I det goda samhället är äganderätten central

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

I Robert Frosts berömda poem Mending Wall (ur samlingen North of Boston, 1914) återfinns de bevingade orden ”good fences make good neighbors”. Men den som läser hela dikten förstår att Frost är ironisk och egentligen menar motsatsen. Goda grannar ska väl inte behöva bygga stängsel och murar mellan sig?

Ytligt sett är det lätt att instämma. Dock bör vi vara försiktiga med att skänka Robert Frost våra odelade sympatier, utan hellre tolka sentensen ”good fences make good neighbors” precis för vad den uttrycker: betydelsen av klargörandet att mitt inte är ditt och vice versa. Den regleringen är nödvändig för att trygga fungerande relationer, privat som offentligt, och upprätthålla en anständig civilisationsgrad i samhället.

Frost avsåg i Mending Wall att kritisera äganderättens rigiditet. Men att låta dess gränser flyta är ett farligt recept som bäddar för konflikt och oordning, slår undan förutsättningarna för en positiv välståndsutveckling och stryper den medborgerliga friheten.

Där inte äganderätten respekteras, eroderar tilliten. Istället hotar missämja, oro och rädsla att härska, liksom i längden tilltagande fattigdom för folkflertalet och en allt vidare spridd plundrarmentalitet. 

Den starkes makt blir oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra kontraktsmässiga överenskommelser är möjliga. Illustrativt är utfallet av de statskollektivistiska experimenten i 1900-talets socialistländer: allmänt elände och armod. Måste mer sägas om hur fundamental äganderätten är? 

Uppenbarligen, ty i Sverige utmanas den just nu från regeringshåll. Det är Miljöpartiet som kräver fördubbling av mängden skyddad skog och vill ha skarpare vapen för statlig konfiskering. Dryga 300 000 enskilda svenska skogsägare hamnar i skottgluggen, många som över generationer bedrivit skogsbruk och produktivt vårdat och förädlat sitt arv. 

Talande är vilket förtroende MP har för dessa strävsamma människor, hur nonchalant och insiktslöst partiet ser på äganderätten, när språkröret och statsrådet Per Bolund med en ringaktande spottloska deklarerar: ”Som markägare kan man inte ha rätt att göra vad man vill med den mark man förvaltar” (DN 7/2).

Det är också rena krigsförklaringen mot punkt 26 i januariavtalet, löftet som drevs fram av Centern: ”Värna och stärk den privata äganderätten till skogen”. Sakfrågan är viktig, principen oskattbar. Men det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna, tycks inte vilja sätta ner foten. Kan Annie Lööf få Stefan Löfven att leverera i denna segslitna infekterade historia? ”The woods are lovely, dark and deep, / But I have promises to keep / And miles to go before I sleep”, som Robert Frost skrev i ett annat känt stycke.

Linköping – ett nytt Paris på 15 minuter?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/5:

Miljöpartiet vill omvandla Linköping till ett Paris, ooh la la! Det handlar dock varken om att byta namn på Stångån till Seine eller att åtgärda den skriande östgötska bristen på triumfbågar, Eiffeltorn och paradgator som Champs-Élysées. 

Utan att Linköping borde ta efter det internationellt uppmärksammade konceptet om 15-minutersstaden, som Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo satt i verket och som utgår från en vision utvecklad av Carlos Moreno, professor vid Sorbonne. Vad som gäller är småskalighetens princip inom storstadens ram. 

Allt invånarna behöver ska finns tillgängligt inom 15-minuters gång- och cykelavstånd – arbete, bostäder, butiker, anläggningar och platser för kultur, fritid och rekreation. 

Staden blir ett nätverk av självförsörjande delar, tänker sig Moreno. Transporter kan minimeras och biltrafiken begränsas till förmån för öppnandet av gröna oaser, människor kommer närmare varandra i vardagen, byggnader och ytor utnyttjas effektivare, en ökad mångfald av verksamheter växer fram i kvarteren.

Ja, låter inte det spännande? En klimatvänligare och mer hälsosam stad, därtill bättre anpassad till de krav på en fungerande närmiljö som pandemin aktualiserat. Det hyperlokala kan onekligen sägas ligga i tiden. Men vänta lite… Tycks det inte som om fransmännen snott grunddragen till 15-minutersstaden från gammal auktoritär folkhemsk stadsplanering? 

