Att segla är nödvändigt

Publicerad den av
Svara

Navigare necesse est, sade den gamle romaren Pompejus på sitt klingande latin någon gång innan Kristi födelse. Att segla är nödvändigt.

Den klassiska sentensen sitter som vore den inpräntad i själen med marmorskrift hos många av oss.

Ständigt denna längtan efter hav och skärgård. Behovet av saltstänkt bris och rullande vågor. Att i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen och vara omsluten av blåa ytor så långt blicken når.

Det är i grunden uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, bryta sig fri. Och få andra situationer bjuder på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att befinna sig till sjöss med vindfyllda segel.

Att lätta ankar är för åtskilliga svenskar mer än bara ett ordinärt semesternöje.

Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade och gråtoniga vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, ogina chefer, amorteringar, näsvisa myndighetsbyråkrater och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.

Egentligen tillhör medborgarna av båtfolket en egen nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle.

Frågan är förstås om sådana människor inte utgör potentiella femtekolonnare i vårt konformistiska socialstatssystem, där politiker och ämbetsmän tagit sig rätten att lägga snart sagt samtliga aspekter av svenskarnas liv under sin domvärjo.

Allt i den heliga trygghetens och jämlikhetens namn.

Friheten till sjöss, den marina livsstilen, kan föda idéer som hotar fundamenten i den kungliga socialdemokratiska statsideologin med dess icke ringa mått av förmyndarmässighet (vilket visar sig i allt från cykelhjälmstvång till konfiskatoriska inkomstskatter).

Tänk om människor, vana att sköta sitt roder också i styv kuling, börjar resa krav på att vilja bli sin egen kapten även på landbacken?

Kommer man till kärnan tror jag att socialdemokraternas envisa hot om att införa obligatoriskt statligt båtregister, båtskatt och båtkörkort handlar om detta: försök till desarmering och kontroll av en irriterande frizon som riskerar kullkasta deras maktanspråk.

Därför är det – mer än någonsin – nödvändigt att fortsätta hissa segel.

(Borås Tidning 2006-07-27)

Vi skrida till doms…

Publicerad den av
Svara

Krutröken ligger tung över Libanon. En gång omtalat som Medelhavets Schweiz, Mellanösterns pärla. Men det var länge sedan. Nu regnar åter granaterna över detta lilla vackra, härjade land. Bostäder läggs i ruiner, åtskilliga människoliv förspills.

En halv miljon libaneser har förlorat sina hem i attackerna, över 300 har dödats – nästan samtliga oskyldiga civila.

FN varnar för en humanitär katastrof i spåren av Israels storskaliga straffoffensiv mot Hizbollah, den Iranstödda milis som bakom Libanons södra gränslinje terroriserat den judiska staten.

Låt ingen tvekan få råda om att Hizbollah består av samvetslösa ogärningsmän, förblindade av religiös fanatism och oförsonlig avsky mot Israel. Rätten till försvar mot en sådan rörelse är självklar och nödvändig.

Men i den israeliska arméns försök att oskadliggöra Hizbollah finns ett övervåld som är orimligt, ovärdigt och saknar proportion.

Målet om att utrota terrorfästena i Libanon riskerar därmed att vändas i sin motsats, föda än mer hat i en redan svårt plågad region och bli grogrund för nya skaror av islamistiska mördarbataljoner. Vilket om något illustrerar att de som brukar svärdet – även utifrån mycket goda skäl – själva riskerar att förödas av dess dubbeleggade klinga.

Nyåret 1935 lät poeten Bo Bergman publicera en dikt, Heligt krig, på Dagens Nyheters förstasida. Det var en betraktelse kring Italiens anfall på Abessinien. Det som händer sommaren 2006 i Mellanöstern kan inte jämföras med denna våldtäkt, det är viktigt att slå fast.

Men i Bergmans rader finns en allmängiltighet om krigets brutaliserande verkan som även talar med förfärande aktualitet till oss i dag:

Vi skrida till doms. Vi spränga itu.
Vi civilisera med krevader.
Här ligga de civiliserade nu
i långa, tysta rader.

Som slakt har de stupat knall och fall
för våra jätteslungor
eller hostat upp i gasanfall
sina barbariska lungor.

(Borås Tidning 2006-07-22)


Nostalgiskt om en gyllene epok

Publicerad den av
Svara

Bok: Borg mot McEnroe
Författare: Malcom Folley
Förlag: Norstedts

Denna sommar är det precis 30 år sedan en orakad Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat rumänen Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon. Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Club.

