Permanenta höjningen av a-kassan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/4:

När statens makthavare beslutar om åtgärder och ingrepp med löftet att dessa endast är av tillfällig natur, bör man vara sunt vaksam. Särskilt i tider av djupare samhällskriser. Beslutsåtgärder som då raskt fattas utifrån vad nöden anses kräva, kan inte sällan bli märkvärdigt svåra att häva i efterhand.

Det dröjde exempelvis in på 1950-talet innan de sista resterna av andra världskrigets omfattande svenska livsmedelsransonering äntligen försvann. Beredskapsårens hyresreglering, införd 1942, är absurt nog kvar på bostadsmarknaden ännu.

Som ett led i sin statsfinansiella budgetsanering på 90-talet beslutade Göran Persson om en temporär värnskatt för höginkomsttagare. Den togs inte bort förrän vid detta årsskifte – ett kvarts sekel senare. Hade Socialdemokraterna själva fått bestämma, och sluppit Liberalernas envisa krav på ett avskaffade i januariavtalet, skulle värnskatten antagligen fått ett lika långvarigt liv som hyresregleringen.

Som ingen undgått har coronapandemin abrupt vält hela den politiska spelplanen över ända. Januariavtalets reformagenda är ställd i skugga av de massiva krisåtgärder som behövs för att rädda företagen och samhällsekonomin från att kapsejsa.

Inför det akuta hotet om massarbetslöshet lär det i dagsläget knappast vara aktuellt att gå vidare med Centerns skötebarn att reformera arbetsmedlingen i grunden. Så länge varslen står som spön i backen är det förståeligt. Frågan är vad som händer sedan.

Kommer Socialdemokraterna ta krisen till intäkt för att låta arbetsförmedlingens planerade omstöpning rinna ut i sanden, även när det värsta är över? Coronaviruset som räddningen för en av statens sämst fungerande och mest kostsamma myndigheter. Det vore ju en ironi.

Och hur blir det med den tillfälligt höjda a-kassan, som ska gälla mellan den 13 april 2020 och den 3 januari 2021? Att stärka den ekonomiska tryggheten för alla som riskerar – eller redan har förlorat – jobbet under denna exceptionellt hårda prövning för vårt land är naturligtvis rätt och riktigt.

Men hur sugna tror ni Socialdemokraterna blir på att nästa år, när valet inte är långt borta, administrera en återgång till vad många självfallet kommer uppleva som en försämrad a-kassa igen?

Fast det kanske inte vore dumt att permanenta höjningen, under förutsättning att LAS-reglerna mjukas upp som tänkt i januariavtalet och att andra välbehövliga liberaliserande strukturreformer genomförs på arbetsmarknaden. En förbättrad omställningsförsäkring, kombinerat med sänkta trösklar och flexiblare villkor för anställning, skulle nog få de ekonomiska hjulen att snurra betydligt smidigare framöver.

Liemannens skugga hänger tung över stadslivet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:

Stig Edling, styrelseordförande och delägare i Thernlunds Modehus, suckade sammanbitet i Expressen: ”Det är totalkris i branschen, rena blodbadet med butiksdöd och jag tror det är bara en början. Vi hamnade också där och såg ingen möjlighet att kunna hantera krisen till slut.”

Den kris Stig Edling syfte på var inte en konsekvens av coronapandemin. Ty detta hände sig redan vid nyårshelgen, alltså innan det lömska viruset drabbade Sverige. Trots julshoppingen tvingades Thernlunds, en anrik klädkedja med 11 butiker med omkring 100 anställda i Stockholmsregionen, begära sig i konkurs. Ytterligare ett offer för e-handelns förändrande konsumtionsmönster.

När kreditbolaget UC den 2 januari i ett pressmeddelande summerade 2019, konstaterades att Thernlunds delade sitt bistra öde med mängder av andra butiker landet runt. Var fjärde konkurs förra året skedde inom detaljhandeln, en ökning med nära 10 procent sedan 2018.

