Kennedymordet är ingen gåta

I morgon är det precis fyrtio år sedan de ödesdigra skotten på Dealey Plaza i Dallas. USA:s yngste president någonsin, John F Kennedy, rycktes bort mitt i sin gärning.

Vid varje större märkesdag av denna traumatiska händelse är det mediala pådraget omfattande, såväl i USA som i Sverige.

Världen tycks aldrig få nog av denne Kennedy. JFK är som död långt större än han var i livet. För evigt frusen i tiden som en ung och attraktiv gestalt, bärande på storslagna löften han aldrig fick möjlighet att infria, har JFK blivit en av USA:s främsta populärkulturella ikoner.

En politikens motsvarighet till mytomspunna underhållningshjältar som Elvis Presley, Jim Morrison och James Dean. Det är svårt att tänka sig JFK som en 86-årig pensionär, men det är faktiskt vad han skulle varit idag – om inte Lee Harvey Oswald trätt in på scenen.

Var det verkligen den förvirrade vänsterradikalen Oswald som sköt?

I allmänhetens medvetande lever fortfarande myten om Den Stora Konspirationen. Sju av tio amerikaner vägrar tro att en obetydlig nolla som Oswald kan ha varit ensam gärningsman till detta fasansfulla dåd, som skakade en hel värld och brutalt ändrade historiens förlopp.

Väsentligt större makter måste ha varit inblandade när sådant händer, välorganiserade krafter som verkar i det fördolda, mäktiga skuggfigurer med dunkla motiv som inte skyr de mest skrupelfria medel i sin besatthet att kontrollera och manipulera samhället.

Kennedymordet har givit upphov till en veritabel industri av skepparhistorier, som har gjort otaliga charlataner förmögna på människors benägenhet att låta sig förföras.

Och SVT kan i lördagens stora temakväll om Kennedy inte låta bli att spinna vidare på sagoberättandet.

I programinformationen på SVT:s hemsida påstås att ”mordet är ännu inte uppklarat” och att detta är ”förra århundradets största mordgåta”. Man utlovar att servera diverse kittlande konspirationsteorier som ”närts – och stärkts” under de fyrtio år som gått.

Stilenligt avslutar SVT kvällen med Oliver Stones – milt uttryckt – kontroversiella spelfilm JFK, som 1991 lurade miljoner biobesökare ut i historierevisionismens träskmarker.

Om det skall vara public service att sända skrock, vidskepelse och förfalskning av det förflutna, finns det inte längre anledning för redan hårt beskattade medborgare att försörja statstelevisionen med licenspengar.

Ty i verkligheten finns inga som helst bevis som pekar på att någon annan än Lee Harvey Oswald (och bara han) höll i geväret den 22 november 1963. Varken CIA, KGB, maffian, Fidel Castro, Pentagon eller några gröna gubbar från Mars var inblandade. Sorry.

Den oförtjänt smutskastade Warrenkommissionen, tillsatt av JFK:s efterträdare Lyndon Johnson (som bland ledamöterna inkluderade den kommande presidenten Gerald Ford), slog fast sanningen redan i september 1964.

Det är bortom all diskussion: Oswald var mördaren.

Den som ändå tvivlar, kan varmt rekommenderas Gerald Posners standardverk Case Closed. Lee Harvey Oswald and the Assassination of JFK (Random House 1993), vilken med föredömlig pedagogisk grundlighet rätar ut alla frågetecken som inte minst mytomanen Oliver Stone satt i huvudet på hederligt folk.

Om SVT hade tagit sitt uppdrag på allvar, kunde man istället för att elda på konspirationsbrasan exempelvis vänt sig till den amerikanska TV-kanalen ABC.

Denna har inför 40-årsdagen av mordet gjort en två timmar lång ambitiös dokumentär, The Kennedy Assassination – Beyond Conspiracy, där omständigheterna kring JFK:s död klarläggs i detalj.

Man har tagit hjälp av den prisbelönte animatören Dale Myers. Denne har med toppmodern teknik under flera år arbetat fram en tredimensionell, datorgenererad rekonstruktion av det kritiska händelseförloppet.

Den bygger på snart sagt allt relevant material som går att uppbringa – stadskartor, byggnadsritningar, alla upptänkliga mått och vinklar, filmsekvenser på mordet, över 500 fotografier, obduktions- och kriminaltekniska protokoll. Resultatet har utvärderats av oberoende rättsmedicinare och mordundersökningsexperter.

ABC har därtill gjort djupintervjuer med vänner och nära anhöriga till Lee Harvey Oswald, samt representanter från CIA, FBI, Dallaspolisen och Warrenkommissionen.

Dessutom har ABC granskat den flod av nya arkivdokument om mordet som de amerikanska myndigheterna offentliggjort de senaste åren.

Slutsatsen?

”Vår undersökning lämnar inget utrymme för skepsis. Den är obestridbar”, sade dokumentärens producent Tom Yellin nyligen.

I går premiärvisades programmet för amerikansk publik.

Men istället för att köpa in en seriös dokumentär som denna, föredrar SVT att veva gammalt hokuspokus i rutan och blåsa svenska tittare med fantasifulla spekulationer kring ett av 1900-talets mest tragiska politiska mord.

Skamligt.

(Borås Tidning 2003-11-21)

Arv i vanhävd

”En tom taxi stannade framför underhuset och mr Attlee klev ur.”

Så sade Winston Churchill en gång om labourledaren Clement Attlee – av Churchill även kallad ”ett får i fårakläder”.

Man avundas knappast den stackars Attlee, som hade oturen att ha de giftiga kvickheternas mästare som sin främste politiske motståndare. Inte undra på att Attlee framstod som en blek figur, när han tvingades dela scen med den färgstarke bulldoggen Churchill.

Dennes hjältemodiga insats under andra världskriget är väl bekant, men tories har även producerat andra konservativa statsmän av förnämlig kaliber; Benjamin Disraeli, Edward Heath och järnladyn Margaret Thatcher, för att nämna några.