Det är Sven Markelius och hans ABC-stad (arbete, bostad, centrum) som Hidalgo och Moreno återlanserat, fast i upphottad grön förpackning. Fullt ut förverkligad skulle metropolen Paris ändra skepnad till en samling mindre autonoma orter, inte olika 50-talets Vällingby utanför Stockholm.

Det är den mest kända ABC-staden, byggt som ett mikrosamhälle med allt vad invånarna behövde. Men resultatet av det välvilliga experimentet motsvarade knappast förväntningarna. Varför är inte så konstigt. Tag lärdom av vad Jane Jacobs skrev i sin klassiska bok The Death and Life of Great American Cities.

Hon pekade på idén att separera stadsdelar som utopisk, felaktig och skadlig. Invånarna i en större stads enskilda kvarter har inte samma band till varandra som i en mindre lantlig ort. Människor kan och vill inte stängas in i revir. Stadsborna är naturligen rörliga över hela staden för att jobba, träffa vänner och göra nya bekantskaper, handla, roa sig, et cetera. 

15-minutersstadens ABC-koncept hotar i sin strängare form att kväva storstadens myllrande, kreativa dynamik och är heller inte särskilt ekonomiskt bärkraftig i långa loppet. Det utesluter inte att det finns goda inslag i det parisiska exemplet som kan vara värda att studera. Gärna ett grönare, skönare Linköping. Men hissa trikoloren över stadshuset med förnuft.

Sara Danius och betydelsen av Ture Sventon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

Sara Danius, så oerhört saknad, kunde vittna om litteraturens kraft. Nyss fyllda nio år befinner hon sig i en bokhandel i Malmö med födelsedagpengar från sin morfar. Intervjuad i tidskriften Vi, maj 2017, berättar hon: 

”Jag köpte Ture Sventon, jag kan fortfarande se omslaget framför mig. Det var en stor sak, att jag hade en alldeles egen bok. Ture Sventon var också löftet om livet som vuxen. Det verkade toppen att vara privatdetektiv och ha ett eget rum med en trevlig sekreterare utanför som man kunde be om ’temlor’”. 

Alla har vi varit små, någonstans har allt sin början. Sara Danius blev sedermera professor i estetik och dito i litteratur, den första kvinnan som basat för Svenska Akademien och en fullkomligt briljant essäist. Hon var elegant, modig, vass, smart, rolig – och frågar ni mig – bäst! 

Tveklöst skulle hon blivit en strålande privatdetektiv om hon valt den banan, men det är inte poängen. Utan vilken betydelse boken, läsupplevelsen hade för henne i ung, formbar ålder. Ture Sventon gav näring åt fantasin, vidgade drömmarnas horisont, öppnade porten till en rikare värld av möjligheter. 

Att kasta böcker över barnen borde vara varje förälders plikt och skolans skyldighet. Dock larmas det – igen! – om att det brister i grundläggandet av goda läsvanor hos de yngre. Det är skärmsamhället som håller på att ta över, illavarslande nog även i klassrummen. 

En ny OECD-studie bland 15-åringar, baserad på PISA-undersökningen 2018, visar att flitigt användande av digitala hjälpmedel i skolan leder till sämre läsförståelse. Därtill har svårigheten att skilja fakta från åsikter ökat. ”Allt fler elever har tillgång till dessa fantastiska apparater som datorer och mobiltelefoner – men de saknar förmåga att använda dem! De riskerar att fastna i en värld av fake news och ekokammare”, säger PISA-chefen Andreas Schleicher bekymrat till tidningen Läraren (10/5). 

Svenska elever tillbringar mycket tid på internet, den svenska skolan har varit väldigt pigg på att anamma digital teknik i undervisningen. Men snabbtuggad information på skärm är ingen genväg till bildning, kritisk reflektion, begripliggörande av kontext och sammanhang. För sådant krävs böcker, längre koncentrerad läsning. Inte minst skönlitteraturen är central som språngbräda till framtiden, för den djupare personliga utvecklingen, insikten i människans villkor, vad hon är, vad hon kan bli. 