UC spådde fortsatt kärva tider och kalkylerade med att 2 procent av alla svenska detaljhandelsbolag skulle hamna på den ekonomiska ruinens brant under 2020. Den beräkningen är idag sprängd i bitar.

Om den tilltagande näthandelstrenden slog hårt mot de traditionella fysiska butikerna med sällanköpsvaror som kläder, böcker och så vidare, hotar nu en rak knock-out från covid-19. Kunderna flyr, över en natt har efterfrågan sjunkit drastiskt.

Svensk Handel larmar om att 75 000 handelsjobb är i fara att försvinna och att ytterligare 160 000 anställda står inför nedskuren arbetstid. Av organisationens medlemsföretag rapporterade 3 av 10 inom sällanköpsvaruhandeln förra veckan om ett försäljningsras med 60 procent eller mer. Kassorna ebbar fortare än blixten.

Det är inget blodbad längre. Det är en veritabel tsunami som sköljer bort affärerna. Detta lär måhända med brutal chockverkan påskynda den digitala strukturomvandlingen av våra shoppingvanor framöver.

Men inte endast detaljhandelsbutikerna faller likt käglor i coronapandemins spår. Restauranger, krogar, caféer, biografer, bagerier, frisörer, konsertarrangörer – ja, i princip allt och alla som bidrar till stadslivets utbud, nöjen, myller och puls – hänger kritiskt mot repen.

Vad blir egentligen kvar av Linköping och andra metropoler när krisen svept förbi?

”Sedan några veckor tillbaka har vi småföretagare inte bara upplevt en inbromsning av vår försäljning, den har helt tvärstannat”, skriver en samfälld skara representanter för Företagarnas östgötska lokalföreningar på debattplats i måndagens Corren. De vädjar desperat om vårt stöd för att kunna överleva: ”ingen insats är för liten”.

Hörsamma dem, gynna näringsidkarna i din närhet – om du inte vill vakna i en ödsligt trist stenöken till stad framåt sommaren.

Må Sverige visa världen vad folkvett går för

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/3:

”Medan resten av Europa stänger ner, tar Sverige det lugnt och går vidare”, löd lördagens rubrik i brittiska The Guardian. ”Sverige skiljer ut sig i kampen mot coronaviruset i Skandinavien”, meddelade samtidigt New York Times sina läsare på motsatt sidan Atlanten.

Man kan utan vidare konstatera att Sveriges särväg genom pandemikrisen väcker internationell uppmärksamhet, förundran och kritik. Många andra länder, likt våra grannar Danmark och Norge, tar i med statliga hårdhandskar och förlitar sig på auktoritära metoder för att få smittspridningen under kontroll. Frankrike har rent av förklarat krig mot viruset och mobiliserat som om marskalk Foch vore tillbaka vid fronten.

Här är det istället den försiktige generalen Anders Tegnells mjukare statsepidemiologiska linje som gäller. Det har gett Kina anledning till att låta sitt propagandamaskineri gå i spinn. Nyligen anklagade det regimkontrollerade organet Global Times svenska myndigheter för att ha kapitulerat inför pandemin och låtit Sverige bli ett svart hål där viruset kan frodas för att sedan attackera andra länder.

Så kan låta när tyranniets megafoner larmar och gör sig till i ansträngningarna för att blanda bort korten. Vem är skurken att peka finger? Snarare var ju det Pekingdiktaturens inledande mörkande av coronautbrottet i Kina som gav viruset möjlighet till uppladdning för sitt världsomfattande anfall.

Huruvida Sverige gjort rätt eller fel i att avstå från andra drabbade nationers tuffare försvarsinsatser lär framtiden snart utvisa. Frihetsinskränkningarna från officiellt håll har hittills varit milda och förmanande, vilket antingen med facit i hand kommer att ses som förödande naivt av fredsskadade svenskar, vana vid sorglöst leverne i sin trygga gamla folkhemsidyll. Eller som ett föredömligt, hyllat exempel på klokheten i att undvika drakoniska panikbeslut som kamikazestoppar hela landet och gör ett sönderbombat Syrien av ekonomin.

