Det subtila som vapen

Publicerad den av
Svara

Slagkraftig samhällskritik behöver varken vara skrikig eller agitatorisk. Det kan bli betydligt giftigare om tonläget skruvas ned.

Ett intressant exempel är Måns Månssons dokumentär H:r Landshövding, som nyligen haft biopremiär. Månsson har under ett halvår följt Anders Björcks arbete som statens högste representant i Uppsala län.

Med ett stillsamt, närmast meditativt bildspråk skildras Björck när han klipper blågula band, sår en åker under Linnéjubileet, tar emot det japanska kejsarparet, etc. Den ena hopplöst uppstyltade ceremonin avlöser den andra.

Anslaget påminner om Tom Alandhs dokumentärfilm Kungen och jag (2004). På sitt återhållna, lugna sätt satte Alandh fokus på Carl XVI Gustafs minst lika själlösa jobb som monark.

Majestätet åker på ett tragikomiskt stelt statsbesök till Slovakien, delar ut militära fälttecken i Kristinehamn, gratulerar en 100-årig pensionär i Tyresö… Som betraktare grips man till slut av passionerat medlidande med denne stackars människa, vars tillvaro tycks bestå av en orgie i livslång, förgylld tristess. Att skyndsamt byta statsskick till republik framstår främst som en humanistisk välgärning.

Varför finner vi det nödvändigt med alla dessa i grunden tomma, tråkiga och substanslösa rituler som landshövdingar och monarker är menade att utföra? Behöver vi ämbeten som egentligen bara är en form av samhällelig teater?

Månsson och Alandh tvingar fram frågeställningar som är omöjliga att inte reflektera över. Och detta just genom att avstå från hårda puckar och skjutjärnspropaganda. Publiken sänker garden och blir på så vis mera mottagliga för filmernas budskap.

Det subtila är kanske revolutionens bästa vapen…

(Borås Tidning 2008-12-11)

Liberia behöver hjälp

Publicerad den av
Svara

Låt stackarna återvända!

Tanken var lika godhjärtad som naiv, sprungen ur den unga amerikanska republikens ständigt värkande skamkänslor för det ogudaktiga slaveriet.

Otaliga svarta hade under årens lopp rövats bort från Afrika, skeppats över Atlanten under vidriga förhållanden, och sedan hållits fångna som tvångsarbetskraft på plantagerna i den amerikanska södern. Vid 1800-talets början fanns omkring två miljoner färgade i USA. 200 000 var fria.

För dessa människor ömmade det filantropiska sällskapet The American Colonization Society (ACS), bildat 1816 i syfte att handgripligen vrida historien rätt igen. En av de mest hängivna medlemmarna var James Madison, amerikansk grundlagsfader och USA:s fjärde president.

ACS:s utopiska vision liknade idén bakom det moderna Israel – att på ursprunglig mark återskapa ett tryggt nationalhem för ett fördrivet och plågat folk.

Den amerikanska kongressen gav snart sitt bifall. Med detta mäktiga stöd i ryggen kunde ACS 1822 roffa åt sig en bit av Kryddkusten i Västafrika, där frigivna slavar erbjöds att slå sig ned. Detta tänkta förlovade land åt den svarta diasporan kallades symboliskt nog Liberia.

Men endast några få tusen lockades dit. Trots slaveri och rasdiskriminering betraktade sig USA:s svarta som naturaliserade amerikaner och ville så förbli. Och den lilla skara som ändå bröt upp, tog Amerika med sig. 

När Liberias huvudstad grundlades hette USA:s president James Monroe, även han en varm supporter av ACS. Till Monroes ära döptes nybyggarmetropolen till Monrovia. Arkitektoniskt kunde den lika gärna varit en stad i South Carolina eller Virginia. 

Valutan kallades dollar. Flaggan var snarlik stjärnbaneret. Landskap döptes efter USA:s delstater. 

