Är moderna järnvägsbyggen försvarbara?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/6:

Att åka tåg är populärt och miljövänligt. Jag tycker dessutom att det, i sina bästa stunder, är en slags kulturupplevelse. Tåg är romantiskt och ger sköna retroförnimmelser av en annan epok. Järnvägar är ju ett transportsystem som utvecklades på 1800-talet och revolutionerade världen till det bättre – Sverige icke minst!

Den djärva satsningen på ett nationellt stambanenät som vår dåvarande finansminister Johan August Gripenstedt drev igenom blev en central komponent för vårt lands modernisering och ekonomiska tillväxtsprång.

Men om järnvägar hade uppfunnits idag? Skulle i så fall någon varit villig att seriöst satsa på detta alternativ? Tveksamt. Nackdelarna hade sannolikt ansetts större än fördelarna om spårbunda tåg i ett tänkt nutida perspektiv varit en splirrans ny utmanare till det etablerade flyget och den motordrivna vägtrafiken.

Det är lätt att peka på varför. Tåg är ett oflexibelt kommunikationsmedel, järnvägar är sårbara för störningar, kräver mycket omfattande investeringar för bygge, drift och underhåll. Kallt kalkylerat blir det hela tämligen problematiskt att räkna hem.

Moderna järnvägssatsningar tenderar också att spräcka sina planerade budgetar ganska ordentligt. Tag exempelvis tunneln genom Hallandsåsen, påbörjad 1992 och färdigställd först efter 23 år. Det äventyret gick loss på 10,8 miljarder kronor, regeringens ursprungliga beräkning vid beslutet 1991 var 1,25 miljarder kronor.

Eller tag Botniabanan mellan Kramfors och Umeå som riksdagen tyckte var en fin idé att bygga 1996. Projektet drog igång tre år senare med en budget på 11 miljarder kronor. 2010 var banan klar för trafik och hade kostat 26 miljarder kronor.

Eller tag den rykande aktuella Ostlänken mellan Linköping och Järna. 54 miljarder skulle den kosta. Förra året varnade Trafikverket att prislappen väntas bli drygt 10 miljarder dyrare än så.

Enligt Januariavtalet som S, MP, C och L står bakom ska Ostlänken fullföljas av ett nytt stambanenät för höghastighetståg. Kostnaden på ritbordet är runt 230 miljarder kronor. Vad den verkliga summan landar på står skrivet i stjärnorna. Dubbla beloppet skulle inte förvåna.

Liberalerna är berättigat fundersamma över det vettiga i projektet, vilket gjort att Miljöpartiet ilsknat till och hotar med att Januariavtalets existens står på spel om inte blir några höghastighetsbanor (DN 11/6). Tråkigt för regeringen kanske.

Som vanlig skattebetalare skulle jag dock känna djup tacksamhet över att slippa tvångsfinansiera dessa robust olönsamma snabbtåg. Jag är nöjd och glad bara politikerna låter de traditionella tågen rulla i gott skick på den järnväg som vi redan plöjt ner massa kapital i.

Vår beredskap är sig lik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/6:

Ett virus från Kina och så var det klippt. Coronapandemin kom plötsligt och överrumplande, en global katastrof ingen kunde undgå att påverkas av och Sverige kastades in i den svåraste krisen sedan andra världskrigets utbrott.

Den gången, 1939, försäkrade statsminister Per Albin Hansson att beredskapen var god. Han bluffade. Beredskapen var kass. Sverige hade ju inte trott på att en upprepning av den exempellösa dårskapen 1914-18 var möjlig.

Visserligen glödde åtskilliga olösta konflikter i det stora krigets aska, men på det hela taget var ett starkt militärt försvar onödigt framöver. Den nya internationella organisationen Nationernas förbund skulle reda ut problemen och – som Per Albins företrädare Hjalmar Branting slog fast 1922 – ”öppna perspektiven av varaktig fred, av samförstånd och rättvisa mellan världens fria och självstyrande nationer, större och mindre”.

En mycket sympatisk vision. Därtill rationell och klok. Förutsatt att alla världens ledare varit lika värdiga Nobels fredspris som Branting själv. Något hårdraget var det den illusionen som Sverige byggde sin säkerhetspolitik på under mellankrigstiden. Uppvaknandet blev brutalt. Nationernas förbund visade sig tandlöst. Dårskapen blommade ut värre än någonsin.

Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. 1946 var beredskapen äntligen god. Dock hade Hitlertyskland redan hunnit kapitulera året innan.

Läxan är klassisk och ofta hänvisad till. Men tiden går och allt sjunker undan. Världen förändras, fast den förblir sig märkligt lik på många sätt. Den mänskliga naturen är ju densamma, inte minst tycks det gälla naturen hos de i Sverige styrande.

Pandemier har plågat världen sedan hedenhös, ändå var vår beredskap när covid-19 slog till mot Sverige inte vad den borde eller kunde ha varit. Nära 5000 avlidna talar sitt tydliga språk. Tänk om det plötsliga coronautbrottet istället varit ett överrumplande krigsutbrott?

Även krig har plågat världen sedan mänsklighetens gryning. Nationernas förbund lyckades inte göra slut på det vansinnet. Eftersom faran för väpnad konflikt i Sveriges närområde tilltagit de senaste åren vore det nog fåfängt att hoppas på att FN, EU och Nato skulle förmå garantera ett tillstånd av evig fred (fråga gärna invånarna i det av Ryssland överfallna och stympade Ukraina).

Sverige har trots detta, precis som under mellankrigstiden, länge låtit försvaret stå på svältkost. Resurserna är fortfarande skriande otillräckliga och försvarsförhandlingarna har brutit ihop, då S/MP-regeringen vägrar anslå erforderliga medel till tryggandet av den nationella säkerheten. Dårskapen att inte rusta Sverige mot dårskap verkar vara vår arvedel.

Reducera inte Olof Palme till blott en olöst mordgåta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:

Det står nu bittert klart att sanningen om mordet på Olof Palme troligtvis aldrig kommer att uppdagas. Den över tre decennier långa polisutredningen slutade som den började: i fiasko.

Risken är att tyvärr att detta haveri för evigt reducerar människan och politikern Palme till en gäckande deckargåta, ett mordoffer i en blodpöl, nedskjuten av en mystisk gärningsman försvunnen i en labyrint av skuggor.

Jag tycker Palme förtjänar ett värdigare öde, att vi hellre minns och diskuterar honom som den han var i livet. Stridbar och kontroversiell, älskad och avskydd, ständigt i elden. Mina egna sympatier för Palme på det sakpolitiska planet var och är begränsade, hans demokratiska socialism förblir mig främmande.

När Palme övertog statsministerposten 1969 från Erlander hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur fick dock den ekonomiska tillväxtmaskinen att hacka. Men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp bortom all rim och reson 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte konkurrera internationellt, botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagarnas villkor hade han aldrig. Löntagarfondseländet som Palme expedierade åt LO är det tydligaste exemplet.

Samtidigt sköt skattetrycket i höjden, det utbröt ett infekterat gräl om kärnkraften, den konformistiska välfärdsstatens fogar knakade och missnöjet började gro med det byråkratiska pampväldet. Vid tröskeln till 80-talet blåste det in nya politiska vindar över Sverige.

Marknadsliberalism och individualistiska ideal fick en renässans, ett epokskifte i Reagans och Thatchers ideologiska favör. Palme klarade dåligt att navigera i det klimatet.

Förvisso lyste hans stjärna starkast på den utrikespolitiska scenen. Han spelade en viktig, beundransvärd roll i kampen mot det vidriga apartheidförtrycket i Sydafrika. Men jag ger inte mycket för hans konfrontativa hållning mot USA och Israel, ointresset för det europeiska samarbetet, det revolutionsromantiska gullandet med PLO, Kuba och Vietnam.

Ändå saknar jag Olof Palme kolossalt. Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som manade till engagemang och tvingade människor att ta ställning. Politiken fick en annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de hade snudd på existentiell betydelse.

Jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vem av dagens svenska politiker kommer ens i närheten av att kunna tända känslor som honom? Palme var unik. Han förargade mig på ett festligt sätt som ingen annan. Så tomt det blev när han försvann!

Inget tillfredsställande avslut på Palmeutredningen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:

En monumental besvikelse. Vad kan man annars kalla det? Palmeåklagaren Krister Petersson hade egentligen inget nytt att komma med under onsdagens presskonferens. Han kunde lika gärna langat fram boken Den osannolika mördaren från 2018 av frilansjournalisten Thomas Pettersson och förklarat sig instämma med vad som står mellan pärmarna.