Väck läslusten hos unga och de kan gå hur långt som helst. Se bara vad Ture Sventon gjorde för Sara Danius. 

En nesofils bekännelser

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:

Det är sommaren 1968. Beppe Wolgers ska till hösten sätta upp revyn Klotter på Maximteatern i Stockholm. Regissör och scenograf är Yngve Gamlin, som har en fritidsbostad på Öhn i Ströms vattudal, norra Jämtland. Under arbetet med föreställningen reser Beppe dit. Och får en uppenbarelse. 

”Det var hit jag längtat hela mitt liv, utan att jag vetat om det”, säger han senare. Med sin familj köper han en gård på Öhn, den blir hans kreativa bas framöver och ger Beppe en rejäl konstnärlig nytändning. Ett resultat är den klassiska barnfilmen Dunderklumpen, ett annat hans finaste bok Röster från Vattudalen. 

Ingmar Bergman är ett intressant parallellfall. 1960 ska han göra filmen Såsom i en spegel och fantiserar om Orkneyöarna som inspelningsplats. Produktionsbolaget tycker att det låter väl häftigt, och kontrar med ett inte fullt så komplicerat ställe. Hur vore det med gotländska Fårö? Bergman åker motvillig iväg och kollar. ”Egentligen vet jag inte vad som hände. Om man vill vara högtidlig kan man säga att jag funnit mitt landskap, mitt verkliga hem. Vill man vara lustig kan man tala om kärlek vid första ögonkastet”, skriver Bergman i memoarerna Laterna magica. 

Det är något speciellt med öar, inte sant? Till och med en rastlöst flaxande själ som August Strindberg hade sitt Kymmendö i Stockholms skärgård att återkommande landa på. Under flera somrar brukade han hyra bostad där – tills Hemsöborna gavs ut, Kymmendös invånare kände sig skandaliserade och meddelade att herr Strindberg inte längre var välkommen. 

Det problemet drabbade aldrig den betydligt blidare Tomas Tranströmer på Runmarö (också Stockholms skärgård), sedan barndomen en kär plats som han blev livslångt trogen och skrev in i nobelprislitteraturen med sin underbara diktsamling Östersjöar. Många författare har gärna vistats på just Runmarö, exempelvis Hjalmar Söderberg och Lars Forssell. Även Strindberg omlokaliserade sig dit några somrar efter rabaldret med Hemsöborna och fick nytt krut i pennan till att skriva romanen I havsbandet. Typiskt nog vann han ingen större popularitet på Runmarö heller. Det orsakades emellertid främst av att Strindberg slarvade med sina betalningar och var en ytterst krävande hyresgäst. 

Enligt ensamseglaren Joshua Slocum är öbor världens bästa folk och det är säkert sant. Men med en notoriskt nervig bråkstake som August Strindberg inpå knuten är det kanske inte konstigt att även de tappar tålamodet. Nå, låt oss inte fastna vid honom! Vad är det med öar som har en sådan obotlig dragningskraft på vissa människor? Dessa utpräglade öälskare kallas med en smula apart klingande term för nesofiler (efter grekiskans ”nesos”, ö). 

Länge trodde jag mig själv gå säker på det urbana fastlandet, ett gammalt asfaltsbarn som trivdes bäst i stadsdjungeln. Ehuru vanlig dödlig, drabbades dock även jag en solig junidag av ungefär samma upplevelse som Beppe och Bergman. Jag var nere i sydost och besökte min salig mormors Tjurkö, stenhuggarön i den östblekingska arkipelagen. Det var inte första gången, men nu var det något som verkligen klickade och plötsligt allting bara stämde. En djup känsla av existentiell hemmahörighet, lugn och harmoni. Sedan dess är det ett nesofilt betingat måste att ständigt ta sommarens skärgårdsbåt ut till bryggan i Herrgårdsviken. 

I Laterna magica skriver Bergman att hans bundenhet till Fårö var intuitiv, landskapet motsvarade hans ”innersta föreställningar om former, proportioner, färger, horisonter, ljud, tystnader, ljus och reflexer. Här finns trygghet”. Folke Dahlberg, konstnären och författaren, fann efter en vagabonderande ungdomsperiod sin fristad hemma i Vättern och Tiveden. ”Allt utanför den trakten gör mig bara orolig och hjälper mig inte att nå det som nödvändigtvis måste nås. Känslan av ens arbetes ärlighet”, skrev han 1936. 