Liberia förklarades självständigt 1847 med en författning kopierad från den amerikanska konstitutionen – fast de vackert snidade paragraferna var döda bokstäver blott. I praktiken blev landet ytterligare ett av de många ruttna, korrumperade kolonialprojekt som drabbat Afrika.

Det enda som egentligen skilde Liberia från senare ökända rasistregimer som boernationalisternas Sydafrika eller Ian Smiths Rhodesia, var att också hudfärgen på den förtryckande minoriteten var svart.

De frigivna slavarna, americo-liberianerna, tog nämligen även med sig den despotiska plantageägarmentaliteten från den amerikanska södern. Nu fick de själva chansen att spela rollen som herremän och kräva underkastelse av andra. Vilket Liberias ursprungsbefolkning, mande- och krufolken, bittert fick erfara.

Americo-liberianerna och deras ättlingar bildade en parasitär politisk och ekonomisk elit, som levde högt på exploateringen av de fantastiska rikedomar som Liberia välsignats med: koppar, guld, diamanter, gummi, tenn, zink, bly och mycket annat. Endast smulor kom majoritetsbefolkningen till godo.

På 60-talet började ett svenskt-amerikanskt bolag, Lamco, med koncession från den liberiska staten att bryta järnmalm i landet. Den storskaliga gruvdriften krävde omfattande infrastruktur som hamnar, järnvägar och kraftverk. Även sjukhus, skolor och helt nya samhällen växte upp i spåren av Lamcos verksamhet, där många svenskar var engagerade.

Utvecklingen föreföll lovande. Liberias långvarige president William Tubman solade sig i glansen. Extra lyster fick hans anseende vid ett statsbesök i Sverige 1962, då Gustav VI Adolf förärade honom Serafimerorden. Att Tubman bakom den upplysta fasaden stod för tyranni och personkult var det få som orkade, eller ville, bry sig om. 

Desto livligare kritik fick däremot Lamco utstå, som av den svenska 68-vänstern anklagades för imperalistisk utsugning. Det är förvisso ingen tvekan om att Liberias naturtillgångar kunde lagt grunden till ett brett nationellt välstånd. Men så ofta i Afrika förskingrades dessa utsikter av det egna landets kleptokratiska härskarklass.

Den inhemska avskyn mot americo-liberianernas maktmonopol och vanstyre kunde förstås inte hållas tillbaka hur länge som helst. Liberia var en tryckkokare som slutligen exploderade i revolt. 

Tubmans efterträdare William Tolbert fick en aprilmorgon 1980 buken uppsprättad. Sergeant Samuel Doe från krufolket höll i den blodiga kniven och statskuppen hälsades med jubel. Doe lovade befrielse.

Istället blev det förnyat tyranni, förvärrat elände, fler uppror.

Inbördeskrigets grymma mörker sänkte sig över Monrovia, där snart ännu en till president maskerad banditledare – Charles Taylor – gjorde sitt bästa för att plundra sönder landet med sin armé av fattiga desperados och barnsoldater.

Under 90-talet blev Liberia sinnebilden av en förlorad stat, misshandlad bortom all hjälp av samvetslösa krigsherrar. Runt 200 000 liberianer miste sina liv, samtidigt som ett lämmeltåg av flyktingar sökte fristad i grannländerna.

Men miraklernas tid är inte förbi. Omvärlden lyckades 2003 pressa fram ett fredsavtal och skickade Charles Taylor i exil till Nigeria. Sedermera utlämnades han till internationella domstolen i Haag, där Taylor åtalades för brott mot mänskligheten i en rättsprocess som fortfarande pågår.

För att trygga situationen efter att striderna upphört sände FN in en fredsbevarande trupp på 15 000 man (UNMIL) och betydelsen av denna insats kan knappast överskattas. De blå baskrarna garanterade ordning och stabilitet för Liberias utsatta befolkning, vilket gjorde att fria val kunde hållas i slutet av 2005.