I vilket fall, måste jag ändå säga att det finns något vackert i den valda strategin. Hellre än statlig tvångskommendering och polisiära batonger, lutar sig våra styrande på en förtröstan om styrkan i det ansvarskännande civilsamhället – att varje enskild svensk är kapabel till att inse allvaret i situationen och följa de enkla, men grundläggande rekommendationerna för att minimera smittans spridning.

Bred frivillig medborgerlig uppslutning bakom förebyggande åtgärder är effektivare än att överheten föser in människor i fållan som en skock dumma får. ”Vi kan inte lagstifta om allt, det är en fråga om folkvett”, som Stefan Löfven sa häromdagen. Bör det egentligen vara på något annat vis i en liberal demokrati värd namnet? Avgörandet är ditt och mitt.

En lovsång till långtråkigheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:

Det råder verkligen ingen brist på elände som coronavirusets härjningar ställt till med. Vem kunde väl tro att 2020-talet skulle börja med en ruskig pandemi av denna förödande magnitud?

Men ta mig sjutton om det inte finns en välsignelse medskickad i förbannelsen också.

Jag syftar självfallet på återupptäckten av den dolda kraft som finns i tristessen. För att smittspridningen ska bemästras är vi ju rekommenderade till social distans, arbete hemifrån i möjligaste mån och karantän för riskgrupper. Det dröjde naturligtvis inte länge innan många började klaga över rastlöshet i isoleringen.

Ledan är dock inte odelat negativ, den kan vara din vän. Om du slipper springa ut, ävlas och fånga dagen, tag istället vara på värdet i att låta dagarna dämpat flyta och leva utom tävlan, i tillvarons sidoljus. När världens varvtal saktats ner, ges en frist att göra den större, i det mindre och i det inre.

”Gyllene långtråkighet är en lämplig bakgrund för alla sorts fantasier och egensinniga sysselsättningar”, skrev Gunnel Linde i boken När mamma var mamma (1993). Linde tillbringade åtskilliga timmar ensam hemma under uppväxten och blev av sin mamma stimulerad att använda tiden till att rita, skriva och hitta på berättelser.

Ur långtråkighetens magi föddes Lindes författarskap med prisade barnböcker som Den vita stenen (1964, förlaga till den lika underbara TV-serien på 70-talet).

”Att ha lite tråkigt påverkar inte bara barns kreativitet, utan även vuxna mår bra av det”, menar den brittiska forskaren Teresa Belton. För några år sedan skrev hon i Sydsvenskan om baksidan av den digitala epokens överflöd av snabbåtkomlig, ständig underhållning via datorer, mobiler och sociala medier.

”Vi slipper tänka egna tankar och behöver aldrig vara bortkopplade, för med prylarna kan vi fylla varenda sekund med stimuli. I gengäld går vi miste om stillhet, iakttagelser och egna tankeflöden som skapar en annan förbindelse till världen”.

Författaren Pär Rådströms liv blev tyvärr kort, han dog 1963 endast 38 år gammal. Men han nyttjade sin stund på jorden väl, var enormt produktiv och efterlämnade en fantastisk romanskatt (Ärans portar, Sommargästerna, Översten, Mordet, med flera).

”Huvudskälet till varför jag skriver är den leda jag känner”, förklarade han i radio 1959 och hävdade att ledan hjälpte honom att se klart. Tristessen tjänade inte bara som kreativt smörjmedel.

Enligt Rådström hade den en viktig samhällelig funktion som motgift till doktriner, underkastelsens konformitet, människans eviga frestelse att ryckas med av massrörelsers populistiska appeller. ”Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.

När faktor X förändrar allting

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/3:

Den 3 september 1939 bröt andra världskriget ut. Två dagar tidigare hade Hitlers trupper anfallit Polen, nu svarade Storbritannien och Frankrike med att förklara Nazityskland krig. Katastrofen var ett faktum, konsekvenserna oöverskådliga, hela tillvaron ställdes på ända.

Någon vecka senare sa Sveriges statsminister, folkhemsvisionären Per Albin Hansson, bedrövat till diplomaten Gunnar Hägglöf: ”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är inte det fan?”

