En vandrande hälsofara in chief

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:

Att presidenter i USA bluffat om sina hälsoproblem är inget nytt under solen. Allmänheten fick inte veta att Woodrow Wilson drabbades av en svår stroke 1919 och att hans fru Edith agerade stand in.

Franklin D Roosevelt dolde mödosamt att han satt i rullstol efter en polioförlamning 1921. Inför sitt tredje återval 1944 var han i mycket bräcklig kondition som följd av stress, rökning och allvarliga hjärtbesvär. Officiellt intygades dock att Roosevelt mådde utmärkt. Han dog bara några månader efter sin sista valseger.

Väljarna fick också sväva i okunnighet om att skenbart kärnfriske John F Kennedy bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom och var beroende av amfetaminspetsade preparat när han skötte regerandet i Vita huset.

Ronald Reagan visade oroande tecken på att han börjat utveckla Alzheimers redan under sin andra ämbetsperiod på 1980-talet (enligt hans son Ron väcktes misstankar om symptom även tidigare än så).

Dessa presidenter har ändå gått till historien som hyllade storheter. Lurendrejeriet om deras personliga hälsotillstånd väger ganska lätt sett till meriterna i övrigt. Garanterat kommer Donald Trumps eftermäle bli något helt annat. Han spelar i en unik sjuk division. Med honom har USA fått en vandrande hälsofara in chief.

”Det här är dödliga grejer”, sa Trump om coronan när han i februari intervjuades för den legendariske Watergatejournalisten Bob Woodwards nya bok Rage. Men utåt bagatelliserade presidenten viruset och jämförde det med ordinär influensa.

Trots att nationellt nödläge utlystes kort därpå, förklarade Trump om pandemin till Woodward: ”Jag ville alltid spela ner det. Jag gillar fortfarande att spela ner det, för jag vill inte skapa panik”. Facit av denna krishantering är nu att covid-19 skördat 210 000 amerikaners liv hittills och antalet smittade kan räknas till många miljoner, därav presidenten själv och flera av hans medhjälpare i Vita huset.

Men det har inte fått Trump att byta spår. Han har istället iscensatt en vrickad supermanshow av sin belägenhet, insisterat på att lämna sjukhuset i förtid, deklarerat att han ”mår bättre än på 20 år”, uppmanat folket att ”inte vara rädda” för coronaviruset och blåljugit om att det är mindre dödligt än influensa.

Make till grundmurat cynisk, ogenerat ansvarslös och direkt hälsovådlig president har USA aldrig skådat. Med knappt en månad kvar till valet vädjade i veckan Michelle Obama till den amerikanska väljarkåren: ”Rösta på Joe Biden som om era liv hänger på det”. Hon har bokstavligen rätt.

Den heta LAS-potatisen tillbaka i Löfvens knä

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

Svenskt Näringsliv, LO och PTK misslyckades att komma överens. Förhandlingarna om uppdaterade spelregler på arbetsmarknaden slutade i oenighet, trots att parterna sade sig vara nära att gå i mål. Tråkigt. Särskilt som det är så illa tajmat att floppa just nu.

Coronapandemins ekonomiska konsekvenser är svidande. För att underlätta omstarten och stimulera sysselsättningen hade det betytt mycket med en flexiblare arbetsrätt. Bara den psykologiska signalen att parterna kunnat ta egenansvar för en sådan reform hade gett en välkommen positiv skjuts framåt.

Av detta blev tyvärr intet. Måhända ligger det en poetisk rättvisa i att frågan studsar tillbaka på politikernas bord igen. Det är ju den partipolitiska sfären som bär skulden till trasslet från början.

1938 var ett mörkt år på många vis. Dock en ljuspunkt för svenskt del. Det historiska Saltsjöbadsavtalet slöts, som kom att tjäna Sverige synnerligen väl. Bärande princip var att arbetsgivare och fack själva skötte ruljangsen på arbetsmarknaden, utan att staten lade sig i och stökade till det.

Principen bröts på det radikala 70-talet, när S och LO inte orkade hålla undan längre för Folkpartiets vänsterpopulistiska krav på att lagstifta om anställningsskydd.

