Höns är också människor…

Publicerad den av
Svara

Farväl äggindustri. Så kallar sig en grupp djurrättsaktivister, som i slutet av april bröt sig in på Gimranäs äggkläckerier i Hudene och Fåglavik. De utsatte anläggningarna för systematisk och omfattande skadegörelse. Gimranäs VD Börje Hjalmarsson uppskattar att förstörelsen kostat hans företag omkring två miljoner kronor.

Aktivisterna har erkänt, och som BT rapporterade om i tisdags står de nu under åtal och riskerar fyra års fängelse. Kort efter aktionen mot Gimranäs skrev en av förövarna, Johan Jaatinen, en debattartikel i BT där han försvarade dåden med att det var odemokratiskt att låta hönor värpa i ”onaturlig takt”.

Därför var det nödvändigt att ”aktivt ingripa till hönornas förmån, och stoppa det djurförtryck som pågår”. Jaatinen menade att det inte var han som borde ställas inför domstol, utan djurindustrin.

Gimranäs Börje Hjalmarsson replikerade att han betraktade aktionen som en terroristattack. ”Jag ser sådana här aktioner lika mycket som ett angrepp på demokratin som på mitt företag”, sade Hjalmarsson i en BT-intervju.

Han anklagade också miljöpartiet för att sanktionera de ideologiskt motiverade brotten. Det har han onekligen god grund för. Jaatinen har en bakgrund som språkrör för Grön Ungdom i Umeå och skall enligt egen uppgift ha författat delar av djurrättskapitlet i miljöpartiets partiprogram.

Det finns skäl till vaksamhet. Jaatinen och hans gelikar inom den urspårade djurrättsrörelsen har inte mycket till övers för det moderna samhället och den parlamentariska demokratin. De ser djuren som utsatta för kapitalistisk rovdrift och offer för mänsklighetens ohämmade egoism. Naturen anses besitta en högre moral, som människan genom sin civilisationsprocess har fjärmat sig ifrån.

Tankarna har släktskap med 1800-talets naturromantiska idéströmning, som med avsky reagerade mot det framväxande industrisamhället. I motsats till det moderna projektets ideal om förnuft och rationalitet, vurmades för en natur- och blodsmysticism som senare kom att bli en bärande bjälke i den fascistiska ideologin.

En central beröringspunkt mellan fascismen och dagens revolutionära djurrättsfanatiker är att man frånkänner människan ett unikt och individuellt värde. Endast som del i ett kollektivt, organiskt system har människan en funktion och de som hotar att störa jämvikten måste oskadliggöras. Annars riskerar nationen (i fascisternas fall) eller naturen (i djur- och miljöfanatikernas fall) att bryta samman.

Att den senare gruppens biocentriska idéer vunnit insteg i det civilsationskritiska miljöpartiet är kristallklart. I samband med de grönas partikongress i juni 2000, förklarade det dåvarande språkröret Matz Hammarström:

”Vi måste bryta med den härskarmentalitet som ligger i humanismen. Vi kan inte utgå från att alla beslut skall fattas utifrån människan, utan respektera också andra liv. Ur ekologiskt perspektiv är människor och djur lika mycket värda”.

I förra årets valrörelse lade partiet fram en djurpolitisk rapport där man tog avstånd från människans särställning. ”För oss är djuren inte objekt, utan kännande individer, som har rätt att leva för sin egen skull oavsett deras värde för människor… Även människor är ett djur… som tagit sig rätten att härska över andra”, hette det bland annat.

Och på miljöpartiets hemsida (www.mp.se) slås det otvetydigt fast: ”det finns helt enkelt ingen relevant skillnad mellan människa och djur”.

Detta är alltså hållningen hos det parti som sedan 1998 tjänstgjort som regeringsunderlag i Sverige. Idéerna är lika groteska som oerhörda. Ty djur är inte människor. Djur uppför sig enligt de regler som gäller för deras art och omgivning. De kan inte som människan handla och tänka etiskt, moraliskt eller förnuftsbaserat.

