Lär av skräckexemplet Majakovskij

Nästa vecka har Folkpartiet landsmöte i Växjö. Inför denna sammankomst har man utlyst ett samråd bland distrikten för att uppdatera och komplettera partiets kulturpolitiska program. Bland annat finns förslag om att införa en ”kulturkanon” efter dansk förebild. Sedan tidigare har Folkpartiet också tagit beslut om att införa en svensk litteraturkanon. 

Att främja läsningen av längre texter av reflekterande karaktär är särskilt betydelsefullt idag med internets utbredning. Datorskärmarna ger bevisligen sämre läsförståelse än vad som är fallet på tryckt papper, och fragmentiseringen i informationsflödet medför även nedsatt koncentrationsförmåga.

Att vissa skolor – som friskolan Galären i Karlskrona – kastar ut läroböckerna till förmån för datorer är enbart dumt. Nu mer än någonsin bör istället skolan hålla fast vid boken.

Dock är tanken på en s.k. litteraturkanon en dålig idé. Att staten skulle adla vissa litterära verk som Stora Nödvändiga Klassiker är inte bara uttryck för motbjudande kulturkonserverande dirigism, utan också sannolikt direkt kontraproduktivt. Det vore som att dra gadden ur författare som Strindberg eller Söderberg. 

Majakovskij, ihjälkramad av staten

Vladimir Majakovskijs öde förskräcker. Efter sitt tragiska självmord 1930 blev denne briljante och nyskapande ryske poet utsedd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg döptes efter honom, statens kulturpolitiker hyllande honom i alla möjliga sammanhang, i skolorna måste varenda elev tugga sig igenom Majakovskijs dikter.

Följden? Idag är Majakovskij så död man kan bli hemmavid, ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utomlands han har sin publik numera, bland dem som sluppit utsättas för kanoniseringen!

Litteraturen får alltså inte bli behandlad som vore den någon slags kulturell kostcirkel, sanktionerad av Socialstyrelsen. Tvärtom måste levande litteratur få vara lite farlig och outsideraktig.

Folkpartiet har tagit striden för att höja lärarnas status och kompetens. Då borde partiet också med varm hand kunna ge dessa förtroendet att förmedla ingångarna till litteraturens värld utan statliga pekpinnar. En litteraturkanon är dessutom överflödig, eftersom en sådan redan existerar – fast på ett informellt och amöbaaktigt plan. Som sådan gör den sig också bäst. 

Samma sak gäller idén om en kulturkanon. Danmarks modell är ingenting att eftersträva. Den danska regeringens initiativ tillkom i en kontext av nationell självtillräcklighet och speglade de tendenser av främlingsrädsla som uppstått i samhället. Varför ska Folkpartiet fiska i dessa grumliga vatten?

Sverige har redan institutioner för att värna kulturarvet och behålla trådarna bakåt. Men vad tror man sig uppnå genom att i en statlig katalogaria förklara Carl Larsson som Den Store Målaren? Eller Öyvind Fahlström som Den Store Avantgardisten? Eller peka ut Glimmingehus i Skåne som En Väldigt Viktig Historisk Byggnad?

En sådan kulturkanon blir lätt bara en utmaning av löjet, och snarast en återgång till hur Carl David af Wirsén och Fredrik Böök brukade se på saken i 1900-talets början.

Då är det bättre att staten intresserar sig för det svenska kulturarvet på riktigt. Som att anslå medel till underhåll av just Glimmingehus, vilken i likhet med många andra kulturhistoriska byggnadsverk snart riskerar att bli ruiner. Det fysiska förfallet har på otaliga håll nått närmast alarmerande proportioner. 

Folkpartiet har många goda idéer på kulturpolitikens område, men när det gäller ”kanonerna” hoppas jag att man tänker om. 

Ska vi låta Ryssland dominera Östersjön?

Med gasledningen mutar Ryssland in Östersjön säkerhetspolitiskt

”Sverige framstår allt mer som ett underskottsområde i säkerhetshänseende. Den stabiliserande roll för regionen som ett någorlunda starkt försvar skapar finns inte.”

Johan Tunberger, tidigare analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, i SvD den 27/1 2009.

