Mormor fick en rysk ubåt inpå knuten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/7:

Ack, semestern är förbi. Men sommaren är tack och lov inte över än. Hela augusti har vi kvar att njuta av. Själv har jag varit nere i sydost och tillbringat många härliga dagar på Tjurkö, den gamla stenhuggarön i Blekinge som var min salig mormors hemvist.

Hennes far och farfar tillhörde de tuffa arbetare vilka kring förra sekelskiftet här bröt den slitstarka granit som bland annat användes för bygget av Kielkanalen i Tyskland. På den tiden var tillvaron kärv, knapp och hektisk. Idag är ön en dåsig skärgårdsoas, stenhuggeriet är nedlagt sedan länge och har blivit museum.

Jag tar båten till bryggan i Herrgårdsviken efter att spelat tennis på fastlandet, badar i Östersjöns friska vågor, tar en solvarm klippa i besittning, läser böcker av PG Wodehouse och August Strindberg (som också hade sina humoristiska sidor, hans Kaspers Fet-Tisdag är ett underskattat mästerstycke i absurdistisk fars).

Lite vin sedan framåt kvällen, Miles Davis som jazzar via Spotify och vad mer behövs egentligen? Detta är det goda livet! Jag förstår att mormor ogärna lämnade sin ö.

Att den anspråkslösa idyllen ingalunda är självklart given undgår man dock inte att påminnas högst konkret om. Jag syftar då ej endast på den förrädiska coronan, som naturligtvis inte ens i skärgården någon kan gå säker från. I tanken finns även hotet från andra ruskigheter.

Inpå knutarna till Tjurkö ligger nämligen Torumskär, där hösten 1981 den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord. Det var en av kalla krigets mest dramatiska händelser för Sveriges del. ÖB Lennart Ljung befarade att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök. Statsminister Thorbjörn Fälldin beordrade instinktivt: ”Håll gränsen!”. Om det värsta inträffat skulle min älskade mormor hamnat mitt i kriget…

Men i 80-talets början hade Sverige åtminstone ett hyggligt starkt försvar till skydd för sina medborgare och till värn för rikets integritet. Försvarsanslagen låg fortfarande på drygt 3 procent av BNP. Fälldin hade muskler att spänna när det hettade till. Det saknar Löfven.

Sveriges militära förmåga är en spillra av gårdagens, civilförsvaret är avvecklat och trots att det säkerhetspolitiska läget drastiskt försämrats under det senaste decenniet har väsentliga förstärkningar uteblivit.

Den urholkade beredskapen betyder att staten modell 2020 är en klen garant för våra möjligheter att leva det goda livet i fred och frihet. Därför hoppas jag innerligt att riksdagspartierna efter sommaren samlar sig till ett försvarsbeslut som inger respekt i omvärlden. Måste jag resa från skärgården för att knega och betala tunga skatter, är det väl ingen orimlig begäran att politikerna som tar mina pengar gör sitt jobb och börjar prioritera statens kärnuppgifter.

Nu är Sveriges riktiga nationaldag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:

Jag kommer aldrig att förlåta Göran Persson och hans partipolitiska kumpaner. Åtskilligt har man som luttrad knegare stått ut med: tunga skatter, beskäftigt förmynderi, stolliga förbud.

Men detta var bara för mycket. Det förbluffar mig att inte det blev revolutionär stämning i landet och att riksdagen undgick att belägras av ilskna svenskar med brinnande facklor, knutna nävar och spetsiga högafflar.

Jag syftar givetvis på beslutet den 15 december 2004, det absoluta lågvattenmärket under Göran Perssons regeringsperiod, då annandag pingst slopades som helgdag. I utbyte gjordes den av överheten påbjuda nationaldagen den 6 juni till ett rött datum i almanackan från och med 2005.

Sålunda försvann pingstens invanda tradition av lättjefull långhelg som förberedande upptakt till den hägrande sommarledigheten. Annandag pingst kunde man lita på. Den inföll alltid på en måndag.

