Alliansen är ointresserad av kulturpolitik därför att de egentligen ser den som ett vänsterprojekt: ju mindre kulturpolitik, desto bättre. Men ny teknik och nya distributionssätt har också gjort mycket av traditionell kulturpolitik otidsenlig. Det är som om arbetsmarknadspolitik mest skulle handla om repslagare, tunnbindare och kittelflickare.
– Carl Rudbeck, DN 10/9.
Skrivit i Corren 22/9:
Antirasism och feminism. Två frågor som diskuterats intensivt och stått högt på den politiska agendan. På kultursidornas intellektuella kommandohöjder har det fullkomligt frossats i dessa ämnen. Vad blev effekten på valresultatet?
System- och civilisationskritiska partier som V och MP, vilka flitigt testuggat antirasismens och feminismens credo, lyfte aldrig. Trots hyfsad framgång kvarstod Schymans Fi i den utomparlamentariska kylan. Istället drabbades vi av en backlash när SD svällde till närmare 13 procent i väljarstöd och intog prestigepositionen som riksdagens tredje största parti. Kan ni förstå? En främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen!
Jag har en gnagande misstanke om att vänstern bidragit till SD:s triumftåg. Självklart inte för att antirasism och feminism i sig skulle vara något fel. Det är utslag av klassisk liberalism, den universella idén om att alla människor är skapade fria och jämlika. Diskriminering svär mot dessa civilisatoriska grundvärden.
Men vänstern är inte liberaler. Deras tankevärld baseras på marxistisk klasskamp och antikapitalism. Man tillskriver människor kollektiva egenskaper beroende på plats i samhällshierarkin (arbetare är goda, borgare onda) och strävar efter revolutionär förändring.
Reformism av liberalt eller socialdemokratiskt snitt är en omöjlig väg på grund av det kapitalistiska systemets strukturella förtryckarmekanismer. Därför blir det kompromisslösa störtandet av rådande förhållanden en objektivt tvingade nödvändighet för att befria arbetarklassen.
Våra dagars intellektuella vänster har tappat intresset för den traditionella arbetaren. Denne finns ju knappt längre, utan har blivit hopplöst förborgerligad och medelklassig.
Desto populärare är att applicera den marxistiska modellen på kön och etnicitet. Således duger inte gängse tal om jämställdhet och jämlikhet.
Nej, kvinnor är som grupp strukturellt förtryckta, oavsett om de som individer är medvetna om det eller ej. Män förtrycker strukturellt, medvetet eller ej. Ty så är könsmaktsordningen konstruerad. I princip är det bara dem med marxistiskt färgade feministiska glasögon som kan se och åtgärda detta.
På samma sätt fungerar rasismen. ”Vithetsnormen” och ”rasifieringen” av människor är inbyggt i vårt samhällssystem, ja en direkt produkt av det. Vilket liberala antirasister med ljus hudfärg inte kan förstå, inte heller liberala antirasister med mörk hudfärg (dessa mot sin etnicitet svekfulla Onkel Tom-figurer!).
Deras engagemang utgör ett bländsken som avleder uppmärksamheten från kärnproblematiken och befäster på så sätt diskrimineringen som finns varsomhelst och överallt.
Denna vänsterideologiska radikalisering försvagar motståndet mot SD och stöter bort förnuftigt folk, i värsta fall lockar galenskaperna över dem till Jimmie Åkessons famn. Paradoxalt nog bekräftar vänsterns urspårade idéer SD:s världsbild av ett konspiratoriskt gruppförtryck från maktens sida, fast med omvända förtecken.
Det är vanliga, hederligt strävsamma vita svenskar som är offren! De är systematiskt förfördelade genom mångkulturalismens sinistra strukturer. Riv dessa, kör den svenskfientliga politiska och mediala eliten på porten, och ni skall bliva fria!
Ytterligheterna göder som vanligt varandra. 2014 blev kostymfascisterna vinnare.