Den avgränsade geografin kring norra Vättern förlöste honom, blev det centrala temat i hans litterära produktion. Han stod i intim förbindelse med Vätterns vattenvärld, bodde tidvis på öarna Stora Röknen, Lilla Röknen och Kyrkogårdsön. När Folke Dahlberg 1960 mottog Övralidspriset hette talet Ön ger tillvaron trygghet. Som hängiven nesofil förklarade han: ”Först när man är kringfluten är man trygg. Då blir världen överskådlig, hanterlig. Men inte förminskad: en flisa av världen – en värld i sig. Jorden är också en ö – jag också”. 

Det är gott att hitta sin ö, en tydligt definierad fast punkt bland vågornas svall och flyktiga vindar, en plats av klar integritet som ger närkontakt med det elementära, det väsentliga och ursprungliga. Ön skänker livet både robustare och mer subtila dimensioner. Ön är en tillflyktsort, en famn för vila och reflektion, samtidigt som den ställer människan inför högre krav på frihet och oberoende. Ön manar till balans och väcker skaparkraft. Någonstans, det törs jag lova, finns också en ö som viskar ditt namn. 

Det är om Moderaterna som Monica sjunger nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/5:

”Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, / ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?”, sjöng Monica Zetterlund i Hasse och Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976. Adressen var riktad mot Socialdemokraterna som, ur de folkkära revymakarnas frihetligt socialistiska perspektiv, förblindats av maktbegär och svikit sina gamla reformistiska ideal. 

För en liberalt sinnad lyssnare idag skulle Monica Zetterlund lika gärna kunnat sjunga om Moderaterna. Var blev ni av, frihetliga borgerliga banerförare? Tänk, det fanns en tid – för ganska exakt tjugo år sedan vill jag minnas – då partiet som numera styrs av Ulf Kristersson slog fast följande i sitt idéprogram: 

”Öppenhet måste vara det svenska samhällets ledstjärna. Det gäller för dem som genom arbete eller på grund av förföljelse vill bygga en ny framtid i vårt land. Att ta emot flyktingar är en fråga om att bry sig om, att ställa upp, och att visa barmhärtighet. De nya svenskarna gör vårt samhälle rikare och mer dynamiskt.”

Var det bara tomma ord? I alla fall inget budskap som Moderaterna modell 2021 gärna vill påminnas om. Men ändå, det fanns faktiskt en tid – är det så förtvivlat länge sedan, verkligen? – när detta parti härbärgerade valda representanter som stod på barrikaden för en fri invandring och skrev sig samman om motionstexter som denna i riksdagen: 

”De regioner som kommer att bli framtidens mest dynamiska områden kommer att som en av sina grundstrategier ha en mycket liberal invandringspolitik och en generös, humanistisk flyktingpolitik. Den stora utmaningen för oss, som för varje annat land och region, är inte hur vi stänger gränserna för människor som söker sig en bättre tillvaro, utan hur vi tar tillvara deras skaparkraft och gör det möjligt för alla som vill att av egen kraft skapa sig och de sina ett gott liv”.

Gårdagens moderater hade rätt, de hade svaret. Invandring är i grunden bra. Problemet är inte att fler människor kommer till Sverige. Problemet är strukturerna i rådande system som hindrar frigörelsen av all den värdefulla skaparkraft vi gives till skänks. Bland annat måste arbets- och bostadsmarknaden avregleras, skatter sänkas och bidrag ses över i jobb- och integrationsfrämjande syfte. 

Dagens moderater har kapitulerat för SD:s svartsyn på invandringen, gjort den till sin egen i väsentliga delar och vill regera med en Jimmie Åkesson som lovar att vara en bromskloss för liberala reformer av välfärdsstaten. Över Sverige lägger sig en inskränkt nationalkonservativ tung blöt filt. Spillrorna av den frihetliga borgerligheten får försöka repa mod. Som Monica Zetterlund sjöng:

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok / – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk? / Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt, / tro på det vi trodde på – trots allt!”