Sedan dess sitter vi fast i en reglering som dels var objektivt onödig (det ograverade Saltsjöbadsavtalet fungerade bra som det gjorde på denna punkt), dels anpassades efter industrisamhällets idag förbisprungna förhållanden, dels rubbade maktbalansen på arbetsmarknaden i facklig favör och låste S att omhulda en lag som partiet tidigare inte ville ta i med tång.

Men med januariavtalet ifjol tvingades S köpa en uppmjukning av LAS av C och (ironiskt nog) det till Liberalerna omdöpta FP. Den eftergiften var sannolikt central för att Stefan Löfven skulle kunna klänga kvar vid statsministerposten.

Då arbetsmarknadens parter försuttit chansen att göra upp, blir förmodligen regeringens initierade utredning om ett reformerat LAS aktuell att sätta i verket efter pågående remissrunda.

Dock har S knorrat över utredningen, som man menar har slagsida åt arbetsgivarhållet. Risken är att det färdiga lagförslaget urvattnas och att januarisamarbetet knakar på kuppen. Som inte det vore nog viftar det LAS-kramande V med misstroendevotumets hammare och skära. KD är inte ovilliga att ansluta sig till riksdagens rödgardister, säkert inte heller SD.

M är emellertid nyktrare och Ulf Kristersson sa under torsdagen nej till att sluta upp bakom V:s hot om att fälla Löfven. Det hade ju varit sakpolitiskt märkligt och taktiskt cyniskt i överkant att avsätta honom med anledning av en borgerlig drömreform (förutsatt att den blir det, nota bene). Dessutom vore det kanske lite magstarkt med en regeringskris i coronakrisens ekonomiska kris också.

USA:s grundare förutsåg Donald Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

I ett amerikanskt presidentval röstar medborgarna inte direkt på någon av kandidaterna till Vita huset. Varje delstat har istället en uppsättning elektorer, fördelade efter folkmängd, som är utsedda att välja presidenten.

Enligt praxis förbinds elektorerna att stödja den kandidat som får flest röster av medborgarna i respektive delstat. Vinnaren av presidentmakten blir sedan kandidaten som får mer än hälften av det samlade elektorskollegiet i fållan (minst 270 av 538 elektorer).

Det verkar som ett onödigt krångel. Men USA:s grundlagsfäder på 1700-talet visste vad de gjorde. De förutsåg Donald Trump. De var klassiskt bildade, djupt förtrogna med antikens Grekland och Rom, och kände väl till problematiken som redan Platon fruktat: att demokratin riskerade bli ett tacksamt offer för cyniska demagoger, skickligt spelande på den mänskliga naturens mörkare sidor, och urarta till tyranni.

Det gällde därför att skapa ett statsskick med institutioner som klarade att stå rycken för sådana hot. Elektorskollegiet tillkom som en försäkring mot att, som Alexander Hamilton uttryckte det, ingen ”talang för tarvligt intrigerande och popularitetens små konster” skulle kunna erövra presidentposten.

Uppdraget som elektor var menat för särskilt omdömesgilla personer med hög integritet och självständighet. Om så krävdes hade dessa demokratins skyddande överrockar befogenhet att underkänna uppenbart olämpliga kandidater som folket fallit för.

Hade elektorskollegiet fungerat som ursprungligen tänkt vore aldrig Trump president idag, den saken är säker. Det är en svart ironi att Trump istället har elektorskollegiet – och nog i sin himmel en ytterst förbittrad Alexander Hamilton – att tacka för att han blev president.

Av mekanismen med elektorer blev ju i praktiken bara en formell gummistämpel, dock med bieffekten att väldigt små väljargrupper i delstaterna kan få ett dramatiskt stort inflytande över den nationella valutgången.

2016 fick Hillary Clinton summa summarum närmare 3 miljoner fler röster i USA än Donald Trump. Men Trump sopade ändå hem en avgörande elektorsmajoritet på grund av att han vann i Michigan, Wisconsin och Pennsylvania med knappa 80 000 röster totalt. Det motsvarar 0,06 procent av hela presidentvalets 137 miljoner avgivna röster. Matematiken bakom Trumps triumf ger onekligen ett bisarrt intryck.