Boken föregicks av ett uppmärksammat reportage i tidskriften Filter av Thomas Petterson samma år, där ”Skandiamannen” Stig Engström påstods vara statsminister Olof Palmes mördare. Det var för övrigt en slutsats som Lars Larsson – en privatperson med stort intresse för mordet – tidigare dragit i sin egenutgivna bok Nationens fiende 2016.

Bägge böcker är läsvärda och redovisar en rad märkliga omständigheter som otvivelaktigt är starkt besvärande för den nu sedan 20 år tillbaka avlidne Engström. Men något konkret som kunde sätta en rykande revolver i händerna på honom den 28 februari 1986 hade varken Lars Larsson eller Thomas Pettersson funnit.

Och det har inte Palmeåklagaren heller. Krister Petersson stampar i princip bara på samma fläck, utifrån redan kända och genomtröskande uppgifter som varit i svang kring Skandiamannen.

Nog är indicierna mot honom graverande. Att Stig Engström inte seriöst synades av polisen när det begav sig framstår som fullständigt obegripligt. Tyvärr blir man väl inte förvånad med tanke på att denna utredning varit en enda katalogaria av obegripligheter och skandaler.

Någon dupontare i stil med Hans Holmér är dock inte Krister Petersson, tvärtom är han en erkänt skicklig och meriterad yrkesman. Med sina sensationella uttalanden i början av året om att ett genombrott var i hamn, väcktes därför stora förväntningar.

Det bidde knappt en tumme. En död Stig Engström pekas ut på grunder som rimligen inte skulle hålla i domstol. Åklagaren har inget vapen, inget DNA, inga bindande bevis.

Krister Petersson har möjligen rätt i att det inte går att komma längre, dryga 34 år efter kulan som fällde Sveriges demokratiskt valde regeringschef Olof Palme en vinterkväll i centrala Stockholm. Men något tillfredsställande avslut är det sannerligen inte.

Statsministermordet förblir vidöppet för spekulationer om motiv och gärningsmän. Den populära idén om en lömsk konspiration bakom mordet kunde inte ens Palmeåklagaren själv utesluta under sin anklagelseakt mot Stig Engström.

Vi får tydligen leva med en gåta som saknar en övertygande lösning. Palmeutredningen går till historien som den svenska rättsstatens värsta haveri. Kvar står vi med mängder av obesvarade frågor. Det är en tragedi bortom ord.

Äntligen slut på ”Bad trip blues”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:

”Något tungt och ödesdigert skymmer himmelen över oss / Stan har blivit lika hjälplös som en skeppsbruten albatross”, sjunger Cornelis Vreeswijk i Bad trip blues som avslutas med det ständigt, entonigt upprepade konstaterandet: ”Vi har fångats i en mardröm där en mördare går fri!”.

Det är en stark låt från vår främste visdiktare vid sidan av Bellman, skriven några månader efter mordet på Olof Palme 1986 och utgiven i november 1987 på det som blev Mäster Cees sista studioalbum – Till Fatumeh, rapport från de osaligas ängder.

Det är länge sedan skotten på Sveavägen nu, men det ouppklarade statsministermordet har fortsatt kasta en osalighetens skugga över Sverige. Med tidens gång något blekare. Fast ännu efter 34 år kan nog vi alla som var med när det hände utan svårighet relatera till den hallucinatoriska mardrömskänslan i Bad trip blues.

För oss i Linköping är det som Cornelis Vreeswijk lika gärna kunde sjungit om dubbelmordet på Åsgatan hösten 2004. Där fångades vi i en lokal mardröm med ytterligare en mördare som gick fri. Det bestialiska knivdådet som tog åttaårige Mohamad Ammouris och 56-åriga Anna-Lena Svenssons liv fick vardagen att chockartat kränga, cirklarna att obarmhärtigt rubbas.

Hur kunde något så fruktansvärt ske, i vår omedelbara närhet, mitt ibland oss? Sedan åter den psykiskt påfrestande frustrationen av en evighetsmalande polisutredning utan resultat, den mest omfattande i Sverige näst mordet på Olof Palme, Bad trip blues revisited: ”Remsor, trasor, döda ting / Skuggor hasar ljudlöst omkring. / Pärmar ropar på byråkrater. / Klockan slår ett förtappat pling.”