Resultatet blev en seger för den Harvadutbildade ekonomen Ellen Johnson-Sirleaf och hon blev därmed Afrikas första demokratiskt utsedda kvinnliga president någonsin.

Förväntningarna på henne är enorma och mycket positivt har också skett. I Monrovia finns åter tillgång på el och vatten. Sjukhus och skolor byggs upp på nytt. Det förstörda vägnätet börjar långsamt restaureras. Den epidemiska korruptionen visar tecken på att avmattas. Och människor som tidigare varit på flykt har kunnat återvända hem.

Den omedelbara krisen må vara över. Dock saknas sannerligen inte problem. 80 procent av Liberias dryga tre miljoner invånare tvingas leva under fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Åtskilliga kvinnor är traumatiserade av de sexuella övergrepp som sattes i system under inbördeskriget.

Två generationer liberianer har växt upp utan någon som helst utbildning. En fjärdedel av alla barn som föds, dör innan de hunnit fylla fem år. I övrigt är befolkningens medellivslängd bara strax över 40 år.

Men då Liberia inte längre anses befinna sig i en nödsituation har många hjälporganisationer packat ihop och dragit vidare. FN har signalerat att man vill minska sina åtaganden, även om UNMIL nyligen fick sitt mandat förlängt till den 30 september 2009. 

Frågan är vad som händer sedan.

Framstegen som hittills gjorts innebär ju inte att framtiden är given. Ellen Johnson-Sirleaf har med all rätt uttryckt missnöje över att Liberia paradoxalt nog straffas när landet börjat utvecklas igen. Utan aktivt bistånd och långsiktigt engagemang utifrån sätts hela processen på spel. Sociala spänningar ruvar samhällsytan, gamla oroshärdar kan ånyo blossa upp.

Idag skymtar ett Liberia som äntligen är på väg att göra skäl för sitt namn – frihetens land. En liten stat visserligen, men med potential att bli ett betydande exempel för ett Afrika och övriga världen på hur till synes hopplösa konflikter kan biläggas.

Har vi råd att låta en sådan möjlighet gå oss ur händerna?

(Frisinnad Tidskrift nr 6/2008)

De omöjliga uppföljarna

Publicerad den av
Svara

Efter nästan 30 år är det dags för den gravt dysfunktionella familjen Backlund att ge sig ut på semestervägarna igen. Den 5 december har uppföljaren till humorklassikern Vi hade iallafall tur med vädret (1980) biopremiär.

Och vem vet? Den kanske blir kul. Värre kalkon än lågvattenmärket Göta Kanal 2 häromåret lär det i vilket fall knappast bli.

Uppföljare av det här slaget känns förstås som tämligen lättköpta historier. Handen på hjärtat, när såg du senast en sequel som var i klass med ettan? Tja, vi har naturligtvis Gudfadern 2, Terminator 2 och sen… ungefär ingenting.

Hur många gånger har man inte suttit där i biofåtöljen med besvikelsens iskalla popcorn i munnen?

Hög tid för förnyelse av genren!

Varför inte göra sequels av rullar som egentligen borde vara helt omöjliga att spinna vidare på? Själv skulle jag exempelvis gärna sett att James Cameron satte igång med Titanic 2.

Hopplöst projekt? Inte alls.

Storyn kunde ju vara i stil med följande:

En fanatisk Titanicfreak och multimiljardär bärgar vraket och skruvar ihop det till ett fungerande fartyg igen. Den andra jungfrufärden får TV-serien Love Boat att blekna i jämförelse. Men ingen har räknat med att det elaka isberget ånyo är på hugget. And this time it’s personal!

Rafflande, va?

Andra otippade uppföljare kunde vara filmer som Alla presidentens män 2  – Watergateäventyret fortsätter, Dr Strangelove – återkomsten, Der Untergang – nu mer än någonsin.

Försök tänka ut storylines till dessa, om ni kan.