Förra veckans svenska regeringsbeslut om att lägga sig platt för Kreml och släppa fram den ryska gasledningen i Östersjön gör onekligen Tunbergers bistra konstaterande än mer aktuellt. 

Sverige måste rusta upp flottan

Korvetter behövs

När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var god. Det var den inte. Istället hade vårt land i optimistisk anda nedrustat försvaret efter det stora kriget 1914-1918, förvissad om att Nationernas Förbund skulle reda ut internationella konflikter i fortsättningen.

Uppvaknandet blev brutalt. Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. Satsningen blev klar 1946. Men då hade Hitlertyskland redan kapitulerat sedan ett år tillbaka…

Det är en myt att historien upprepar sig, ty varje händelseförlopp är unikt. Dock har historien en märklig förmåga att imitera sig själv. Därför är det med viss ruelse man måste konstatera att Sverige åter gjort ungefär samma säkerhetspolitiska misstag som från epoken mellan de bägge världskrigen.

Ty efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning drabbades den svenska försvarsplaneringen av en ny våg av lättsinnig fredsoptimism. Fokus sattes på militära insatser långt borta i avlägsna länder, som exempelvis nu sker i Afghanistan. Samtidigt reducerades förmågan att försvara våra egna, fysiska gränser dramatiskt. Kalla kriget var ju över, eller hur? 

De rosenröda illusionerna krossades som över en natt när Ryssland drog i krig mot Georgien förra året. Yrvaket fick det svenska försvarspolitiska etablissemanget handfasta belägg för att 1700-talsfilosofen Immauel Kants vision om den eviga fredens tid fortfarande inte stod för dörren. Tvärtom hade vi i vårt närområde en auktoritärt styrd, aggressiv militär stormakt med värderingar och intressen som väsentligt skiljde sig från våra egna. 

Vi måste se realiteterna i vitögat. Ryssland har på ett demonstrativt tydligt sätt visat att man inte drar sig för att använda våld, hot och utpressning mot grannar som ingick i dess forna Sovjetimperium. Framtida konflikter med till exempel småstaterna i Baltikum, eller med tidigare ryska vasaller i Östeuropa (som Ukraina), kan leda till en oförutsägbar händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser – även för Sveriges del. 

Gasledningen i Östersjön, som regeringen Reinfeldt tvingats acceptera, understryker Rysslands dominanta maktpolitiska ambitioner. I höst har vi fått bevittna en jättelik rysk militärmanöver, Zapad 2009, kring våra kuster. Ett av manöverns uttalade syften var att öva försvar av just gasledningar… 

Gustav Nilsson (M)En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:

”Risken finns för att det blir ökad rysk militär närvaro i vår närhet och då måste den svenska flottan stå väl rustad att kunna kontrollera kusten och våra gränser.”

Heder åt honom! Han duckar i alla fall inte för debatten. Dessvärre står vi försvarsmässigt med brallorna nere som följd av den militära hårdbantning som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar ansvarar för. 

”Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”.

Det skrev Fredrik Lindvall och Fredrik Westerlund, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, på debattsajten Newsmill den 19/9. Läget ter sig alltså väldigt dystert. 

Ska Sverige kunna stå upp för grundläggande värden som fred, frihet och demokrati i Östersjöregionen bör vi också ha medel att kunna försvara dem. Om jag tolkar Gustav Nilsson korrekt är han inte främmande för en upprustning av flottan. Jag delar den uppfattningen. 

I december 2007 fattade regeringen beslut om att bygga två nya ubåtar på Kockums varv. Inga kontrakt är ännu skrivna, dock. Det är bra. Ty snarare än ubåtar borde vi istället bygga fler militära korvetter, som i ytläge ordentligt och konkret kan markera svensk närvaro i Östersjön.

En god, faktisk beredskap är nödvändig för att hävda vårt lands integritet och stärka Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör. Men det brådskar. Låt oss aldrig stå lika handfallna som 1939 igen!

Sänk trycket!

Dina pengar - eller statens?

”Dessutom bör man ju alltid komma ihåg att en viktig anledning till att sänka skatten är att skatten då blir lägre.”