Därför är de andra varelser än vi och har ej heller samma värde som vi. Och den skoningslösa selektion och instinktivt betingade kamp för överlevnad som råder i naturen, kan omöjligen stå modell för en mänsklig ordning. Människan som alltings mått är ett fundament i den värderingsbas av västerländsk humanism och judisk-kristen etik som vårt samhälle bygger på.

När miljöpartiet upphöjer djuren till människans nivå, devalverar man samtidigt människovärdet och urholkar respekten för mänskligt liv. Enligt de grönas uppfattning måste dödande av djur principiellt likställas med mord på människor. Den tanken är också vanligt förekommande hos de militanta djurrättsaktivisterna och anses rättfärdiga deras attacker mot djurhållningsföretag som Gimranäs.

I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren den femte februari 1998, förklarade Johan Jaatinen att hans olagliga aktioner i kamp för djuren, var att likställa med kampen för judarnas rättigheter i Nazityskland.

Rimligen borde alltså då företrädarna för Gimranäs äggkläckerier var lika goda kålsupare som Heinrich Himmler & Co i Jaatinens minst sagt grumliga föreställningsvärld. Men även nazisterna förespråkade en radikal djurrättsfilosofi som varken Jaatinens terroristgrupp eller miljöpartiet borde stå främmande inför.

”För tyskar är djur inte bara varelser i organisk mening, utan varelser som lever sina egna liv och är begåvade med uppfattningsförmåga, som känner smärta och upplever glädje och kan vara trogna och fästa sig”, sade Hermann Göring i ett radiotal 1933.

Vivisektion förbjöds av Hitler, som avskydde alla former av djurförsök och som menade att nazismen var ”tillämpad biologi”. Illustrativt är att den berömde tyske zoologen (och sedermera nobelpristagaren) Axel von Frisch drabbades av bannor från nazisterna eftersom att han utfört experiment på daggmaskar.

Vilka konsekvenser gränsupplösningen mellan djur och människa medförde under denna regim är knappast obekant.

(Borås Tidning 2003-07-10)

DC 3:an och den stora lögnen

Publicerad den av
Svara

I april 1952 reste statsminister Tage Erlander till USA, officiellt gällde det ett privatbesök hos amerikanska släktingar. Det egentliga skälet var ytterst hemligt: beställning av amerikansk radarutrustning till det svenska luftförsvaret.

Förutsättningen för leveransen var dock att Sverige anslöt sig till USA:s embargopolitik mot Sovjetunionen när det gällde strategiskt försvarsmateriel. Erlander godtog villkoren, men allt skedde i lönndom.

Särskilt viktigt var att inte ryssarna fick veta något. Sverige var ju ett alliansfritt land. På pappret.

Några år tidigare hade regeringen gjort arrangemang för att kunna ta emot västallierat attackflyg på svenska flygbaser och även inlett militärt stabssamarbete med Natolandet Norge. Med Erlanders radaravtal fick Sverige i praktiken status som hemlig medlem i den västliga försvarsalliansen.

Men i Washington fanns den svenske flygattachen Stig Wennerström som kablade vidare uppgifterna till Sovjet. Den 13 juni 1952 sköt ryskt jaktflyg ned en svensk DC 3:a, späckad med sofistikerad signalspaningsutrustning, över internationellt vatten i Östersjön. Den svenska försvarsstaben uppfattade genast vinken. Ryssarnas oprovocerade angrepp var en varning. Sverige hade gått för långt i sina Natokontakter.

Historien återberättas i Jan Linders Svår neutralitet. Sverige under två sekel (Infomanager förlag 2003) och bygger bland annat på uppgifter som forskaren Wilhelm Agrell vaskat fram i arkiven.

Händelserna har fått förnyad aktualitet när nu vraket av DC 3:an upphittats av några privatpersoner på havsbottnen utanför Gotska Sandön. Ännu har inte Göran Perssons regering bestämt sig om planet skall bärgas eller ej. Ärendet är känsligt. DC 3:an sätter åter fokus på hyckleriet kring den svenska neutralitetspolitiken, som var en av socialdemokraternas mest omhuldade käpphästar under kalla krigets år 1946-89.