Vinnaren får fikon.

(Borås Tidning 2008-11-21)

När Sverige var ungt och modernt

Publicerad den av
Svara

Medan övriga Europa försökte resa sig ur andra världskrigets ruiner gick det förskonade Sverige på högvarv. Ekonomin blomstrade. Jobb fanns hur mycket som helst. Folkhemmet började byggas på allvar. Sverige tog silver i fotbolls-VM. Ingo knockade Floyd. Filmstjärnorna hette Marilyn Monroe och James Dean.

Och så fick vi vår första verkliga ungdomsgeneration, som diggade en ny sorts musik från USA – rock &roll.

Vandringsutställningen 50-talsliv, som nu visas på Rydals museum, vill ge en bild av hur det var att växa upp under detta omvälvande decennium. Främst är det dagens tonåringar som är målgruppen.

– Men det är också många vuxna som gärna ser tillbaka på den här tiden. Det var viktiga år i Sverige. Det rådde en positiv syn på framtiden, även om det också fanns en oro över kalla kriget och kärnvapnen. Ändå tycks optimismen ha dominerat, säger Ida Lagnander som är pedagog på regionens utställningsproducent Västarvet.

Hon har noterat att 50-talet blivit trendigt igen. H&M säljer femtiotalsinspirerade kläder, hippa designerns lånar gärna av decenniets mönster och linjer, Elvis och Johnny Cash har åter blivit heta namn.

Varför är 50-talet så populärt?

– Ungdomar som jag har talat med tycker att 50-talet verkade så lugnt och tryggt. Tillvaron var enklare och mer gripbar. Uppfattningen är även att föräldrarna var närmare sina barn.

Det finns en tydlig tendens av att forna familjeideal gått en renässans till mötes, menar Ida Lagnander:

– Äktenskapen ökar igen, fler gifter sig. Man tänker efter innan man skaffar familj och vill verkligen att det ska hålla. Många har varit med om skilsmässor och då känns idén om kärnfamiljen ganska tilltalande. Men på 50-talet såg nog ganska många unga kärnfamiljen nästan som ett fängelse.

Men Elvis och Cash? Hur kommer det sig att dessa gamlingar fortfarande vinner anhängare i skolorna?

– Många unga tycker dagens musikscen är jobbig att ta till sig. Det är för mycket annat störande omkring artisterna idag. 50-talsmusiken är också grunden för all populärmusik som kom sedan.

Det stora intresset för 50-talet har gjort att Ida Lagnander vill bredda förståelsen för vad som skedde med Sverige under denna epok.

– Dagens ungdomar har kanske inte sammanhangen klart för sig. Mycket som vi numera tar för självklart kom ju faktiskt då. Som enhetsskolan, bättre bostäder med toalett inomhus, utökad semester.

Efter krigsårens avskärmning var Sverige öppet för förändring, ivrigt att ta till sig allt som var nytt. Radion och TV:n förmedlade ett informationsflöde som dittills saknade motstycke.

Det ekonomiska välståndet finansierade ett batteri av socialpolitiska reformer som gjorde vardagslivet drägligare. På kort tid blev vi ett av världens modernaste länder.

– Det fanns en anda av ständiga förbättringar. Den känslan har vi nog tappat lite idag. Å andra sidan fanns det exempelvis inte mycket tankar kring miljön på 50-talet. Alla skulle ha en bra och billig bil, men man tänkte inte på vad bensinen orsakade.

(Borås Tidning 2008-11-13)

Två konstnärer, ett sound

Publicerad den av
Svara

Lätta, mjuka skulpturer i keramik. Textilier med täta, abstrakta broderier. Ett sofistikerat möte mellan två material, två konstnärer. Eva Hild och Malena Karlsson har en utställning gemensam på Galleri Jeanette Ölund.

Deras verk är som olika instrument med klanger som harmonierar sällsamt väl med varandra. Objekten tycks skräddarsydda för att uppnå detta kommunikativa sound. Men, nix!

