Ett radarpar utan känsla för tajming

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

”Regeringen står helt handfallen”, dundrade partiledarna Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD). ”Bagatelliserar i vissa fall, skyller ifrån sig i andra. ’Vi såg det inte komma’ är redan en modern klassiker. Det lilla som ändå görs, görs motvilligt och för sent”.

Radarparets utspel på DN Debatt i onsdags var menat som en mobiliserande krigsförklaring mot Socialdemokraterna och de övriga januaripartierna, vars tillkortakommanden inte bara hotade ”människors personliga trygghet och framtidstro, utan också den gemensamma tilliten i samhället, respekten för våra viktigaste institutioner och ytterst människors tillit till varandra”.

Nej, det handlade inte om bristerna i politiskt ledarskap som coronavirusets utbrott demonstrerat. Utan om misslyckandena med integrationen, brottsligheten, arbetslösheten och allt det andra ni vet som borde förtjäna ministären Löfvens skyndsamma avgång, helst redan igår.

Politik är till mycket en fråga om tajming. Det räcker sällan med att enbart ha rätt, som så ofta konstaterats av luttrade samhällsreformister av skilda kulörer. För att nå framgång gäller det också att få rätt – att fingertoppskänsligt kunna fånga det gyllene tillfället, slå till vid den avgörande tidpunkt då opinionen är redo att röra sig i önskvärd riktning, när möjligheterna öppnar sig till förändring och spelet kan vinnas.

Milt sagt verkar Kristerssons och Buschs talanger på denna, icke helt oväsentliga punkt, inte alldeles övertygande. Att blåsa i stridstrumpen för att sänka regeringen, samtidigt som coronasmittan grasserar med oförminskad styrka och sätter samhällslivet på hårda prov, var knappast det lämpligast valda tillfället.

Nu tvingades förstås moderater och kristdemokrater att i mötet med verklighetens upptrappande allvar snabbt som attan stämma ner tonen. Pandemin är ett faktum och börskurserna faller kraftigt världen över, nationell politisk samling är en nödvändighet.

Men intrycket av demoraliserande snöplighet och klickande omdöme är svårt att undkomma. Särskilt Ulf Kristersson som borgerlighetens aspirant på statsministerposten gjorde nog klokt i skaffa sig nya rådgivare av bättre virke.

Minns bara hur Kristersson häromveckan poserade på bild i jaktmundering med budskapet ”Stärk gränsen!” medan Grekland sköt tårgasgranater mot desperata människor på flykt undan den blodiga katastrofens Syrien. Det var inte heller hans mest förtroendeingivande dag på jobbet.

Besvärande senfärdigt om mötesrestriktioner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:

På fredag den 13 mars skulle portarna slås upp till den 13:e upplagan av Motala Expo, Östergötlands största företagsmässa på Vättenrundan arena dit omkring 5000 besökare väntades komma.

Den som lider av triskaidekafobi – ett onödigt krångligt ord som betyder vidskeplig skräck för siffran 13 – har förstås redan noterat de olycksbådande tecknen i sammanhanget. Motala Expo kom också att ställas in.

”Det känns som en stor risk som vi inte ville ta, det kändes inte värt det”, säger Magnus Lindberg som representerar arrangören Tillväxt Motala (Corren 10/3). Motivet bakom beslutet har dock ingenting med skrock att göra. Skälet är välgrundat: tisdagens besked från Folkhälsomyndigheten om den förhöjda smittfaran för coronaviruset.

Det är givetvis tråkigt att Motala Expo inte blir av. Jag hade själv sedan tidigare sett fram mot att bevista denna spännande mötesplats för det östgötska näringslivet i vackra Motala. Men med hänsyn till hur situationen utvecklat sig, måste arrangören sägas ha agerat med föredömlig klokskap som avblåst mässan.

Antalet bekräftade Coronafall i Sverige ökar nu snabbt. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att begränsa smittspridningen så länge epidemin pågår. Stora publikevent är exempelvis knappast att rekommendera.

