Den bästa badplatsen i Karlskrona!
Häng på Hägnan
Bild
Svara
Storebror fick en snyting från Östergötland
Skrivit i Corren 5/8:
George Orwells berömda dystopi 1984 (1949) drar ut linjerna från stalinismens Sovjetunionen och tecknar bilden av ett kommande totalitärt massövervakningssamhälle – Oceanien, en aggressiv imperialistisk diktaturstat som söker världsherravälde och där det allsmäktiga Partiet är besatt av kontroll och manipulation av individen in i minsta detalj.
Anthony Burgess, själv känd för sin mörka framtidsskildring A Clockwork Orange (1962), kallade Orwells roman för ”en apokalyptisk kodex med våra värsta farhågor”.
Detta århundrade är mardrömmen en pågående realitet. Stalins kommunistiska terrorvälde framstår som primitivt och klumpigt i jämförelse. Inte heller Orwells egen extrapolerande fantasi räckte riktigt till. Den förtryckarapparat som utvecklats i våra dagars Kina, verklighetens Oceanien, för att hålla sin befolkning i schack slår fiktionens med råge.
Partiet styr med en kombination av gammalt beprövat rått våldsregemente och ett tidigare aldrig skådat sofistikerat maskineri för extrem finmaskig massövervakning. Med hjälp av de senaste rönen inom AI-området (artificiell intelligens) strävar regimen inte bara efter att minutiöst kartlägga den enskildes förehavanden i dåtid och nutid.
Man samlar även dessa ofantliga mängder persondata i syfte att förutsäga vad individerna i detta jätteland med 1,4 miljarder invånare kan tänkas göra i framtiden. Handlingar och åsiktsyttringar som Partiet ogillar ska kunna spåras, förebyggas och bestraffas innan de ens blivit materialiserade i sinnevärlden. Tala om paranoia, tala om totalitär despoti i kubik!
Det statskapitalistiskt rika, mäktiga och teknologiskt avancerade kommunisttyranniet har därtill tydliga globala maktambitioner, vilket inte gör saken mindre skrämmande. Finansmannen George Soros betecknade häromåret Kina som ”den farligaste motståndaren för alla som tror på det öppna samhället”.
Vi måste i det sammanhanget vara medvetna om att ett appfenomen som Tiktok, eller mobilsystem från bolagsgiganten Huawei, står under kontroll av Peking och kan användas som trojanska hästar. När den populära svenska artisten Zara Larsson låter sig köpas som reklamfigur åt Huawei blir hon i praktiken Kinas nyttiga förtroendeskapande idiot och medlöpare.
Det är precis som Matilda Ekeblad, MUF-ordförande i Östergötland, förtjänstfullt skrev i Expressen (4/8): ”Diktaturen Kina måste stoppas och det kommer den aldrig göra om vi har inflytelserika kändisar som inte bara stöttar dem utan även banar väg för deras framgång”.
Hennes kritik tog snabbt skruv. Zara Larsson deklarerade i TV4 under tisdagen att hon brutit med Huawei. Kina är en bricka mindre i sin utmaning av friheten i världen. Människorättsgangstrarna i Peking fick en snyting från Östergötland. Visst är det vackert? Kamp mot Storebror lönar sig, Oceanien är inte oövervinnerligt. Hoppet om att mardrömmen tar slut får aldrig släckas.
Deep Water
Rockwell Kent, 1931.
Ingen vet
Stirrar man på ett träd i trädgården tillräckligt
länge ser man att allt bara föds växer och dör i
kosmisk tystnad och ingen vet varför
Av oss alltså
Men säj att INGEN vet överhuvudtaget
– Ulf Lundell, Vardagar 3, 2020.
”Kom till mej”, ropar landsbygdens ödehus
Skrivit i Corren 4/8:
”I Jämtland – och lite här och var på jorden – finns det hus, stugor och härbärgen som människor tycks ha glömt bort. För längesen bodde det i människor i dom, men nu står husen ensamma kvar, ingen bryr sig om husen längre”, berättar Beppe Wolgers i sagan Dunderklumpen, ett av hans mest älskade verk som utspelar sig vid de vackra trakterna kring Ströms Vattudal en magisk midsommarnatt i 70-talets början.
Till just ett sådant ensamt hus hittar Dunderklumpen och hans vänner fram under sina dråpliga äventyr. Gissa vad som händer? ”Huset blir så lyckligt att det börjar prata. Det ropar: ’Kom till mej! Kom! Öppna min dörr! Gå och stampa på mitt golv! Ta på mina väggar. Tala med mej!’”.
Beppe Wolgers var sanningsenlig. Han gjorde dikt av verkligheten och det med ett samhällspolitiskt budskap som fortfarande är högst aktuellt.
Decennier på decennier av urbanisering har dränerat den svenska landsbygden. Skåda de sorgliga spåren av försvunna människor, upphörd aktivitet, svunnen tid. Lite varstans bortom allfartsvägarna ligger gårdar, villor och torp som ägarna lämnat övergivna i varierande grad av förfall.