Nationaldagen vandrar däremot styrsellöst runt i veckan och kan retsamt blåsa oss på en extra dag i hängmattan. Som i år exempelvis, när 6 juni inföll på en lördag. Vem blir gladare av det?

Okej, jag skojar lite. Men var det ändå inte ganska onödigt, alltsammans? Jag menar: Sverige har ju redan sedan länge en – i allt utom till namnet – folkligt fungerande nationaldag, de facto. Och ja, den här: midsommar!

Till skillnad mot andra länders firande av sig själva, finns hos denna vår äkta nationella högtidsdag inget samband med krig, revolutioner, stat och politik överhuvudtaget. Det är unikt och det ska vi vara stolta över.

Midsommar är Sverige som bäst och vackrast, inkluderande för alla, en stund av manifesterad lycka över den ljusa årstidens återkomst med värme, gemenskap och grönskande nordisk natur. Sannerligen inte en dålig anledning till hissade flaggor och höjda glas.

Denna gång är det dock ofrånkomligt att coronapandemin lägger viss sordin. Iakttag varsamhet. Hör vad Rickard Lundin, sjukvårdsledare i Region Östergötland, säger i Corren inför midsommarhelgen: ”Ska man vistas i sociala sammanhang är det ytterst viktigt att man tänker på den sociala distansen till varandra. Och stanna hemma om du är sjuk och tvätta händerna noga”.

Men i övrigt är och förblir midsommar vår käraste festligaste helg i konkurrens med julen. Nu börjar sommaren på allvar, nu är vårt Arkadien som Gustav Philip Creutz hyllade i sitt klassiskt frihetliga pastoralpoem Sommarkväde från 1756:

”Ej mer av tomhet sinnet mattas / Ty ingen skymt av konst jag ser, / Ej något skådospel mig fattas / Ty runt omkring Naturen ler; / Se dessa träden fåglar hysa, / Som av en blandad målning lysa, / Av deras kvitter luften fylls, / Min röst fördubblad återvänder, / Som jag förtjust till berget sänder, / Vars spets av Solens guld förgylls”.

Glad midsommar och simma lugnt, kära läsare!

Hemma hos Fredrik Henrik af Chapman, skeppets geni

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/6:

Pandemifaran är inte över, ansvaret av fysisk distansering i umgänget gäller. Men förra veckan bedömde ändå regeringen att var det okej för symptomfria personer att kunna resa inom Sverige. Äntligen!

Efter alla dessa långa månader av karantän och beskuren rörlighet har jag lust att utropa som den notoriskt rastlöse herr Padda i Kenneth Grahames Det susar i säven:

”Stora farleder, dammiga landsvägar, hettan, landsbygden, häckarna, de slingrande utförsbackarna! Fält och byar, små och stora städer! Idag här, imorgon där! Resor och omväxling, spänning och intressanta upplevelser!”

Själv beger jag mig ivrigt söderut, till sommarvistet i Blekinge och besöker ett av vårt lands märkligaste byggnadsverk – herrgården Skärva strax utanför örlogsstaden Karlskrona.

Den var förr om åren fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapmans bostad, uppförd av honom på 1700-talet som en ytterst säregen arkitektonisk förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal. Det är som en blekingsk ryggåsstuga korsats med ett grekiskt tempel, en lika förbryllande som fascinerande skapelse. Den som är begiven på kulturhistoria har ett unikt resmål att se fram emot.

Bakgrunden till Skärvas tillkomst, att Chapman slog sig ner här, har dock att göra med kärv försvarspolitik. Under frihetstiden med hattarnas och mössornas partivälde hade Sveriges flotta försummats. Viljan till adekvata marina satsningar saknades, motsättningarna i riksdagen drabbade förmågan till planering och långsiktighet.

Förändringen kom med Gustaf III:s statsomvälvning 1772. Kungen behövde en stark och respektingivande örlogsflotta för att hålla den ryska stången. Annars skulle Ryssland behärska Östersjön och allvarligt hota svensk säkerhet.