Tyvärr tog det Folkhälsomyndigheten besvärande länge att peka med hela handen om detta. Först under onsdagseftermiddagen klev dess senfärdige generaldirektör ut och föreslog restriktioner kring folksamlingar som handlingskraftigare länder varit kvickare i vändningarna med.

Åtminstone från regeringens sida hade man kunnat begära resolutare takter. Den har ändå till uppgift att svara för den politiska ledningen av landet. Medan Folkhälsomyndighetens tjänstemän grubblade och hummade, hade det näppeligen varit orimligt om statsministern scannat av det dramatiska omvärldsläget, greppat tömmarna i ett stadigt tag och riktat en uppmaning till medborgarna att för säkerhets skull undvika allmänna sammankomster av det större formatet.

Lyckligtvis finns förnuftigt folk som kan tänka själva, vilket Motala illustrerar.

Men då jag sparkade på politikernas och byråkraternas haltande krishanteringsförmåga i min förra coronaepistel, kan det räcka med att idissla den visan vidare. Regeringen och dess samarbetspartier har denna gång gjort sig väl förtjänta av en positivare avrundning genom sitt annonserade krispaket.

Det innehåller bland annat slopad karensdag, anstånd till företag med skatteinbetalningar, kompensation till kommuner och regioner för extrakostnaderna som bekämpandet av coronaviruset innebär. Alltsammans mycket välkommet. Bra jobbat. Nu håller vi ihop och klarar det här.

När krisen blivit verklighet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner? Den frågan uppmanades vi alla att begrunda i broschyren Om krisen eller kriget kommer, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut till samtliga svenska hushåll våren 2018.

”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra. Om du är förberedd bidrar du till att hela landet bättre kommer att klara en svår påfrestning”, löd det goda rådet. Idag kan man nog lugnt säga att betydelsen av det egna medborgerliga ansvarstagandet och den personliga omdömesförmågan understrukits med tjocka svarta streck.

Vardagens trygga cirklar har obestridligen rubbats genom ett överraskande virusutbrott mot vilket det ännu inte finns något vaccin. Världsekonomin skakar och sent i måndags briserade nyheten att hela Italien, där många svenskar tillbringat sportlovet, försatts i karantän. Alltså hela Italien! Vem kunde tro att något sådant kunde hända?

Samtidigt under måndagskvällen rapporterades om det första Coronafallet i Östergötland. Hur sjukdomen kommer att slå mot Sverige är notoriskt svårt att sia om, men den tycks ännu inte nått sin kulmen. I skrivande stund har drygt 350 människor i vårt land konstateras som drabbade och smittorisken bedöms, likt blixten från klara himlen, plötsligt som mycket hög.

Huvudet bör alltjämt hållas kallt och hjärtat varmt. Coronaviruset är ingen materialisering av apokalypsens ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok. Men den internationella epidemin har knappast heller gett några direkt jätteimponerande bevis på vår förträffliga samhällsberedskap om krisen eller kriget kommer.

Staten och dess maktägande klass har en närmast outsinlig aptit på våra skattepengar. Men vad blir utbytet när det verkligen gäller och läget hastigt växlar till skarpt? Finns starka skansar att förlita sig på vid yttre och inre hot, det är som statens primära uppgift att ge oss? Coronaviruset har stresstestat försvarslinjerna och satt kommandohöjderna på prov. Bättre valuta för pengarna har vi rimligtvis anledning att begära.

Svenska myndigheter har tillåtit högre risktagande än i andra länder, sannolikt av rädsla för att annars skapa panik och fatta beslut som i efterhand kan möta kritik. Något under av handlingskraft och tydligt kommunikativt ledarskap är det också svårt att anklaga regeringen för.