Passa på att smaka Prins Bertils strömming

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

Prins Bertil, hertig av Halland och ställföreträdande regent, var som många eventuellt kommer ihåg mycket road av bilar, golf och boule. Han hyste också ett stort intresse för matlagning, en konst han ofta personligen praktiserade i sitt eget kungligt välutrustade kök. Vilka exklusiva rätter tillredde han där? 

Det kunde gode vännen och mästerkocken Tore Wretman avslöja. I synnerhet gillade prins Bertil att syssla med soppor och fisk, gärna ”strömming i alla former, kanske med lite förkärlek för gravad och sotare”. Prinsens devis löd: ”den enkla maten är den bästa maten”. Nej, inte måste man krångla till det så förbannat. 

Rensa ett kilo strömming, lägg den i en smörad eldfast form med skinnsidan neråt. Rör ihop en blandning av 100 gram smör, en äggula, 50 gram mie de pain och 10 gram ytterst finhackad schalottenlök. Krydda med salt, peppar och finhackad persilja. Lägg blandningen i ett tunt lager över fisken, komplettera med några smörklickar och häll lite torrt vitt vin runt om. Låt anrättningen stå under grillelementet i ugnen tills den får vacker färg. 

Voilà! Du har just lagat ”Prins Bertils strömming”, enligt hovtraktören Tore Wretmans anvisade recept i dennes eminenta bok Mat och minnen (1987). Knappast svårt, eller hur? Men väldigt smarrigt. Som Wretman framhöll är sill och strömming något för varje sann gourmet. 

Undrar du över namnförbistringen, det är ju samma fiskart, så är tumregeln: fångas den norr om Kristianopel i Blekinge säger man strömming, fångas den söderöver eller på västkusten säger man sill. I framtiden kanske man inte säger något alls. Ty då är risken att inget finns att fånga och att ”Prins Bertils strömming” bokstavligen blivit ett minne blott på den klassiska finsmakarmenyn. 

Som om inte det vore illa nog med torsken och ålen, vars bestånd hotas av direkt kollaps efter åratal av tanklöst överfiske. Östersjöns förråd av sill och strömming kan också vara på väg att sina. Senaste decenniet har det trålats energiskt allt närmare land, trycket har varit särskilt hårt vid ostkusten och resulterat i rika fångster. 

Idag har priset visat sig. Fångsterna har successivt krympt efter 2018, rapporter om kraftig minskad förekomst av sill/strömming duggar tätt. Henrik Svedäng, docent i marin ekologi vid Östersjöncentrum på Stockholms universitet, bedömer situationen som allvarlig. Beståndet är oroväckande sargat, men: ”Om vi börjar med rätt åtgärder nu kan vi möjligen se början till en återhämtning” (Kvartal 27/4). 

Bland annat vore ett förbud mot storskalig trålning önskvärt, liksom införande av fiskefria zoner. Frågan är dock om Östersjöstaterna kan enas om de effektiva tag som krävs, innan det är för sent. 

Den demokratiske dandyn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Du låter dig väl inte förfalla i hemmakarantänen? Sluta hasa runt i foppatofflor, säckiga mysbrallor och sladdrig t-shirt. ”To choose clothes, either in a store or at a home, is to define and describe ourselfs”, som Alison Lurie skriver i The Language of Clothes (1981). 

Nu är hög tid att se över garderoben inför sommaren, då förhoppningsvis pandemin äntligen klingar av. Kläder är inte plagg allena. De uttrycker vår identitet, verklig eller önskad, och representerar en iscensättning av jaget. 

”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra”, skalade den unge finlandssvenske poeten Henry Parland på det glada 1920-talet. Orden ligger i linje med det moderna dandyideal som kanske mer än någon annan Oscar Wilde bildat modell för. 

Dandyn har sitt ursprung i 1700-talets engelska aristokrati, yngre sprätthökar som kommit hem från den gängse bildningsresan på kontinenten (”Grand tour”) och skrytsamt anammat nya vanor och luxuöst klädmode. Nästa sekel skedde en spännande utveckling. I takt med medelklassens växande betydelse demokratiserades dandyn. Den iögonfallande pråligheten försvann. Stilen blev mer sober och stram, extravagansen försköts snarare till detaljerna. 