Men den tröstlösa klockan tycks mirakulöst slagit färdigt. Inga fler oräkneliga utredningspärmar i byråkratins djupa valv. Osalighetens skuggor verkar äntligen skingras och det med en osannolik tajming detta annars bedrövliga anno domini 2020. Dagen före besked och klarhet ska ges om mordet på Olof Palme, briserar nyheten att polisen fått fatt på den misstänkte gärningsmannen från Åsgatan.

Matchande DNA-spår och hans eget erkännande tyder på att rättvisa står i utsikt att kunna skipas. Det är en imponerande bedrift av polisen, som tack vare sin envishet och den moderna teknikens landvinningar befriat oss från ett värkande trauma.

Vi får hålla tummarna för att Palmeutredningens Krister Petersson kan göra detsamma vid sin presskonferens under onsdagsmorgonen. Snedtrippar i det fallet har vi haft så det räcker.

Hur länge håller stödet för Löfven?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

SCB:s väljarsympatiundersökning bekräftar den gamla sanningen: i nationellt utsatta situationer tenderar medborgarna att sluta upp bakom de styrande. Medan coronapandemin sänkt Sverige i djup kris har stödet för det socialdemokratiska regeringspartiet rusat. Sedan SCB:s förra mätning i november noterar S en ökning med 8,7 procentenheter till 33,7 procent.

Ingen dålig uppryckning – så länge den varar. Faktiskt kan siffrorna redan vara i dalande. SCB:s opinionsbarometer må anses som den mest tillförlitliga. Men mätperioden (29 april – 27 maj) kan ha gett ett resultat som inte är helt aktuellt.

Strax innan månadsskiftet maj/juni redovisade Sifo ett ras i förtroendet för regeringen med drygt 10 procentenheter och även Folkhälsomyndighetens förtroende var naggat.

Av allt att döma finns ett växande tvivel kring den svenska krishanteringsförmågan. Det är knappast märkligt mot bakgrund av vårt lands förskräckligt många avlidna i covid-19 (idag snart närmare 5000 människor totalt), och alla dessa flagranta brister som kommit i ljuset gällande beredskap, skyddsutrustning, samordning, et cetera.

Ansvaret faller blytungt på regeringen. Framöver kan coronakrisen, som under våren lyft Stefan Löfven till oanade höjder i opinionen, bli hans stora Akilleshäl och siffrorna för S sjunka lika snabbt som de har stigit. Söndagens partiledardebatt i SVT indikerade att tuffare tag väntar. Den politiska borgfreden är bruten.

Oppositionen har uppenbart känt att vinden börjar vända och sniffar slagläge, tydligast hos KD och SD. Ebba Busch riktade hårda smällar mot den statsminister hon tidigare förklarat sig gå i armkrok med.

Jimmie Åkesson var också på den obarmhärtiga krigsstigen efter att länge stått offside när pandemin knuffat bort hans paradfrågor invandring och brottslighet från debattens centrum (symptomatiskt backar SD rejält i SCB med 5,7 procentenheter till 17,1 procent samtidigt som M återtagit prestigepositionen som andra största parti).

Att Åkesson desperat vill komma in i matchen igen är förståeligt. Men hans krav på statepidemiolog Anders Tegnells avgång är inte bara patetiskt, det är typiskt för SD:s motbjudande rallarsvingspopulism där personliga attacker på politiskt underställda tjänstemän i förvaltningen dessvärre inte är ovanliga. Ska någon ställas i skottgluggen för Sveriges missgrepp under pandemin är det statsministern.

Men vilka är oppositionens företrädare att larma och göra sig till? Nyss var ju samtliga partiledare rörande eniga om hur förträfflig den svenska coronastrategin var och att regeringen skötte sig så bra som man kunde begära. Att kritik visat sig berättigad är en sak. Den bör dock helst vara seriös, konstruktiv och utan beskäftig efterklokhet för att vara till nytta. Annars lär det enbart bli svårare att rida ut den omfattande nationella kris som ännu pågår.