Kriget blev den dramatiska ”faktor X” som abrupt förändrade politikens villkor. Den 30 november svedde världsbranden våra egna gränser. Hitlers allianspartner Stalin skickade Röda armén mot Finland. Skulle vi själva överleva som nation?

Den akut förvärrade situationen resulterade i att Per Albin Hansson den 13 december 1939 bildade en samlingsregering, där alla demokratiska riksdagspartier ingick: Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högern och Folkpartiet.

Regeringen hade ett överordnat mål: att Sverige, kringränt och dödligt hotat av de totalitära monstren Tyskland och Sovjet, skulle slippa dras ner i krigets avgrund. Samlingsministärens politik har på flera punkter kritiserats hårt i efterhand. Och det med rätta. Sådant som att yttrandefriheten beskars av statlig censur och att tysk militär tilläts järnvägstransport genom landet var redan i samtiden starkt kontroversiellt och moraliskt upprörande.

Men regeringen, som navigerade under väldig press på stormiga vatten, lyckades med det väsentliga att klara Sverige från att slukas av den förödande malströmmen.

Glömt idag är att Per Albin Hansson tidigare i karriären varit en mycket omstridd politiker, även inom sitt eget parti. Det var statsmannaskapet han visade under krigsåren som gjorde honom till trygghetsikon och landsfader.

Inte sedan andra världskriget har Sverige ställts inför sådana prövningar och påfrestningar som nu med coronapandemin. Åter har ”faktor X” lika överrumplande som grundligt rubbat politikens, ekonomins och samhällslivets villkor, troligen för lång tid framöver. Åter är vi tvingade till vanskliga avvägningar, hårdkokta beslut, radikalt omkastade prioriteringar, borgfred mellan partierna.

Stefan Löfven är kanske ingen Per Albin. Men han är den statsminister vi har och i sitt tal till nationen häromkvällen gav han ett värdigt, kontrollerat och stabilt intryck. Om den fortsätta krisen så kräver, skulle det inte förvåna om Löfven snart står i spetsen för en ny samlingsregering. Ingen dålig vändning för en man som nyss varit i det närmaste politiskt uträknad.

En lektion i konsten att spendera skattemedel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.

Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.

Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.

I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.

Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.

Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.

Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…

Om vikten av solidaritet och att lägga pussel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/3:

Fortfarande snuvig efter en segdragen förkylning tar jag mitt medmänskliga ansvar i dessa prövningens tider och håller distansen. Någon allvarligare nöd går det inte på mig. Jag har förmånen att kunna jobba hemifrån och matvaror levereras till dörren.

Som novisen vid spisen försöker jag vidga mina gastronomiska färdigheter i den store hovtraktören Tore Wretmans anda, kökskonstens renässansman som – bland mycket annat – introducerade grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och avokado på våra svenska bord. Hans klassiska komposition lövbiff prins Bertil (fylld med dijonsenap, hackad lök och ädelost) lyckades jag nyligen ganska hyggligt att tillreda i stekpannan.

Värre är det med aptiten, när nyhetsrapporteringen börjar bli svår att skilja från Bergmanrullen Det sjunde inseglet. Oron över coronapandemins framfart gnager, om än inte direkt för egen del så för äldre släktingar och vänner som tillhör smittspridningens sårbaraste riskgrupper.

I den närmaste kretsen står vi i daglig telefonkontakt, kollar att alla mår bra, har förråden fyllda, organiserar hjälp med att handla till dem som behöver och inte själva kan. Vid porten till min trappuppgång finns nu också en lista över biståndsvilliga grannar att ringa för den som är rekommenderad att stanna inne och inga andra har att be om ett handtag med livets nödtorft.

Ett utmärkt initiativ av gemensam solidaritet i civilsamhället. Efter förmåga har samtliga av oss en skyldighet att dra våra små, men ändå betydelsefulla, strån till stacken under denna hemska kris som vänt vardagen upp och ner.