Uppdraget att rusta upp marinen gick till Chapman, epokens främste fartygsingenjör. Då som nu var Karlskrona flottans huvudbas, dit Chapman anlände som varvschef och revolutionerade skeppsbyggarkonsten på kuppen.

En rationaliserad, hårt driven standardiserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder infördes. Det var något helt nytt och banbrytande. Sverige fick på förbluffade kort tid en slagkraftig flotta igen och under andra världskriget skulle faktiskt USA kopiera systemet för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen.

Ute vid Skärva blir 1700-talet levande och jag tänker på hur kuriöst aktuella vissa förhållanden ännu är. I försvarshänseende påminner kivet i dagens riksdag om frihetstidens och konsekvenserna för marinen är ungefär likadan.

Flottan är försummad, liten och föråldrad – trots att Sverige fortfarande är den största strandägaren kring Östersjön och i praktiken en ö med nationellt avgörande behov av skyddade sjövägar. Samtidigt mullrar Ryssland hotfullt och aggressivt. Men tyvärr bor inte Fredrik Henrik af Chapman kvar i sitt fina hus.

Är moderna järnvägsbyggen försvarbara?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/6:

Att åka tåg är populärt och miljövänligt. Jag tycker dessutom att det, i sina bästa stunder, är en slags kulturupplevelse. Tåg är romantiskt och ger sköna retroförnimmelser av en annan epok. Järnvägar är ju ett transportsystem som utvecklades på 1800-talet och revolutionerade världen till det bättre – Sverige icke minst!

Den djärva satsningen på ett nationellt stambanenät som vår dåvarande finansminister Johan August Gripenstedt drev igenom blev en central komponent för vårt lands modernisering och ekonomiska tillväxtsprång.

Men om järnvägar hade uppfunnits idag? Skulle i så fall någon varit villig att seriöst satsa på detta alternativ? Tveksamt. Nackdelarna hade sannolikt ansetts större än fördelarna om spårbunda tåg i ett tänkt nutida perspektiv varit en splirrans ny utmanare till det etablerade flyget och den motordrivna vägtrafiken.

Det är lätt att peka på varför. Tåg är ett oflexibelt kommunikationsmedel, järnvägar är sårbara för störningar, kräver mycket omfattande investeringar för bygge, drift och underhåll. Kallt kalkylerat blir det hela tämligen problematiskt att räkna hem.

Moderna järnvägssatsningar tenderar också att spräcka sina planerade budgetar ganska ordentligt. Tag exempelvis tunneln genom Hallandsåsen, påbörjad 1992 och färdigställd först efter 23 år. Det äventyret gick loss på 10,8 miljarder kronor, regeringens ursprungliga beräkning vid beslutet 1991 var 1,25 miljarder kronor.

Eller tag Botniabanan mellan Kramfors och Umeå som riksdagen tyckte var en fin idé att bygga 1996. Projektet drog igång tre år senare med en budget på 11 miljarder kronor. 2010 var banan klar för trafik och hade kostat 26 miljarder kronor.

Eller tag den rykande aktuella Ostlänken mellan Linköping och Järna. 54 miljarder skulle den kosta. Förra året varnade Trafikverket att prislappen väntas bli drygt 10 miljarder dyrare än så.

Enligt Januariavtalet som S, MP, C och L står bakom ska Ostlänken fullföljas av ett nytt stambanenät för höghastighetståg. Kostnaden på ritbordet är runt 230 miljarder kronor. Vad den verkliga summan landar på står skrivet i stjärnorna. Dubbla beloppet skulle inte förvåna.

Liberalerna är berättigat fundersamma över det vettiga i projektet, vilket gjort att Miljöpartiet ilsknat till och hotar med att Januariavtalets existens står på spel om inte blir några höghastighetsbanor (DN 11/6). Tråkigt för regeringen kanske.

Som vanlig skattebetalare skulle jag dock känna djup tacksamhet över att slippa tvångsfinansiera dessa robust olönsamma snabbtåg. Jag är nöjd och glad bara politikerna låter de traditionella tågen rulla i gott skick på den järnväg som vi redan plöjt ner massa kapital i.