Hur många dessa tomma, vittrande fastigheter idag är till antalet, det står skrivet i stjärnorna. Kanske totalt ett par hundratusen i Sverige, grovt uppskattat. Motala har dock som första kommun i Östergötland startat en inventering. De senaste åren har nämligen intresset ökat påtagligt för att besjäla landsbygdens ödehus med liv igen.
Möjligen är det en konsekvens av bostadsbristen och de absurt uppdrivna kvadratmeterpriserna i städerna. Möjligen är det ett utslag av längtan efter en lugnare, småskaligare tillvaro i bättre samklang med naturen. Möjligen är det en kombination. Något av en ny grön våg likt den under Beppes 70-tal verkar vara i gång.
P4 Östergötland kunde i lördags rapportera om resultatet så här långt av Motalaprojektet. Enligt Pia Tingvall, länsordförande för Hela Sverige ska leva, har ett trettiotal övergivna objekt hittills hittas i kommunen. Människor som är sugna på att flytta dit och ta över råder det ingen brist på.
Huruvida ödehusen på Motalas landsbygd blir så lyckliga av uppmärksamheten att de bokstavligen börjar prata som i Dunderklumpen är väl mer osäkert. Men nog är det väldigt glädjande om en återbefolkning kommer till stånd som väcker gamla platser ur törnrosasömnen och ger underlag till en renässans åt tidigare hotade kulturbygder. Finns bara utbyggd fiber och en hygglig kollektivtrafik går det ju i princip att bo och verka varhelst vi själva vill numera.
Måne över Trossö
Bild
Lundell tar ton mot djurrättsterrorn
Skrivit i Corren 1/8:
Länge, alltför länge, har svenska bönder terroriserats av djurrättsextremister utan att rättsstaten ingripit särskilt kraftfullt. Föga förvånade har samhällets lama reaktion bäddat för en upptrappning av illdåden.
I våras, samtidigt som coronapandemin lamslog världen, rapporterade LRF att hoten och trakasserierna fortsätter att öka. Det är alltså fråga om ideologidriva hatbrott mot enskilda näringsidkare och deras närmaste, vars verksamhet är av fundamental betydelse för vår nationella livsmedelsförsörjning – i synnerhet nu under denna svåra kris!
Det förbluffar mig att engagemanget till stöd för dem som sätter maten på bordet och vårdar det svenska kulturlandskapet inte är större bland allmänhet, politiker och andra opinionsbildare. Desto mer glädjande att en av Sveriges mest prominenta musiker och författare tänt till, och han skräder icke orden:
”Det är för djävligt att djurrättsaktivisterna härjar som dom gör, hotar lantbrukare, hotar familjer, för att inte tala om minkutsläppen som gör så stor skada inte minst bland fågellivet vid kusterna”, skriver Ulf Lundell i sin senaste bok, Vardagar 3.
Han sympatiserar förvisso med kravet på ett förbud mot minkfarmning och tycker att vi borde äta mindre kött, men: ”jag ställer inte en sekund upp på dom här flåsiga freaksen, dom förstör så mycket mer än dom skapar, dom är sekteristiska fanatiker”.
Lundell ser även – korrekt – en släktskap mellan Tredje rikets biologiska föreställningsvärld och den ekofascism som präglar dagens urspårade, våldsbejakande del av djurrättsrörelsen: ”Dom kanske är lite nazianstrukna också, där gällde ju djurens väl före människornas”.
Liksom i Lundells tidigare böcker framgår tydligt att han är en mycket naturkär person. Han bor på en gård i Österlen och han känner sina bönder: ”Jag tror inte att min grannes kor, eller ’djuren’ som han kärleksfullt kallar dom, har det annat än bra”.
Något annat vore för övrigt konstigt, med tanke på att få länder i världen har en sådan ambitiös djurskyddslagstiftning som Sverige. Det är givetvis inte nog för verklighetsfrämmande djurrättsdårar, berusade på tanken av anti-specieism och viljan till direkt aktion i syfte att totalt befria djuren och krossa lantbrukets onda bödlar (ja, det vad bönder jämställs med inom dessa terrorgrupperingar).
Sent om sider har justitieminister Morgan Johansson lovat skarpare lagar och hårdare straff mot dem som gör böndernas liv till ett helvete. Utredning pågår. Tidigast nästa sommar kan de nya lagarna, eventuellt, vara på plats. Förhoppningsvis tvekar då heller inte polis och domstolar med resolut tillämpning.
Men vi vet ju hur förträffligt staten lyckas med brottsbekämpningen generellt sett, så trycket att få stopp på lantbrukets plågoandar kunde gärna bli starkare. Fler behövs som sjunger ut likt Ulf Lundell.
Hej, hej från Herrgårdsviken!
Bild
Gör Linköping grönare och skönare
Skrivet i Corren 31/7:
Är Linköping en ful stad? Då har ni aldrig sett Borlänge kan jag säga, men tydligen är det många linköpingsbor som är missnöjda med sin egen hemorts estetiska kvaliteter.
I alla fall om man ska tro den där rapporten häromveckan, som konsultföretaget PE Teknik & Arkitektur står bakom och aningen svulstigt kallat ”Samhällsbarometern 2020”. En samling invånare i Sveriges tolv största städer har tillfrågats huruvida de tycker att deras stad är vacker.