Efter att Thatcher tvingades bort efter en intern partirevolt 1990, har dock tories hamnat i en allt brantare utförsbacke. Inför valet 1997 framstod partiet som sönderregerat efter 18 oavbrutna år vid makten. Mittfältaren Tony Blair golvade den brittiska högern och den har inte rest sig än.

Thatchers tame efterträdare John Major försvann och ersattes av den okarismatiske William Hague, som efter ännu ett förlustval 2001 fick ge plats för Iain Duncan Smith. Dennes enda framgång är att han distanserat Attlee i rollen som fåret i den tomma taxibilen.

Den sämste ledare partiet haft, lär Thatcher ha sagt. Trots att Blair tappat mycket av den brittiska allmänhetens gunst efter en rad motgångar, har Duncan Smith varit helt oförmögen att koppla greppet om den skadeskjutne premiärministern. Istället har liberaldemokraterna seglat upp som det främsta oppositionspartiet, medan tories numera mest liknar en sekt av fanatiska EU-motståndare.

Glömt är tydligen Churchills plädering för ett enat Europa och att Edward Heath förde Storbritannien in i EU. Partikongressen i Blackpool nyligen var snarast att karaktärisera som en anti-europeisk festival.

”Fortfarande finns dock en kärna av både förnuft och traditionellt konservativt statsmannatänkande i detta parti”, skrev den gästande Carl Bildt efteråt.

Hoppas går ju. Men vägen till en comeback på 10 Downing Street synes mycket lång.

(Borås Tidning 2003-10-30)

Judehatets förbannelse består

Konflikten mellan israeler och palestinier är inte bara en tragik för de inblandade i Mellanöstern. Den till synes hopplösa krishärden har även fått antisemitismens fackla att flamma upp i Europa.

Det är en förbannelse med gamla anor. I över tusen år har antijudiska föreställningar förgiftat, fördummat och brutaliserat det västerländska samhället.

Antisemitismen uppstod som biprodukt när kyrkofäderna hundratalet år efter vår tideräknings början definierade den nya kristna religionen. De menade att judarna inte bara hade förkastat, utan även mördat Messias.

Därför hade judarna förverkat den status som ”egendomsfolk” som Gud givit dem i sitt förbund med Abraham. Utvaldheten hade istället överförts till den kristna kyrkan. De brottsliga judarna skulle straffas genom förödmjukande diskriminering och tjäna som levande bevis på den segrande kristenhetens härlighet.

Reformationen innebar en uppgörelse med den katolska kyrkans idévärld, men antisemitismen överlevde. Martin Luther hatade judarna intensivt och där protestantismen anammades (som i Sverige) stängdes judarna ute. När nationalismen blommade upp under 1800-talet fick antisemitismen även rasbiologiska förtecken.

Auschwitz skedde inte i ett historiskt vakuum, tvärtom var nazisternas folkmord den logiska slutstation för det hat som byggts upp under seklernas gång.

Sionismen, den judiska nationella rörelsen, föddes åren kring förra sekelskiftet som en reaktion på den utbredda judefientlighet som tycktes vara ett patologiskt inslag i Europa. Sionisterna menade att judarna aldrig kunde leva i säkerhet om inte även de fick ett eget nationalhem.

Förintelsen blev det ohyggliga beviset på att de hade rätt och efter FN-beslut återuppstod Israel 1948, ursprungligen parallellt med en palestinsk stat. Men den uppdelningen vägrade de omgivande arabstaterna att acceptera, Israel skulle bort och det har varit den dominerande inställningen i arabvärlden sedan dess.

Efter Förintelsen omdefinierades mycket av den traditionella antisemitismen till antisionism. Staten Israel blev måltavla för de aggressioner som tidigare drabbat judarna som individer, vilket i praktiken sällan gör någon skillnad.

De som avskyr den judiska staten och önskar dess utplåning, har sällan några varmare känslor för det judiska folket. Den antisionistiska propaganda som Sovjetunionen vräkte ut över världen från slutet av 60-talet och framåt har exempelvis många likheter med nazisternas antijudiska demagogi.

Latent antisemitism har en klar tendens att bli manifest när Israel hamnar i fokus för den internationella uppmärksamheten – som efter fredsprocessens sammanbrott i Camp David-förhandlingarna sommaren 2000 och den därpå följande palestinska intifadan.

Fullt legitim kritik mot den israeliska regeringspolitiken, bosättningarna, ockupationen och den israeliska arméns agerande har inte minst i europeisk debatt blandats med angrepp som har helt andra, ljusskyggare syften.

Det är återkommande jämförelser mellan Israel och Nazityskland, utmålandet av Israel som en rasistisk kolonialmakt vars regim drivs av outsläcklig blodtörst och fanatisk våldsdyrkan, anspelningar på gamla kristna antijudiska fördomar i kommentarerna, etcetera.

Det är en demonisering som går långt utöver vad som borde vara acceptabelt i det offentliga, demokratiska samtalet. Det är svårt att finna någon annan stat i världen som väcker sådana oförsonliga känslor.

Och även icke-israeliska judar på vår egen kontinent drabbas. Fasorna från det förflutna går på många sätt i repris. Synagogor har attackerats i Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland. I Sverige registrerade Säpo 131 antisemitiska brott förra året. Mörkertalet är sannolikt långt större.

En hittills förbisedd, men inte desto mindre allvarlig företeelse är den antisemitism som florerar bland muslimska invandrargrupper. Den predikan om folkmord på israeliska män, kvinnor och barn som i somras ägde rum i moskén på Medborgarplatsen i Stockholm (som undertecknad uppmärksammade i Borås Tidning 13/8) är ingen isolerad händelse.

I måndags presenterade Svenska Kommittén mot Antisemitism en rapport kallad Det förnekade hatet – antisemitism bland araber och muslimer i Sverige, skriven av Mikael Tossavainen som till vardags är doktorand i historia vid Lunds universitet.