För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Ända tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna hör till idrottshistoriens mest fascinerande kapitel. I centrum står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en stenhård femsetare vars like varken skådats förr eller senare.

Året därpå är det McEnroes tur att triumfera över Borg, både i Wimbledon och i US Open. I praktiken betyder det slutet för Borg. Utbränd och detroniserad drar han sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar.

Ingen har skildrat rivaliteten mellan dessa bägge tennisgudar bättre än Tim Adams, vars essä I huvudet på John McEnroe (Norstedts 2004) redan är en klassiker i sportlitteraturen. Samma höga klass när det gäller analytisk skärpa och stilistisk briljans håller inte den brittiske journalisten Malcom Folleys bok Borg mot McEnroe, som nu utkommer på svenska.

Men Folley bjuder i gengäld på en bredare bild av träracketarnas gyllene epok och har intervjuat de flesta nyckelfigurer kring Borg och McEnroe, inklusive huvudpersonerna själva. Resultatet blir en nostalgisk läsfest om en tid då tennisproffsen kunde vara lika spännande som rockstjärnor. Som komplement till Adams mästerverk är det inte så dumt.

(Borås Tidning 2006-05-29)

I Oppfinnar-Jockes rike

Publicerad den av
Svara

Många kända amerikaner har svenska rötter. Bland andra USA:s president George W Bush, astronauten Buzz Aldrin (tvåa på månen) och Atlantflygaren Charles Lindbergh. Härstammar möjligen även Oppfinnar-Jocke från vårt avlånga lilla land i Norden?x

Enligt den legendariske Disneytecknaren Carl Barks föddes Gyro Gearloose (som Oppfinnar-Jocke heter på engelska) i Ankeborgs norra stadsdel på 1920-talet. Specifik information om hans bakgrund är det ont om.

Vi vet dock att flera familjemedlemmar också har fallenhet för uppfinnandets ädla konst – som farfar Ratchet och brorsonen Newton.

Av de kluriga generna i släkten att döma, borde väl chansen vara ganska hyfsad att någon förfader till Gyro Gearloose en gång utvandrat från Sverige. Vi har ju länge utmärkt oss som en nation av kreativa genier. Vår historia bokstavligen vimlar av dem.

En snillrik figur var exempelvis Sven Wingquist (1877-1953) som uppfann det sfäriska kullagret. En annan var Alfred Nobel (1833-1896), dynamitens upphovsman. Eller Gustaf Dahlén (1869-1937), som automatiserade fyrtekniken genom solventilen och en ny typ av gasbehållare.

För att inte tala om Johan Petter Johansson (1853-1943), som inregistrerade närmare 100 patent, mest berömda är rörtången och skiftnyckeln.
Så håller det på, raden av banbrytande svenskar kan göras lång. De resurser som Per Albins socialdemokrater byggde folkhemmet av kan vi till stor del tacka Wingquist, Dahlén och gänget för.

Det var deras kombinerade påhittighet och entreprenörsanda som kring förra sekelskiftet skapade en makalös boom av välståndsalstrande industriföretag: SKF, AGA, Bahco, Laval, Ericsson, Sandvik, etcetera. 

Den svenska uppfinningsrikedomen har också hållit i sig genom åren. Idag tillhör vi de länder som satsar mest på forskning och utveckling, i förhållande till BNP. Sverige finns även med i elitdivisionen när det gäller nya patent.

Dock har vår position försvagats något sista tiden. Svenska Dagbladet larmade i veckan om att antalet blågula patentansökningar till det internationella organet World Intellectual Property Organization (WIPO) minskar. På deras rankinglista över de patentstarkaste länderna har Sverige rasat från sjätte till nionde plats.

Vi har tappat mark till Sydkorea, Schweiz och Holland. Nästa år väntas Kina peta ned oss ytterligare en placering.

Hur allvarligt är detta? WIPO:s vice generaldirektör Francis Gurry tycker inte att det finns anledning till oro. Utvecklingen är delvis naturlig, och relativt sett klarar sig Sveriges oppfinnar-jockar fortfarande anmärkningsvärt bra i den skärpta globala patentkonkurrensen.

Även om antalet patentansökningar backat med drygt två procent, så är ändå fjolårets siffra på 2.784 stycken inte fy skam.