Sovjetunionen hade förslavat östra Europa efter andra världskriget och hotade att även lägga resten av vår kontinent under kommunismens ok. USA och dess västeuropeiska allierade svarade med att bilda Nato 1949, men Sveriges mäktige utrikesminister Östen Undén kände stark motvilja mot USA och odlade istället en romantisk rosenröd bild av Sovjet. Att Sverige öppet skulle ansluta sig till Nato var otänkbart för Undén.

Han brännmärkte borgerliga politiker för deras fördömande av Stalins terrorregim, hävdade på fullt allvar att Sovjet var ett rättssamhälle, visade förbluffande likgiltighet för Raoul Wallenbergs öde och uttryckte förståelse för den ryska ockupationen av våra baltiska grannländer.

I den neutralitetsdoktrin som socialdemokraterna proklamerade för väljarna representerade folkhemmet en tredje väg mellan stormaktsblocken. Sverige accepterade varken ”borgerlig storkapitalism” enligt västmodell eller kommunism enligt östmodell. Framtidens melodi var den blågula demokratiska socialismen.

Arvet från Undén fördes vidare av Olof Palme, som blev partiledare och statsminister 1969. Han ville driva en så kallad ”aktiv neutralitetspolitik” i ambitionen att göra Sverige till en moralisk stormakt. De bägge supermakterna utmålades som lika goda imperialistiska kålsupare, vilka hotade de små staternas oberoende. Sverige skulle på den globala arenan värna dessa länders okränkbarhet genom rollen som en slags sanningssägare om tillståndet i världen.

Att USA var en demokrati och Sovjet en totalitär monsterstat tillskrevs ingen märkbar betydelse i sammanhanget. Tvärtom fortsatte det ryska tyranniet att bagatelliseras, samtidigt som socialdemokraternas förakt för USA firade nya triumfer.

När USA försökte hjälpa Sydvietnam att slå tillbaka en Sovjetstödd invasion från den stalinistiska regimen i Nordvietnam sågs det som det yttersta beviset på Amerikas ondskefulla avsikter. I ett famöst uttalande 1972 jämförde Olof Palme till och med den amerikanska krigföringen med nazisternas utrotning av Europas judar, vilket fick konsekvensen att USA djupfryste de diplomatiska förbindelserna med Sverige under 18 månader.

Att Sveriges inflytande härmed marginaliserades i väst nonchalerades av regeringen. Istället slöt Palme varma förbindelser med tredje världens ”progressiva” vänsterdiktaturer som Vietnam, Kuba, Tanzania och Nicaragua.

Revolutionsromantiken var påfallande, avsaknaden av frihet och demokrati ursäktades med den ”sociala rättvisa” som dessa u-länder ansågs eftersträva.

Under denna period inledde Sverige även en internationell nedrustningskampanj, som varade till Olof Palmes död 1986. I ett mästrande tonläge gjordes gällande att kalla krigets orsak fanns att söka i kapprustningen i sig, inte i att två väsensskilda samhällssystem stod mot varandra.

Kunde bara parterna förmås att prata ut om diverse missförstånd, skulle freden säkras. När moderater och folkpartister hävdade att verklig fred förutsatte ett demokratiskt Ryssland, förbannade Palme detta som uttryck för en reaktionär ”korstågsanda” och förklarade att Sverige inte sysslande med ”antisovjetism”.

Kreml insåg propagandavärdet i att låtsas stödja freden. Natoländerna tog lyckligtvis aldrig Palmes vidskepelser på allvar.

Men som historien om DC 3:an så förödande visar, vågade trots allt varken Erlander eller Palme ta risken att vårt land ensamt skulle ställas mot Sovjet i en hotande konflikt. USA tolererade det mesta av socialdemokraternas utrikespolitiska krumbukter, då den amerikanska militären värdesatte Sverige som en betydelsefull partner i det strategiska försvaret av Natos norra flank i Europa.

Och Sovjet hade förstås ingen tilltro till Sveriges officiella hållning, inte minst genom storspionen Wennerströms försorg. Neutraliteten var i mångt och mycket avsedd för inhemsk konsumtion, en ”inrikes utrikespolitik” som Gösta Bohman formulerade det. Socialdemokraterna gav neutraliteten moraliska och ideologiska dimensioner som kamouflage för den krassa realpolitiska egennyttan.