Man undgår inte en känsla av vilsenhet från statsapparatens herrar, som skyggat för att ta det säkra före det osäkra och undvikit att i förbyggande syfte inskärpa situationens allvar. Om den främsta prioriteringen varit att spela ner faran och dämpa oron, har effekten snarast blivit den motsatta – särskilt i ljuset av att verkligheten nu trilskas med att böja sig efter noterna.

Samhällsutopisten vid Vätterns strand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:

Under en vandring på Omberg gör jag en avstickare förbi Ellen Keys Strand. Hennes vackra hus är alltid värd ett besök. Men stående utanför det fina huset på sluttningen intill Vättern, kan jag inte låta bli att undra hur många som idag egentligen vet vem som en gång bodde här.

I det allmänna medvetandet har nog Ellen Keys namn bleknat, tyvärr. Ändå tillhör hon våra stora samhällsreformister, en av de inflytelserika vägröjarna för det moderna Sverige som växte fram under den spännande epoken kring förra sekelskiftet.

Ellen Key, själv sprungen ur burgen miljö, brann högt, rent och intensivt för en rättvisare och mildare värld. Hon kämpade för liberalisering, jämställdhet, rösträtt, progressiv barnuppfostran, funktionell och vacker heminredning. Hon skrev rader av böcker, uppmärksammade även utanför Sveriges gränser.

Hon var ivrig fredsvän, vilket fick konservativa nationalister att stämpla henne som ”antipatriotisk”. Det stämde knappast. Ellen Key närde snarare en överdådig vision om det nya Sverige som, modellerad efter hennes kulturradikala ideal, skulle bli internationell ledare i ”samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet och samhällsskönhet”.

Låter idén bekant? På höjden av sin makt kom senare socialdemokratin att utveckla en syn på Sverige inte helt främmande Ellen Keys: en slags världsfrälsande moralisk stormakt med ett ytterligt ambitiöst välfärdssystem, byggt enligt den sociala ingenjörskonstens vetenskapliga rön, som övriga länder borde beundra och kopiera.

Ellen Key hade också under några år en febrig förälskelse i den tidiga arbetarrörelsens socialistiskt engagerade ungdom. Hos dem tyckte hon sig finna det knådbara materialet till den upplysta intelligensaristokrati som krävdes för att förverkliga hennes drömmar. Ellen Keys förhoppningar grusades dock när hon upptäckte att socialistungdomen inte kunde fylla rollen som övermänniskor, utan var precis som vanligt folk är mest med krasst materialistiska intressen och dragning åt simpla nöjen.

Djupt besviken skrev hon 1924, två år före sin död: ”Allra mest tanklöst vore att tro socialistledarnas stora löften om världens nydaning. En 88-årig dam i Amerika skildrade nyligen de dvärglika måtten hos nutidens politici och tillade: ’Nutidens män leva icke i höjd med sina möjligheter. De vilja endast göra lycka. Framgången är deras gud men icke det verkliga framsteget.’ Och denna sorgsna dom gäller alla partier.”

Det ekar evigt av samma klagan. Som utopister brukar, tvingades hon bittert erfara att politiken aldrig kan trolla fram något himmelrike på jorden. Vi får hantera tillvaron som de ofullkomliga varelser vi är. Men tack vare inspirerande själar som Ellen Key i debatten kan resultatet trots allt bli ganska hyggligt med tiden.

Diktaturens skuld till coronaviruset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Coronavirusets utbrott i Kina hade kunnat förebyggas tidigare. Men kommunistregimens omedelbara instinkt var att mörka sjukdomen såsom varande ett hot mot det totalitära systemets stabilitet. Vilket om inte annat visar vilken bräcklig grund diktaturen egentligen står på, och hur det maniska kontrollbehovet lägger en bokstavligen dödande hand över den samhälleliga flexibilitet som krävs för att parera störningar och kriser.

Det dröjde en månad, från början av december till början av januari, innan tyranniet tvingades skåda sanningen i vitögat och började bekämpa smittan med för regimen typiskt drakoniska åtgärder. Hela städer sattes i karantän och delar av landets väldiga produktionsapparat tvärstoppade.