Som Gurry säger: ”Hur många är ni, nio miljoner? Räknat per capita är det extremt goda siffror. Sverige är ett teknologiskt moget land, medan länder som är mer teknologiskt omogna och med ett större antal invånare nu går förbi” (SvD 15/5).

Vårt överskuggande problem är snarare att den kommersiella utdelningen på uppfinningarna blivit sämre. Patent må registreras i massor. Men många förblir outnyttjade, säljs utomlands eller resulterar i småföretag som aldrig förmår lyfta till några högre höjder. Talande är att efter 1945 inskränker sig återväxten av större, innovationsbaserade företag till summa summarum tre stycken: IKEA, Tetra-Pak och Gambro. I övrigt har vi fått förlita oss på att gamla trotjänare som Ericsson och SKF kan hålla ångan uppe vid utvecklingsfronten.

En viktig förklaring till detta är den s-märkta företagarpolitiken. Lagar, skatte- och anställningsregler har sedan andra världskrigets slut skräddarsytts för redan existerande storbolag. Det har hållit uppstickande fåmansföretag på mattan och hindrat dem från att utvecklas till nya industrikoncerner.

Alfred Nobel & Co slapp även socialdemokraternas konfiskatoriska fogdar och kunde bygga upp betydande förmögenheter på sina talanger. Den drivkraften har i den heliga jämlikhetens namn förmenats dagens potentiella entreprenörer.

Dessa avskräcks dessutom från att starta eget genom det sociala trygghetssystemet, vilket är exklusivt utformat för arbetstagare. En företagare beskattas som anställd – men tvingas samtidigt leva med osäker inkomst, utan a-kassa, och utan garanterad sjukpeng i flera veckor.

Hur länge har vårt land råd att avstå från politiska reformer som stimulerar fler driftiga människor att omsätta sina idéer i företagsmässiga former?

Numera har släktskapen mellan uppfinnarlandet Sverige och den fiffige Disneykaraktären i Ankeborg bara blivit alltför uppenbar.

Trots mängder av häpnadsväckande innovationer lyckas ju Oppfinnar-Jocke sällan göra några pengar på sina snilleblixtar.

(Borås Tidning 2006-05-21)

Rappakalja om oljans slut

Publicerad den av
Svara

Minns ni Romklubben? Den grundades mitt under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiatdirektören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary.

Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro numera. Annat var det 1972, när medlemmarna presenterade rapporten Tillväxtens gränser. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar med sig från Sinai.

Rapportens budskap var att mänskligheten stod inför en apokalyps av närmast bibliska proportioner. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden. Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet.

Det skulle exempelvis inte dröja många år innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det förstås med olja, kol och naturgas. Några decennier till bara – sedan var det obevekligen finito.

Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi på denna sidan milliennieskiftet leva i en dystropisk Mad Max-tillvaro. Som vanligt med denna typ av undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Mänskligheten har det idag generellt sett bättre än någonsin.

Fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde väntas medföra i kalkylen.

Men vad lär vi oss av historiens misstag? Föga, tycks det. Särskilt oljan, den ständigt sinande, har varit ett populärt ämnesområde för generationer av alarmister. Debattfrågan är ungefär som modet med utsvängda jeans. Ibland ute, ibland inne. Och nu är det åter trendigt med 1972 års förkunnelse om att snart – mycket snart! – är det minsann tomt i tanken för gott.

En som trillat dit är vår egen statsminister Göran Persson, naturromantikern som från sitt rymliga gods i Sörmland skissar på projektet att tvinga in hela Sverige i en liten kravmärkt grön folkhemsstuga.

Persson vill inte enbart dra ur kontakten för hälften av landets elproduktion genom att skrota kärnkraften. Även oljan skall bort från riket innan källorna torkat ut i världen. En kommission är redan tillsatt för ändamålet. Lagom till 2020 måste svenska undersåtar upphöra med den syndiga oljeanvändningen.

I veckan lät sig statsministern intervjuas av DN och förklarade glatt hur prisspiralen på de allt sällsyntare dropparna skulle förändra våra levnadsbetingelser. Bland annat var det adjöss med nöjet att resa billigt med Ryanair till Europas metropoler. ”Det kommer att bli ohyggligt mycket dyrare att flyga lågpris i framtiden”, påstod Persson efter sin titt i kristallkulan (9/5).

Dråpligt nog offentliggjorde Energimyndigheten i samma veva en studie (Oljans ändlighet – ett rörligt mål), vilken helt drog brallorna av regeringschefen.