En statsminister kan aldrig gömma sig bakom andra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Igår rapporterade Folkhälsomyndigheten att ytterligare 20 personer avlidit som följd av coronapandemin. ”Det är färre än vi brukar ha på torsdagar”, sa statsepidemiologen Anders Tegnell som ställde i utsikt att den nedåtgående trenden skulle fortsätta för Sveriges del.

Låt oss innerligt hoppas att han har rätt och att detta makabra dagliga räknade av förlorade liv i covid-19 snart får ett slut. Med nu över 4500 döda människor totalt har vårt land betalat ett tillräckligt högt pris. Har det varit nödvändigt?

Det är en obehagligt gnagande fråga. Sannolikt hade dödstalen varit lägre om den nationella krissamordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner fungerat smidigt. Om det inte varit brist på skyddsutrustning och viktiga mediciner. Om de äldre värnats bättre mot smittan. Om masstestning, spårning och isolering av virusdrabbade kommit igång beslutsamt och snabbt. Om, om, om…

På det hela taget är det inte omöjligt att Sverige, när det framtida sista kapitlet äntligen skrivs, i internationell jämförelse visat sig klara pandemin tämligen hyfsat ändå. Vem vet hur balansräkningen ser ut i världen efter en befarad andra våg av coronan, exempelvis?

Men för tillfället måste vi nog konstatera att Sveriges beredskap inför krisen, och hanteringen av den, inte varit helt optimal (försiktigt uttryckt). Det är självfallet inte regeringens fel mol allena. Ska anklagande fingrar pekas och skuld fördelas kan säkert åtskilliga syndare hittas både här och där i systemet. Det är dock ofrånkomligt att regeringen bär det tyngsta och yttersta ansvaret vid en nationell prövning av detta slag.

Kommer Sverige till korta är det inte Anders Tegnell som ska bindas vid skampålen, androm till varnagel. När Harry Truman var USA:s president (1945-53) hade han en berömd skylt på sitt skrivbord med texten: ”The buck stops here!”.

Truman gjort därmed klart att den politiska ansvarskedjan slutade hos honom, det fanns ingen kvarvarande länk som kunde skickas vidare bortom hans kontor i Vita huset.

Det är samma sak med coronakrisen och Stefan Löfven, även om statsministern tycks föredra att hålla en något blygsam profil och hänvisa till expertmyndigheternas bedömningar om hur Sverige ska agera. Att lyssna till kvalificerade tjänstemäns rekommendationer bör naturligtvis en statsminister göra.

Men en regeringschef kan aldrig gömma sig bakom dem, eller automatiskt utesluta alla andra handlingsvägar än vad den förmenta rådgivarkretsen av ”the best and the brightest” förordat. Annars är det ingen politisk ledare värd namnet och ingen statsminister som Sverige ska ha – särskilt i utsatta lägen.

Skäggen som skakade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!”

Stadsbudet på Stockholms Central hade precis upptäckt SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist på perrongen och skrek vredgat åt honom med händerna viftande i luften.

Det var en novembermåndag 1963. Föregående kväll hade Åke Söderqvist medverkat i det första av fem TV-program som kommer att skaka nationen: Fasad, Segment, Modul, Relief och Fundament.

Avsnittens titlar var en parodiskt gliring åt namnen på SVT:s pretentiösa kulturproduktioner, men serien gick omedelbart i folkmun till historien som ”Skäggen”. De sex herrarna som figurerade i programmen hade nämligen samtliga profilerad ansiktsbehåring. Förutom Åke Söderqvist bestod skäggetgänget av Edvard Matz, Jan-Öjvind Swahn, Beppe Wolgers, Yngve Gamlin och Lasse O´Månsson.

Upplägget i serien var att de satt vällustigt rökandes, drickandes och ätandes kring ett sammanträdesbord och dryftade varandras idéer till kommande TV-inslag (som gärna spolades). Det drevs friskt, satiriskt och respektlöst med det mesta i vårt knarrigt lutherska fosterland.

Sånt hade aldrig setts i statstelevisionens städade och myndigt folkuppfostrande monopolkanal tidigare. Humorn påminde starkt om vad brittiska Monty Python några år senare i BBC skulle revolutionera TV-underhållningen med. Men här i det tidiga 60-talets Sverige fanns ingen beredskap.

Det blev moralpanik och tittarstorm av orkanstyrka. TV-växeln ringades ner av förgrymmade licensbetalare. Det skrevs såväl insändare som ledarartiklar i tidningarna. Aftonbladet hade en löpsedel som krävde: ”Stoppa skäggens diktatur”.

