Skrivit i Corren 3/4:

”Det jag sysslar med är inget märkvärdigt. Jag skriver låtar om vanligt folk för vanligt folk. Enkla texter. Jag känner på mig vad som går fram”, sa han själv. Just det enkla och vardagliga var det genialiska, sånger med hög igenkänningsfaktor och stark medmänsklighet, burna av denna fantastiska röst – mörk, varm och äkta. 

Jovisst. Jag har alltid varit svag för Alf Robertson, arbetargrabben från Gamlestan i Göteborg, den Nashvilledrömmande slarvern som med unikt gehör omplanterade den uramerikanska countrymusiken i folkhemmet och sjöng om hundar och ungar och hembryggt äppelvin. 

Ikväll sänder SVT en uppskattande dokumentär om honom – Livet e ju som de e, signerad Thomas Samuelsson (finns annars att se på SVT Play). Onekligen så dags! Alf Robertson lämnade ju oss redan 2008, märkt av sjukdom och hårt leverne, men trotsigt aktiv in i det sista. Hans stjärna lyste klarast gnistrande på 80-talet med kioskvältande publiksuccéer som Mitt land, en dikt Alf Robertson deklamerade till tonerna av den svenska nationalsången:

”Jag är en kran i Göteborgs frihamn en disig morgon, / och jag är en kyrkbåt vid Siljans strand. / Jag är figuren Rosenbom i flottans Karlskrona, /och jag är Bohusläns karga stenar och sand. / Jag är Riddarfjärdens klarblå vatten, / och jag är busstationen på torget i Söderhamn. / Jag är Kungsgatans blixtrande ljus om natten, / och jag är alla blommorna i Roslagens famn…” 

Corny? 

Alf Robertson älskades av väldigt många ute i stugorna. Ändå var man i mitt fall som gammal rockdiggare och kulturskribent nästan tvungen att smyga med hans plattor och lyssna på dem i hemlighet. Country på svenska var absolut inte kreddigt, inget som det fick skyltas öppet med att man faktiskt gillade. Artisterna ansågs töntiga, musiken och texterna sliskiga och banala.

Möjligen har attityden börjat skifta så sakta till det bättre, dock är fortfarande lågstatusstämplen märkbar. Journalisten och country-dj:n Ina Lundström, som medverkar i den SVT-aktuella Robertson-dokumentären, har sagt att det liksom med den närbesläktade dansbandsmusiken till mycket handlar om trendängslighet och landsbygdsförakt. 

Det ligger åtskilligt i den iakttagelsen. Country på svenska avfärdas gärna som bonnig, arbetarklassig fulkultur. Men hur kan det rynkas på näsan åt Alf Robertson medan det är noll problem att förklara sin oreserverade kärlek till Johnny Cash? 

Sett ur ett bredare perspektiv var det länge sedan countryn – i dess amerikanska form! – befriades från stereotypa föreställningar om mesig hästjazz för reaktionära hillbillys i USA:s efterblivna sydstater. 

Under 60-talet ökade countrymusikens status rejält. Den blev en integrerad del av den ungdomliga masskulturen. I mitten av detta omvälvande decennium gick rocken in i en hippiefas av flower power och utsvävande psykedeliska experiment (med The Beatles Sgt Pepper-album som främsta och bästa exempel). 

Baksmällan kom fort. Efter att det första extatiska ruset av psykedelian klingat bort, växte en längtan åter till det enkla och jordnära. The Byrds, som varit uppe i stratosfären med singelhiten Eight Miles High 1966, kraschlandade av LSD-ångorna och omgrupperade sig med Gram Parsons som ny medlem. 

Resultatet blev det inflytelserika albumet Sweetheart of the Rodeo (1968) där countrysoundet är påfallande. Ungefär som senare med punken på 70-talet, var det nu countryn som gav rocken nytt syre. Bob Dylan förlöstes ur sin kreativa kris efter mästerverket Blond on Blonde genom att anamma den sydstatsdoftande nyenkelheten och levererade 1969 det renodlade countryalbumet Nashville Skyline. 

The Rolling Stones, rockens bad boys par préférence, inkluderade helt ogenerat egna countrylåtar på sina plattor. Och så vidare. 1972 skulle fyra studiomusiker, som tidigare kompat sångerskan Linda Ronstadt, göra det kommersiellt mest framgångsrika försöket att smälta samman rocken med countryn. Grabbarna kallade sig The Eagles. Deras självbetitlade debutalbum blev en massiv jättesuccé och på den vägen är det. Countryrocken etablerades på allvar och har aldrig släppt greppet. Vem klagar på det?

Alf Robertson hade den blågula visan i botten som han legerade med den amerikanska countryn, även det en särdeles lyckad kulturell sammansmältning – perfekt passande att skildra den svenska vardagsverkligheten genom. Alf Robertson nådde en oemotståndlig genuinitet i uttrycket som berörde stora lyssnarskaror i hjärteroten, men blev inte konstnärligt erkänd efter förtjänst. Proffstyckarnas poserande snobberi stod i vägen. Den dumheten måste åtgärdas. Renässans för Alf!