – inklusive här i Linköping – sitter tiggande, luggslitna och bostadslösa människor i gatuhörnen. Det är en humanitär tragedi som bara rullar på, år efter år.
De facto har EU:s fria rörlighet blivit ett sätt för mindre nogräknade unionsländer att exportera bort en oönskad, förtryckt, fattig och utsatt minoritet till rikare medlemsstater. Cynismen är lika råbarkad som iögonfallande och oacceptabel. Tiggarna förtjänar vår omsorg, solidaritet och hjälp. Det är en fråga om grundläggande civilisatorisk heder och anständighet.
Men hur varmt våra hjärtan än bultar, är det i längden ingen lösning att låta denna trafik med desperata människor fortsätta. Tiggeri är varken någon hållbar väg till försörjning eller ger en värdig tillvaro. Den sameuropeiska uppslutningen bakom EU:s fria rörlighet riskerar också att allvarligt undergrävas, om regelverket tänjs till annat än vad det var menat för (som arbete och studier).
Linköpings kommunalråd Christian Gustavsson (M) gör därför rätt som i Corren den 9/6 höjer ett varnande finger. Rörligheten måste värnas. Samtidigt säger han från den moderata oppositionens sida nej till förlängning av kommunalt bekostat härbärge för tiggande EU-migranter i Linköping.
Det var ämnat som en akutinsats, men bör inte permanentas. Skatteresurserna är begränsade och mottagande av asylsökande flyktingar har prioritet.
Det må låta hårt, men seriös politik kräver alltid avvägning mellan olika intressen och Gustavssons hållning är rimlig. Det var berömvärt att kommunen ryckte in för att ge tiggarna tak över huvudet. Dock kan inte Linköping i oändlighet bli en krockkudde för vad som faktiskt är EU:s misslyckande och svek.
”För att komma tillrätta med romernas utanförskap och med det europeiska tiggeriet är det i ursprungsländerna som kraftfulla åtgärder måste vidtas”, heter det i Socialmedicinsk tidskrift 3/2015. Så är det.
Det är hög tid att EU-apparaten i klara verba tvingar värstingmedlemmar som Rumänen att sluta bryta mot mänskliga rättigheter och istället axlar ansvar för sina egna medborgare. Bryssel har erforderliga maktmedel att både hota med och använda. Exempelvis förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.
Ty, för att travestera CH Hermanssons bevingade ord: Någon jävla ordning ska det va’ i en europeisk union!
Politikens anti-Mann
Den mänskliga kulturens viktigaste beståndsdelar – religion, filosofi, konst, dikt och vetenskap – existerar vid sidan av, över, utanför och ofta nog i motsatsställning till staten…
Politik gör oss brutala, pöbelaktiga och dumma. Avundsjuka, fräckhet och girighet – det är det enda som den förkunnar. Befrielse ger endast själens bildning. Institutionerna betyder ingenting, inställning och sinnelag allt. Förbättra dig själv! Och allt annat kommer att bli bättre…
Det tycks mig framför allt vara omöjligt att hysa någon annan åsikt än att ”mänsklighet”, ett mänskligt tänke- och bektraktelsesätt självfallet är samma sak som motsatsen till politik. Att tänka och betrakta på mänskligt vis innebär att tänka och betrakta opolitiskt…
– Thomas Mann, En opolitisk mans betraktelser, 1918.
Låt inte mjölken sina!
Skrivit i Corren 9/6:
Ni kanske minns repliken? ”2,15 för en liter mjölk! Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om.” Det var Hasse Alfredson som i revyn Under dubbelgöken 1979/80 gisslade Olof Palmes och andra politikers bristande verklighetskontakt.
2,15 kr var det dåvarande mjölkpriset i butikerna, vilket ansågs oskäligt högt för många vanliga konsumenter och att inte våra folkvalda hade koll på det visade – enligt Hasse och Tage – att de fjärmat sig från väljarnas vardag.
Numera pockar åter frågan om mjölkpriset på uppmärksamhet. Faktiskt skulle man kunna köra Hasse Alfredsons replik i repris för att illustrera problemet, fast med omvända förtecken.
Mejerijätten Arla har senaste tiden gång på gång sänkt ersättningen till mjölkbönderna, nyligen skedde det igen med 12,2 öre till 2,30 kronor per liter. Som trenden pekar är priset snart nere i Under dubbelgökens nivå. Men i producentledet och i 2016 års penningvärde!
Det är historiskt uselt och om det svärs över situationen ute på svenska mjölkbönders gårdar är det fullt begripligt. Det blir allt hopplösare att få ekonomi i verksamheten när man inte kan få rimligt betalt. Vi är på väg att förlora en hel sektor i lantbruket om det fortsätter som hittills.
Antalet mjölkbönder som tvingats ge upp har ökat dramatiskt. Ta bara Östergötland. Vid millennieskiftet fanns här nästan precis 700 mjölkbönder. Förra året var det endast dryga 200 kvar.
Det kan ytligt synas paradoxalt att böndernas egen korporation verkar så snål med ersättningen till sina utsatta ägare. Men det vore fel att lasta Arla som någon slags skurk i sammanhanget. Mjölkföretagen har att tampas med en global marknad där överskott råder.
Det är huvudsakligen följden av att Kina importerar mindre, Rysslands handelsembargo mot europeiska mejeriprodukter i Ukrainakonfliktens spår, och att EU avskaffat sina mjölkkvoter (som tidigare begränsade hur mycket varje medlemsland fick producera).
Den fallande ersättningsnivån till våra blågula mjölkbönder återspeglar detta, så vad göra? Världsmarknadsläget är ju som det är. Det man dock kan begära är att våra mjölkbönder får möjlighet att konkurrera på rättvisare villkor. Det är säkert få i politikerkåren som inte har en ”a-a-aning om” att svenska mjölkföretagare tar mycket stryk i dessa dagar.