Viruset är nu på tillbakagång i Kina, men det är så dags. Epidemiska sjukdomar känner inga nationsgränser och hela världen får betala dyrt för Pekingsstyrets maktfullkomliga senfärdighet. Värst är förstås de rent mänskliga kostnaderna. Men Coronaviruset slår även hårt mot den globala ekonomin, då vi blivit så beroende av handeln med det statskapitalistiska Kina som behärskar femtedel av den totala världsmarknaden.

Risken är att sjukdomen påskyndar och fördjupar den annalkande konjunkturnedgången. Symptomatiskt är finansminister Magdalena Anderssons besked i veckan att vi måste räkna med en ytterligare försämring av den svenska tillväxten under året.

Svåra sjukdomsepidemier har alltid var ett mänsklighets gissel. I den uppmärksammade boken Roms öde (Daidalos 2019) driver historikern Kyle Harper övertygande tesen att en anledning till det romerska rikets fall var bakterier och virus. I längden klarade inte Rom att resa sig från de återkommande epidemierna som spreds längs det vidsträckta imperiers handelsvägar och drastiskt minskade befolkningen.

Det var visserligen under antiken. Men kring första världskriget slut, alltså bara för hundra år sedan, härjade spanska sjukan – en elakartad influensa som skördade mellan 50-100 miljoner människoliv.

Den goda nyheten är att vi inte längre behöver frukta sådana katastrofer av biblisk magnitud som plågat tidigare generationer. Framstegen på det medicinska området är ett givet skäl. Men också det ökande globala välståndet, som under de senaste decennierna dramatiskt reducerat världsfattigdomen och förbättrat det allmänna hälsoläget.

Tilltagande internationell rörlighet är även en faktor som inte ska underskattas, paradoxalt nog kan tyckas. Men ju fler människor som reser över världen, desto fler människor möter skilda bakteriemiljöer och utvecklar på så sätt ett starkare immunförsvar.

Det tragiska är att vår beredskap mot coronaviruset skulle varit avsevärt robustare, om det inte vore för Kinas censuriver, rädsla för öppenhet och fri information. Den farligaste sjukdomen av idag har inte naturen skapat, den är människans eget verk: diktaturen.

Den amerikanske Lazarus

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Han var den förhandstippade favoriten som redan på startlinjen snubblade och föll hårt, tycktes utskåpad och energilös. Men hör och häpna, gott folk! Han reste sig i sista stund med förnyade krafter och återkom i loppet genom en fullkomligt remarkabel upphämtning. Otroligt, klang och jubel. Vilken kille!

Visst låter det som ett klassiskt narrativ vi känner igen från hjältesagorna? Den klichémässiga berättelsen har varierats otaliga gånger i fiktionen, vi fängslas ständigt ändå. När det gäller Joe Biden blir historien definitivt inte sämre av att dessutom vara sann. Och den kittlande ingrediensen är nog precis vad Biden behövde.

Han må varit Barack Obamas vicepresident, men saknar Obamas karisma och retoriska mästerskap. Han är en gammal trotjänare i Demokraterna som adlats till partietablissemangets kandidat i brist på bättre.

Upplägget liknade onekligen det ödesdigra misstaget från 2016, då en avslagen Hillary Clinton nominerades till att möta Donald Trumps högerpopulistiska mobiliseringsstorm efter en uppslitande primärvalskamp mot vänsterradikalen Bernie Sanders entusiastiska supporterskaror.

Att Biden var fel man att utmana Trump tycktes också de två första primärvalen i Iowa och New Hampshire indikera. Biden gjorde personligen en förbluffande klen och trött insats, fick patetiskt låga siffror i väljarstöd och allt momentum verkade gått förlorat till den triumferande socialisten Sanders.