Någon risk för att oljan tar slut finns inte och den kommer dessutom att bli billigare, slogs det fast i rapporten. ”Kraftigt fallande priser” är rimligt att vänta på marknaden runt 2008-2010 och Energimyndigheten påpekade även nyktert: ”Att bestämma mängden utvinningsbar olja är som att försöka nå regnbågen. Den flyttar sig bortåt ju närmare man kommer”.

Värt att komma ihåg är att vi har större tillgång på olja nu, än när Romklubben skrämde upp hederligt folk med sina katastrofprofetior. Detta trots ökad produktion och tillväxt. Konstigt? Inte alls.

Ty som ekonomen Klas Eklund förklarat: ”Högre oljepriser gjorde det lönsamt att söka efter nya fyndigheter även där utvinningskostnaderna var högre; de högre priserna gjorde det samtidigt lönsamt att spara olja och utveckla nya, energisnålare produktionsmetoder; allt detta gav efter hand ett utbudsöverskott på olja som drev ned priserna på olja igen” (Jorden gick inte under, Industriförbundet 2000).

Dessutom har vassare teknik medfört att det både är lättare att upptäcka nya oljefält, samt att exploatera gamla fyndigheter som tidigare varit svåra att komma åt. Det säkraste man kan säga är faktiskt att det svarta guldet lär fortsätta flöda rikligt länge än.

Tag alltså snacket om den förestående oljebristen för vad det är: rappakalja.

(Borås Tidning 2006-05-14)

 

Rolling Stones och tyranniet

Publicerad den av
Svara

För några veckor sedan rasade veteranrockarna i Rolling Stones mot att de blivit utsatta för censur i USA. Det hela inträffade när bandet uppträdde i pausen på Super Bowl, finalen i den amerikanska fotbollsligan.

TV-bolaget som sände evenemanget ersatte Mick Jaggers sång med bip-ljud i sexuellt vågade partier av låtarna Start Me Up och Rough Justice.

– Rolling Stones tyckte att censuren av deras sånger var absolut löjlig och helt onödig, protesterade gruppens talesman Fran Curtis efteråt till alla som ville höra på.

Men det var då. Idag, den 8 april, uppträder Stones i den kinesiska staden Shanghai. Det är första gången bandet ger en konsert i världens största diktaturland. Dock är det inte tal om att protestera mot några censuringripanden. Tvärtom.

Som så ofta när västerlänningar vill etablera sig på den kinesiska jättemarknaden tågar moralen ut där girigheten går in. Därför är det plötsligt inga problem alls när även Kinas kommunistregim anser sig finna sexuellt anstötligt material i Stones repertoar.

Och fjantiga bip-ljud mot enstaka textrader är det inte fråga om. Mick Jagger, Keith Richards & Co har låtit det kinesiska tyranniets knektar gå fram ordentligt med rödpennan och villigt accepterat att hela låtar strukits bort. Varken Brown Sugar, Honk Tonk Woman, Let´s Spend the Night Together eller Beast of Burden finns längre kvar på spellistan.

Däremot lär det vara fritt fram för Mick Jagger att sjunga Stonesklassikern Sympathy for the Devil – en låt som nu fått ytterligare en dimension.

(Borås Tidning 2006-04-08)

Jag trodde på Freivalds

Publicerad den av
Svara

Visst högg Göran Persson rejält i sten när han utsåg Laila Freivalds till utrikesminister.

Om det råder ingen tvekan efter den monumentala inkompetens Freivalds demonstrerat i samband med tsunamikatastrofen och hanteringen av striden kring Muhammedkarikatyrerna.

Att hon dessutom har en utstrålning i klass med isdrottningen Jadis i Narnia gjorde knappast heller hennes politiska situation lättare. Men vem är jag att kritisera Perssons taskiga omdöme i valet av regeringsledamöter?

Den 4 oktober 2003 hade BT en ledare med rubriken ”En löftesrik comeback” när den tidigare justitieministern Freivalds utsetts till Anna Lindhs efterträdare på UD.

Gissa vem som skrev den? Suck. Det är bara att ta ansvaret och erkänna.

Jag trodde faktiskt det skulle funka. Ett av argumenten löd: ”…som utbildad jurist har (hon) en fackkompetens och en gedigen rättspolitisk erfarenhet av EU-frågor. Det kommer väl till pass i förhandlingsspelet om EU:s nya konstitution”.