– Vi har inte pratat ihop oss innan. Men vi har ställt ut tidigare tillsammans på Flaménska galleriet för några år sedan. Då hade vi redan en misstanke om att vi kompletterade varandra bra. Sedan dess har vi talat om att det skulle vara roligt med ett nytt samarbete, säger Malena Karlsson.

Varför går era verk så bra ihop?

– Dels har vi båda rötter i hantverket, i ett material som vi utgår från. Sedan arbetar vi bägge med långsamma processer för att gestalta en intuitiv känsla av världen.

Malena Karlssons textilier består av digitala tryck och broderier med närmast tredimensionella effekter.

Hon beskriver motiven som amöba-aktiga, vilka inte omedelbart går att associera till något bestämt.

– Temat utgår från människans förmåga att varsebli världen. Vad är egentligen sant av det vi ser? Som betraktare får man ta in mina verk ett tag. Det finns inga enkla lösningar, säger Malena Karlsson.

Eva Hild, som numera även nått internationell uppmärksamhet med sina särpräglade skulpturer, har en något annorlunda infallsvinkel:

– Jag utgår kanske inte lika mycket från perception. Det handlar mycket om att gestalta kroppar som har ett djup. I mitt fall är det luftens volym. Skulpturerna är ett skal som omsluter luft, som ett negativt avtryck.

Skulle man inte också kunna säga att det är en gestaltning av organisk harmoni? Det är i alla fall mitt eget intryck…

– Javisst, det skulle jag aldrig själv kommit på (skratt). Mina skulpturer utgår kanske inte från en harmonisk känsla, snarare tvärtom. Det är komplexiteten och det kaotiska i livet som jag omvandlar. Men när det är färdigt känner jag också lugn och harmoni.

Det låter som en slags terapi.

– Ja, definitivt. Men det har säkert inte hjälpt, haha!

Du har uppnått stora framgångar med din konst. Hur har det påverkat dig?

– Det är förstås fantastiskt roligt. Men jag kan samtidigt känna att jag behöver skapa utrymme för lugn och ro, så att man inte hamnar i ett ekorrhjul på grund av efterfrågan. Kommande året är det mindre inbokningar. Jag måste få tid att prova andra saker, säger Eva Hild.

Framöver planerar hon att ge sig i kast med skulpturer i material som svart lera och metall.

Hur ser ni båda på konstens mening?

– För mig är det en personlig utmaning i mitt liv. Jag får väl tro att andra är som mig. Om det inte fanns något som provocerar, väcker reflektioner och funderingar skulle jag annars bara stannat i soffan, säger Malena Karlsson.

– Jag kan känna att konsten är ett sökande, att leva efter nya perspektiv. Människan har en sida – och det gäller oavsett om man håller på med det själv – som tycker om att skapa något nytt. Konsten är en del i detta, menar Eva Hild.

(Borås Tidning 2008-11-08)

En rekonstruerad känslovärld

Publicerad den av
Svara

Bok: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom den lilla staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem vidare västerut, mot Frankrike och fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat.

Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer det sammanbitna regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok:

Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta.

På återseende! Vi skall ses här hemma igen!

Var inte rädda! Vi är snart tillbaka!

Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det förstås inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla länge än på Europas ständigt lika överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv handfast konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till hösten 1918 växer sig kyrkogårdarna utanför Schneidemühl bara större och större.

Idag klockan 11 är det precis 90 år sedan vapnen äntligen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess namn – Verdun, Gallipoli, Somme, Ypres – klingar numera avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser vilka tycks tillhöra ett för länge sedan gånget tidevarv.

I vårt kollektiva medvetande har första världskriget reducerats till en bleknad episod som föregick det andra och ännu väldigare krig som följde tjugo år senare. ”En glömd hävstång”, enligt den amerikanske historikern William Manchester. Ty konflikten 1914-18 blev inte bara mänsklighetens dittills blodigaste. Ur krutröken föddes också, på gott och ont, den moderna epok som är vår egen.