Den senare vann därpå förkrossande överlägset i Nevada, Biden klarade sig över vattenytan som tvåa i racet – men långt efter Sanders och vid lördagens primärval i South Carolina var det vinna eller försvinna för Bidens del.

Som Obamas gamle parhäst var han fortfarande populär bland delstatens dominerande demokratiska väljargrupp av afroamerikaner och i praktiken kom dessa att rädda hans politiska liv. Det blev en knallsuccé för Biden, något som också resulterade i att de lovande talangerna Pete Buttigieg och Amy Klobuchar lade ner sina kampanjer.

Motivet bakom dessa, kanske inte helt självmant, fattade beslut var uppenbart: att stärka partiets mittenfront inför den viktiga supertisdagens sammanfallande primärval i 14 delstater och försöka hindra Sanders från att kidnappa Demokraterna likt Trump gjorde med Republikanerna för fyra år sedan.

Om det i slutänden lyckas är ännu oklart. Ingen tvekan råder dock om att Biden nu kommit ut ur dödsskuggans dal som ingen annan kandidat i mannaminne med segrar i en lång rad stater.

Supertisdagens comeback är sannerligen en imponerande bedrift och den skänker Biden en lyster han tidigare aldrig haft – vilket lär fordras inte bara för att kväsa Sanders, utan i synnerhet för att befria USA och resten av världen från katastrofen Donald Trump.

Mitt Europa bygger inte murar, sa Löfven

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:

”Tanken var aldrig, aldrig, att det europeiska samarbetet skulle vara ett sätt att stänga människor på flykt ute, utan lagliga vägar för att kunna söka asyl”, slog Stefan Löfven fast vid en flyktingmanifestation i Stockholm under tidig höst 2015.

Det var också då han fällde de klassiska statsministerorden: ”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor”.

Men nöden, den blev snart för stor, för väldig, för tröttande, för svårhanterlig, för kostsam. Europas välfärdsstater orkade inte, ville inte, såg det som politiskt omöjligt att solidariskt och gemensamt ta ansvar för alla dessa miljoner desperata människor på flykt undan krig, förtryck, fattigdom.

Den episka katastrofen i Syrien ställde problemet på sin spets och lösningen – om det är uttrycket – blev motsatsen till vad Löfven deklarerat och som han själv kom att medverka till: ett Europa som byggde murar, med Turkiets auktoritäre härskare Erdogan som köpt ombud och gränsvakt.

Därigenom skars den landväga flyktingrutten från Mellanöstern av, i praktiken ett sätt för EU att slippa leva upp till asylrätten utan att formellt göra det otänkbara draget direkt ogiltigförklara den – i alla fall för de europeiska regeringar som önskade bevara ett slags gnutta sken av humanitär anständighet.

Men att sluta avtal med mörkrets furstar är sällan en okomplicerad affär. Sedan 2016 har EU betalat flera miljarder euro till Erdogan för att han, tyrannen och människorättsbrottslingen, ska hålla flyktingströmmen i schack. Sverige och övriga EU har alltså gjort sig beroende av en gangster och gett honom ett formidabelt utpressningskort på hand att spela med.

Vilket han gör nu. Trängd av sitt krigsäventyr i den blodiga syriska inbördeskonflikten, har Erdogan i strävan att kräva EU på mera stöd öppnat muren mot Europa.

Sedan förra veckan har många tusentals människor tagit sig till Grekland, EU:s yttre gräns, och välkomnats med tårgasgranater och tungt beväpnade soldater. Det är fruktansvärda, tragiska, hjärtslitande scener vilka speglar ett Europa som räds vågen av asylsökande flyktingar ungefär likt ett samhällshotande epidemiskt coronavirus.

Historiens dom lär knappast vara nådig och frågan är vilken aktör som egentligen demonstrerar den värsta cynismen i detta ovärdiga spel: skurken Erdogan eller demokratins EU.

