Nästa vecka har Folkpartiet landsmöte i Växjö. Inför denna sammankomst har man utlyst ett samråd bland distrikten för att uppdatera och komplettera partiets kulturpolitiska program. Bland annat finns förslag om att införa en ”kulturkanon” efter dansk förebild. Sedan tidigare har Folkpartiet också tagit beslut om att införa en svensk litteraturkanon.
Att främja läsningen av längre texter av reflekterande karaktär är särskilt betydelsefullt idag med internets utbredning. Datorskärmarna ger bevisligen sämre läsförståelse än vad som är fallet på tryckt papper, och fragmentiseringen i informationsflödet medför även nedsatt koncentrationsförmåga.
Att vissa skolor – som friskolan Galären i Karlskrona – kastar ut läroböckerna till förmån för datorer är enbart dumt. Nu mer än någonsin bör istället skolan hålla fast vid boken.
Dock är tanken på en s.k. litteraturkanon en dålig idé. Att staten skulle adla vissa litterära verk som Stora Nödvändiga Klassiker är inte bara uttryck för motbjudande kulturkonserverande dirigism, utan också sannolikt direkt kontraproduktivt. Det vore som att dra gadden ur författare som Strindberg eller Söderberg.
Vladimir Majakovskijs öde förskräcker. Efter sitt tragiska självmord 1930 blev denne briljante och nyskapande ryske poet utsedd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg döptes efter honom, statens kulturpolitiker hyllande honom i alla möjliga sammanhang, i skolorna måste varenda elev tugga sig igenom Majakovskijs dikter.
Följden? Idag är Majakovskij så död man kan bli hemmavid, ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utomlands han har sin publik numera, bland dem som sluppit utsättas för kanoniseringen!
Litteraturen får alltså inte bli behandlad som vore den någon slags kulturell kostcirkel, sanktionerad av Socialstyrelsen. Tvärtom måste levande litteratur få vara lite farlig och outsideraktig.
Folkpartiet har tagit striden för att höja lärarnas status och kompetens. Då borde partiet också med varm hand kunna ge dessa förtroendet att förmedla ingångarna till litteraturens värld utan statliga pekpinnar. En litteraturkanon är dessutom överflödig, eftersom en sådan redan existerar – fast på ett informellt och amöbaaktigt plan. Som sådan gör den sig också bäst.
Samma sak gäller idén om en kulturkanon. Danmarks modell är ingenting att eftersträva. Den danska regeringens initiativ tillkom i en kontext av nationell självtillräcklighet och speglade de tendenser av främlingsrädsla som uppstått i samhället. Varför ska Folkpartiet fiska i dessa grumliga vatten?
Sverige har redan institutioner för att värna kulturarvet och behålla trådarna bakåt. Men vad tror man sig uppnå genom att i en statlig katalogaria förklara Carl Larsson som Den Store Målaren? Eller Öyvind Fahlström som Den Store Avantgardisten? Eller peka ut Glimmingehus i Skåne som En Väldigt Viktig Historisk Byggnad?
En sådan kulturkanon blir lätt bara en utmaning av löjet, och snarast en återgång till hur Carl David af Wirsén och Fredrik Böök brukade se på saken i 1900-talets början.
Då är det bättre att staten intresserar sig för det svenska kulturarvet på riktigt. Som att anslå medel till underhåll av just Glimmingehus, vilken i likhet med många andra kulturhistoriska byggnadsverk snart riskerar att bli ruiner. Det fysiska förfallet har på otaliga håll nått närmast alarmerande proportioner.
Folkpartiet har många goda idéer på kulturpolitikens område, men när det gäller ”kanonerna” hoppas jag att man tänker om.
En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:
Henry Kissingers klassiska fråga “Who do I call if I want to call Europe?” får sålunda äntligen ett svar. När Lissabonfördraget snart träder i kraft kan Kissinger helt enkelt slå numret till EU:s nya permanenta ordförande (eller president). 
Det som skulle göra Philippe Halsman verkligt odödlig var dock ett infall han fick 1955. Han började då porträttera berömdheter genom att låta dem hoppa framför kameran.
Den sanne Richard Nixon?
Christian Dahlgrens Blogg 