Mannen i svart är tillbaka

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:

”Det finns många ställen som jag gillar, men det finns många ställen där jag tycker skatterna är orättvisa. Som Sverige”. Är Stefan Löfven informerad? Nu kommer nämligen mannen bakom orden ändå hit, Ritchie Blackmore – en av hårdrockens främsta banbrytare och bästa gitarrister.

Imorgon lördag ger han en konsert med sitt återbildade band Rainbow på festivalen Sweden Rock i Blekinge. Det är stort, sommarens kulturella utropstecken om ni frågar mig. Den egensinnige Blackmore föredrar annars att spela akustisk renässansmusik numera.

Häromåret ryckte det dock uppenbarligen i de elektriska nerverna igen, lusten att plugga in Fender Stratocastern återvände. Temporärt åtminstone. Det tackar vi, hans gamla fans, ödmjukast för. Nog har Blackmore gjort åtskilliga lynniga karriärbeslut under sin långa bana.

Men att han som brukade blåsa ut Marshallstackar jordklotet runt med Smoke on the Water, heavy metal-genrens definitiva signaturriff, vid 90-talets slut skulle lägga den vrålande guran åt sidan för att istället börja lira finstämd luta?

Därtill med en fånig Robin Hood-hatt på huvudet, kompad av en samling figurer vilka kunde klivit direkt ur en engelsk skolteaterpjäs om medeltida gycklare vid kung Arthurs hov. Det var ett udda steg som förbryllade även hans mest hängivna publik.

Hade mannen i svart – liksom Johnny Cash har Blackmore gjort sig känd för en viss enkelspårighet när det gäller kulörval på kläderna – gått förlorad i sin egen värld? Eller kanske äntligen hittat hem till sist? Tolkningen är fri. Ritchie Blackmore har alltid varit en svårbegriplig själ.

Men hans ställning som pionjär inom den tunga rocken är naturligtvis odiskutabel. Efter harvandet som kompmusiker åt andra brittiska artister blev Blackmore 1968 medlem av en grupp han själv namngav: Deep Purple. Genombrottet kom 1970 med albumet In Rock.

Inspirerade av föregångare som Jimi Hendrix och Cream slog Blackmore kategoriskt fast vad som gällde under inspelningen: ”Om det inte är dramatiskt och spännande hör det inte hemma på skivan”. Resultatet?

Aldrig tidigare hade något så häftigt hörts på vinyl – kompromisslös, skrikande, progressiv hårdrock av ett slag som överglänste vad de argaste konkurrenterna Black Sabbath och Led Zeppelin presterade i samma veva. Deep Purple bestod också av kvalificerat styvare musiker. Både Blackmore och organisten Jon Lord var klassiskt skolade, vilket var särskilt märkbart på scenen.

Deras långa, improviserade dueller närmade sig något som liknade modern jazz (det är synd att Purple och den då Bitches Brew-aktuelle Miles Davis aldrig jammade ihop, vilka stratosfäriska höjder hade de inte kunnat nå tillsammans!). En senare platta som Machine Head (1972) må inte varit lika revolutionerande, men innehöll kioskvältarhitsen  Smoke on the Water och Highway Star.

Den följande livedubbeln Made in Japan (också 1972) befäste de massiva framgångarna. Fast vad hjälpte det? Blackmore stod inte ut med sångaren Ian Gillan och krävde förändring. Den mest berömda och innovativa versionen av gruppen sprack.

En lovande nytändning skedde trots det med ersättande medlemmar på albumet Burn (1974), där Blackmore gav Purple en mer bluesbaserad inriktning. Ändå tappade gitarristen snabbt intresset och lät Deep Purple haverera igen.

I dess ställe startade han det egna projektet Rainbow, som nådde en konstnärlig zenit med den majestätiska skivan Rising (1976) – ännu en milstolpe i rockhistorien. Ritchie Blackmores briljanta neoklassiska gitarrspel satte ribban för en hel drös uppväxande epigoner (exempelvis vår svenske Yngwie Malmsteen).

Problemet var att skivförsäljningen inte motsvarade förväntningarna – och att Blackmore förälskat sig i ABBA. Han lär faktiskt på fullaste allvar planerat att spela in en uppföljande Rainbow-platta med Agneta Fältskog på sång! Det samarbetet blev – dessvärre eller tack och lov – inte verklighet.