Denna gång är frågan om det alls spelar någon roll hur resultatet av rösträkningen utfaller. Trump har vid återkommande tillfällen, senast i den förfärligt kaotiska TV-debatten mot Joe Biden, svävat obehagligt på målet om han accepterar ett nederlag i årets val och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Skrämmande, men är det förvånande med en härskare av Trumps typ?

Tacka vet jag Sverige på ABBA:s tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/9:

Jag minns mitt 70-tal – ofta dissat som ett torftigt, konformistiskt och beskäftigt överpolitiserat decennium. I romanen Yllet från 1973 beskriver Lars Gustafsson det svenska stämningsläget:

”En dov olust rådde i landet, Gud vet om det var arbetslösheten eller konjunkturerna eller det intellektuella livet som spårat ur, men jag mötte inte en människa som inte gjorde ett plågat, ett olyckligt, rent av bittert intryck”.

Jaha. Sorry for you! Jag bodde i Kungsbacka. Ingen dov olust och bitterhet där inte. Politik var något avlägset konstigt, få brydde sig. Proggen fanns inte, vi lyssnade glatt på ABBA, Ted Gärdestad och KISS, läste bekymmerslöst serietidningar och Enid Blytons Fem-böcker, kollade på Beppe och Kojak i TV, badade, spelade tennis, åkte skidor. Allt var soft och okej.

Från min lilla oas i samhället framstår 70-talet som idealet. Men det är sett i efterhand genom den arkadiska barndomens förskönande lins. Jag vet ju att det var ett årtionde som i realiteten var betydligt mer grått än glittrande, och att Lars Gustafsson fångade tidsandan ganska väl i sin kollektiva diagnos av Sverige.

Jag skulle, med Svetlana Boyms term i The Future of Nostalgia (2001), kunna klassas som en ”reflektiv nostalgiker”. Det är en person som kan sakna det förflutna, i synnerhet den privata upplevelsen av det. Men som är medveten om att det varken är möjligt eller önskvärt att återvända dit.

Livet i det förgångna tycks kanske enklare och skönare, fast det är egentligen en illusion. Nuet är, trots sina brister, i grunden så mycket trivsammare och rikare. Hade mitt 2020-jag stått ut en dag i den faktiskt existerande verkligheten som var 1970-talets? Ärligt talat, knappast.

Det är Anne Applebaum som i sin nyutkomna bok Demokratins skymning refererar till Boyms nostalgibegrepp och hon gör det av en viktig anledning. Väsensskilda från mitt eget exempel är de ”restorativa nostalgikerna” – människor som ”vill återuppbygga det förlorade hemmet” och vägrar godta att deras romantiska bild av det förflutna baseras på sagor. Nej, den handlar om Sanningen.

Den restorativa nostalgin är en central komponent i våra dagars auktoritära högerpopulism; från Jimmie Åkessons SD vars nationalistiska projekt är att återskapa Per Albins folkhem, till Trump-republikanerna som vill bosätta sig i Eisenhowers liljevita amerikanska 50-tal.

Där är historien menad att stanna – om den inte vridits ur led av eliten, liberalerna, kulturmarxisterna, invandrarna, globalisterna, muslimerna, judarna, det korrupta demokratiska systemet.

Är inte det budskapet påfallande snarlikt det som redan prövats i en annan tid, inte så långt borta? Bevare oss för en reprisering.

Nu måste sanningen om Estonia fram!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/9:

Pierre Isacsson hade med gruppen Family Four vunnit den svenska melodifestivalen två gånger i följd under 70-talets början (Vita vidder och Härliga sommardag, ni vet). Han fortsatte som soloartist och fick 1974 en stor hit med Då går jag ner i min källare. Den låten var en av de sista han 20 år senare någonsin skulle sjunga.

Pierre Isacsson var då trubadur och kryssningsvärd på M/S Estonia, som vid 18-tiden den 27 september 1994 löpte ut från Tallinn. Vädret är hårt och stormen river allt häftigare i vågorna.

Vid midnatt håller Pierre Isacsson just på att avsluta sin show i färjans Pub Admiral när ett våldsamt dån hörs. Det är som ett skott går genom skrovet, ska överlevande vittnen säga. Isacsson tillhör inte dem. Innan skeppet försvinner i Östersjön klockan 00.50 den 28 september ses han heroiskt rädda passagerare till livbåtarna, men hittas efteråt själv drunknad.