Med tiden kom neturalitetsretoriken att befordra en anda av relativism i svensk debatt, som försköt värdeskalorna och undergrävde det idémässiga värnet mot tyranniet.

Neutralism och alliansfrihet framstod som en högre eftersträvansvärd princip, närmast ett mål i sig. Fortfarande, nästan femton år efter Berlinmurens fall, tycks socialdemokraterna liksom stora delar av folkopinionen ha märkvärdigt svårt att befria sig från den demoraliserande barlast som Undén och Palme efterlämnat. Ännu är det nära nog tabu att föreslå formellt medlemskap i demokratiernas försvarsorganisation.

Under åratal har våra myndigheter slingrat sig och bluffat om DC 3:ans uppdrag och bakgrunden till nedskjutningen. Planets åtta besättningsmän gav sina liv för försvaret av Europas frihet. Dessa svenskars gärning förtjänar att lyftas fram i ljuset, samtidigt som Sveriges säkerhetspolitiska ageranden under kalla kriget måste redovisas utan reservationer.

Ty i ett demokratiskt land har folket rätt att veta.

(Borås Tidning 2003-06-25)

Lite Dante till kaffet?

Publicerad den av
Svara

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro.”

Orden är Olof Lagercrantz’, ur hans klassiska skrift Om konsten att läsa och skriva. Det är en lustfylld och eggande hyllning till läsningen, som kemiskt ren från förnumstighet och pekpinnar framhäver bokens centrala roll som kulturbärare.

Läsandet är ingalunda någon passiv process, menar Lagercrantz. Han ser boken som en mötesplats, där författare och läsare i kreativt samspel ges möjlighet att iscensätta fantastiska ting.

Lagercrantz vittnar om hur hans tidiga kontakt med böcker tog sig uttryck i en omvälvande vidgning av den egna horisonten.

”De lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde. (…) De tog sig an mig och tillät mig att vistas hos dem och bli rörlig, rik, fattig, god och ond som de.”

Och vad vore lämpligare sällskap i dag, Världsbokdagen, än just denna bok av Olof Lagercrantz?

I vårt mediesamhälles informationsöverflöd har vikten av goda läsvanor ökat i betydelse. Tendensen av snuttifiering och trivialisering, som är särskilt märkbar inom etermediernas uppstressade och personfixerade nyhetsförmedling, har inskärpt betydelsen av skriften som källa till fördjupning, kunskap och reflektion.

Läsning av längre texter är oöverträffad som metod att strukturera och analysera den komplexa verklighetens alla budskap och skeenden.

Det inkluderar även diktade verk. Claes Ånstrand (s), tidigare landstingspolitiker i Stockholm, säger: ”Man måste läsa skönlitteratur om man är landstingsråd. Det är ett sätt att bygga bilder i huvudet som appellerar till kreativiteten.”

Måhända blir en politiker inte bättre av att läsa Dante eller Homeros. Men säkert fantasifullare.

(Borås Tidning 2003-04-23)

Jan Guillou jublar inte

Publicerad den av
Svara

I Irak jublar ett befriat folk efter decennier av omänskligt förtryck. Baathpartiets skräckvälde är brutet, den förhatliga regimen har kollapsat.

Den väldiga Saddamstatyn i centrala Bagdad har välts från sin sockel och krossats i bitar.

Men alla är inte glada. En av dem är journalisten och författaren Jan Guillou, som genom åren ägnat spaltkilometer i svensk press åt att förbanna USA.

I förrgår kunde Aftonbladets läsare chatta med honom på tidningens hemsida. På frågan om inte glädjescenerna på Bagdads gator är beviset på att krigsmotståndarna hade fel, svarar Guillou:

”Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.”

Det är en spottloska som heter duga. De av USA-alliansen befriade irakierna jämställs med människor som under nazityranniets tryck tvingades hälsa våldtäkten på Österrike välkommen.