Men Rainbow ömsade skinn och satsade fortsättningsvis på oblygt kommersiella tongångar. Ambitionen var nu att erövra de amerikanska hitlistornas övre regioner. Hade inte Blackmore nappat på ett fett erbjudande om att återförena Deep Purple 1984, är det mycket möjligt att han skulle lyckats.

Purples comeback blev inledningsvis en bejublad succé. Men bandet lät misstänkt tröttare och kunde inte leverera i storhetstidens suveräna 70-talsklass. Det verkade länge som om Blackmores kreativa låga slocknat. Han lämnade efter bråkigt rabalder Deep Purple 1993, aktiverade halvhjärtat Rainbow på nytt och övergav snart rockmusiken som sådan.

Man undgår inte intrycket att Ritchie Blackmore framstår som en lika djupt begåvad som rastlös och i grunden påtagligt osäker människa. Just en sådan som skulle behövt en stark, durkdriven och obrottsligt lojal manager i stil med Led Zeppelins Peter Grant för att vårda karriären och att personligen stödja sig mot.

Men varför klaga? Alla – och vi är många – som längtat efter att Blackmore ska släppa lutan och Robin Hood-hatten för en stund har ju fått vår önskan uppfylld. Dagens hobbyturnerande upplaga av Rainbow låter också överraskande bra.

Richie är i fin elektrisk form. Sångaren Ronnie Romero är ett verkligt fynd, den i mitt tycke vassaste vokalisten bandet haft sedan salig Ronnie James Dio stod vid mikrofonen. Med i gruppen är även Jens Johansson på klaviatur och han är heller inte fy skam. Konstigt vore annars, som son till Sveriges störste jazzmusiker – den legendariske pianisten Jan Johansson.

Vi kan nog vänta oss prima drag när Rainbow brassar loss på Sweden Rock imorgon kväll, trots att Blackmore har ett ont öga till vårt lands ohemula skattetryck. Han har dock varit med om värre.

Att Ritchie förklarat sig som fan av Margaret Thatcher är inte undra på, mot bakgrund av vad han utsattes för innan hon kom till makten 1979 och enligt honom räddade Storbritannien ”som var på väg åt helvete med fackföreningarna och deras järngrepp”.

I en intervju för Sweden Rock Magazine 2013 berättade Blackmore att han själv tvingades gå i landsflykt. ”I England infördes 1974 en skatt som innebar att man skulle betala 82 procent i skatt och jag hade inte för avsikt att betala 82 procent i skatt av pengarna till regeringen. Jag flyttade till USA, där jag betalar 35 procent. Jag tycker det är tillräckligt för regeringen att slösa bort. Man borde inte låta regeringen komma undan med saker”.

Lyssna på det du, Löfven! Long live rock and roll.

Svik inte Skäggetorp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Bilden var inte munter när polisen 2017 presenterade sin rapport, den andra sedan 2015, om lokala tätortsdistrikt med betydande lag- och ordningsproblem. 61 bostadsområden landet runt listades som drabbade av en påtagligt hög brottsfrekvens.

23 av dessa bostadsområden räknades som särskilt utsatta – kännetecknade av social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk, våldsbejakande religiös extremism. Här fanns drag av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler.

Rättsstaten hade trängts tillbaka, polisen fann det svårt att fullgöra sitt uppdrag. Såväl 2015 som 2017 slogs fast att Skäggetorp hörde dit. Inga trevliga nyheter för vår kommun.

Men polisens ambitiösa kartläggning, offentliggjord utan krusiduller, var givetvis nödvändig och riktig. Ska alarmerande problem kunna lösas, måste fakta läggas på bordet så att ökad medvetenhet kan väckas om allvaret i situationen och verkningsfulla åtgärder sättas in.

Linköpings styrande kommunalråd Niklas Borg (M) deklarerade dock i våras att han och Skäggetorp vore bättre betjänta av att slippa polisens klarspråk i fortsättningen. ”Listan demoniserar bostadsområdet och skapar otrygghet i sig”, menade Borg i DN den 2/4.

Den uppfattningen vidhåller han även nu, när polisens uppdaterade kartläggning för 2019 offentliggjorts – där Skäggetorps status som särskilt utsatt bostadsområde kvarstår. ”Jag tycker att man bör skrota hela listan. Den pekar ut ett helt område på ett negativt sätt”, hävdar han i Corren 4/6.