Pierre Isacsson blev 46 år gammal och vilar idag på Bromma kyrkogård. Bland Estonias förolyckade var hans kropp en av de få som inte följde med i djupet. 989 människor fanns ombord. 852 miste livet, varav 501 svenskar. Det är en fartygskatastrof som under fredstid saknar motstycke i nordiska vatten.

Vad var det som dömde Pierre Isacsson att tillsammans med så ohyggligt många andra offer möta döden i den mörka, otäcka Östersjönatten hösten 1994?

Det officiella beskedet levererades 1997 av Sveriges, Finlands och Estlands gemensamma haverikommission. Bogvisiret slets loss av det kraftiga ovädret, vatten strömmade in på bildäck, Estonia kapsejsade. Är det hela sanningen? Ett flertal mer eller mindre fantasifulla alternativteorier har lanserats, exempelvis att fartyget utsatts för attentat på grund av en hemlig militär vapenlast, etc.

Faktum är att det runt förlisningen kvarstått en rad besvärande frågetecken, som seriöst och utan vilda konspirationsmisstankar påtalats av bland andra Estoniaöverleveraren Kent Härstedt, sedermera profilerad S-politiker och numera diplomat.

Vid ceremonin till 25-årsminnet av katastrofen förra året konstaterade han det märkliga i att Estonia kunde sjunka så snabbt och att aldrig något straffrättsligt ansvar utkrävts. En ny och oberoende internationell utredning borde tillsättas för att skingra oklarheterna, menade Härstedt.

Hans krav kan nu svårligen tillbakavisas. Dokumentärfilmare har med en dykrobot sensationellt upptäckt att Estonia har ett tidigare okänt stort hål i skrovet. Vad har orsakat det mystiska hålet?

Myndigheterna måste se till att alla Estoniakort läggs på bordet för granskning. I en rättsstat kan det omöjligen accepteras att omständigheterna kring 852 människors död förblir dunkla och att ingen ställs till svars.

Livflotte från M/S Estonia.

Snöra dina vandringskängor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:

Ett expertråd att begrunda från Louis Améen, Svenska turistföreningens ordförande när förra seklet var ungt: ”Innan man begynner dagens marsch gnider man in fötterna, i synnerhet under och kring tår och hälar, med tvål, låter tvålen löddra sig som vid rakning och pådrager omedelbart därefter strumporna”.

Men detta gäller fjällvandringar och till sådana äventyrliga höjder behöver vi inte gå (den gode Améen igen: ”Antag till exempel att du vrickar foten eller bryter ett ben och är ensam på fjället. Ja, där ligger du”).

Hemmaplan duger mer än väl. Snöra kängorna, ta på dig oömma kläder. Lägg mackor, kexchoklad och en termos kaffe i din lilla ryggsäck. Så, nu är det bara att ge sig iväg och uppsöka Guds fria natur. Vi har 140 mil variationsmättad vandringsled i Östergötland. Det är sannerligen inte dåligt och ger många härliga etapper att välja på för dagsutflykten.

Vad sägs om att pröva Östgötaledens senaste tillskott, som Corren skrev om förra veckan? Det är en nyinvigd slinga på lagom långa 15 kilometer genom lummiga beteshagar och intagande skogspartier, från Vifolkavallen i Mjölby till Sya via Solberga naturreservat. Inget avancerat, kanhända.

Något annat krävs inte heller för den sällsamma njutning det är att sträcka ut benen längs terrängens stigar. Det är en fysisk aktivitet som har klart meditativa dimensioner. Kroppen får röra sig behagligt trött. Sinnet blir lugnare och världens nyansrikedom större.

”Det äkta miraklet är inte att gå på vatten eller i luften, utan att vandra på jorden”, menar buddisten och fredsaktivisten Thich Nhat Hahn. Han förkunnar den kontemplativa vandringens väg till ökad närvaro, harmoni och självinsikt. ”Med medveten andning, värdig hållning och med ett leende på dina läppar ska du sätta din fot på jordens yta som en kejsare sätter sitt sigill på kungliga dekret”.