Redaktionen för Liberal Debatt (nr 5/09) påminner om ett tungt argument i kampen för ett friare Sverige. I ett land med världens näst högsta skattetryck kan det inte nog upprepas att skattesänkning faktiskt är ett mål i sig.

Reinfeldt vek ner sig för Ryssland

Beskedet var egentligen lika säkert som ett rekommenderat brev på posten. Precis som väntat föll Reinfeldt undan för Ryssland och godkände Nord Streams gasledning i Östersjön. 

Symptomatiskt nog var det miljöminister Andreas Carlgren (C) som skickades fram för att meddela beslutet inför pressen på Rosenbad. Regeringen har nämligen valt att behandla ärendet som uteslutande en miljöfråga.

Carlgren försökte låta som en hårding och talade om  ”23 månader av tuff miljögranskning”. Vem nu han och Fredrik Reinfeldt trodde sig kunna föra bakom ljuset med den charaden…

Impotent statsminister

I själva verket är miljöaspekterna naturligtvis bisaker i sammanhanget. Men används för att maskera Sveriges impotens på det område som saken i grunden handlar om: säkerhetspolitik och stormaktsstrategi. 

Nord Streams planerade gasledning från Viborg till Greifswald är ett tyskt-ryskt projekt. Tyskland är i skriande behov av energi, liksom övriga Europa. Ryssland i sin tur ser möjligheten att genom gasledningen muta in Östersjön (en månghundraårig strävan) och samtidigt knyta upp ett av EU:s kärnländer i ett beroendeförhållande till Kreml.

Mot kombinationen Ryssland-Tyskland hade lilla Sverige aldrig en chans. Ett nej till gasledningen fanns inte i korten. Särskilt som Sverige idag även är EU:s ordförandeland och måste sitta still i båten för att inte riskera att få ledarskapsförmågan undergrävd. Reinfeldt  hade helt enkelt inte råd att ta den striden. 

Alltihop belyser småstatens utsatthet när de stora grabbarna klampar fram på arenan. Ryssland, som uttryckligen betraktar gasledningen och sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken, är på väg att lägga en dominerande skugga över Europas norra flank. Därutöver kan Kreml tänkas använda gasvapnet för att spela ut EU-länderna mot varandra och splittra unionen. 

Sverige var illa förberett och tvingades huka denna gång. Så är vi dock inte dömda att göra även framöver. Men vi måste då acceptera de kalla realiteterna och handla därefter.

Bland annat behöver vi stärka vår militära försvarsförmåga i hela Östersjöregionen. Det är nödvändigt för att trovärdigt kunna hävda respekten för Sveriges integritet och beslutsamhet. Oss bråkar man inte med! Därutöver behöver vi – som alla utsatta mindre länder – starka och pålitliga allierade, som kan backa upp oss i krissituationer. 

Frågan är emellertid om Reinfeldts alliansregering är byxad att ta upp en sådan besk diskussion med väljarna. Jag tvivlar, tyvärr.

Nu kan Kissinger lyfta luren

Tisdagen 3 november blev en historisk dag. Tjeckiens författningsdomstol meddelade att man inget hade att invända mot Lissabonfördraget. Därmed tvingades landets EU-kritiskt trilskande president Vaclav Klaus slutligen att sätta sin namnteckning på sista raden. 

Hej Europa! Henry Kissingers klassiska fråga “Who do I call if I want to call Europe?” får sålunda äntligen ett svar. När Lissabonfördraget snart träder i kraft kan Kissinger helt enkelt slå numret till EU:s nya permanenta ordförande (eller president). 

Det är förstås utmärkt att EU ges möjligheten att tala med en röst. I takt med att unionen utvidgats och samarbetet fördjupats, har nödvändigheten av en effektivare beslutsordning blivit allt mer pockande. Men samtidigt måste makten förankras tydligare. 

EU:s ledare samlas inom kort bakom dörrarna till rökfyllda rum för att kohandla sig fram till vem som ska utses till Mr Europe. Det har spekulerats livligt om Tony Blair, men hans kandidatur till EU:s ordförandepost verkar inte lika het längre.