Och hur gick det sedan med den konstitutionen? (Fast det grandiosa haveriet kan vi nog inte enbart lasta Freivalds för.) Efter uselt förrättat värv kan hon i alla fall nu leva gott på sin guldkantade pension.

En vanlig klantskalle som jag får väl börja panta tomflaskor.

(Borås Tidning 2006-03-22)

Jämlikheten som slog fel

Publicerad den av
Svara

Under hundra år, från 1870 till 1970, gick Sveriges välståndsutveckling spikrakt uppåt. Den ständiga tillväxt- och standardökningen började tas för given i den politiska maktens korridorer.

Ungefär samtidigt som den stora vänstervågen sköljde in över vårt land, kom den ekonomiska fördelningen att uppfattas som det avgörande samhällsproblemet. Allt radikalare jämlikhetstankar tog fäste inom arbetarrörelsen.

”En central politiskt uppgift för socialdemokratin är att med ökad styrka i sin praktiska politik verka för en utjämning mellan olika medborgare och medborgargrupper”, menade partiets kronprins Olof Palme 1967.

Det var också denna uppgift som Palme ägnade mest energi åt i inrikespolitiken, sedan han efterträtt Tage Erlander 1969. Skattetrycket skruvades upp, inkomsterna topphöggs och de offentliga bidragen ökade. I den heliga jämlikhetens namn gjordes svenska folket allt mer beroende av statens växande omfördelningsmaskineri.

Samtidigt halkade Sverige utför i den internationella välståndsligan, menPalme höll ändå envist fast vid sitt politiska credo. Utjämningens ångvält måste rulla vidare. Så sent som 1985 slog han i en intervju fast att det ”är mer jämlikhet medborgarna kräver, inte mindre”.

Och faktiskt skulle Palme fortfarande kunna sägas ha rätt i det. Närmare 60 procent av svenskarna anser ännu idag att staten ytterligare måste minska inkomstskillnaderna, enligt en undersökning som Birgitta Swedenborg, forskningsledare på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, redovisade på DN Debatt nyligen.

Möjligen är opinionen påverkad av vänsterns ständigt indignerade påståenden om ”ökande klyftor”. Fakta är dock att inkomsterna i Sverige redan är bland de mest sammanpressade inom hela OECD-området. Men det är tveksamt om detta är något att skryta med. Ty den långtgående utjämningspolitiken har fått rent skadliga effekter på samhällsekonomin, konstaterar Swedenborg.

Höga skatter och generösa bidrag gör det olönsamt att anstränga sig. Svenskarna väljer därför att arbeta mindre, och är sällan benägna att flytta eller byta jobb för att förbättra sin inkomst.

Arbetsmarknaden stagnerar, vilket även betyder färre nya jobb. Stora delar av tjänstesektorns potential är exempelvis outnyttjad på grund av det saftiga kostnadsläget och den obefintliga lönespridningen, vilket särskilt straffar ut lågkvalificerade grupper.

En färsk rapport från analysföretaget Inregia, som presenterades i veckan, pekar också på att den svenska jämlikhetspolitiken gjort det extra kärvt för just de mindre bemedlade i samhället.

Mellan 1981 och 2000 fick de svenska låginkomsttagarna blott 0,3 procent mer i sitt löne- eller bidragskuvert. Det är, undantaget Italien och Österrike, sämst i Europa. Däremot har låginkomsttagarna i exempelvis Irland, där man satsat på marknadsliberala reformer, kunnat glädjas åt en helt annan utveckling. Mellan 1987-2000 ökade deras inkomster med drygt 6 procent årligen!

De svenska jämlikhetssträvandena har alltså varit direkt kontraproduktiva och bara gjort svaga grupper ännu svagare.

”Paradoxalt nog skulle den fattigare delen av befolkningen gynnas av mindre fördelningspolitik och mer politik som syftar till att förbättra den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen”, säger nationalekonomen Joakim Johansson som författat den aktuella rapporten.

Palme hade säkert ädla motiv för att låta arbetarrörelsen gå till offensiv på jämlikhetsfronten. Men resultaten är knappast smickrande.

Vilka – om några – slutsatser drar dagens socialdemokrater av det?

(Borås Tidning 2006-03-12)

En modern Karl Gerhard

Publicerad den av
Svara

Skiva: Ett bedårande barn av sin tid
Artist: Magnus Uggla
Label: (Cupol/Sony BMG)

Han var satirens sjungande dandy, de genialiska nödrimmens okrönte kung, vars sylvassa tunga lika elegant som giftigt gisslade samtidens Sverige.