Borgs indignation är förståelig. Ty samtidigt faller ju ofrånkomligen ett mindre smickrade ljus över kommunalrådet själv och hans förtroendevalda kollegor i stadshuset. De bär ett icke ringa ansvar för hanteringen av problematiken i Skäggetorp. Enligt polisens facit lämnar resultatet obestridligen en hel del övrigt att önska och har så gjort länge.

Men på vilket vis skulle Skäggetorps invånare bli lyckligare av en skrotad lista, vars avsikt är att uppmärksamma oacceptabla sakförhållanden vilka kräver en ändring? Det är inte listan som Niklas Borg ska ha som prioritet att försöka få bort.

Det är att Skäggetorp som ska försvinna från listan. Människorna i detta bostadsområde ska inte behöva känna sig stigmatiserade, det är sant. Fokusera då på att tillgodose deras rätt att kunna leva lika fritt, tryggt och trivsamt som resten av Linköping.

Frihet här, blodbad där

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

Sommaren 1989 inträffade det otroliga: järnridån började rämna. Vid gränsen mellan Ungern och Österrike klipptes taggtråden bort. Det var helt fantastiskt att se. Tiotusentals människor strömmade över till friheten i väst och luften gick ur tyranniets uppblåsta knektar.

Några månader senare föll Berlinmuren. Det fyra decennier långa kommunistiska förtrycket i Öst- och Centraleuropa var äntligen bortsopat, Sovjetunionen upplöstes, kalla kriget avslutades. En ny, förhoppningsfull epok inleddes – i vår del av världen.

På andra sidan jorden tog utvecklingen samma sommar en annan, fasansfull vändning. ”Minst 10 000 civila uppskattas vara döda”, skriver den brittiske Pekingambassadören Alan Donald i ett diplomattelegram dagen efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni.

Under våren hade omkring 50 000 studenter samlats på torget i protest mot det allsmäktiga kommunistpartiets korrupta vanstyre. Studenterna kräver demokratiska rättigheter och reser en tio meter hög staty med drag av den amerikanska frihetsgudinnan. Massdemonstrationerna sprider sig till flera andra kinesiska städer.

Ett tag verkar faktiskt diktaturen vara på fallrepet. I kommunistpartiets översta maktskikt vaklar man över hur situationen ska hanteras. Generalsekretaren Zhao Ziyang träder fram lik en kinesisk Gorbatjov och förklarar att han vill gå studenterna till mötes. Det är ett ögonblick när historien står och väger.

Men motsatt Europa blir utgången barbariets triumf. Kinas verkliga ledare är fortfarande den åldrade Deng Xiaoping. Som Maos efterträdare förde han landet ur kulturrevolutionens mörker och sjösatte de kapitalistiska reformer som gav Kina ett makalöst ekonomiskt uppsving på 80-talet.

I väst trodde många bedömare att den ökade handeln och det stigande välståndet närmast automatiskt skulle leda till att kommunistväldet tappade greppet. Med marknadsekonomins frigörande kraft var en liberalisering av det kinesiska samhället bara en tidsfråga. Studentupproret 1989 tycktes komma som en bekräftelse på den tesen – som vi nu vet var naiv.

Deng Xiaoping hade ingen tanke på att ge upp Kinas säregna modell av kommunisttyranni och statskapitalism i oskön förening. Det avgör saken. Zhao Ziyang sparkas, militären beordras att utan pardon rensa Himmelska fridens torg på demonstranter.

Alan Donald rapporterar hem i sitt telegram, som först 2017 offentliggjordes, om fruktansvärda scener. Soldater öppnar skoningslöst eld mot folkmassan, pansarvagnar rullar in över torget, kör fram och tillbaka över högar av krossade människokroppar, likresterna spolas ner i avloppsbrunnar. ”Fyra skadade kvinnliga studenter bad för sina liv, men dödades med bajonetter”.

På detta arv vilar dagens regim.

”De senaste trettio åren har visat att Kina har ändrats mycket. Tack vare regeringen kan Kina nu njuta av stabilitet och utveckling” sa den kinesiske generalen och försvarsministern Wei Fenge när han nyligen vid en presskonferens i Singapore avtvingades en kommentar om massakern (som annars är tabu att nämna i Kina).