Eller som poeten Roger Melin formulerat det: ”Att vandra är gott för själen. Gåendet reder ut”.

Går vi möjligen därmed också mot ett bättre Sverige i år? Mitt under denna dystra, ovissa coronatid må det låta som en vågad förhoppning. Men pandemin har fått naturen att trenda som ett hett fritidsalternativ och det folkliga vandringsintresset har skjutit fart ordentligt.

Ju fler som upptäcker konsten att gå, nog borde det bära på ett vackert löfte – vars innebörd pregnant summerats av Olle Hammarlund, den fine essayisten från Lund: ”Vandra, känna vidden av livet och glädjas åt tron att runt nästa hörn av vägen ligger Paradiset”.

Svensk politik á la Marx

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

Ryktet om Marx död måste vara starkt överdrivet. På den svenska politiska arenan verkar han vara vid tämligen god sprattlande vigör och åtnjuta ett icke ringa partiöverskridande inflytande.

Groucho Marx, alltså. Han som deklarerade sin djupt kända övertygelse enligt den obetalbara devisen: ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”.

Denna marxistiska tes visade sig icke minst Stefan Löfven besjälad av i veckan, när han anklagade Vänsterpartiet för att legitimera Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets nya sannolika partiledare Nooshi Dagostar är nämligen på krigsfot mot regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Hon vill riva ut den ur budgeten, ge pengarna till ”välfärden” istället, och har fått SD att axla stridsrustningen tillsammans med henne.

V:s förhoppning är nu att även M och KD ska ansluta sig till denna Grouchopakt mellan riksdagens ideologiska motpoler på ytterkanterna. M och KD, som vanligen säger sig gilla skattesänkningar fast tydligen inte just den här, har hittills lämnat avvaktande svar på det oheliga frieriet.

Men att den borgerliga oppositionsduon tvekar, beror knappast på att M och KD skulle vara principiellt främmande för varken sällskapet eller att torpedera budgetordningen. I början av året hade de inga bekymmer att slå sina påsar ihop med V och SD i syfte att stoppa ett liknande förslag från regeringssidan.

Eller snarare från S/MP-regeringens samverkande borgerliga januaripartier C och L, om man ska vara mer petig. Tanken om en generell sänkning av ungdomars anställningskostnader har sitt ursprung hos dom. Socialdemokraterna har tidigare – men det var uppenbarligen förr det – dömt ut idén som ineffektiv och bortkastade pengar. Den åsikten delar M och KD fortfarande.

Men Svenskt Näringsliv applåderar förslaget som ett viktig krisinsats i coronapandemins mörka kölvatten. Och en mäktig organisation som Svenskt Näringsliv, traditionellt närstående borgerligheten och kanske främst M, är ju lite jobbig att komma på kant med.

Något sådant problem har förstås inte V, ej heller SD och att kampera ihop som vapenbröder när det passar möter inga principiella hinder för dessa ärrade gamla budgetpirater. Det borde väl Stefan Löfven veta. Ska vi snacka om att legitimera SD? Låt oss friska upp minnet.

Vem var det som först gick i bräschen för att hissa Jolly Roger i riksdagsmasten och gå till attack mot praxis att budgeten måste antas (eller förkastas) i sin helhet?

Trots löftet att aldrig samarbeta med SD, mönstrade S villigt ombord Jimmie Åkesson i den rödgröna båten hösten 2013 och sköt glatt sönder Alliansregeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten. Hej, Groucho!

Kan vi lita på teknikens under?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/9:

”Maskinerna är våra vänner / utan dom inget paradis”, sjöng den underbart säregne musikpoeten Kjell Höglund på det glada 80-talet. Till skillnad från Malmöbandet Wilmer X, som i samma veva vädrade en kritisk hållning i den ironiskt betitlade rockrökaren Teknikens under, uttryckte Höglund genuin utvecklingsoptimism.

Låt maskinerna ta över arbetets bördor. Det ger oss alla och envar möjligheter att leva det goda, bekväma livet som andens aristokrater. Inte olikt hur gamle Marx tänkte sig idealtillvaron i den kommunistiska utopin.