Detta har förmodligen bidragit till att första världskriget idag verkar mer fjärran än vad det relativt korta avståndet i torra decenniesiffror ger sken av. Människorna i 1900-talets gryning bebodde ju på sätt och vis ett annat universum.

Men historikern och akademiledamoten Peter Englund har nu utkommit med ett verk som har ambitionen att rekonstruera första världskrigets känslovärld. Skildringen, författad på utsökt prosa, baseras på brev, dagböcker och memoarer.

Vi får följa krigsårens vardagsdramatik ur ögonen på nitton obemärkta personer av båda kön och skilda nationaliteter.

En av dem är ovan nämnda Elfriede Kuhr vid den allt gråare tyska hemmafronten med dess hopplösa surrogatvaror och enformiga kålrotsdiet. En annan är Pál Kelemen, ungersk kavallerist på fälttåg mot tsarens ryska invasionsstyrkor i Galizien, där trupperna jagar varandra fram och tillbaka innan den första krigsvinterns isande snöoväder gör det blodiga helvetet än värre.

Vanligtvis brukar den leriga skyttegravsdöden i norra Frankrike stå i fokus när första världskriget avhandlas. Peter Englund låter dock även mindre omskrivna frontavsnitt som Östeuropa, Afrika, Mesopotamien och Balkan ta ordentligt utrymme.

Vecka för vecka görs nedslag i deltagarnas olika öden och erfarenheter, som formar sig till en högst fascinerande och mycket levande mosaik av det som britterna kallat ”The Great War”. Det är nästan som man själv rent fysiskt får kliva rakt in i skeendet.

Till bokens förtjänster hör att den åskådliggör hur historien ingalunda är given, eller ens särskilt begriplig för aktörerna som står mitt i det dagsaktuella förloppet. Vad som tvärtom är slående är förvirringen, bristen på information och överblick, ovissheten om vart utvecklingen egentligen är på väg.

Den ångestfyllda situationen att vara utelämnad åt makternas spel skildras i några citerade rader från maj 1916 av den italienske bergsjägaren Paolo Monelli:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som förblindar när den slår ned med ett vinande ljud (—), utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare, och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.

Vi får även möta dem som finner en märklig sorts tillfredsställelse i att gå krigsgudarnas ärenden. Från samma månad 1916 återges den tyske örlogsmatrosen Richard Stumpfs upplevelse av Skagerackslaget:

Om jag sade att jag var rädd skulle jag ljuga. Nej, det var en obeskrivlig blandning av fröjd, skräck, nyfikenhet och… stridsglädje.

Det finns ett antal klassiska litterära verk som bär vittnesbörd om hur första världskriget tedde sig på individuell nivå. Robert Graves Farväl till alltihop, Ernst Jüngers I stålstormen och Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet är bland de mest berömda. Peter Englund lyckas förbluffande väl att förmedla en upplevelse som inte står detta kanoniserade sällskap långt efter.

Det är helt enkelt storslagen och intensivt berörande läsning.

(Borås Tidning 2008-11-11)

Tack för allt, käre Labbe

Publicerad den av
Svara

Det var visst nått presidentval i USA, men den nyheten känns naturligtvis banal i jämförelse med beskedet som nådde oss i tisdags. Lennart ”Labbe” Bergelin är borta, 83 år ung.

Nu får han spela dubbel med Sven Davidson i Sankte Pärs mastersturnering på moln i fortsättningen. Hoppas att Labbe fixar det nya underlaget, men det är nog inga problem.