”Den sanna perfektionen av människan ligger inte i vad man har, utan i vad människan är”, skrev Oscar Wilde i The Soul of Man under Socialism (1891). Dandyns kännetecken blev individualisten som skapar sitt jag, finner sin egen suveränitet i trots mot det gamla vittrande ståndssamhällets barriärer och konventioner, visar att vem som helst kameleontiskt kan byta bakgrund och skepnad efter behag. Den du vill vara bestämmer du! 

Wildes frihetliga påverkan ekar genom hela 1900-talet. Konstnären Nils Dardel är ett tidigt berömt exempel på den gränsöverskridande dandyn, även swingpjatten som Karl Gerhard besjöng i Jazzgossen får sägas höra dit, liksom den hedonistiska 80-talsgruppen Lustans Lakejer (som med Johan Kinde i spetsen kontroversiellt deklarerade att ”kläderna är viktigare än musiken”). Arvet manifesteras hos inflytelserika populärkulturella ikoner som David Bowie, Bryan Ferry och Andy Warhol. Men också briljant hos Madonna – dandyn måste inte vara manlig!

Som typisk dandy är du välskräddad och estetiskt medveten, men snobbig? Inte nödvändigtvis. Hellre en smula lekfullt ironisk. En dos leende distans i hållningen är att rekommendera. Man ska aldrig ta sig själv på för stort allvar. Fast slarva inte med detaljerna! Det kan vara en kravatt, ett fickur i en diskret mönstrad väst eller en snygg kavajslagsnål. Den senare attiraljen är något underskattad, men kan förbluffande effektivt piffa upp din mundering och ge relief åt din personlighet. Om man har förstånd att välja nål med smak och måtta.

Pins att spöka ut sig i finns det oceaner av, det mesta är skräp. Allt plastigt och blaffigt går naturligtvis bort, billig produktreklam definitivt, undvik absolut nålar med politiska budskap såsom partimärken. Dylikt otyg riskerar bara att stöta bort hederligt folk. 

Förutom det primära syftet att förhöja det sofistikerade åt klädseln en grad eller två, ska du vinna på kavajslagsnålen, bli aningen intressantare. Själv bär jag gärna en guldnål med en liten stiliserad luftballong, symboliserande friheten att sväva genom tillvarons rymder likt aeronauten Camille Flammarion. 

Alternativt brukar jag ha en förgylld nål med Gustaf V:s monogram på kavajen, fungerar väldigt bra som ”conversation starter”! Den har inget med rojalism att göra, utan är en skämtsam hyllning till racketfantomen Mr G som etablerade tennisen i Sverige och under somrarna spelade notoriskt usel dubbel på Särö i min halländska hemmakommun Kungsbacka. Därtill älskar jag Gustaf V:s sardiner.

En annan kul grej att lyfta fram är spatserkäppen, närmast en signatur för Henry Parland, och bland moderiktiga herrar i förra seklets början en lika given accessoar som hatt och handskar. ”Att gå med käpp hör till överklassens njutningar”, förkunnar odödliga etikettbibeln Mannen i sino prydno. Kursbok i savoir vivre (1925) och förklarar vidare:  

”Man stöder sig icke på käppen annat än om det är skralt med benen. Man svänger ej med den, ej heller manövrerar man med den på något annat sätt som kunde riskera medborgarnas ögon. Käppen är fullständigt onyttig, men elegant.”

Av någon märklig anledning har spatserkäppens roll som stilmarkör hamnat på undantag. Det är förstås djupt beklagligt, ty vad är en stadspromenad utan gentlemannamässig utrustning? Nej, gångstavar duger sannerligen inte som ersättande attribut. Kan ni ens tänka er sådana i händerna på Oscar Wilde! 

Hur många krogbord finns kvar efter pandemin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:

Pandemin har blivit ett lyft. För bostadspriserna. På villamarknaden har det genomsnittliga huspriset ökat med 25 procent riket runt under senaste året. Det säger något om efterfrågetrycket. Nog för att svenskens fixering vid hemmet som uttryck för självförverkligande och statusmarkerande tidigare varit påfallande. I coronans tid av nödtvångets sociala distansering tycks intresset blivit starkare än någonsin. Ett folk av stugsittare som knarkar Hemnet. Tja, vad ska man göra? 