I Guillous tankevärld är tydligen George W Bush, ledaren för världens viktigaste demokrati, en lika god kålsupare som Adolf Hitler. Man får onekligen gå väldigt långt i extremism och USA-hat för att komma till en sådan jämförelse.

Men vem är Guillou att uttala sig om frihetsruset i Bagdad?

I sin bok Irak – det nya Arabien (1977) framställde han ju Baathpartiet som den progressivaste regimen i Mellanöstern, orubbligt inställd på att ge Irak välfärd, demokrati och fred.

På Aftonbladets chatt erinrar en kritisk läsare om boken och frågar Guillou om han inte blivit grundlurad.

”Det är inte sant. På den tiden hette presidenten Hassan al Bakr och få visste vem Saddam Hussein var”, svarar Guillou.

Förvisso blev Saddam inte formellt Iraks högste ledare förrän 1979, men nog var Guillou väl bekant med honom innan dess. Vi läser på sidan 204:

”Partiets och statens verklige ledare, vicepresidenten Saddam Hussein, är i mycket högre utsträckning pragmatiker än socialistisk teoretiker… (Hans) smått glanslösa konkretion tycks åtminstone inom Irak ha lett till ett allmänt och stort förtroende för ledarskapet.”

Saddam, en pragmatiker med allmänt förtroende? Inte undra på att Jan Guillou deppar över det budskap som förmedlas från Bagdad i dag.

(Borås Tidning 2003-04-11)

Judehat driver terroristerna

Publicerad den av
Svara

På besök i Stockholm möter jag Zvi Mazel, Israels nye ambassadör i Sverige. Han har varit diplomat sedan mitten av 60-talet, senast var han under åtta år chef för den israeliska ambassaden i Kairo.

Det är en livlig och charmerande man, dock djupt bekymrad över den märkliga syn på Israel som han menar är förhärskande i Europa. Mazel förstår inte varför europeiska politiker och journalister ständigt tenderar att koppla ihop Israel med det pågående kriget i Irak.

– Vi har inget med detta krig att göra, slår ambassadören fast. Israel har hållit en låg profil under hela Irakkonflikten. Ändå envisas européerna med att dra in oss. Irak står i brand, men ni verkar tro att lösningen på alla Mellanösterns problem handlar om palestinierna på Västbanken och Gaza. Det är obegripligt.

Om den oroliga situationen i sitt hemland säger Mazel:

– Palestinska terrorister försöker varje dag utföra nya attentat i Israel. Våra soldater attackeras ständigt. Men trots det lyckas vi hindra mer än 90 procent av alla planerade terrordåd. Mer än 90 procent!

Ambassadören avfärdar talet om att terrorn mot judarna skulle vara ett led i den nationella palestinska befrielsekampen. Hade palestinierna varit ute efter en egen stat, skulle de fortsatt förhandlingsspåret i enlighet med Osloavtalet 1993. Eller i likhet med israelerna accepterat FN-beslutet 1947, som delade upp det forna brittiska mandatområdet Palestina i en judisk och en arabisk del.

Istället är det uttalade målet att tvinga iväg judarna från Mellanöstern och bygga en palestinsk stat på Israels ruiner.

– Men europeiska medier talar aldrig om detta, säger Zvi Mazel upprört. Människorna här får inte veta sanningen om vad som pågår. Israel utmålas ständigt som skurken i sammanhanget, samtidigt som man föreskriver oss att konflikten måste lösas rationellt i enlighet med internationell lag. Palestinierna struntar ju helt i detta, folkrätt betyder ingenting i Mellanöstern. Vi är beredda att förhandla, men först måste terrorn upphöra och Arafat lämna ifrån sig makten. Han är omöjlig att lita på.

Ambassadören framhåller att de som drabbats hårdast av den nya intifadan som Arafat startade hösten 2000, är palestinierna själva. Deras ekonomi är sönderslagen, liksom hela samhällsstrukturen på Västbanken och Gaza. I besattheten av att krossa Israel är Arafat och hans gelikar helt likgiltiga för den egna befolkningens utsatthet och lidande.

Den palestinska myndigheten pumpar istället ut grov antisemitisk propaganda där misären förklaras vara Israels fel, judarnas fel, de kristnas fel – allt som inte är muslimskt.