Bara 45 procent i Linköping svarar jakande, vilket är det näst sämsta betyget i undersökningen (Västerås ligger i botten med 35 procent, Helsingborg toppar med 85 procent).
Slutsatsen torde sålunda vara att befolkningsmajoriteten i Linköping anser att staden är om inte direkt ful, så åtminstone kunde varit fagrare. Kommunstyrelsens ordförande Lars Vikinge (C) kommenterade resultatet med att han själv tycker det vackert i Linköping, men instämmer ändå delvis: ”Vi skulle kunna jobba lite mer med mysiga miljöer. Man får lyssna på en sådan här rapport” (Corren 14/7).
En god idé. Jag lutar åt Vikinges håll. Linköping har åtskilliga fina och trivsamma sidor, fast mera mysighet kan aldrig vara fel. Låt staden växa och utvecklas med ökad skönhet som ett prioriterat värde. Det är ingen lyxfråga, snarare en mänsklig nödvändighet.
Ty det ligger mycket i vad folkbildaren Ellen Key skrev vid förra sekelskiftet – om än i tidstypisk magisteraktig ton – angående inredningen av hemmet, vilket lika gärna kan appliceras på det offentliga rummets gestaltning:
”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöjande inflytande, bara människorna börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med” (ur Skönhet för alla, 1899).
Hur vore det om vi tog lärdom av Ellen genom att till exempel inreda Linköpings gemensamma stadsmiljö med ett större inslag av vegetation? Vertikal sådan, på byggnadernas väggar.
Arkitektur med gröna fasader har en stark mysighetsfaktor, gör staden mjukare och harmoniskt grannare. Förutom de estetiska aspekterna finns andra vinster att skörda. Fastigheter som kläds av växtlighet dämpar gatans buller, bidrar till renare luft att andas och främjar den biologiska mångfalden.
Ett grönare Linköping blir ett skönare Linköping på flera sätt.
Bokhandlaren snart ett minne blott?
Skrivet i Corren 30/7:
”Frank Doel, vad GÖR ni där borta, ni gör INGENTING, bara SITTER där. Var är Leigh Hunt? Var är Oxford Verse?”
Det är den 25 mars 1950 och det är Helene Hanff i New York som skriver igen, på sitt obetalbart frejdiga amerikanska vis. Ett halvår tidigare har hon via en tidningsannons fått kontakt med en bokhandel i London, Marks & Co, specialiserad på böcker som inte längre finns i tryck. I sitt nya brev med efterlysningen av sin förra beställning tillfogar hon:
”Jag behöver en bok med kärleksdikter nu när det börjar våras. Ingen Keats eller Shelley, skicka någon poet som kan älska utan att bli pjollrig – Wyatt eller Jonson eller någon, använd ert eget omdöme. En bra bok helt enkelt, helst så liten att man kan få ned den i byxfickan och ta med den till Central Park.”
Frank Doel, affärsföreståndaren på andra sidan Atlanten, svarar någon vecka senare artigt engelskt formellt och lovar att försöka ordna saken. Och så fortsätter det. Snart tinar Doel upp. Han och den övriga personalen på Marks & Co kan förstås inte motstå sin charmigt påstridiga kund och hennes passionerade litteraturintresse.
Det utvecklar sig till varm vänskap i en brevväxling som pågår i tjugo år, samlad och utgiven i Helene Hanffs minor classic Brev till en bokhandel. 84 Charing Cross Road (1970). Läs den, om ni inte redan gjort det! En underbar kärleksförklaring till bokhandeln som kulturbärande institution – numera tyvärr på fallrepet i sin traditionella form.
I Motala finns exempelvis ingen bokhandel alls mer. Den som fanns, hade funnits 170 år och lades ner i april, slutgiltigt knäckt av coronapandemin. Ett tidens vemodiga tecken. Det senaste decenniet har drygt hundra boklådor i Sverige, en fjärdedel av det nationella butiksbeståndet, upphört att existera.
Det är konkurrensen från nätet som blivit svår att tackla och pandemin har, liksom i detaljhandelsbranschen överlag, drivit på den digitala omstruktureringen i turbofart. Är det något att beklaga om den fysiska bokhandeln drabbas av sotdöden? Boken som sådan står trots allt stark. Enligt Svenska förläggarföreningen har det aldrig sålts fler böcker än idag.
Men kan ni tänka er Linköping likt Motala utan en riktig, handfast bokhandel? Det är ändå något väsentligt som går förlorat på nätshoppingens altare. Lokalsamhället blir en kulturell och social mötesplats fattigare, litteraturen mister en synliggörande och nyfikenhetsfrämjande scen. Det kanske är ofrånkomligt, måhända uppstår fullgoda kompensatoriska alternativ vad det lider.
Dock vet jag detta tämligen säkert: en Helene Hanff hade knappast kunnat mejla kundtjänsten på Adlibris eller Amazon och där fått samma engagerade, personliga respons som hos svunna Marks & Co på 84 Charing Cross Road.