Han påpekar att aversion mot judar alltid har funnits inom islam, om ursprungligen inte lika markant som inom kristendomen.

I Koranen talas det nedsättande om judar, men i långa tider var de (liksom kristna trosbekännare) en hyggligt tolererad minoritet i de muslimska länderna. Pogromer av europeiskt snitt förekom relativt sällan.

Dock kom den framväxande sionismen i kombination med den vaknande arabiska nationalismen under 1900-talets början att ändra förhållandet radikalt. Judarna betraktades som inkräktare på den heliga muslimska jorden, Israels tillkomst förbättrade inte situationen.

Men, menar Tossavainen, den nuvarande Mellanösternkonflikten skapar inte antisemitism. Den reaktiverar redan befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som förstärks av importerat antisemitiskt tankegods från Europa.

Vanföreställningar av islamiskt och kristet ursprung kokas samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism. Den statskontrollerade arabiska pressen och televisionen är varje dag genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de strävar efter världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrarförorter. Tossavainen har intervjuat lärare från skolor i invandrartäta områden kring Göteborg, Malmö och Stockholm.

Vittnesmålen är fasansfulla. Många arabiska och muslimska elever uppvisar en starkt fientlig attityd mot allt som uppfattas som judiskt.

De saboterar eller vägrar delta i undervisning om judisk religion eller om Förintelsen. Paradoxalt nog hyllas ofta Hitler för Auschwitz, samtidigt som Holocaust avvisas som en judisk lögn.

Idén att det var judar som iscensatte 11 september-attentaten är heller inte ovanlig. Liksom – även det motsägelsefullt – att terrordåden mot World Trade Center var rätt åt det förment judisktkontrollerade USA.

Ungdomarna bär med sig dessa absurda föreställningar från den muslimska krets de växt upp i – hemmen, föräldrarna, församlingsmiljöerna.

Dessvärre har hemskheterna till övervägande del bemötts med tystnad från det svenska majoritetssamhällets sida. Okunskap eller rädsla att spä på främlingsfientlighet och islamofobi har gjort att debatten uteblivit.

Men tolerans mot intoleransen är knappast en bra metod att försvara det mångkulturella, demokratiska samhället. Vanliga hederliga muslimer har ett tungt ansvar att motarbeta de som kidnappat islam till att bli en hatlära, istället för att låta den vara en fredens och försoningens religion.

Ansvaret delas av oss som är sprungna ur den kristna traditionen. Även vi har ett antisemitiskt arv som är allt annat än smickrande. De värsta brotten mot judarna bär västerlandet skulden för. Förintelsen skedde i hjärtat av Europa.

Vår skyldighet att resa motstånd när antisemitismens hydra ånyo visar sig är därför desto större. Vi vet ju bättre än några andra vad tigandet inför rasismens kolportörer kan få för konsekvenser.

(Borås Tidning 2003-10-24)

Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…

Bok: Beppe – Biografin 
Författare: Klas Gustafson
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Den där eländiga augustidagen 1986. Minnet skär fortfarande i mig. På väg hem till västkusten efter en loj sommar i Blekinge. Vi hade stannat bilen vid ett motell i Växjö för att äta lunch. Jag släntrande över parkeringsplatsen och möttes av en rak höger i maggropen.

BEPPE WOLGERS DÖD!

Löpsedlarnas svarta budskap var lika överrumplande som hänsynslöst. Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta?

Trots att jag egentligen inte kände honom, var det som att ta emot beskedet om en nära anhörigs frånfälle. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och säkert även för massor av andra ungar som växte upp framför TV:n under 70-talet.

Godnattstunden. Jullovsmornarna med Scooby Doo. Dunderklumpen. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och farsan Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev allas vår mysiga extrapappa, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturelle gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Produktionerna kom i strid ström. Denne vänlige jätte i nattmössa var en lekkamrat vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt ändå fanns ständigt närvarande.

Beppe var en av de ljusaste gläntorna i mitt barndomslandskap. Även när jag blev tonåring med huvudet upptaget av tjejer och skränig rockmusik, fanns det skäggiga mystrollets hand där någonstans i fjärran.

En sensommardag var den plötsligt försvunnen. Ännu i denna stund har jag svårt att förlåta det.

Beppe Wolgers som den store fixaren av barndomsminnen (för att travestera titeln på en av hans bästa barnböcker på 70-talet) – det är så min generation känner honom. Men Bertil John Wolgers, född 1928 i en burgen Stockholmsfamilj, hade även andra strängar på sin rikt utrustade konstnärslyra.

Hans breda uppenbarelse tog plats på många scener under den gyllene folkhemsepok som följde efter andra världskrigets slut. Hela karriären finns nu för första gången sammanfattad av frilansjournalisten Klas Gustafson i den utsökt skrivna och läckert illustrerade Beppe – Biografin (Albert Bonniers Förlag).

Tidigt mobbad i skolan flydde Beppe in i en egen värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna som han ständigt återkom till i nostalgiska artiklar, radioprogram och böcker under senare år.

De idylliska somrarna på Dalarö i Stockholms skärgård var en annan viktig influens. Ungdomskolonin från storstaden seglar, hånglar och spisar jazzskivor medan världskriget rasar förbi ute i Europa. Beppe drömmer om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet vill sig aldrig riktigt. En sejour på Otto Skiölds målarskola slutar även det i fiasko.

Efter ett år på college i USA i slutet av 40-talet, kommer han hem som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom vänligt sex gånger, men 1953 kommer lyrikdebuten Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humle-poeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

I samma veva etablerar sig Beppe som kåserande kulturjournalist i Stockholmspressen. Han hänger på krogarnas nöjestempel med konstnärer och intellektuella. Beppe blir en i det levnadsglada gänget ambitiösa uppkomlingar, vilka lystrar till namn som Lars Forssell, Pär Rådström, Slas, Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson.