Skrivit i Corren 20/9:
Olof Lagercrantz (1911-2002) är aktuell igen. Nu spökar han i Svante Nycanders nya bok Makten över åsikterna (förtjänstfullt recenserad av Ernst Klein på Correns kultursida 16/9), som behandlar de infekterade DN-åren när tidningen rattades av den radikale Lagercrantz och den borgerlige Sven-Erik Larsson.
Båda var chefredaktörer i det olyckliga dubbelkommando som tillsattes efter Herbert Tingstens avgång 1959. Dragkampen över åsiktsmakten måste sägas ha vunnits av Lagercrantz. Under hans regemente 1960-75 blev DN alltmer vänstervriden. Lagercrantz tronade snart som 68-generationens överstepräst och Sveriges största morgontidning kom på ett vanhedrande sätt att förgifta opinionsklimatet i vårt land.
Naturligtvis ligger en tragisk ironi i detta. DN hade på Tingstens tid varit liberalismens främsta och mest fruktade slagskepp. Med stilistisk elegans, brinnande passion och djup lärdom blottlade Tingsten orimligheterna och brutaliteten i träldomsideologierna till höger och vänster.
Tingsten gisslande effektivt tendenserna till undfallenhet mot Sovjetimperiet och krävde att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i kalla krigets kamp för frihet och demokrati. Lagercrantz var ursprungligen en av Tingstens skyddslingar, rekryterad från Svenska Dagbladet utsågs han 1951 till DN:s kulturchef. Men när Tingsten lämnade tidningen (på grund av en schism med ägarfamiljen Bonnier) slipade Lagercrantz omsorgsfullt kniven.
Ensamheter i öst och väst (1961) kan läsas som en signal om vad som väntade. I boken kontrasterar Lagercrantz den mänskliga isolering han påstår utmärker vardagen i västvärldens demokratier mot den varma gemenskapen i Kremldiktaturens socialistiska paradis. Sovjetmedborgarna är påfallande oförstörda, icke-hatiska och befriade från neuroser, menar Lagercrantz.
Lite senare sätter han dolken i ryggen på sin tidigare välgörare. Efter att översvallande berömt Tingstens tre första memoarböcker, går Lagercrantz till ursinnig attack när den fjärde och sista delen utkommer 1964. I sin beryktade DN-recension hävdade Lagercrantz att Tingsten var ytlig, tanketom, sjukligt självcentrerad och aldrig egentligen begrep de samhällsproblem han skrev om.
Fadermordet röjde väg för en omläggning av tidningens kurs under sextiotalet, då protesterna mot USA:s intervention i Vietnam gav extremvänstern vind i seglen. Lagercrantz gjorde DN till tidsandans fnask.
”Socialismen är en stor tanke” som ”följt mänskligheten genom hela dess historia och den får inte slockna ut”, hävdade han 1968. Följande år förkunnade Lagercrantz att människans hopp fanns att söka i Nordvietnam. Där härskade en stalinistisk regim, uppbackad av Sovjet och Kina, som dittills mördat hundratusen människor av den egna befolkningen och tvingat en miljon att fly undan terrorn till Sydvietnam.
Men Lagercrantz avfärdade antikommunism som ”träsklära” och reste på pilgrimsfärd till Kina, nedsänkt i kaos och mörker av Maos vanvettiga kulturrevolution.
I en lång artikelserie 1970-71 redovisade han sina intryck, vilka kan jämföras med de hyllningar till Nazityskland som 1930-talets kulturella förgrundsfigur Fredrik Böök kolporterade i svensk press. Samtidigt som Maos rödgardister löpte amok och höll landet i skräck, skrev Lagercrantz att människorna i Kina ”betyder så ofantligt mycket mer än hos oss”.
Kineserna är födda kultiverade och måste ”lära sig att vara våldsamma”. Lyriskt beskriver Lagercrantz ett fredssträvande lyckorike, med trygg hand styrt av ordförande Mao – ”praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla”. Snarare torde ”maktberusad galning” vara en adekvatare beskrivning av denne massmördare med minst 35 miljoner kinesers liv på sitt samvete. Men detta epitet sparade Lagercrantz till ledaren för världens viktigaste demokrati; USA:s president Richard Nixon.