70-talets dyra läxa återstår att lära

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:

Regionalpolitik och industristöd har som retoriska termer förlorat sin lyster. Men under 70-talet vilade det ännu ett hoppfullt skimmer över begreppen. I den tidens ideologiska klimat fanns en utbredd tro på att den allvisa staten kunde agera klokare, långsiktigare och mer rationellt än den synbart stökiga marknaden.

När varvs- och tekoindustrin krisade, samt landsbygdens avfolkningsproblematik seglade upp på agendan, var därför lösningen given: ambitiösa statliga hjälpinsatser. Politiken skulle klara skivan och skattepengarna rullade.

Motiven var nog behjärtansvärda. Fast som ekonomen Milton Friedman uttryckt det: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat”.

Den armé av sömmerskor och varvsarbetare som Sverige en gång hade är idag borta, trots industristödets försök att göra deras branscher bärkraftigare i omvandlingstrycket från den internationella konkurrensen. Facit av regionalpolitikens mångmiljardsatsningar på att hela landet ska leva är heller knappast något att hurra över. Pengarna har ingen bestående verkan. Urbaniseringen är ohejdad.

Vad är lärdomen av dessa kostsamma erfarenheter? Egentligen föga, annat än att retoriken ändrats till moderiktigare fraser. Det snackas om kluster, science parks, inkubatorer, kompetensutveckling av entreprenörer, rådgivningsplattformar… I grunden är det samma gamla politik som fortsätter att bedrivas i uppsminkad språkdräkt inom ramen för det statliga innovationsbyråkratiska komplexet.

Myndigheter som Vinnova och Tillväxtverket kanaliserar offentligt riskkapital på skattebetalarnas bekostnad till alla möjliga projekt i syfte att stärka näringslivet och få landsbygden att blomstra.

Notan beräknas totalt uppgå till minst 40 miljarder kronor årligen, konstaterar ekonomerna Jan Jörnmark och Christian Sandström i rapporten Den industripolitiska återvändsgränden som nyligen utgivits på uppdrag av Skattebetalarnas förening. Nyttan av miljardregnet summeras på följande bitande sätt: ”De riktade företagsstöden har enligt de utvärderingar som gjorts inga positiva effekter på varken sysselsättning, omsättning eller tillväxt”.

Det är inte särskilt konstigt. Ty varför skulle politiker och byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer.

En framgångsrik, konkurrenskraftig och innovationsvänlig ekonomi skapas inte genom en statligt dirigerad subventionsapparat. Vill politiken göra något bra för företagen handlar det snarare om generella åtgärder som att sänka skatter och avlägsna reglerhinder som hämmar marknaden.

Mordet på Palme äntligen mot sin lösning?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 20/2:

Vid hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986, omkring tjugoen minuter och trettio sekunder över slaget elva på kvällen, blev Olof Palme skjuten till döds. Han var i sällskap med sin hustru Lisbeth Palme, som skadades lindrigt av ett skott som avlossades mot henne vid samma tillfälle.

Detta är, något hårdraget, kvintessensen av de säkra fakta som hittills framkommit om Palmemordet för 34 år sedan. Mycket mer har egentligen inte med absolut visshet kunnat slås fast. Resten har förblivit ett värkande mysterium, en förvirrande dimbank av lösa trådar, påståenden, spekulationer och teorier.

Trots en brottsutredning som i sin väldiga omfattning har få motstycken i världen, har lösningen gäckat oss under dryga tre decennier. Men snart ska ett svar presenteras, enligt vad den nuvarande förundersökningsledaren och chefsåklagaren Krister Petersson sensationellt utlovade i tisdagens SVT-program Veckans brott.

Före sommaren kommer han att besluta om att antingen väcka åtal mot den misstänkt ansvarige för mordet, eller lägga ner utredningen. Det senare möjligen beroende på att den förmodade gärningsmannen är avliden, men då måste det också rimligen uppdagats starka bevis mot denne om en allmänt acceptabel punkt ska kunna sättas för hela utredandet.