Det är ingenting ovanligt i arabvärlden. Zvi Mazel berättar om sin tid i Egypten. Varje dag publicerade den statskontrollerade egyptiska pressen dussintals artiklar där Israel och judarna utmålades som skyldiga till allt elände.

Bisarra antisemitiska fantasier om judisk konspiration och ondska har i decennier varit arabregimernas sätt att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga orsakerna till regionens moras av förtryck och fattigdom. Men tyvärr bryr sig européerna knappast alls om denna destruktiva hjärntvätt, beklagar Zvi Mazel.

Någon timma senare sammanträffar jag med idéhistorikern Henrik Bachner, personligen lika varm och sympatisk som han är välformulerad och briljant i sina analyser. För fyra år sedan disputerade han med doktorsavhandlingen Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945. Den är redan ett standardverk, oundgänglig för alla som vill förstå den nygamla antisemitismens teori och praktik.

– Den arabiska antisemitismen är egentligen en återspegling av de idéer som i mer än tusen år utgjort en integrerad del av den europeiska kultursfären. Men efter den 11 september 2001 och den ökända FN-konferensen mot rasism i Durban samma höst (som urartade till en antisemitisk festival), har avskyn mot judarna nått en högre intensitet än på länge.

Bachner talar i termer av en global antisemitisk flodvåg, tydligt märkbar i Europa.

– Det finns numera en ökad attraktion och tolerans för antijudiska föreställningar i mittfåran av den europeiska politiska kulturen. Reaktiverad antisemitism märks även inom delar av vänstern och antiglobaliseringsrörelsen. Inom delar av de arabiska och muslimska minoriteterna i Europa är också antisemitismen mera tydlig än förr.

Frankrikes och Tysklands cyniska hållning i Irakkonflikten är bitvis ett resultat av Chiracs och Schröders ovilja att på hemmaplan stöta sig med muslimska väljargrupper. Deras politik kan också bygga på förhoppningen om att slippa islamistiska terrorattentat på egen mark.

– I al-Qaidas världsbild och propaganda är antisemitismen central. Judarna är symbolen för all världens ondska. USA betraktas som helt styrt av judar, säger Bachner.

Men judehatets avgörande roll som ideologisk drivkraft inom den militanta islamismen är dock mycket underskattad i Sverige, liksom i övriga Europa.

EU förhåller sig alldeles för passivt, menar Bachner och fortsätter:

– Jag ser det som mycket viktigt att Israels ockupation av Västbanken och Gaza upphör. Men att tro att detta skulle innebära slutet på den globala terrorismen är en farlig illusion. Al-Qaida och andra islamister motsätter sig inte den israeliska ockupationen, utan existensen av en judisk stat på vad som ses som islamiskt territorium.

– En förändrad israelisk politik skulle säkerligen minska rekryteringen till vissa extrema grupper, men knappast påverka deras världsbild.

(Borås Tidning 2003-04-15)

Det goda urvalet

Publicerad den av
Svara

Det är inte svårt att hitta fel och orättvisor i vårt samhälle. Dock är det sällan som vi reflekterar över den kanske intressantaste frågan: varför fungerar det mänskliga samhället så bra som det ändå gör?

Trots allt är de flesta av oss ganska hyggliga personer som inte begår allvarligare brott, stjäl våra grannars tillhörigheter eller hyser primitiva åsikter i stil med att handikappade bör sättas ut i skogen.

Tvärtom är det normala att vi vill samarbeta, hjälpa varandra och att vi vinnlägger oss om att behandla andra – även främlingar – med respekt och vänlighet. Den samhällsorganisation vi tillsammans skapat är egentligen en fantastisk konstruktion av ömsesidighet och nytta.

Någon motsvarighet inom djurens värld finns inte. Där råder djungelns lag, en brutal kamp för överlevnad i en fientlig omgivning. Inga andra däggdjur äger vår förmåga att samverka med individer som inte tillhör den nära familjekretsen. Schimpansen är genetiskt nästan identisk med oss.