Magnus Uggla? Nej, Karl Gerhard förstås.

Numera kanske främst ihågkommen för kupletten Den ökända hästen från Troja, en infernalisk drift med Sveriges ryggradslösa kryperi för Nazityskland. Upphovsmannen framförde den i en revy mitt under brinnande världskrig.

Politikerna fick blodstörtning, sången förbjöds och poliser vakade i teatersalongen, redo att arrestera Karl Gerhard om han ändå trotsade censuren. Publiken jublade åt den djärve sanningssägaren, men pressen var desto mera negativ.

Borås Tidning muttrade exempelvis att det bara doftade ”reklam och uppblåst självbelåtenhet” om Karl Gerhards utmaning av det tyskvänliga etablissemanget…

Här snackar vi alltså the real thing när det gäller epitetet rikshäcklare, som också när han riktade udden mot kändisvärlden och överklassens ytliga halvfigurer formulerade elakheter så lysande att underhållningsvärdet fortfarande inte förbleknat.

Att Magnus Uggla alltid haft en välutvecklad klockarkärlek till Karl Gerhard är ingen hemlighet, även om epigonens egna satiriska alster typ Jag mår illa och Fula gubbar framstår som skäligen tama i jämförelse.

Desto häftigare låter dock Uggla när han i år förverkligat sin gamla dröm att ge ut en platta enbart med Gerhardsånger. Några punkversioner av det slag som Uggla utsatte Jazzgossen för på skiva redan 1977 blir det inte, de musikaliska arrangemangen är trogna originalens.

Men Uggla har aldrig låtit så härligt bitsk som när han med perfekt arrogant frasering spottar ut det mesta av det bästa från Karl Gerhards efterlämnade textskatt. Tro det eller ej, Magnus Uggla sjunger till och med brallorna av läromästaren på sina ställen.

Bedårande! 

(Borås Tidning 2006-03-01)

Karl Staaff i repris

Publicerad den av
Svara

I minnesreportagen kring vår fallne statsminister Olof Palme har helt riktigt påpekats att det fanns kretsar som inte bara avskydde hans politik, utan även hans person. Och att det spreds illvilligt förtal om Palme på vissa högborgerliga middagsbjudningar är ingen hemlighet.

Detta motbjudande, infama skvaller är dock noll och intet mot vad som drabbade statsminister Karl Staaff i 1900-talets början.

Staaff var liberal. Han slogs för införandet av allmän rösträtt, ville omvandla Sverige till en konstitutionell monarki av brittiskt snitt, var skeptisk till den dåvarande rustningsfebern i Europa och murade grunden till folkhemmet genom sociala reformer som den första folkpensionen.

Detta program medförde att Karl Staaff utsattes för våldsamma smädeskampanjer. Staaff beskylldes för att vara en mutkolv, mörka sin egentliga politik att låta ryssarna ta över Sverige, och som kronan på verket sades Staaff även vara homosexuell (oerhört graverande på 1910-talet).

Det såldes till och med askkoppar, formade efter Staaffs ansiktsdrag, där hans fiender kunde släcka sina brinnande cigarrer i den hatade liberalens ögon. Bakom hetspropagandan stod den gamla reaktionära herremannaklassen, som såg sin nedärvda kontroll över statsapparaten hotad.

De fruktade förnyelsens vindar, blotta tanken att tvingas ge upp greppet om maktens förgyllda privilegier gjorde dem både vilsna och rädda.

Ungefär som situationen är för dagens tröttkörda och idémässigt tomma socialdemokrati, som för första gången på evigheter utmanas på allvar om platsen vid köttgrytorna. Reaktionen är talande.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt anklagas inte bara för att ha en dold, kallhamrad agenda bakom den mjukare politik han officiellt står för. Hans person smutskastas i en illasinnad mejlkampanj, som spåras till det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Partistyrelsen skickar runt bildmaterial där Reinfeldt framställs som ett varulvsmonster. En SSU-ombudsman lägger ut fejkade valaffischer på nätet med Reinfeldt som pedofil.

Fler exempel lär vi nog få se framöver. Ty så agerar desperata herremän när marken gungar under deras fötter. Karl Staaff skulle känt igen sig.

(Borås Tidning 2006-03-01)