Vidare exempel ur Lagercrantz politiska konkursbo kan göras förfärande lång. Redan 1971 försvarade han att svenska skattepengar skulle bekosta spridningen av satirtecknaren Lars Hillersberg antisemitiska karikatyrer. Minnet av Raoul Wallenbergs gärning avfärdade han 1986 som blott ett medel att ”hålla rysshatet vid liv”. 1991 fördömde han USA:s befriande av Kuwait från Saddam Husseins ockupation. Och så vidare.
Ändå detta märkliga! När det gäller litteratur och poesi har Lagercrantz en närmast magisk förmåga till inlevelse, sensibilitet och förståelse av det genuint mänskliga. När han skriver om August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust eller Joseph Conrad är det som en väsensskild Lagercrantz håller i pennan.
Det blir läsupplevelser utöver det vanliga. Lagercrantz låter oss krypa under huden på diktens mästare, ömsint guidar han oss genom deras liv och verk, och ger insikt i en stor, berikande humanism. Han har sammanfattat sin litterära trosbekännelse i Om konsten att läsa och skriva (1985); en sällsamt inspirerande skrift jag ofta återvänder till. Hur kan en sådan konstnärlig begåvning samtidigt fira orgier i politiskt charlataneri?
Lagercrantz är en illustration av den mänskliga naturens många mysterier. Det är bara att konstatera: att vara en lysande diktare garanterar inte förmågan att också genomskåda barbariets mekanismer. Tvärtom har jag undrat om det inte är vanligare att stora konstnärer är just ideologiska svindlare (Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, PO Enquist, Jan Myrdal…).
På rak arm kan jag bara erinra mig två svenska författare, vilka till skillnad från Olof Lagercrantz förmått att kombinera en konstnärlig insats i världsklass med ett lika humanistiskt helgjutet politiskt engagemang: Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.
Är det en slump att bägge var liberaler?
Skrivit i Corren 19/9:
Talmannen har gett Stefan Löfven uppdraget att bilda regering. Vilket var väntat. Knäckfrågan är vad som väntar sedan. Klurigt läge råder. Vi är vana vid att något av de traditionella blocken vinner eller förlorar. 2014 har inget av dem vunnit. Valet har bara en segrare: SD – som övriga partier, på goda grunder, inte vill ta i med tång.
Löfven har hamnat i positionen som regeringsbildare därför att Alliansen tappat röster, inte därför att den rödgröna sidan lyckats övertyga väljarna om sin egen förträfflighet. Jämfört med valet 2010 är summa summarum för de rödgröna plus minus noll.
Något förändringsmandat bort från de övergripande linjerna i Alliansens politik finns inte. Löfven var snabb att fatta dessa realiteter när han kvickt kastade Vänsterpartiet ur koalitionsleken. Med Jonas Sjöstedt ombord på regeringsskutan hade det också varit omöjligt att ens försöka rekrytera stöd från C och FP.
Egentligen håller dessa Allianspartier Löfven som gisslan nu. Utan borgerligt stöd är Löfvens framtid som statsminister blek, och hittills har hans utsträckta hand över blockgränsen mötts av isande kyla.
Ett smart drag för att tina upp låsningarna borde vara att offra även Miljöpartiet. I relation till de högt ställda förväntningarna floppade MP stort i valet.
Rationellt sett har Löfven inga fördelar av att binda sig vid en grönradikal parter i regeringen, som både ideologiskt och på många avgörande sakpolitiska områden står Socialdemokraterna fjärran. Däremot om Löfven placerar MP utanför Rosenbad tillsammans med V och istället kör solo, har S genast ett mycket bättre utgångsläge för att locka några av Allianspartierna till en uppgörelse vid förhandlingsbordet.
Löfven måste antagligen bjudas på S-godis som höjd a-kassa och sjukpeng. Men i utbyte kan borgerligheten få mycket annat och icke minst: kunna blockera avvikelser från den tillväxtvänliga mittenkurs som väljarna i grunden önskar.
Det kan vara värt priset för att låta Löfven överleva som statsminister på sin bräckliga S-farkost, och faktiskt strategiskt bädda för en reformstark borgerlig regeringscomeback 2018. Alternativet nyval vill ändå knappast något parti, inte ens SD trots Jimmie Åkessons skrämskott, få skulden för att driva fram.