Men har samma partipolitiker tillräcklig verklighetskontakt för att konkret förstå hur deras olika regleringar och skatter inverkar på böndernas överlevnadschanser?
Magnus Oscarsson, östgötsk riksdagsman (KD), har dock koll. Han har profilerat sig på att rädda den svenska mjölkproduktionen, som närmast saboteras av en rad inhemskt skapade kostnadskrävande faktorer. Exempelvis kringgärdas bönderna av en i internationell jämförelse snart sagt unikt omfattande och fördyrande byråkrati, väldigt stränga djurskyddslagar, och att dieselskatten höjts gör heller inte saken bättre.
Detta bidrar till att äta upp böndernas marginaler och handikappar dem i konkurrensen med utländska mjölkproducenter, vars börda är betydligt lättare.
Ska det bli ändring behövs fler politiker som likt Magnus Oscarsson aktivt strävar efter en reformering av dessa förhållanden. Och det brådskar. Annars riskerar vi inom en inte alltför avlägsen framtid att inte kunna köpa svensk mjölk i affären längre.
Vikten av Karen Blixen
Skrivit i Corren 7/6:
I Judith Thurmans biografi över Karen Blixen heter det: ”Hon tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk”.
Och Blixen gjorde just det, i den underbara skildringen av sina år som kaffeodlare i Kenya. Plantagen sydväst om Nairobi vid foten av Ngongbergen blev ett ekonomiskt fiasko. Blixen ruinerades och tvingades hem till Danmark.
Men där vände hon erfarenheterna till skimrande succé i verket Den afrikanska farmen, vars pastoralt lyriska trollkraft fascinerar läsare in i denna stund som är.
Karen Blixen var formad före 1914; innan världskrigens masspsykoser, innan den politiska totalitarismens tidsålder, innan ideologiseringen av kulturen och tillvaron i stort. Här går en brandvägg i historien.
Utvecklingen som följde på skotten i Sarajevo kan karaktäriseras som 1900-talets seger över vad litteraturvetaren Peter Luthersson i boken Förlorare kallar ”1800-talets etos”: idealism, hederlighet, äventyrlighet, tron på människans värde och värdighet, levande förankring i arvet av klassisk västerländsk humanism.
Blixen är en av ”förlorarna” som Luthersson lyfter fram, jämte författarnamn som Robert Louis Stevenson, Thomas Mann, Antoine de Saint-Exupéry, Stefan Zweig – alla besjälade av samma anda som idémässigt sköts åt sidan när de traditionsfientliga modernisterna segerrusigt erövrade parnassen.
Den gamla världen ansågs ohjälpligt komprometterad av krigets skyttegravsslakt, nu skulle det göras rent hus med gårdagens förlegade bråte och ett nytt, bättre samhälle skapas! Den allomfattande staten gjorde entré med grandiosa ambitioner att frälsa genom politisk styrning, modernisterna bejakade projektet och ställde estetiken i tjänst.
Av strävan efter lyckoriket blev dock i flera fall väl kända katastrofer, exempelvis det sovjetiska barbariet. Men även där demokratin slog rot får man nog säga att något väsentligt förlorades, som i längden riskerade att urholka mänskligt, civilisatoriska fundament.
”Företrädarna för 1800-talets etos startar gärna vid individen och i sådana egenskaper som en individ bör förvärva, påbjuder inte uppslutning kring någon bestämd ideologi eller oomkullrunkerlig politisk eller religiös uppsättning av dogmer, sätter inte sin lit till kollektivet som kollektiv. En personlighets- och uppförandekodex eller en livshållning framträder som avgörande”, skriver Luthersson och fortsätter:
”Grundpelarna är ungefär följande: Privilegier förpliktigar. Dygd och goda seder ska eftersträvas. Falskhet och fåfänga är förkastligt. En privilegierad har att iaktta ‘en viss ärbar måttfullhet’, bör vara vidsynt och i sitt uppträdande behaglig. Bildning är påbjuden, likaså tapperhet”.
Låter detta konservativt och ålderdomligt i våra öron? Om så, bör det inte uteslutas att det är oss det är fel på. Särskilt en fråga gnager.
I dessa dagar när råttfångaren från Hamelns politiska motsvarigheter förrädiskt spelar upp och vinnande förgiftar sinnen – SD, Trump, IS-jihadismen, den inverterade rasismens postkoloniala identitetsvurm, etc – hade då vårt öppna demokratiska samhälle stått robustare i motståndskraft om 1800-talets etos ännu vore normerande?
Karen Blixen och hennes författargeneration hade otvivelaktigt sina brister. Men mer än att skrattas åt, är de värda att hedra och lära av.
Vi flaggar för Björn Borg, 60 år!
Det är knappast konstigt att den übercoole tennisguden Björn Borgs födelsedag blivit nationaldag i Sverige (nån annan anledning finns väl inte, eller?). Ty som Arthur Ashe sagt om den sexfaldige Parismästaren och femfaldige Wimbledonvinnaren: ”He was bigger than the game. He was like Elvis or Liz Taylor or somebody”.
Helt följdriktigt bar Borg också den snyggaste tenniströjan i historien, modellen skräddades av italienska Fila och själv skulle jag göra i stort sett vad som helst för att komma över ett välbevarat exemplar. Är det nån därute som tjuvhåller på en klassisk Filatröja i storlek L, hojta gärna!
Historisk lärdom för vår tid
Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden.
– Winston Churchill, Andra världskriget, band 3: Den stora alliansen, 1950.
Christian Dahlgrens Blogg 