Trenden kanske mildras när pandemin viker. I personlig lockdown medan smittan grasserar illa i vårt hörn av Sverige och väntan på vaccindosen äro lång, längtar åtminstone jag allt intensivare efter att slippa mina egna fyra väggar. Men nya kvadratmetrar att renovera och inreda vill jag inte ha. Det räcker nu! 

Jag är hellre benägen att instämma med gamle doktor Samuel Johnson: ”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus eller en krog”. Drömmeriet framför datorskärmens Hemnet-annonser kan fara och flyga. Det är till det myllrande utelivet vid krogborden och bardiskarna jag längtar som en gång Heidenstam längtade hem till stenarna där barn han lekt. 

Man kan dock undra vad som månne bliva kvar av restaurangnäringen. Smittskyddsrestriktionerna har slagit hårt mot branschen som knäar akut ekonomiskt. Det larmas om massor av förlorade jobb, tömda reserver, uteställen i omedelbar riskzon att ta ned skylten och med det ett befarat kunskapstapp inom krogprofessionen som blir svårt att ta igen. Samtidigt stiger ropen på den offentliga hjälp som tyvärr har trögt att nå fram till företagen. 

”Det har skapats en ohållbar situation där i grunden sunda verksamheter svälts ut och går i konkurs. Läget förvärras ytterligare av att de redan utlovade stöden dröjer och att reglerna och tolkningarna är oklara. Detta måste snarast förändras”, dundrade Visitas vd Jonas Siljhammar och Svensk Handels vd Karin Johansson i debattartikel häromveckan (Besöksliv 26/4).

Konsekvenserna av en ödelagd krog- och restaurangbransch vore på många sätt hemska, en förlust av civilisatoriska proportioner. Låt mig erinra om vad författaren Per Hagman skrev för ett halvår sedan:  

”Rationellt sett har det alltid varit betydligt mer prisvärt att hemma konsumera en kopp kaffe, ta ett glas eller äta en måltid. Ändå har människan sedan urminnes tider och i de flesta kulturer haft ett behov av att ägna sig åt sådant på lokal, mer eller mindre ofta. Därför att vi vill träffa nya och gamla bekantskaper, se och bli sedda och så vidare. För att inte tala om alla affärsuppgörelser, odödliga dikter och porträtt som därför klottrats ner på servetter och notor” (Expressen 28/11). 

Det är ingen värdig tillvaro att stranda i hemmabostaden. Utan en kvarterskrog att fly till, att mötas och umgås på, slocknar staden och livet går i moll. 

Ett öppet samhälle eller ett slutet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/5:

”Du vill hellre skicka ut dem?”, undrade Centerns Annie Lööf. ”Ska du ta hit hela världen?, raljerade Liberalernas Nyamko Sabuni till svar. 

Det korta replikskiftet i SVT:s partiledardebatt under söndagskvällen var belysande. Sakfrågan handlade om migrationen och är på ett övergripande plan uttryck för positioneringen i vår tids avgörande politiska strid: ska vi ha ett öppet samhälle eller ett slutet?  

Symptomatiskt är att Sabunis första gemensamma utspel med Jimmie Åkesson & Co efter uppbrottet från januarisamarbetet rörde just invandringen, SD:s främsta paradgren, och fokuserade på hur Sveriges redan strama migrationspolitik bör göras ännu lite stramare. Förvisso inte tillräckligt stram och inhuman som SD önskar. Men tillräckligt nog för att nå enighet med M, KD och L. 

Innehållet i detta förslag, som presenterades strax innan söndagens SVT-debatt, torde egentligen vara fullständigt sekundärt för Åkesson. Han kommer aldrig att låta sig nöja. Han kommer alltid att trycka på för hårdare bandage och kräva fler eftergifter. Det viktiga för Åkesson är att sätta bilden av ett formaliserat regeringsblock i vardande där hans borgerliga kollaboratörer kretsar som satelliter kring den tongivande maktdirigenten SD. 