Men Kjell Höglund pekade på en betydligt humanare väg att nå dit, via teknikens underverk: ”Du ska inte längre släpa / på Sisyfos sätt / du ska ägna dig åt kärlek och kultur / har jag fel eller rätt?”.

En bra fråga. Sedan låten spelades in har det tekniska framåtskridandet accelererat i oförminskad styrka. Resultatet är en effektivare, produktivare ekonomi. Trots det snurrar vår mänskliga jobb- och stresskarusell vidare i ett tempo som snarare tycks öka, än minska.

Maskinerna har gjort arbets- och vardagslivet annorlunda. Men knappast befriat oss från att släpa upp Sisyfos sten på berget om och om igen. Man kan ju då, i enlighet med Höglunds måhända romantiska men inte orimliga syn, undra om vi verkligen valt att utnyttja teknikens landvinningar på det optimalaste viset.

Och med tanke på hur fastklistrade vi blivit i de evigt närvarande smartmobilerna och tech-jättarnas beroendeframkallande (a)sociala nätverk, har 80-talets häcklande samtidskommentar av Wilmer X fått en profetiskt aktuell dimension: ”Luta dig lugnt tillbaks, välj rätt apparat / Glöm all dötid, lägg pengarna på ny teknik / Ja, så enkelt, köp dig fri, billigt för ett fint liv”.

Är maskinerna våra vänner egentligen eller är vi snarare dess fångar? Det bestämmer vi själva! Så klart. Även om paradiset alltid kommer att vara en fåfängt undflyende hägring, känner jag stark sympati för Höglunds ljusa teknikuppfattning och är övertygad om att maskinerna på det hela taget gör mycket mer gott än ont.

Med den ständigt kraftfullare AI-tekniken väntar en revolution runt hörnet som faktiskt kan leda till en huvudsakligen automatiserad arbetsmarknad och skänka oss högre välstånd, större frihet och jämlikhet. Allt beror på hur vi vill organisera samhället och använda teknikens vinster.

Problemet är dock, som forskaren Stephen Hawking varnade för, att AI-tekniken på längre sikt kan bli så avancerad och superintelligent att vi riskerar förlora bestämmandemakten över våra skapelser. Maskinerna får egen vilja som inte nödvändigtvis rimmar med människans. Tänk HAL 9000 i Kubrickfilmen 2001 och ni förstår vad som kan hända om fartblindheten med framtidens verktyg segrar över varsamheten.

Skål för von Platens succéprojekt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Den 26 september 1832 var det dags! Göta kanal, Sveriges genom tiderna väldigaste byggnadsverk, stod äntligen klar att invigas. Kung Karl XIV Johan utbringade en skål för initiativtagaren Baltzar von Platen ”som ägt mod att åtaga sig det stora företaget”.

Tyvärr kunde von Platen inte själv närvara. Han hade avlidit tre år tidigare och hann aldrig uppleva fullbordandet sitt drömprojekt – att förbinda Kattegatt och Östersjön med en vattenled genom Sveriges inland.

Han lade fram den djärva planen 1806. Bergsbruk, jordbruk och andra näringar skulle få ett rejält uppsving, menade von Platen. Kung och riksdag var snart med på noterna.

De första spadtagen på Göta kanal togs i maj 1810. Åtskilliga tusen indelta soldater tjänstgjorde med att för hand gräva de 87 kanalkilometrarna, av sträckans totalt dryga 19 mil från Vänern till Östersjökusten. 8 miljoner kubikmeter jord lassades upp. 200 000 kubikmeter berg sprängdes. 250 000 kubikmeter murbruk gick åt. 58 slussar byggdes.

Prislappen? 9 miljoner riksdaler, en extremt dyr utgift i relation till Sveriges blygsamma BNP på den tiden. Och vad hände?

Det dröjde inte länge förrän järnvägarna kom och revolutionerade 1800-talets transportväsende. Göta kanal blev kort efter invigningen hopplöst obsolet och står som monument över Sveriges värsta felinvestering någonsin.