Bland annat upprördes många över att hjältekungen Gustav II Adolf framställdes som en livrädd fegis, vilken under slaget vid Lützen gick vilse i dimman och drunknade i en kokvagn. Kolla själva den förgripliga sketchen på sajten SVT Arkiv, där man kan fly samtidens deprimerande kriselände för ett slag och njuta av alla Skäggenprogrammen i sin helhet.

En personlig favorit är inslaget med Yngve Gamlins falska dokumentärfilm om att det ska dras en motorväg genom idylliska Trosa. Påstådda projekterare dyker upp i staden, pekar på ena efter det andra som måste bort för asfalten. Givetvis till invånarnas bestörtning.

”Folk blev som galna. Senare redigerade vi om filmen och visade filmer, där alla intervjuade svarade: ’Det är bra. Ta bort skiten!’ Och det blev folk kanske inte gladare av”, skrockade Gamlin långt efteråt i en minnestext.

Numera är det svårt att fatta hur människor kunde bli så kollektivt indignerade över dessa godmodiga herrars egentligen ganska harmlösa spexande. Men tydligen var Sverige då ett land där det inte behövdes särskilt mycket för att provocera. Så lättkränkta som 1963 skulle vi aldrig vara idag. Eller hur…?

De knutna nävarnas Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:

Splittring, kaos, misstroende. Det sägs att Amerikas förenta stater inte varit så bittert oförenta sedan inbördeskriget på 1800-talet.

Jag har inga skäl att betvivla det efter att ha läst boken USA -68. Våld och val, skriven av den legendariske Expressenjournalisten Ulf Nilson och utgiven samma år det hände. Ett skakande tidsdokument från ett USA på kollisionskurs med sig själv.

Protesterna flammade mot Vietnamkriget. Presidenten, demokraten Lyndon B Johnson, var knäckt och demoraliserad. Han avstod från att söka nytt förtroende. Den svarta medborgarrättsrörelsen förlorade sin ledare när Martin Luther King mördades. Kort därpå sköts även presidentkandidaten Robert Kennedy ihjäl. Hoppet och idealismen i samhällsbygget tycktes för miljoner amerikaner vara borta.

1968 kantades av demonstrationer och kravaller, eldade av rasism, ekonomiska och sociala orättvisor, politisk radikalism och polisbrutalitet. I november segrade republikanen Richard Nixon knappt och lovade som tillträdande president att föra USA samman igen.

Det gick inte så bra, som bekant. Nästföljande decennium blev en utdragen, sårig baksmälla. Det dröjde till Ronald Reagans 80-tal innan USA återfick fotfästet, självförtroendet och optimismen.

Men vad ska man säga nu? Hur länge kommer läkeprocessen ta för dagens USA som är minst lika oförsonligt polariserat 2020 som 1968, om inte mer… Inte nog med att det sitter en politisk vettvilling i Vita huset, som under fyra år gjort sitt diaboliska bästa för att kvadda USA:s demokratiska institutioner och haft som politisk affärsidé att med febrig demagogi förstärka motsättningarna i samhället.

Donald Trumps stora test, hanteringen av coronapandemin, har varit ett svidande misslyckande. Drygt 100 000 amerikaner har hittills avlidit, varav en oproportionell andel människor bland USA:s fattigare minoriteter. Dessa har svårare att skydda sig mot viruset och har därtill drabbats hårdast av den ekonomiska krisen som pandemin orsakat. Som ytterligare gift i den explosiva bägaren har den nakna rasismen stuckit upp sin fula tryne.

Det brutala polisvåldet, som nyligen krävde afroamerikanen George Floyds liv, är ett slående bevis på att diskrimineringens era inte är förbi. Berättigade massprotester har blandats med radikala bråkmakares plundringar och bränder i upplopp som påminner om det sena 60-talets. Trump, rädd att tappa kontrollen, hotar med militära insatser för att stävja oroligheterna. Hur betryggande låter det?

Kulor, eskalerande våld, hetsiga känslor och ett presidentval i limbo på grund av coronan. USA -20 är en episk tragedi, ännu utan slut, men som med säkerhet kommer att kasta långa skuggor in i framtiden.