Ja, det som ändrats är att förtrycket är hårdare, övervakningen är finmaskigare och indoktrineringen är värre än 1989. Det är innebörden av den stabilitet som blivit 1,4 miljarder människors dystra lott att njuta i världens folkrikaste nation, styrd av en kriminell, despotisk regering med globala maktambitioner.

Ställ in nästa EU-val

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

I den enskilda umgängeskretsen kunde även August Strindberg vara en hygglig prick. I förvånad bestörtning mottog således hans vänner i Lund, där Strindberg visades 1896-97, romanen Legender som självbiografiskt skildrade författarens tid i den skånska metropolen.

Sida upp och sida ner av infama porträtt mötte vännerna. De fann sina egna personer karikatyriserade, förvrängda och utmålade som en hop knäppiga mystiker. Urskuldande försvarade sig Strindberg: ”När jag får pennan i handen, får jag fan i kroppen”.

Fenomenet känns tyvärr igen från det svenska EU-valet vi precis har genomlidit. Det är något med valrörelser som får aktivisterna att förbytas från vanligen sansade och resonabla människor i det privata till offentligt skränande hysteriker.

Smutskastningen, flosklerna, jagadet efter billiga poänger, de medvetna missförstånden, det ogenerade underskattandet av väljarkårens intelligens – nej, om partiernas uppförandenivå finns denna gång inte mycket gott att säga.

”EU-fördumningen rullar över riket”, löd en beklagande rubrik på moderata Smålandspostens ledarsida. ”Den sämsta valrörelse jag någonsin upplevt”, skrev statsvetaren Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning med en särskild pik till Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna.

Den politiske veteranen och förre KD-ledaren Alf Svensson suckade i Aftonbladet: ”Jag kan faktiskt inte minnas en valrörelse som har varit så låg. Det har inte varit presentationer av egna idéer utan det har varit ett försök att smeta ner andras idéer”.

I Expressen korade tidningens politiske reporter Torbjörn Nilsson Socialdemokraterna till ”regerande svenska mästare i negativa kampanjer” och ställde syrligt frågan: ”hur länge kan man fortsätta vara en politisk kraft som är bättre på att sänka andras förtroende än att få sitt eget att växa?”.

Partier är apparater för framställning av kollektiva lidelser, menade filosofen Simone Weil. Det blir extra tydligt i valen, som alla är ett obevekligt nollsummespel där bara någon kan vinna om en annan förlorar. Pressen är hård, nerverna spända, insatserna höga. I kampen om rösterna är det lätt att de stridande proffspolitikerna likt den skapande Strindberg får ”fan i kroppen”.

För det demokratiska samtalet, genomlysningen av sakfrågorna och den mellanmänskliga respekten är resultatet inget vidare. Förstärkt av de sociala mediernas ofiltrerade rännstensretorik och självbekräftande åsiktsnarcissism försuras samhällsklimatet och polariseringens oförsonlighet ökar.

Finns botemedel?

Den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck pläderar i boken Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin (tidigare anmäld här i Corren den 10/8 2018) för en återgång till hur den ursprungliga demokratin fungerade i antikens Aten. Val praktiserades inte. Yrkespolitiker var ett okänt begrepp.

Folkstyret baserades på att medborgarna turades om vid makten via lottdragning, en metod Van Reybrouck ber oss att betänka fördelarna av: ”En avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Framöver borde vi måhända pröva att utse Europaparlamentets ledamöter enligt de gamla grekernas demokratiska originalrecept.

Ett ovärdigt spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.

Retrohobby

Publicerad den av
Svara

Nu kanske ni tycker att jag är lite löjlig som lägger pussel. Jag minns inte när jag gjorde det sist. Kanske 1982. Men så hittade jag ett gammalt coolt pussel med Björn Borg…

…och ett med kungaparet från 70-talet när livet lekte. Det frestade förstås i fingrarna. Att pussla är en överraskande rolig sysselsättning, därtill mycket rogivande. Pröva själva, det är lätt att bli gripen när man väl börjat.

En grönliberal vind

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:

Europas högerpopulister nådde på sina håll spektakulära segrar i EU-valet. Främlingsfientliga Lega, med Matteo Salvini i spetsen, blev största parti med 34 procent i Italien.