Motboken avskaffas äntligen 1955, liksom kabaréförbudet som omöjliggjort scenunderhållning på restaurang. Det innebär en rejäl injektion för utelivet. Danska nöjesdrottningen Lulu Ziegler tar över legendariska Hamburger Börs och låter det unga kulturgardet svara för underhållningen. Beppe Wolgers och Olle Adolphson blir för ett tag radarpar både på scenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter även ny mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar. En av ungdomsårens favoriter i stenkakesamlingen är Walking my baby back home med Page Cavanaughs trio. Den kommer i Beppes svenska version att förlösa Monica Zetterlunds artistkarriär som Sakta vi gå genom stan. Hon sjöng även den kanske finaste schlager som tävlat i melodifestivalsammanhang, En gång i Stockholm. Beppes romantiska text är ren poesi, men vad hjälpte det när den framfördes för utländsk publik i Londonfinalen 1963? Låten kom sist!

Då, i 60-talets början, hade Beppe Wolgers dessutom lyckats bli en av de mest kontroversiella personerna i Sverige. Radion hade börjat konkurreras ut som dominerande underhållningsmedium av televisionen. Genomslagskraften i den enda existerande kanalen var enorm.

Beppe var inte sen att haka på med famösa konsekvenser. Tillsammans med Edvard Matz, Jan-Öjvind Swan, Lasse O’Månsson, Åke Söder-qvist och Yngve Gamlin orsakade Beppe folkstorm av orkanstyrka med en serie satirprogram som gått till historien under begreppet Skäggen.

De drev friskt och respektlöst med det lutheranska Sverige till den grad att Aftonbladets löpsedel krävde att TV-chefen måtte ”stoppa skäggens diktatur”. En upprörd insändarskribent i nämnda tidning menade: ”kan inte Wolgers, Gamlin & Co försörja sig på annat sätt än genom att förstöra bästa sändningstid i TV, så hänvisa dem till socialvården”.

Beppe växlade mellan revyer, schlager och TV under detta hans mest hektiska decennium. Han samarbetade med hela den dåvarande nöjeseliten, däribland Povel Ramel vars odödliga Ta av dig skorna Beppe levererade orden till.

Dock var kritiken stundtals hätsk på ett sätt som är svårt att fatta idag. Men Beppe tog en gruvlig revansch på sina belackare genom att låta en infernalisk Lars Ekborg skälla ut honom i revynumret Ridåöverhalningen. Det sammanfattade allt vad Beppe blivit beskylld för: publikförakt, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet, plumpa skämt, etcetera.

Det är ett fullkomligt genialiskt stycke, som blivit en ständigt repriserad TV-klassiker. Klas Gustafson skriver: ”Genom att koncentrera kritiken och karikera både kritikerna och sig själv tar han (Beppe) udden av angreppen, gör sig osårbar”.

Dock tog de ständiga giftpilarna ändå hårt på den känslige Beppe, som sedan barndomen sett sig som den evige outsidern. Med familjen övergav han Stockholm 1969 och fann både ett nytt liv och en konstnärlig nytändning på Öhn utanför Strömsund i norra Jämtland.

Han återvände till poesin, tog upp måleriet igen och blev framförallt den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, som så uppenbart själv var en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt.

Beppes sista bok Cabaret utgavs postumt hösten 1986. I ett post scriptum till omslagets baksidestext dedicerar han boken till alla vännerna från svunna tider med en strof av Gunnar Ekelöf.

Och du Beppe! Ja, just Du alltså. Jo, lyssna nu. Om denna artikel på något mystiskt sätt når dig uppe i dunderklumpslandet (jag vet att du är där), så vill jag tillägna dig just de raderna:

Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande
är kvar.

(Borås Tidning 2003-10-23)

 

Sånt händer inte här…

Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördas i vimlet på ett varuhus i centrala Stockholm. Hon är helt oskyddad, gärningsmannen försvinner obehindrat genom folkmassan och är fortfarande på fri fot.

Säpo tvår offentligt sina händer. Frånvaron av livvakter ursäktas med att det inte fanns någon hotbild mot utrikesministern. Detta trots att Anna Lindh, en av landets mest exponerade politiker, var mitt uppe i en ovanligt hätsk valkampanj.

Bara någon vecka tidigare hade hon antastats av en hotfull missbrukare under ett torgmöte i Gävle. Även då saknades polisskydd. Biträdande näringsminister Ulrica Messing var dock närvarande och lyckades genom sitt civilkurage rädda situationen med att knuffa undan mannen.

Det är omöjligt att inte tänka tanken; kanske hade allt varit annorlunda om Messing även varit med Lindh på NK i torsdags.

Samtidigt med chocken, sorgen och den djupa förstämningen över det brutala våldsdådet, växer vreden över Säpos agerande. Eller snarare brist på agerande. Med all rätt ifrågasätts säkerhetspolisens bedömningsgrunder och arbetssätt.

Intrycket av naivitet, amatörmässighet och brist på grundläggande kompetens är onekligen slående. Säpochefen Kurt Malmströms fåraktiga uppträdande i medierna har inte bidragit till att förändra den bilden, lindrigt uttryckt.

Frågan är ofrånkomlig och upprepas nu gång på gång: har vi ingenting lärt av mordet på statsminister Olof Palme? Även han saknade livvakter under sin sista promenad genom Stockholm.

Olof Palme var en för svenska förhållanden mycket kontroversiell politiker. Han väckte inte bara heta känslor i största allmänhet, utan även rena förtals- och hatkampanjer. Ändå lämnade Säpos åtgärder, såväl gällande bedömning av hotbild som personligt skydd, avsevärt övrigt att önska. Statsministerns bostad i Gamla stan bevakades exempelvis aldrig.

Lättsinnigt undvek Säpo att propsa på regelmässigt skydd av hänsyn till statsministerns personliga önskemål om att få bli lämnad ifred. Men det är naturligtvis ingen ursäkt att skylla på Olof Palmes ovilja mot livvakter. I synnerhet gällande en sådan omstridd toppolitiker som Palme, borde det varit Säpos plikt att ständigt trygga hans säkerhet.