Det snacket har jag ofta hört. Myten att Göta kanal skulle varit en flopp har dessutom fått ny aktualitet i debatten om höghastighetstågen, även det ett enormt resursslukande projekt och som riskerar att bli kvickt passé av utvecklingen (elektrifierade motorvägar, fossilfritt flyg). Jag är heller ingen tillskyndare av några robust olönsamma snabbtågsbanor. Men glöm jämförelsen med 1800-talets Göta kanal-satsning. Argumentet är falskt.

Som historikern Dick Harrison framhållit var Göta kanal en omedelbar succé, vilken betydde mycket för att sätta fart på näringslivet (icke minst här i Östergötland) och den gryende industrialiseringen av Sverige. Först i ett senare skede gjorde järnvägarna entré och då snarare som ett komplement som tog över persontrafiken. Kanalfrakterna av tyngre gods – timmer, spannmål, kol, malm, etc – spelade en viktig ekonomisk roll ända in på 1930-talet.

I våra dagar har Göta kanal fått en renässans som turistmagnet, en kulturhistorisk attraktion som lockar 3 miljoner besökare årligen. Just nu pågår de mest omfattande insatserna på den statligt ägda kanalen sedan invigningen 1832. Regeringen har precis anslagit ytterligare budgetmedel till välbehövlig renovering och underhåll.

Sveriges blåa band är absolut värd att återställas i sin forna glans. Nog lär vi många gånger om fått valuta för de 9 miljoner riksdaler som Baltzar von Platens dröm kostade att realisera. Skål för honom!

Göta kanals inlopp i Motala anno 1872.

Massarbetslöshet är livsfarligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

Hastigheten. Det är vad som utmärker 2020 års kris, säger vice riksbankschef Henry Ohlsson – att ekonomin rasade utför så snabbt, så kraftigt, när coronapandemin slog till:

”Under 1990-talskrisen i Sverige hade vi fallande bruttonationalprodukt tre år i rad, och när vi ackumulerar dem då kommer vi upp i ungefär samma tal som vi ser idag. Men här tog det inte tre år utan ett kvartal” (DN 11/9).

Svindlande, eller hur? Under fredstida förhållanden liknar heller inte nedgången i världsekonomin något vi upplevt sedan depressionen på 1930-talet. Hårda bud för ett litet exportberoende land som Sverige, även om det nu tycks skönjas flimrande tecken på återhämtning.

Det är dock från en väldigt låg och osäker nivå. Optimisternas förhoppningar om en kvick räddande rekyl uppåt vill man gärna dela, men vilka är oddsen realistiskt sett? Ingen vet.

Däremot vet vi vad det mörka scenariot av en långvarig kris med hög arbetslöshet innebär. Henry Ohlsson varnar särskilt för detta. Att förlora jobbet betyder kastas ut på ett gungfly i tillvaron, det blir ont om pengar, det fräter på människors relationer, deras psyke och hälsa.

475 000 personer är idag registrerat arbetslösa, konstaterar Svenskt Näringsliv i sin nya konjunkturprognos (17/9) som föga optimistiskt visar på fortsatt usla tillväxtsiffror. ”Läget är mycket allvarligt. Den höga arbetslösheten riskerar att bita sig fast”, hävdar organisationens chefsekonom Bettina Kashefi i ett pressmeddelande.

Den risken är av central vikt att undvika. Januaripartierna i regeringskretsen lägger åtskilliga miljarder i höstbudgeten på att bland annat stimulera företagens investeringsvilja och sänka kostnaderna för anställningen av ungdomar. Håll tummarna för att åtgärderna får effekt.

Politiskt är det redan dystert så det räcker. En svårhanterbar, grov våldsbrottslighet breder ut sig, vilken i debatten alltmer ogenerat sammankopplas med invandringen som sådan. Främlingsfientlighet, olösta integrationsproblem, en utmanad rättsstat, ett växande inflytande för auktoritära högerpopulistiska krafter.

Lägg till detta massarbetslöshet, djupt lågkonjunktur och turbulent ekonomi. En explosiv brygd, påminner den inte om…?

Med hänvisning till 30-talskrisens ödesdigra följdverkningar, som torde vara bekanta, skrev den liberale publicisten Herbert Tingsten i en ofta citerad DN-ledare 1957:

”Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i den demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”.