Istället snackas det kring ett mer lågprofilerat namn som Belgiens premiärminister Herman Van Rompuy. Jean-Claude Juncker från Luxemburg och Nederländernas Jan Peter Balkenende har också nämnts. Även Finlands förre statsminister Paavo Lipponen tycks vara sugen. 

Dock förefaller sånt här myglande ganska ovärdigt. Om unionen ska behålla sin vitalitet och styrka även i framtiden, bör EU:s demokratiska grundvalar förstärkas. Att välja ledamöter till Europaparlamentet är inte nog. Unionens medborgare borde dessutom äga rätten att välja mannen eller kvinnan som ska vara EU:s ordförande. Det är ett reformkrav som Europas liberaler har skäl att driva hårt. 

Visst borde EU nappa på alkolås

”När man har en sådan här position får man bara inte göra sådana här grejer. Det går inte att beskriva hur knäckt jag är.”

Det säger Rikard Palm, programledare för SVT:s Rapport, som nyligen åkte dit för rattfylla och nu får chavottera i kvällstidningarna. 

Den knäckte Palm borde måhända sända en tanke till en av sina föregångare i nyhetsstudion, Bengt Öste. Han var inte bara ett legendariskt nyhetsankare i Rapport och hängiven sportfiskare i det omåttligt populära TV-programmet Visst nappar det

Bengt Öste

Ända till sin bortgång för fem år sedan var Bengt Öste också ett känt ansikte i kampen mot rattfylleriet.

Hans engagemang grundades på egna, tragiska erfarenheter. 1983 blev Östes bägge döttrar och en systerson nedmejade av en berusad bilist. Ena dottern blev mycket allvarligt skadad.

Efter det bildade Bengt Öste föreningen Kram (Kampen mot rattfylleri angår mig).

Men trots Östes värdefulla insatser har de senaste årens ökande alkoholkonsumtion medfört att rattfylleriet förblivit ett stort samhällsproblem. 

Rikard Palm är sannerligen inte ensam om att ha varit påverkad bakom ratten. Enligt en rapport från Vägverket häromåret kör i genomsnitt 14 400 svenskar berusade i trafiken – varje dag. 

Problemets omfattning bekräftas av en rapport som SIKA, Statens institut för kommunikationsanalys, presenterade förra veckan. Där konstaterades att av de 247 förare som omkom i trafiken 2008, så var det 16 procent – lågt räknat – som hade alkohol i blodet. 

Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF, tog SIKA:s undersökning till intäkt att förnya sitt gamla krav om obligatoriska alkolås i bilarna.  

”Det är först då vi kommer att få verkligt och synbart trendbrott i statistiken”, förklarade Tom Bjerver, vd på MHF, till Ekot den 27/10. 

Den metoden var också Bengt Öste en varm anhängare av. Så här sa han i en intervju 1998:

”Ett sätt vore att införa alkolåsen i trafiklagstiftningen inom samtliga EU-länder och att utrustningen är monterad i bilarna redan när de rullar ut från fabriken.”

Idén är väl värd att överväga. Vågar vi hoppas på ett initiativ från regeringens sida? 

Bergman goes Maiden

Antag att man har ett välutvecklat intresse för hårdrock och film.  Och att man då i synnerhet – som jag – är en passionerad diggare av både Iron Maiden och Ingmar Bergman. En lite udda kombination kan tyckas. 

Men visst blir det en läcker grej att ha på sin T-shirt? 

Up the Ingmars!

(Trycket finns att beställa från cinefilevideo.com)

Richard Nixon tar ett skutt

TV-journalisten Stina Lundberg Dabrowski hade för ett antal år sedan en serie uppmärksammade intervjuprogram med diverse celebriteter från när och fjärran. Hennes återkommande gimmick var att alla intervjuoffer skulle göra ett hopp i luften.

Kul, eller hur? Men gimmicken var ingalunda Stina Lundberg Dabrowskis idé. Hon plagierade hela grejen från Philippe Halsman (1906-1979). Han föddes i Riga och blev sedermera modefotograf i Paris, där han bland annat arbetade för tidskriften Vouge.

Men när nazisterna invaderade Frankrike 1940 fann Halsman (som var jude) det säkrast att fly över Atlanten till USA. Där tog karriären fart ordentligt. Ingen annan fotograf kom exempelvis att plåta fler omslag till anrika Life Magazine än han.