Statsministermordet i februari 1986 brukar sägas vara den händelse som berövade Sverige dess oskuld. Vi var Landet Annorlunda, där höga makthavare kunde röra sig fritt och utan besvär i det offentliga rummet, precis som vanliga medborgare. Terror och politiska mord hände inte här.

I folkhemsidyllen inträffade sällan några uppseendeväckande våldsamheter – tills allting rämnade med skotten på Sveavägen.

Eller gjorde det?

Omständigheterna kring Anna Lindhs död visar något annat. Vi tycks snarare ha levt i ett tillstånd av kollektiv förnekelse, ty Palmemordet har inte förmått ändra vårt mentala verklighetsperspektiv.

Det är som om vi fortfarande önskade oss kvar i 1950-talets Sverige, då kung Gustav VI Adolf och drottning Louise stillsamt och utan vakter kunde gå arm i arm på huvudstadens gator som vilket par som helst.

Inte ens ett statsministermord förmådde rubba fasthållandet vid den öppna politiska samhällsmodell, som är en sådan utpräglad del av vår nationella identitet. Visst borde vi tagit lärdom, och det långt tidigare än efter 1986 års traumatiska upplevelse. Att Sverige inte är någon ofarlig idyll stod klart redan för 30 år sedan.

I april 1971 inträffade det första moderna terrordådet i vårt land. Två kroater, tillhörande den fascistiska Ustajarörelsen, trängde sig in på den jugoslaviska beskickningen i Stockholm och avrättade kallblodigt ambassadören. Polisen grep gärningsmännen utan strid, de bägge dömdes till livstids fängelse.

Tre andra kroater dömdes för medhjälp. Ytterligare två ur samma liga fick fängelse för en dygnslång ockupation av det jugoslaviska konsulatet i Göteborg några månader tidigare. Svenska myndigheter anklagades av den jugoslaviska regeringen för bristfälligt skydd av deras diplomater.

Sympatisörer till ambassadmördarna kapade i september 1972 ett svensk inrikesplan med 86 passagerare, landade på Bulltofta i Skåne och krävde frigivning av de fängslade terroristerna. Polisen stod handfallen. Trots att över 300 flygplanskapningar hade inträffat i världen sedan slutet av 1960-talet, saknade Säpo beredskap.

Sådant hände ju inte här. Fallet sköttes föga förvånande utomordentligt klantigt, regeringen gav räddhågat vika för terroristerna, som sedan flög vidare till Spanien där de gav upp och greps.

I april 1975 var det dags för ett nytt illdåd. Den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av medlemmar ur Baader-Meinhofligan, vilka tog personalen som gisslan. De krävde frisläppande av en lång rad ligamedlemmar ur västtyska fängelser, men den tyska regeringen sade blankt nej.

Den svenska regeringen erbjöd då fri lejd åt terroristerna. Men dessa sprängde istället ambassaden och övermannades av svensk polis när de försökte slå sig ut. Våldsverkarna fick därefter enkel biljett till Tyskland, formellt ansvarig för utvisningsbeslutet var dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon.

Två år senare avslöjades att meningsfränder till Baader-Meinhofligan som hämnd var i färd med en kidnappningsaktion mot Leijon. Den gången förmådde polisen förekomma terroristerna, dock ledde händelsen inte till att skyddet kring våra politiker skärptes. Vilket med smärtsam tydlighet visade sig när Olof Palmeberövades livet.

Och nu är vi alltså där igen. Säpo – liksom alla vi andra – har i tre decennier haft anledning att fundera över vilka hotbilder samhällsutvecklingen medfört. Men illusionens makt har uppenbarligen varit för stark.

(Borås Tidning 2003-09-13)

Var Clark oskyldig?

Ett vanligt bankrån som gick överstyr. Så brukar det heta om Norrmalmstorgsdramat.

I augusti 1973 klev Jan-Erik Olsson in på Kreditbanken i Stockholm, sköt en k-pistsalva i taket och barrikaderade sig med en liten gissla i bankvalvet. Olsson begärde en saftig lösensumma, samt att den ökände Clark Olofsson skulle släppas från sin fängelsecell och föras till banken.

Statsminister Olof Palme grep in i polisarbetet, gick med på kraven, men vägrade ge fri lejd åt Olsson och Olofsson. Medierna punktbevakade den rafflande händelseutvecklingen.

Sverige stod praktiskt taget still under den knappa vecka dramat varade. Förövarna gav upp när polisen var i färd att leda in gas i valvet. Jan-Erik Olsson fick åtta års fängelse, men Clark Olofsson frikändes från ansvar.

Det är nu 30 år sedan. Detta uppmärksammade SVT i fredags med en spelfilm av regissören Håkan Lindhé, och ikväll visar man även en dokumentär (TV 1 kl 21.15). Norrmalmstorgsdramat må vara ett av de mest omtalade fallen i svensk kriminalhistoria. Ändå finns många frågetecken.

Dåvarande rikspolischefen Carl Persson menar i sina memoarer Utan omsvep (Norstedts 1990) att saken aldrig utreddes ordentligt. Starka indicier pekar på att Clark Olofsson var initiativtagaren.

Han och Olsson hade tidigare suttit i samma fängelse, där den förre misstänks ha organiserat kuppen. När Jan-Erik Olsson stormade in på Kreditbanken skall han enligt vittnen varit åtföljd av två andra män.

Men dessa backade ur när något – oklart vad – gick snett. Olssons omfattande utrustning av bland annat rep, radio och walkie-talkies tyder på att det hela inte var menat som ett ordinärt rån.

Sannolikt skulle de tre männen rånat banken, tagit med sig gisslan under flykten och använt denna för att få Clark Olofsson fri.