I vilket fall som helst ställer Krister Petersson i utsikt att han på ett övertygande sätt kan offentliggöra ett definitivt klarläggande av gåtan. Det är inga dåliga förväntningar han därmed ålagt sig att infria, milt uttryckt. Men Petersson har rykte om sig att vara ett rutinerat proffs, som bland annat har skalperna av lasermannen John Ausonius och Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic i bältet, så han lär nog knappast vara ute och segla i det blå likt en gång Hans Holmér…

Givetvis är det enormt glädjande om mordet äntligen blir uppklarat efter över 30 år, en fantastisk bedrift av Petersson som om han nu verkligen lyckats borde adlas för. Men att det skulle dröja så olidligt länge är samtidigt djupt nedslående.

Det dödande skottet mot Olof Palme var mer än ett mord. Det var att fälla en statsminister. Det var en kupp mot vår regering. Det var ett attentat mot demokratin. Och den skyldige kunde bara gå upp i rök medan utredandet snabbt kapsejsade i en malström av inkompetens, amatörmässigt slarv, demoraliserande skandaler och en serie rättsövergrepp som backades upp från högsta politiska ort.

I prövningens stund kom det styrande etablissemanget till korta och konsekvensen blev en förtroendeförlust som Sverige ännu inte hämta sig ifrån.

Spaden i marken och ner med järnvägen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:

Nog kan det vara bra med en viss tröghet i det offentliga maskineriet. Särskilt vid större bygg- och infrastrukturprojekt som påverkar vår boendemiljö.

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen ofta uppstår. Den läxan lärde vi oss dyrt under efterkrigstidens rekordår då många citykärnor i landet – med Stockholm som det kanske mest tragiska exemplet – slogs sönder av en modernistisk riv- och omgestaltningshysteri.

Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför kraftiga ingrepp på kort tid tenderar att kvadda stadens unika karaktär, och kapa kulturhistoriska band som för invånarna är viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att skrida framåt med eftertänksamhet, hänsyn och demokratisk förankring. Tröghet är alltså ett positivt värde i det här sammanhanget. Med detta sagt, får det inte heller bli så hopplöst segt att processen låser sig och besluten dröjer likt en evig väntan på Godot. Som i frågan om Ostlänkens dragning genom Linköping.

Svaret kommer att få enorm betydelse för kommunens utveckling de närmaste hundra åren, minst. Att ta det piano och lugnt överväga alternativen i god ordning är därför riktigt och nödvändigt. Fast till slut måste ju klubban slås i bordet. Dock tycks det gått troll i förhandlingarna mellan kommunen och Trafikverket. År längs till år och vad händer egentligen?

”Det har tagits omtag på omtag på omtag”, suckade Axel Werner, Ostlänkens luttrade projektledare i Linköping, nyligen i SVT (13/2). Alla alternativ är fortfarande under grubblande lupp, senaste beskedet är att byggstarten tidigast sker 2027. Måtte det bara inte resultera i en kolossal betongbro, den enklaste och billigaste lösningen måhända.

Men med konsekvensen att Linköping klyvs, fina markområden i centrum offras och Stångåns fulla potential blir outnyttjad. Det bästa vore förstås att hela järnvägen grävs ner i analogi med citytunneln i Malmö – vilket också Linköpings kommun förordade redan 2015. Det gör givetvis prislappen dyrare.

Fördelen är de centrala exploateringsmöjligheterna ökar högst väsentligt, vilket i sin tur kan betala merkostnaden enligt den fiffiga modell som Mannersons Fastigheters vd Carl-Fredrik Grönhagen lanserar: ”Kommunen skulle kunna hyra ut marken som man bygger på under väldigt lång tid, hyresintäkter som skulle kunna matcha driftskostnader och avskrivningar på tunneln” (Corren 18/2).

Kan vi inte bestämma oss för att ge klart spår för det intressanta förslaget?