Denne tunge forehand från Alingsås kunde ju konsten att anpassa sig. Davis Cup-matchen på gräs mot Australien 1950 är legendarisk. Bergelin mötte världsettan Frank Sedgman i en rafflande holmgång då det plötsligt började spöregna. Sedgman var till skillnad mot Bergelin rustad för halkan, bytte raskt om till spikskor och såg ut att gå mot en promenadseger. Vad göra? Tja, när det hotande nederlaget grinade Labbe i ögonen kastade han helt sonika sina egna skodon – och vann. Barfota! Svenska Dagbladets bragdmedalj kom som ett brev på posten.

Lennart Bergelins betydelse för svensk tennis kan knappast överskattas. Som ledare lotsade han fram Sverige till vår första mästartitel i Davis Cup 1975. Och frågan är om Björn Borgs sagolika karriär varit lika sagolik utan Labbes totala satsning som personlig tränare och extrapappa.

Inte minst var Bergelin en suverän innovatör på det språkliga området. Flera av hans kärnfulla svengelska uttryck har med all rätt blivit odödliga klassiker. Som exempelvis:

– Do you have what we in Sweden call skiftnyckel?

– He lost because of the other guy’s stopballs.

– The bottom is nådd.

Eller min egen favorit, den fantastiska tolkningen av ”Det är det som susen gör” – That is that, that that is doing.

Serva i frid, Labbe!

(Borås Tidning 2008-11-05)

Remake på Hemingway, någon?

Publicerad den av
Svara

Dom kommer från rymden, ser ut som du och jag, predikar vänskap och fred  men under skinnet döljer sig gröna fascistödlor med milt sagt sinistra avsikter.

Känns storyn igen?

Det är nu dryga 20 år sedan TV-serien V invaderade våra vardagsrum och snart är det åter dags. En upphottad version av denna populärkulturella klassiker lär nämligen vara på gång i USA.

Är det månne ett uttryck för att också TV-världen fallit för filmbranschens dubiösa böjelse för remakes av forna succérullar?

Lyckas bolaget ABC med tricket att recycla V riskerar vi nog att råka ut för fler försök till återvinning i televisionens bandarkiv. Vem vet, kanske Dallas, Falcon Crest och Konjak gör comeback i nysvetsade 2000-talstappningar.

Jättekul.

Mitt intryck är att remakes sällan har något egentligt befogande, utöver att manifestera idémässig fattigdom. Syftet bakom är dock inte svårt att förstå.

Det som en gång varit en hit, kan säkert bli det igen och därmed öppnas en genväg till popularitet och snabba pengar. Chansningen är liksom inte lika stor som att satsa på något eget och nytt.

Sannolikt är det enbart en tidsfråga innan remake-trenden även når litteraturen. Kan man koka om filmer och TV-serier borde inte steget vara långt till att servera fräschare varianter av gamla kioskvältarromaner. Det framgångsrika receptet finns ju redan där.

Återstår bara att göra det hela lite aptitligare för den moderna publiken.

Tag exempelvis Dostojevskijs Brott och straff från 1866 som utspelar sig i Tsarrysslands S:t Petersburg.

Konstig epok, konstigt land. Dessutom är boken på tok för lång. Korta ned sidantalet rejält och förlägg handlingen till Bush-erans New York istället. En garanterad bestseller.

Eller tag F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby från 1925 och låt den utspelas bland bratsen kring dagens Stureplan.

Själv funderar jag på att ikläda mig Papa Hemingways roll i En fest för livet och ersätta hans konstnärsmiljöer i Paris med vårt eget kära Borås. Det vore väl en remake som hette duga?

(Borås Tidning 2008-10-30)

Ranelids ständiga färd med ljuset

Publicerad den av
Svara

Författaren Björn Ranelid kan med fog göra anspråk på titeln som svensk mästare i metaforer. Men börjar han inte bli väl ensidig i urvalet av dem?

Kolla axplocket nedan.

”De stiger upp från döden och förflyttar sig med ljusets hastighet över jorden.”
– Björn Ranelid om Don Quijote, Hamlet och Harry Potter i Expressen, 28 oktober 2008.