”En? Är de inte tre?”, var Olofssons första ord när han fick beskedet att gisslantagaren i Kreditbanken ville ha honom som sällskap i valvet. Olsson har aldrig gett någon tillfredsställande förklaring för sina handlingar, ej heller Clark Olofsson.

Gåtan kvarstår.

(Borås Tidning 2003-08-31)

Folkmordspredikan i Stockholm

På mindre än hundra år har det västerländska samhället tre gånger utmanats av totalitära världs-åskådningar, vars idéer och målsättningar är oförenliga med de universella värden som utgör basen för vår civilisation: demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Nazismens och kommunismens hegemoniska maktanspråk trycktes tillbaka och krossades till priset av enorma uppoffringar. Något alternativ till seger fanns ju inte, anpassning eller underkastelse hade ofrånkomligen varit liktydigt med förtryck, slaveri och massdöd.

I dag står det allt tydligare att den islamiska fundamentalismens ideologiska strävanden och ohämmade våldspraktik, åter tvingar oss till en försvarskamp av civilisatoriska dimensioner.

I förordet till nyutgåvan av Vänstern och tyranniet (Timbro 2003) hänvisar författaren Per Ahlmark till professor Yehuda Bauer, en av världens ledande förintelseforskare. Liksom nazismen och kommunismen är den radikala islamismens mål att erövra och utplåna sina fiender, menar Bauer.

De tre ideologierna utgår samtliga från heliga texter, vilka måste tolkas bokstavligt.
De kräver att världen skall stöpas om i enlighet med deras respektive utopier, de föraktar frihet, pluralism och demokrati. Samtliga åskådningar genomsyras av antiamerikanism och antisemitism. Och alla tre ser folkmord som ett legitimt medel att nå sina mål.

I sammanhanget bör poängteras att islam, i likhet med kristendomen, har många olika trosriktningar och att den stora majoriteten i den muslimska världen inte är radikala, våldsfixerade fundamentalister.

Hotet gäller förstås även dessa, vars religion missbrukas och förvrängs till en omänsklig träldomslära. Inte minst därför är det avgörande att muslimska trosbekännare klart markerar avstånd från all slags terror och de totalitära anspråk som sker i Allahs namn. Vår kamp är gemensam, friheten att utöva sin tro efter eget gottfinnande är en mänsklig rättighet som omfattar alla.

Islam är en växande del av Europa och beräknas ha omkring 15 miljoner anhängare (alla är dock inte utövande). I Sverige är islam numera vår största minoritetsreligion. Efter al-Qaidas terrordåd mot World Trade Center den 11 september 2001 ansåg många svenska politiker det som viktigt att uttrycka stöd till vanliga muslimer.

Risken fanns att islamofobin kunde flamma upp i terrorns spår, ge vind i seglen åt diverse extrema krafter och spä på tendenser av främlingsfientlighet i det svenska folkdjupet. Integrationsminister Mona Sahlin var snabb att visa solidaritet genom att besöka moskén på Medborgarplatsen i Stockholm. Det var en betydelsefull markering, som visade att islam är en självklar och välkomnad del av vårt mångkulturella samhälle.

Men toleransen kan aldrig vara villkorslös. Muslimer har rätt att kräva respekt för sin religion. Men inte till priset av att man tillåter andra muslimer att kränka demokratiska och medmänskliga värden. Eller själv visar intolerans mot utomstående religiösa grupper och folkslag. Samma krav gäller alla – kristna, judar, buddister eller vilka de nu kan vara.

Den moské som Sahlin besökte efter händelserna 11 september, huserade i början av juli i år en veckolång konferens för det Europeiska rådet för Fatwa och Forskning (ECFR).

Ett 20-tal ledande muslimska teologer med arabisk bakgrund sammanträdde under det officiella temat Jihad och förnekande av dess koppling till terror. De utfärdade religiösa utlåtanden (fatwor) rörande det rätta muslimska levnadssättet. Titeln för konferensen indikerade avståndstagande från den urskillningslösa våldsdyrkan som fanatiska islamistgrupper hänger sig åt.

Men så blev ingalunda fallet. Det Islamiska förbundet i Stockholm ville uppenbarligen heller inte ge publicitet åt konferensen i svenska medier. Någon pressinformation förekom inte. Mig veterligt skrev endast Svenska Dagbladet (på eget initiativ) en allmänt hållen artikel den 8 juli.

Men i den brittiska arabiskspråkiga dagstidningen Al-Sharq Al-Awsat trycktes nyligen en omfattande rapport (utdrag finns översatta till engelska på hemsidan: http://www.memri.org). Det är ohygglig läsning.

ECFR uppmanade från moskén i Stockholm alla muslimer att stödja den palestinska självmordsterrorn mot Israel och förintelsen av den judiska staten.

Självmordsterrorn sägs vara ett ”nödvändigt heligt krig” (jihad). Alla israeler – män, kvinnor, barn – förklaras vara legitima mål. Israel har inga ”så kallade civila invånare”, enligt ECFR.

Alla judar är genom sitt blotta israeliska medborgarskap ”inkräktare, onda, tyranner och ockupanter”. Därmed är det fritt fram att döda alla man kommer åt och fördriva resten.

Det utfärdades även tillstånd att mörda oskyldiga muslimer, om sådana tvingas tjäna Israels intressen. Vidare slår man fast att självmordsbombning är ”det kraftfullaste av vapen, därför att det är ett unikt vapen som Allah givit alla sina troende. Det utgör en form av gudomlig rättvisa på jorden”.

De ”martyrer” som utför självmordsbombningar ”säljer sig själva till Allah och får paradiset i utbyte”.

Uppvigling till folkmord mot en främmande stats invånare. Detta sker alltså i Stockholm, sommaren 2003.

Antag att vår huvudstads judiska församling upplåtit sin synagoga på Östermalm åt en konferens för extremistiska rabbiner, som uppmanat judiska trosbekännare att ”befria” Västbanken och Gaza från palestinier enligt samma principer. Något sådant skulle vi självklart aldrig acceptera.