Skrivit i Corren 18/9:
”Enkelt uttryckt, det finns ingen mer kreativ handling än att skapa en ny nation.” Det skrev skådespelaren Sean Connery i New Statsman för några månader sedan.
Allas vår original-James Bond har i drygt femtio år varit engagerad för ett självständigt Skottland (Connery är själv född i Edinburgh, säte för det skottska parlamentet). Idag kan hans dröm uppfyllas, när skottarna folkomröstar om utträde ur den brittiska union man tillhört under tre sekler.
Opinionsmätningarna tyder på en rysare, läget är nervdallrande jämt. Connerys argumentation i New Statsman är ganska typisk för den kilt-romantik som självständighetsrörelsen är marinerad i. Utan Englands kvävande skugga skulle kraften i Skottlands stolta kultur, historia och traditioner blomma upp och ge skottarna sin rättmätiga styrka åter, hemma och utomlands.
Genom välsignelsen av denna förmodade nationellt kreativa explosion, kombinerat med turism, whiskey och – icke minst – flödande nordsjöolja, kan Skottland få en mycket rikare framtid på egen hand.
Faktum är dock att välfärden i denna fattigare norra landsände är beroende av skattemedel från Storbritanniens mera välmående södra områden. Inte ens Skottlands andel i nordsjöoljan kan kompensera för verklighetens tuffa realiteter.
Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har drabbat Skottlands gamla industristruktur hårt med arbetslöshet och sociala bekymmer som följd. Nationalisternas svar på denna komplexa problematik har varit förförande enkel: allt är den ogina Londonregeringens fel, oavsett om det varit Labour eller Tories som styrt.
Notan för syndabockspopulismen kan stå både Storbritannien och Europa dyrt.
Skottarna lär knappast få det bättre om nationalisterna vinner folkomröstningen, tvärtom. Med ett till ”Lillbritannien” reducerat Storbritannien försvagas britternas inflytande i EU och på det internationella planet.
Tyngden i Londons traditionella röst för frihandel, för minskad makt åt Bryssel, för ordning och säkerhet i världen kommer att obevekligen att väga lättare. Konsekvenserna av ett sådant scenario är oroväckande svåröverblickbara, bland annat för Sveriges del, men Putin skrockar garanterat nöjd i Kreml.
Ett självständigt Skottland? Tyvärr agent 007. Enkelt uttryckt, det vore en destruktiv handling.
Skrivit i Corren 17/9:
Pang! Där smällde Stefan Löfven igen dörren för V. Jonas Sjöstedt bjöds inte ens på ett ansiktsräddande försök till förhandling om regeringsmedverkan. Istället tvingades Sjöstedt moloket vandra ut i mediernas obarmhärtiga strålkastarsken och vädra sin bittra besvikelse över konstaterat faktum. Naturligtvis gjorde Löfven fullkomligt rätt.
V har lagt allt sitt krut i valrörelsen på att stoppa vinster i välfärden under parollen ”inte till salu”. Nej, och varken väljarna eller Löfven ville heller köpa. Priset hade blivit tokhögt med hela den moderna välfärdssektorn i akut kris, svindlade skattesummor i utgifter för att ersätta de bortjagade välfärdsföretagen, och ett abrupt slut på medborgarnas valfrihet.
Endast ett ideologiskt förblindat ytterkantsparti kan komma på tanken att ställa till med något sådant. Ändå trodde uppenbarligen Sjöstedt och hans kamrater att de hade chans verkställa den politiken. Vilket säger åtskilligt om den ansvarslösa verklighetsfrånvändhet som råder inom denna krets av hipstermarxister och gamla Berlinmursnostalgiker.
Löfvens demonstrativa avvisande är en tydlig inbjudande signal till borgerligheten. Utan samarbete över blockgränsen är hans planerade S/MP-koalition dömd till nederlag och undergång. Siktet är inställt på att få C och FP att lämna Alliansen.