”En god far kan resa till världens ände och samtidigt hålla barnet i handen och flytta sina omsorger med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid talar ut om papparollen i tidskriften Tara, oktober 2008.

”Glöm inte att ordet rör sig med ljusets hastighet när du skriver och skickar meddelanden i cyberrymden.”
– Björn Ranelid svarar på läsarfrågor i Sydsvenskan, 19 augusti 2008.

”Bokstäverna ligger som svarta lamm på vita ängar och de rör sig med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden.”
–Björn Ranelid gör TV-reklam för Carlshamns Mejeri, maj 2008.

”Barn kan ligga blickstilla och färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.”
– Björn Ranelid i serien Möt mitt Malmö, Malmö stads hemsida 2007.

”Gamla och unga trycker på tangenterna och sänder och tar emot information med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid om den digitala revolutionen i sin bok Öppet brev till George W Bush, 2007.

”Det uppstår från döden och det är viktlöst och färdas med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid reflekterar över ord och hantverk i Dagens Arbete, oktober 2006.

”Ordet uppstår från döden och färdas med ljusets hastighet.”
– Björn Ranelid hyllar Carl Fredrik Reuterswärd i programbladet för Pumphusets konsthall, Landskrona, daterat 17 augusti 2006.

”Människans själ färdas med ljusets hastighet och den är mäktigare än alla presidenter, konungar och påvar.”
– Björn Ranelid krönikerar om relationen mellan man och kvinna i Dagens Arbete, maj 2005.

”Nu sprids den med ljusets hastighet i rymden och korsar de största haven.”
– Björn Ranelid om litteraturens kraft i förordet till biståndsmyndigheten Sidas broschyr Heta böcker från varma länder, 2003

”Människan kan färdas till rymden och sprida ordet med ljusets hastighet till alla och envar op jorden, men hon hittar inte till sin egen själ.”
– Björn Ranelid skriver en jul och nyårsbetraktelse i Pockettidningen R, nr 5/2002.

(Borås Tidning 2008-10-28)

Tacka Patton för det, alltså

Publicerad den av
Svara

I vilken grad filmvåldet påverkar samhället är en omdiskuterad fråga. Men den som tror att dess brutaliserande effekt är ringa, bör begrunda följande historia.

USA:s gamle president Richard Nixon var en tvättäkta filmfreak. Under sin tid i Vita huset – där det finns en privat biosalong – såg han över 500 rullar. Den odiskutabla favoriten var krigsfilmen Patton med George C Scott i huvudrollen som den stentuffa amerikanska generalen.

Vid den här tiden (1970) pågick Vietnamkriget fortfarande. Pentagon upptäckte att fienden Nordvietnam hade militärbaser i det formellt neutrala grannlandet Kambodja. Dock. Att slå ut dessa baser var kontroversiellt. Det skulle ju ses som att Nixon utvidgade kriget i Indokina istället för att avsluta det, vilket han lovat när han blev vald två år tidigare.

Vad göra? Nixon våndades. Sen kollade han på Patton, som nyss haft premiär. George C Scott var i filmen närmast en karikatyr på den uniformsklädda, våldsromantiska machomannen. Men Nixon älskade det. Han såg filmen gång på gång och kände sig inspirerad.

Sen fattade presidenten beslutet – Pentagon fick till och med klartecken för en större bomboffensiv mot Kambodja än vad som ursprungligen var tänkt.

Reaktionen från den amerikanska folkopinionen blev massivt kritisk. Nixon stålsatte sig i biomörkret med ännu fler visningar av Patton.

För Kambodjas del slutade allt i total tragedi. Vissa historiker menar att Nixons bombningar bäddade för Pol Pots maktövertagande 1975 och med det ett av 1900-talets grymmaste folkmord. Tacka Patton för det, alltså.

Undra vilken film Bush såg innan han invaderade Irak?

(Borås Tidning 2008-10-28)