Och svenska medier hade knappast tigit om en sådan skandal kommit till deras kännedom.

Islamiska förbundet i Stockholm har en del att förklara. Dess trovärdighet i kampen mot den islamiska fundamentalismen har fått sig en allvarlig knäck. Dessutom har man utsatt alla fredliga svenska muslimer för en oerhörd risk att kollektivt stämplas som medlöpare åt samvetslösa massmördare.

Och en olämpligare plats att predika terror på än i en gudstjänstlokal kan man svårligen hitta.

En sak måste vara glasklar: islamofobi hör inte hemma i Sverige eller någon annanstans. Lika lite som antisemitism gör det.

Men den församling som arrangerar en folkmordskonferens i sin egen moské har knappast underlättat bekämpandet av sådana fördomar.

(Borås Tidning 2003-08-13)

Humanism ger tillväxt

Vi känner alla vrångbilden. Företagaren som en girig, egoistisk, notoriskt skattefuskande isterbuk, som brutalt hunsar sina anställda och lurar på konsumenterna onödiga och alltför dyra produkter av tvivelaktig kvalitet.

Idag är väl karikatyren inte lika levande i samhällsdebatten, men nog kan man ännu spåra en kvardröjande misstänksamhet från den värsta vänstervågen under 70-talet. Både bland politiker och allmänhet lämnar förståelsen kring mycket av det som företagande handlar om en del övrigt att önska.

Välgörande vore dock om fler fick nöjet att träffa Olle Blomqvist, denne från Småland bördige Boråsprofil som under blygsamma förhållanden startade Ellos 1947 – numera Nordens största postorderföretag med 1 200 anställda.

Jag mötte honom på en företagarträff i Viared häromdagen. En mycket charmerande herre, nu pensionär efter en lång och framgångsrik karriär bakom sig.

Den givna frågan: vad är hemligheten bakom ett lyckosamt entreprenörskap? Olle Blomqvist blev inte svaret skyldigt.

För det första. Precis som vissa har en särskild talang för musik eller matematik, har andra ett medfött sinne för den där kreativa, affärsinriktade skaparviljan som utmärker varje entreprenör av rang. Pengar är sällan den främsta drivkraften, utan snarare glädjen i och lusten att utveckla idéer till inkomstbringande verksamheter.

För det andra. Vikten av ett gott, omgivande klimat. Ellosgrundaren berättade om 40-talets Borås där det sjöd av aktivitet och småföretagande i närmast varenda källare. Det uppmuntrade till att pröva de egna vingarnas bärkraft.

Men kanske viktigast: man måste verkligen gilla människor, vara intresserad av andra och förstå deras behov. Rätt medarbetare är ofta avgörande för om verksamheten skall lyfta eller inte.

Och för att få ut det mesta möjliga av sina anställda, måste man få dem att må bra. Detta gäller även affärsrelationer, som ytterst bygger på förtroende mellan människor.

Ja, glöm vänstermyten om den elake kapitalisten. Han gör sällan några långsiktiga vinster. De riktigt goda affärerna tillhör snarare humanisten.

(Borås Tidning 2003-09-20)

Fascisten som blev olympisk gud

Saddam Husseins son Uday var inte bara mördare och sadist, han var även ledare för Iraks OS-kommitté. Och Internationella olympiska kommittén (IOK) hade inga invändningar, trots att Iraks idrottsmän kunde hamna i Udays tortyrkammare om de inte presterade tillräckligt goda resultat.

Att Uday Hussein utan vidare accepterats av den olympiska rörelsen är naturligtvis en skandal.

Få bör väl förvånas. De vackra ideal som IOK säger sig stå för i högtidliga sammanhang, ligger ofta ljusår från den solkiga verkligheten. Det illustrerade inte minst turerna kring förra årets vinterspel i amerikanska Salt Lake City.

Staden är centrum för mormonkyrkans strikta religion, men i kampanjen för att locka till sig OS bjöds IOK-delegaterna att leva rullan i ett veritabelt syndens näste.

Avslöjandet om hur Salt Lake City köpte spelen med allt från stinna dollarbuntar till sexuella tjänster av prostituerade var ett hårt slag mot IOK. Bot och bättring utlovades, hur det blir med den saken återstår dock att se.

Ännu vilar den förre IOK-bossen Juan Antonio Samaranchs anda tung över OS-cirkusen. Han avgick för två år sedan, men blev samtidigt hedersordförande på livstid och lyckades även säkra den framtida successionen genom invalet av sonen Juan Antonio Samaranch Jr i IOK:s styrelse.

Historien om Samaranchs bana säger åtskilligt om det politiska och moraliska träsk som råder inom den internationella idrotten. I över två decennier leddes IOK av en man, som under många år tjänat Francisco Francos fascistiska tyranni i Spanien.

I boken Lord of the Rings (1992) satte journalisterna Andrew Jennings och Vyv Simpson för första gången Samaranchs förflutna under lupp.

Samaranch växte upp i Barcelona, centralort i provinsen Katalonien, där han i unga år anslöt sig till den fascistiska rörelsen. Som 16-åring jublade Samaranch när general Franco revolterade mot den folkvalda spanska vänsterregeringen. Tre års blodigt inbördeskrig följde.

Majoriteten av Barcelonas invånare var emellertid motståndare till fascisterna. Samaranch inkallades till den republikanska armén, men deserterade och gick under jorden tills Franco lagt Katalonien under sitt klackjärn.

Medan exekutionspatrullerna gjorde processen kort med besegrade motståndsmän på Barcelonas gator, började Samaranch smida planer på en politisk karriär. Hans stjärna steg efter andra världskrigets slut 1945, då Spanien var utsatt för en internationell bojkott.

De flesta av västvärldens regeringar vägrade att befatta sig med Hitlers och Mussolinis kollega i Madrid. Samaranch hade dock en idé om hur Francoregimen skulle kunna vinna legitimitet utomlands – genom idrotten.