Ändå är vårt uppförande radikalt annorlunda. Hur rimmar det med Darwins teori om det naturliga urvalet? Detta kräver ju att vi alla måste vara ohämmat egoistiska för att inte evolutionen skall sätta stopp för möjligheten att föra våra gener vidare.

Steven Pinker, ledande forskare inom evolutionsbiologin, har dock skakat om gamle Darwin ordentligt. Pinker menar att den biologiska utvecklingen gett människan en unik förmåga till språklig kommunikation, vilken gynnat uppkomsten av ett socialt samspel som går utöver gruppen av nära släktingar.

För att gruppen inte skall bryta samman av egoistisk konkurrens har biologin premierat individer med altruistiskt beteende. Och mer än så: ett moraliskt tänkande.

Vi har alla en förprogrammerad känsla för ont och gott, vi känner skam och har ett rättvisepatos. Om någon drar otillbörliga fördelar på andras bekostnad, har vi en medfödd drift att straffa ut snyltaren från gemenskapen.

Det ger onekligen hoppfulla perspektiv för framtiden. Egoistiska samhällsförstörare som Saddam Hussein, Robert Mugabe och Fidel Castro kan hälsa hem. Inte ens naturen gillar dem.

(Borås Tidning 2003-04-04)

Den omoraliska folkrätten

Publicerad den av
Svara

”Det är som en stor stark kille slår en liten svag kille på käften.”

Så uttryckte sig statsminister Göran Persson nyligen när han kommenterade USA-alliansens angrepp på Irak. Liknelsen må vara dubiös, Saddam Hussein är knappast ett beklagansvärt offer i något som kan jämföras med ett grabbslagsmål på skolgården.

Men även om Persson vid tillfället slarvade med orden, så belyste det ändå hans starkt formalistiska syn på folkrätten och FN-systemet.

USA och Storbritannien saknade godkännande från FN:s säkerhetsråd för det nu pågående kriget. Alltså är det olagligt, ett brott mot den internationella rättsordningen som Sverige måste fördöma. Detta oavsett vilka andra aspekter som man rimligen kunnat väga in i bedömningen.

Exempelvis att Irak under tolv år brutit mot sammanlagt sjutton FN-resolutioner som krävt redovisning och oskadliggörande av landets arsenal av massförstörelsevapen.

Eller att Frankrikes och Rysslands hot om veto mot militära insatser gjorde fortsatta diplomatiska förhandlingar tandlösa.

Eller att Saddam Hussein är en ovanligt hänsynslös tyrann, som under 30 år inte bara våldfört sig på sin egen befolkning, utan även angripit sina grannländer Iran, Kuwait, Saudiarabien och Israel.

Vem är egentligen skurken i sammanhanget – USA eller Irak?

Ur strikt legalistisk synvinkel må Perssons uppfattning hålla streck (och däri har han stöd från en majoritet av den svenska riksdagen), men det känns ändå som ett försvar av en sjuk sak.

Rättstillämpning helt frikopplad från moral och humanitära ideal kan knappast kallas legitim, utifrån de normer som vårt demokratiska samhälle annars hyllar. Vi bör nog inta viss misstro mot politiker som likt Sveriges statsminister ägnar sig åt paragrafrytteri i lufttomma rum, när grundläggande värden står på spel.

Bo Lundgren fångade något mycket väsentligt i den folkrättsliga problematiken vid förra veckans riksdagsdebatt om Irakkriget.

”Människors rätt att inte hotas av förtryckare med massförstörelsevapen måste ytterst väga tyngre än enskilda staters vetorätt”, menade moderatledaren. Han gjorde sig därmed till tolk för en modernare syn på vad folkrätten främst bör vara; ett värn för människors okränkbarhet och inte för staternas suveränitet.

Den på FN baserade rättsordning vi har idag, är en återspegling av situationen efter andra världskriget, en kompromissformel grundad på det begynnande kalla krigets politiska realiteter. Det sovjetiska kommunistimperiet stod då i harnesk mot den fria världen, anförd av USA.

Att samla dem i en gemensam organisation som FN krävde därför att man inte gjorde någon skillnad mellan demokratier och diktaturer. Representanter för folkvalda regeringar måste behandlas med samma respekt som gangsterregimernas hantlangare i världssamfundets generalförsamling och säkerhetsråd.