Båda nobbar stenhårt. Sverige riskerar således att bli politiskt roderlöst. Allianspartierna lär säkert känna viss skadeglädje över att se Socialdemokraternas bräckliga regeringsskuta driva på grund och sjunka i vågorna. Varför skulle dom kasta ut en livboj till Löfven? Låt honom drunkna! Okej.
Men vad blir då konsekvenserna för landet om den politiska eliten kapitulerar från ansvaret att nå konstruktiva lösningar på den parlamentariska röran? Näringslivet har redan tröttnat. ”Sverige behöver en stark regering i denna oroliga tid och att åstadkomma det kommer att kräva nytänkande och öppenhet”, manar Proventus vd Daniel Sachs.
Låt för all del Löfven bli lite blöt och få några kallsupar. Sedan kan bojen kastas i. S-ledaren är pragmatisk och mittenorienterad. Ta fasta på det. Reinfeldt och Borg ska lämna politiken, vilket borde underlätta för M att starta om med en ny reformallians i Löfvens sällskap.
Släpp prestigen och agera som mogna statsmän, inte som tjuriga tonåringar.
Skrivit i Corren 15/9:
Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig.
Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.
Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt.
Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner.
Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.
Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre.
Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.
Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare.
Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.
Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute!
Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället!
Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen.
Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.
Skrivit i Corren 13/9:
Hösten 1981. Kalla kriget är frostigare än på länge. Ryssarna har nyligen invaderat Afghanistan. Stormaktsrelationerna mellan USA och Sovjetunionen är urusla.
Det tuffare världsläget återspeglas i Östersjön, där den ryska aktiviteten blivit mer omfattande och konfrontatorisk. Sverige är neutralt. Men hamnar ändå i brännpunkten när en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt, U-137, grundstöter inne på militärt skyddsområde i Karlskrona.
Plötsligt befinner sig Sverige i en politisk och militär kraftmätning med Moskva som varar i tio omskakande dygn. Sovjet vill gå in och hämta ubåten. Blankt nej. Statsminister Thorbjörn Fälldin faller inte undan, utan tar kylig och lugn kommando. Oppositionsledarna Palme (S) och Adelsohn (M) hålls hela tiden noggrant informerade, vilket skapar enighet kring regeringens linje.
Samtidigt pågår ett diplomatiskt och militärt nervkrig under förhandlingarna med Sovjet. Sverige fruktar ett fritagningsförsök, ryssarna har en hotande armada beredd till sjöss. När fartygen närmar sig får Fälldin frågan från ÖB vad försvaret ska göra. Fälldin ger blixtsnabbt ordern: Håll gränsen!
Dramat får till sist en fredlig upplösning. Idag vet vi dock att Sverige var mycket närmare en skarp konflikt än vad allmänheten då förstod. Fälldin räddade spelet genom att dels samla nationen bakom sig inrikespolitiskt, dels sätta sig i respekt hos Sovjet genom att vägra kröka rygg och äventyra den svenska integriteten.
Med Putin och Ukrainakrisen är det som kalla kriget gjort comeback runt Sveriges knutar. Under kommande år kan en situation uppstå där vår statsminister sätts under lika hårt tryck som en gång Fälldin. Vad händer om regeringschefen heter Stefan Löfven? Personligen en sympatisk man.
Men påtagligt orutinerad som politiker i högsta divisionen. Ingen kan säga att han klarat valrörelsens stresstest särskilt väl. Knuffen mot Annie Lööf i TV4:s partiledardebatt är symptomatisk.
När Löfven blir pressad avslöjas ett tydligt beteendemönster. Han famlar, snubblar på orden, ilsknar till, agerar irrationellt. I grunden tecken på osäkerhet och bristande karaktärsstyrka i rollen som statsministerkandidat. Vad gör han om telefonen ringer i Rosenbad och ÖB kräver ett akut besked?
I only drink Champagne when I’m happy, and when I’m sad. Sometimes I drink it when I’m alone. When I have company, I consider it obligatory. I trifle with it if I am not hungry and drink it when I am. Otherwise I never touch it – unless I’m thirsty.
– Lily Bollinger
Christian Dahlgrens Blogg 