Han lyckades framgångsrikt organisera några internationella idrottsevenemang i Spanien, vilket blev entrébiljetten till den fascistiska hierarkins övre skikt. Samaranch blev ledamot i Francos marionettparlament, president i Katalonien, borgmästare i Barcelona och idrottsminister i den nationella regeringen. 1966 blev han även spansk ledamot i IOK.

I början av 70-talet hade den åldrige Franco utsett den ultrareaktionäre amiralen Carrero Blanco till premiärminister i ett försök att stärka den vittrande regimens grepp om landet. Men Blanco mördades i ett bombattentat, vilket besvarades med en våg av terror mot spanska oppositionella.

Som Kataloniens fascistledare blev det Samaranchs jobb att hålla i yxan inom sitt tilldelade revir. 1974 – 75 förekom arresteringar, tortyr och avrättningar i lika stor omfattning som under de mörkaste åren på 1940-talet.

Men hösten 1975 dog Franco. Samma kväll som Samaranch fick beskedet sände han ett telegram till sina kumpaner i Madrid och bedyrade sin fortsatta lojalitet. Dagen efter höll Samaranch ett tal inför Kataloniens regionråd, där han försäkrade att ”Francos exempel kommer alltid att leva vidare i vår kamp för ett bättre Spanien”.

Spanjorerna var dock hjärtligt trötta på tyranniet, ekonomin var i stadigt förfall och luften gick snart ur det gamla styret. Våren 1977 demonstrerade hundratusen människor utanför Samaranchs palats i Barcelona. Han hukade bakom skrivbordet medan massorna skanderade ”Samaranch försvinn!”.

I sitt hemland var han politiskt död, men i den försiktiga övergången till demokrati som nu följde, lyckades Samaranch behålla sin post inom IOK. Den blev plattformen för en ny karriär.

Sovjetunionen hade hamnat i organisatorisk knipa inför Moskva-OS 1980, den kommunistiska byråkratin var knappast den mest effektiva.

Samaranch grep chansen, ställde sina talanger till förfogande och såg till att kommunisterna kunde genomföra sitt idrottsliga propagandanummer. Som tack för hjälpen backade Sovjetblocket upp Samaranch när denne kandiderade till IOK-president 1980. Ironiskt nog nådde alltså en fascistkoryfé den högsta makten på idrottens olymp genom en kommunistdiktaturs försorg.

Under Samaranchs ledning utvecklades IOK till en alltmer hemlighetsfull, auktoritärt styrd och genomkorrumperad klubb, som årligen drar in miljarder kronor på sin verksamhet.

Och världen över bemöttes Samaranch med samma aktning och krypande servilitet av politiker och journalister. När skandalen kring Salt Lake City-OS rullades upp i slutet av 90-talet, ställde sig Samaranch som garant för att röja upp i muthärvan. Trots att det var som att befordra bocken till trädgårdsmästare, lät sig de flesta – förbluffande nog – nöja med detta.

Samaranchs final som IOK-boss var också stilenlig. Innan han lämnade över ordförandeklubban till belgaren Jacques Rogge sommaren 2001, beslutade Samaranch att Kina skulle få OS 2008.

Att dess brutala diktaturregim är ett blodigt hån mot allt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, bekom varken Juan Antonio Samaranch eller IOK. Sådana bagateller har ju aldrig intresserat den olympiska rörelsen.

Inte undra på att Uday Hussein trivdes i det sällskapet.

(Borås Tidning 2003-08-05)

Ljus på Hirsch

Bok: Axel Hirsch. Folkbildare och filantrop
Författare: Per Wästberg
Förlag: Svenska Akademien/Norstedts

På mitt nattduksbord ligger det senaste verket i serien Svenska Akademins minnesteckningar; Per Wästbergs briljanta biografi över Axel Hirsch (1879 – 1967).

Få känner hans namn i dag, och även för samtiden var Axel Hirsch en föga bekant person. Hirsch skydde offentligheten, men bakom kulisserna var han en centralfigur i frivilligarbetet för att lindra den sociala nöden i Sverige decennierna kring förra sekelskiftet.

Det var modernismens genombrottstid, vårt land ömsade skinn från efterblivet bondesamhälle till högeffektiv industrination. Entreprenörsboomen födde storföretag som Ericsson, Atlas Copco, Nobel, SKF – ja, alla de industrier som möjliggjorde Sveriges makalösa välståndsutveckling under 1900-talet.

Samtidigt härskade skriande fattigdom och avgrundsdjupa klasskillnader. Misären bland de lägre samhällsskikten för tanken till dagens elände i tredje världen.

Ointresset för en socialpolitik värd namnet var monumental bland rikets styrande. Men vid sidan av den växande arbetarrörelsens eldfängda krav på en totalreformering under socialismens baner, fanns en omfattande filantropisk rörelse av socialt engagerade borgerliga aktivister.

En av dem var alltså Axel Hirsch, en judisk mångmiljonär som vigde sitt liv åt välgörenhet, fattigvård och folkbildning. Han var en eldsjäl i ideella organisationer som Centralförbundet för socialt arbete (CSA), bildat 1903, och verkande som undersökande journalist i dess organ Social Tidskrift.

Före Lubbe Nordström reste Hirsch landet runt, kartlade Lortsverige och fungerade som inofficiell socialinspektör på kommunala fattigvårdinrättningar. CSA var ett slags frivilligt socialdepartement, före regeringen beslöt inrätta ett officiellt sådant 1920.

Axel Hirschs skugga vilade även över ideella bostadsbolag, stiftelser, läsestugor, arbetarinstitut och mycket mera.

Per Wästberg lyfter fram ett fascinerande livsverk, som i det tysta bidrog till forma det moderna välfärdssamhället – det som socialdemokraterna sedermera gjort monopol på i sin historieskrivning. Denna bok är en välkommen motvikt.

(Borås Tidning 2003-07-15)