Att vara tvungen till fysisk isolering i sitt ombonade hem är i längden drygt naturligtvis, trots den digitala världens alla möjligheter till arbete, socialt nätverkande och förströelse. Mer tid att läsa tjocka romaner som annars dammar i hyllan är förvisso inte dumt, och att leka Tore Wretman har nog sin charm.

Men det bästa sättet att skingra tankarna medan skymningen faller tungt utanför fönstret tackar jag John Spilsbury för. Han var en brittisk gravör och kartograf som under 1700-talet kom på den förträffliga idén att tillverka pussel.

Lägga pussel har jag inte gjort sedan barnsben. Men så råkade jag häromåret hitta ett gammalt coolt 70-talspussel med Björn Borg som motiv. Det frestade en tennisfantast som mig i fingrarna. Jag blev helt såld. Att pussla var en överraskande rolig och avkopplande sysselsättning, konstaterad finfin hjärngymnastik lär det vara också.

Känslan det är att klara sitt första tusenbitarspussel går heller inte av för hackor, kan jag lova. Testa själva! Det är en äkta analog hobby, lika gripande som meditativ. Om inte annat lär man sig att aldrig ge upp. Stundtals kan det verka hopplöst, men bitarna kommer på något vis på plats till slut ändå.

Tur att Sveriges ekonomiska beredskap är god

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

”Vi tror på bönens kraft”, förklarade Sveriges kristna råd i ett pressmeddelande under måndagen och uppmanade oss att ”be om kraft och särskild vishet särskilt för dem som leder vårt land i denna utmanande tid”.

Tja, varför inte? När det är kritiskt värre här nere i jämmerdalen skulle nog även ett stödjande handtag från himmelska makter sitta fint, alla bidrag som kan lindra situationen är självklart välkomna.

Om det krispaket som landets politiska ledare presenterade på måndagsmorgonen indikerade att Sveriges kristna råd redan blivit bönhörda må vara osagt. Inspirerad av gudomlig kraft och vishet eller inte, så verkar ändå nu regeringen och dess samarbetspartier fått upp ångan ordentligt i beslutsmaskineriet sedan förra veckan.

Ställda inför hotet om coronavirusets nattsvarta ekonomiska konsekvenser, där dystopiska paralleller till 30-talets Kreugerkrasch blivit legio i debatten, har januariavtalets resonemangsäktenskapskvartett visat en tidigare oanad styrka och samarbetsförmåga. Det är ingen dålig livboj som kastats ut för att rädda näringslivet och arbetsmarknaden från att gå i kvav.

Det handlar om att staten övertar företagens sjuklöneansvar, ett subventionerat system för korttidspermitteringar införs och näringslivet ges välbehövligt andrum att betala in de tunga skatterna. Drygt 300 miljarder kan åtgärderna komma att kosta, en svindlande summa.

Tron på bönens kraft i all ära. Men i utmanande tider skadar det sannerligen heller inte att vara rustad för att parera rejäla smällar utan att nödvändigtvis tvingas lita på eventuella hjälpingripanden från ovan.

Lyckligtvis har lärdomen av 90-talets strukturkollaps och efterföljande stålbad gjort att Sverige idag har en mycket bättre skött offentlig ekonomi med rekordlåg statsskuld. Utrymme finns därför, tack och lov, att ta av för att hålla skutan pekuniärt flytande genom denna överraskande hemsökelse.

Man kunde bara önska att beredskapen på andra områden vore lika robust. Exempelvis vad det gällde intensivsjukvården, som riskerar att sättas på väldigt tuffa prov under pandemins härjningar.

Totalförsvaret lagrade fram till kalla krigets slut mängder av avancerad mobil vårdutrustning, bland annat hundratals respiratorer som vore guld värda att ha i reserv nu. Men efter att Sveriges makthavare beslutat att den eviga freden inträtt, gapar förråden tomma.

”Fältsjukhusen var en fantastisk resurs. Man investerade miljarder i dem. Men allt det slängde man på soptippen eller skänkte bort till andra länder – inget sparades”, säger Sten Lennquist, professor emeritus i katastrofmedicin vid Linköpings universitet (DN 15/3).

Vi får väl istället hoppas på att Gud är barmhärtig.