En rejäl skräll svarade Nigel Farages Brexitparti för i Storbritannien, som nådde 31,6 procent och sopade banan med det krisande Tories och även med Labour. I Frankrike fick president Macron och hans mittenparti LREM se sig slagna – om än knappt – av Marine Le Pens Nationell samling i prestigematchen att locka flest väljare.

Och i Sverige ökade SD mest, men ändå inte så mycket som man själva hoppats och andra befarat. Det rimmar också med resultatet för de nationella högerpopulisterna överlag: totalt sett en blandad framgång.

Däremot blåste den kontinentala medvinden remarkabelt starkt i de liberala och gröna partiernas segel, vilket är goda nyheter för uppslutningen kring det europeiska samarbetet och det öppna samhället generellt.

Det är även ett bevis på att klimatfrågan prioriteras högt av väljarkåren. Denna ”Greta Thunberg-effekt” ute i Europa kunde dock inte det svenska Miljöpartiet kapitalisera på, som halverades i EP-valet.

Med tanke på toppkandidaten Alice Bah Kuhnkes förkärlek till floskelartade pratbubblor som kompensation för hennes uppenbart skrala kunskaper på miljöområdet (är hon ens seriöst intresserad av ämnet?) måste den smällen sägas vara välförtjänt.

Detsamma gäller Liberalerna som internt sargade och utan spår av folklig känsla misslyckades att dra några fördelar av den tilltagande EU-positiva opinionen. Med en hårsmån undgick EU-vurmandets parti nummer 1 nesan att tvingas lämna Europaparlamentet tillsammans med brakfloppen Feministiskt initiativ.

Svensk vinnare i den grönliberala europeiska vågen blev istället Centern. Att den meriterade EP-parlamentarikern Fredrick Federley nu får sällskap av ytterligare en partikollega i Bryssel och Strasbourg är honom och partiet väl unt.

Pinsamt dock att Socialdemokraterna, vilka höll ställningarna mandatmässigt men gjorde sitt sämsta nationella val på tid och evighet, petade Linköpings Aleksander Gabelic från valbar plats på EP-listan.

Han är en påläst, lika sympatisk som duktig politiker med ett inarbetat internationellt nätverk, kan tänka själv och borde rimligen fått chansen att sitta längre i parlamentet. En sådan resurs hade den krympande socialdemokratiska gruppen S&D behövt.

Mera glädjande är att M och KD gjorde bra ifrån sig, men även deras konservativa grupp EPP gick tillbaka (inräknat de liberala och gröna partigrupperna består emellertid den EU-vänliga majoriteten, vilket gör att extremisternas inflytande begränsas och det är det viktiga).

KD:s Sara Skyttedal blir säkert en utmärkt representant i parlamentet. Fast passar det hennes ambitioner och färgstarka personlighet att gneta där på sikt?

Att vara Europaparlamentariker är i Sverige som att gå till sjöss. Man försvinner bort i horisonten, blir en allt mer bleknad gestalt hemma i bekantskapskretsen och får kämpa för att göra sig påmind med att skicka resebrev från fjärran som få utom de närmast sörjande – i bästa fall – visar annat än artigt intresse över.

Ska vi slå vad om en flaska champagne att Sara Skyttedal gör comeback i det svenska rampljuset som KD-kandidat till riksdagen 2022?

En urspårad valrörelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5:

Partierna borde inför årets EU-val haft ett gyllene tillfälle att driva en seriös diskussion om det europeiska samarbetets utveckling och utmaningar.

Enligt SOM-institutets mätningar har det folkliga stödet för Sveriges medlemskap i EU aldrig varit så högt (59 procent är numera positivt inställda, bara 16 procent vill lämna unionen).

Benägenheten i stugorna att rösta denna gång har också väntats slå rekord. Det är knappast att undra på. EU må ha många brister. Men de bleknar ställda mot Storbritanniens katastrofala Brexitprocess som tydligt demonstrerat dårskapen med ett utträde.

Vikten av att Europas demokratier håller ihop understryks ytterligare av pressen från ett hotfullt Ryssland, det kinesiska tyranniets växande globala maktambitioner och osäkerheten om vart USA är på väg under den obalanserade ärkepopulisten Donald Trump.

I en orolig, turbulent värld framstår EU som en stabiliserande faktor att ty sig till och det bästa alternativet vi har för att konstruktivt kunna lösa gemensamma, gränsöverskridande problem på vår kontinent.