Ser han inte ut att vara på oroväckande framgångsrik väg? Bara det att det tidigare flyktingvänliga Liberalerna fångats in i SD:s gravitationsfält och dess partiledare börjar låta som Bengt Westerbergs motsats visar att värderingsförskjutningen i den auktoritära högerpopulismens favör onekligen gått ganska långt. 

Annie Lööf ska ha heder av att hon fortsatt bjuder motstånd på den sönderfallande borgerliga skansen och försvarar den gnutta anständighet som finns kvar i migrationspolitiken. Iskalla vindar blåser. Allt färre är de röster som talar positivt om invandring och rivna murar. 

En räddhågad, insulär välfärdschauvinism har kommit att dominera debatten. Migration har mer eller mindre blivit synonymt med elände: hedersvåld, arbetslöshet, gängkriminalitet, bidragsberoende, islamism och ont vad som tänkas kan under solen. Det parti som skickar flest anländande människor på porten vinner. 

Självklart ska lag och ordning råda. Men vilket samhälle har någonsin vunnit på att stängas igen? Det är en falsk och orättfärdig lösning, en reträtt in i pessimism, konformitet och mörker. I kontrast står liberalismen som tror på människans fria skaparkraft, vill undanröja de strukturella barriärer som hindrar individen från att maximinera sina livschanser, skyr gränser och välkomnar rörlighet, pluralism, öppenhet.

Det är inget Sverige som SD vill ha. SD ser liberalismen som en huvudfiende. Hur M, KD och L kan se SD som en lämplig partner är obegripligt. 

Befria filmen från ideologins bojor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:

En av kulturpolitikens tyngsta makthavare lämnar sin post. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet sedan 2011, meddelade tidigare i veckan att hon avgår. Det är ett rimligt beslut. För att inte säga välkommet, om man ska vara ofin men uppriktig. 

Svensk film befinner sig i djup kris med en förödande pandemi som gjort ont värre efter redan vikande publiksiffror. Trots att över 60 nya inhemska filmer producerades under 2019, året innan coronaviruset slog till och tömde salongerna, blev det kalla handen från besökarna. Biografägareförbundet larmade om skakande usla siffror, marknadsandelen för svensk film sjönk till sin lägsta nivå på flera decennier. 

Detta kan naturligtvis inte enbart Anna Serner lastas för. Men det är likafullt tydligt att rent bord behövs i hennes insuttna vd-rum, om den svenska filmen ska beredas sportsliga möjligheter till en kreativ omstart och det förtroende som brustit återskapas. Vad har Serners påbjudna vision för filmen varit? Inte främst som en konstnärlig och underhållande uttrycksform i egen rätt. 

Anna Serners hjärta har snarast klappat för filmen som ett verktyg att nå en rad ideologiska mål. Hon har pläderat för filmens viktiga roll i att bekämpa fördomar, motverka extremism och främlingsfientlighet, vara normkritisk och säkra en mångfald av berättelser om Sverige där identitetspolitisk representation understryks avseende sexuell läggning, kön, geografi, etnicitet, funktionsvariation, etc. I synnerhet har Serner slagits hårt för att öka genusmedvetenheten inom filmbranschen. Angeläget? Javisst. 

Det är också ett farligt, problematiskt förhållningssätt som reducerar och trivialiserar konstens existensberättigande, förvägrar den ett exklusivt värde i sig, och göder en politiskt svassande anpassning till makthavarna som för stunden behärskar statens skansar och kontrollerar bidragskranarna. Film är dyrt att producera och man biter som bekant ogärna den födande handen. 

Nästa mandatperiod kan en regeringskonstellation med Sverigedemokraterna som domptör sitta vid maktens köttgrytor. Jimmie Åkessons parti har inte gjort någon hemlighet av att vilja vrida kulturlivet i propagandistisk nationalkonservativ riktning. Svenska Filminstitutets styrelse utses av regeringen, så tänk er själva vilka direktiv som då riskerar att utfärdas om olyckan är framme… 

Anna Serners visioner må varit ömmande. Men de har grundats på en fyrkantigt instrumentell filmsyn som korrumperar både konsten och dess utövare, och inte gör publiken särskilt gladare heller. En ny vd som helhjärtat älskar film och värnar kvalitetsbegreppet utan politiska sidoblickar vore nu verkligen på sin plats.