Vid formuleringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omöjliggjordes därmed också någon distinktion mellan de olika rättigheternas betydelse.

Resultatet blev att rätten till liv och frihet är lika viktig som exempelvis rätten till semester eller lön på allmänna helgdagar. Därför kan en tyrann som Fidel Castro smita undan kritik mot avsaknaden av politisk frihet på Kuba, med påståenden om att hans regim är fenomenal på sjukvård och utbildning

Och folkrättens kärna, alltså skyddet av statssuveräniteten, betyder tillspetsat rätten för despoter att slakta sina undersåtar inom erkända och säkra gränser.

Det är en av samtidshistoriens värsta skamfläckar att världen stod passiv när en miljon människor mördades i Rwanda 1994. Men hade USA ensidigt ingripit för att hindra dödandet, vore det ju ett brott mot internationell lag i traditionell tappning.

Under senare år vi emellertid sett en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande. Så skedde i Jugoslavien 1999 när Nato – utan FN:s godkännande – satte stopp för serbernas massaker på kosovoalbaner. Symptomatiskt nog protesterade även då många inom den svenska vänstern över detta folkrättsstridiga agerande från USA:s och dess allierades sida.

Men betydde det att interventionen i Kosovo också var moraliskt felaktig?

När de heta känslorna från Irakkriget lagt sig, borde det vara hög tid för en bred och sansad diskussion om vilka normer som bör gälla i 2000-talets värld. Skall FN kunna spela en relevant roll i en tid där demokratiska och frihetliga ideal blir allt mer framträdande, kan vi knappast vänta med en reformering av det gamla systemet.

Borås Tidning 2003-03-28

Sharon försvarar Israel

Publicerad den av
Svara

Nobelstiftelsens förre chef Stig Ramel förbannar Israels premiärminister Ariel Sharon som en terroristisk krigshetsare i NU nr 11/02. Israel under Sharon förlorar sin själ, hävdar Ramel i sin mångordiga artikel, där han också uttrycker sympati för de palestinska frihetskämparna.

Möjligen har det undgått Ramel att Sharon valdes av det israeliska folket sedan Arafat förkastat den radikala fredspolitik som föregångaren Ehud Barak stod för. När Arafat hösten 2000 återgick till våldets väg för att stärka sin vacklade interna position, detroniserade han samtidigt den israeliska vänster som satsat hela sitt politiska förtroendekapital på att nå en uppgörelse med PLO-ledningen.

Besvikna israeliska väljare vände sig då till högerledaren Sharon, vilken hela tiden misstrott Arafat som fredspartner. Däri hade Sharon onekligen rätt. Det finns inget skäl att vara naiv om Arafats verkliga intentioner.

Arafat började förhandla med Israel först när PLO:s främsta uppbackare Sovjetunionen fallit ihop och arabvärlden övergett Arafat när denne lierat sig med Saddam Hussein under Gulfkriget 1990-1991. Men sedan Osloavtalet slöts 1993, har Arafat brutit mot varenda punkt i uppgörelsen med Israel – däribland löftet att motsättningar skall lösas genom förhandlingar och inte genom våld.

Arafat har utnyttjat Israels successiva tillbakadragande från ockuperade områden under 90-talet till att bygga upp en terrorns infrastruktur på Västbanken och i Gaza. I flyktingläger lagras illegala vapen som smugglats in från Egypten och Iran. Där finns även Hamas bombfabriker som utrustar deras självmordsterrorister.

I PLO-styrets skolväsende och television indoktrineras palestinska barn och ungdomar systematiskt till heligt krig mot den judiska nationen.

Gång på gång har PLO-ledarna förklarat både för sitt eget folk och för den övriga arabvärlden att deras mål är Israels förintelse. Rimligen borde detta spela en viss roll i bedömningen av den nuvarande krishärden.

Att sådana överväganden inte intresserat Stig Ramel när han formulerat sin bannbulla över Israels regering är dessvärre uppenbart.

(NU 2002-03-21)