Men om insikten om EU:s betydelse djupnat och sporrat till ett ökat engagemang för Europafrågan bland svenska väljare, är det snarare trots än tack vare partiernas prestationer i den nyss avslutade valrörelsen, bedrövligast i mannaminne.

Det har varit som ett enda stort drängslagsmål på Twitter, där partiaktivisterna tävlat i att förstärka varandras sämsta sidor.

Sakpolitiken har dränkts i en rubrikjagande gyttjebrottning som främst handlat om konkurrenternas eviga tillkortakommanden, notoriska opålitlighet och allmänna uselhet. Medierna har förstås förtjust rapporterat.

Vad ska historikerna tro när de går tillbaka och studerar det svenska EU-valet 2019?

Att de avgörande stridsfrågorna om Europasamarbetets framtid kretsade kring SD-kandidaten Peter Lundgrens bröstkladdande, Sara Skyttedals sportbil och väskmärke, den avsuttna EP-ledamoten Lars Adaktussons inställning till aborter och att KD:s lokalavdelning i Lund råkat spela Lynyrd Skynyrds 70-talshit Sweet Home Alabama på ett torgmöte?

Den här ledsamma cirkusen har verkligen inte varit partiväsendets stoltaste stund. Klädsamt vore nog en period av självrannsakan när kampanjfeberns överhettade känslor lagt sig.

Förhoppningsvis blir de invalda politikerna väsentligt bättre på att förvalta väljarnas förtroende i Europaparlamentet än vad de visat prov på i valdebatten.

Jultomten i Bryssel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar”, har satirikern P J O’Rourke sagt och hanteringen av skattemedel i EU-sammanhang bär syn för sägen.

Ta exempelvis Europaparlamentets frikostiga traktamente till ledamöterna på drygt 3000 skattefria kronor om dagen. Nyligen avslöjande SVT att vänsterpartisten Malin Björk plockat ut en hel förmögenhet i sådant traktamente, omkring en miljon kronor – trots att hon både bor och är skriven i Bryssel sedan länge.

Varje ledamot får utöver sin ordinarie höginkomsttagarlön en kontorsersättning på mer än 40 000 kronor i månaden, avsedd för administrativa ändamål men utan krav på redovisning. Totalt kostar den utgiften EU:s skattebetalare två miljarder kronor per mandatperiod. Europaparlamentarikerna är oftast ytterst förtegna om hur de använder dessa pengar.

När SvD häromåret frågade de svenska EP-ledamöterna vägrade de svara. Malin Björk är ett hedrande undantag som offentligt medgett hon bland annat spenderat sin kontorsersättning på inköp av ”hundra kaffekoppar och ganska många 3D-klitorisar av plast med feministiskt och vänsterpartistiskt tryck på”.

Det är ju ett sätt att göra bruk av EU:s välfyllda kassa. 2016 kläckte parlamentets konservativa grupp EPP (där M och KD ingår) en annan kreativ idé. För att ge unga européer en ”känsla av tillhörighet” borde alla 18-åringar få möjligheten till ett ”gratis” interrailkort.

Av det uppslaget blev projektet ”Discover EU”, ett tämligen oblygt försök att köpa det uppväxande släktets sympatier för unionen. Notan väntas gå loss på 700 miljoner euro i EU:s långtidsbudget 2021-27.

Det är lätt att vara fantasifullt vidlyftig med andras kulor, vilket Slöseriombudsmannen på Skattebetalarnas förening dråpligt visar i en aktuell rapport om miljardrullningen inom ramen för EU:s Leaderprogram i Sverige. Bidragen är avsedda att främja lokal sysselsättning, företagande och stärkt konkurrenskraft på landsbygden.

I detta syfte har östgötska Kimstad fått 1,8 miljoner skattekronor till att anlägga konstsnöspår åt skidåkare. Byn Klockrike i Motala kommun har fått 1,5 miljoner till bygget av ett utegym. I Borlänge satsas 1,4 miljoner kronor på en maffig hinderbana. Det lilla samhället Stehag i Eslövs kommun kan glädjas sig åt över 700 000 kronor till en skatepark. Och så vidare.

EU tycks vara beviset på att jultomten verkligen existerar. Men det är förstås du som tvingas pröjsa klapparna.