JumpbookDet som skulle göra Philippe Halsman verkligt odödlig var dock ett infall han fick 1955. Han började då porträttera berömdheter genom att låta dem hoppa framför kameran.

I princip varenda en ställde villigt upp när Halsman frågade. Grace Kelly, Robert Oppenheimer, Brigitte Bardot, John Steinbeck, Albert Einstein, Pablo Picasso, Aldus Huxley… Tja, i stort sett rubbet av den tidens stora namn. 1959 samlade Halsman sina originella porträtt i Jumpbook, där han själv ses hoppa med Marilyn Monre på omslaget.

På skämtsamt allvar utvecklade Halsman även en egen teoribildning kring det mänskliga hoppandet, ”jumpology”. Vad denna innebar förklarade han med följande ord:

”I ett hopp upphäver personen i ett plötsligt energiutbrott tyngdlagen och kan inte samtidigt kontrollera sitt uttryck, ansikts- och kroppsmuskler. Masken faller. Det sanna jaget blir synligt.”

Kanske det. Begrunda bara det unika fotografi som Halsman tog av USA:s dåvarande vicepresident Richard Nixon. Denna lika fascinerande som motsägelsefulla politiker har mängder av levnadstecknare försökt bli klok på under årens lopp. Ingen har väl riktigt gått i land med uppgiften. Likt en komplex figur ur ett Shakespearedrama tycks Nixon ständigt gäcka oss.

Har då Halsman förmått fånga Richard Nixons sanna jag? Döm själva vad som psykologiskt går att utläsa från bilden nedan. Ser Nixon inte rent av lycklig ut…?

Richard Nixon             Den sanne Richard Nixon?

”Vi under skatter dignar ner”

”Båd´stat och lagar oss förtrycka 
vi under skatter dignar ner.”

Känns strofen igen? Från borgerligt håll brukar dessa rader ur Internationalen gärna citeras med illa dold förtjusning – inte utan skäl.

Att hålla varandras händer i luften och unisont sjunga denna eldande socialistiska kampsång hör ju till Socialdemokraternas käraste ritualer. Synbarligen utan att någon generas över textens maning till strid mot statens dignande skattebördor. 

Istället har vaktslåendet om högskattesamhället blivit en integrerad del av Socialdemokraternas självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer det offentliga kan plocka av medborgarnas pengar, ju mer solidariskt och rättvist blir det. 

”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel”, säger föga förvånande Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros (DN 1/11). 

Jobbskatteavdraget, som är den nuvarande borgerliga regeringens paradnummer, gillas inte heller. Förvisso har Socialdemokraterna motvilligt sagt sig acceptera de tre första stegen. Men enbart därför att man i dagsläget inte vill stöta sig opinionsmässigt med löntagarkollektivet. 

I tidskriften Arena erkänner partisekreteraren Ibrahim Baylan att partiet helst inte skulle gjort några lättnader för den arbetande delen av Sverige överhuvudtaget: 

”Hade vi under de tre senaste åren haft en fortsatt S-regering tror jag inte vi hade gjort särskilt stora förändringar av skatterna.”

Om Socialdemokraterna återkommer till Rosenbad efter nästa val, kan vi nog iskallt räkna med att Sverige ånyo blir ohotade världsmästare på hårtslående skatter. En comeback för förmögenhetsskatten är redan utlovad. Jobbskatteavdraget lär sedan ryka så fort Mona Sahlin känner sig tillräckligt varm i kläderna.

Hon kan alltid med darr på stämman hävda att det är en ”reform” för att återställa ”rättvisan”, inte minst för pensionärerna eftersom alla inkomster måste beskattas på samma sätt (det vill säga högt och progressivt). 

Ska vi sedan räkna in vad Socialdemokraternas planerade koalitionskamrater i Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill göra på skatteområdet, kan fogden se fram mot riktigt svettiga dagar. 

Den gamle Berlinmursnostalgikern Lars Ohly avser exempelvis använda både hammaren och skäran mot alla löntagare i sitt krav på ordentligt saftiga inkomstskatter. 

Miljöpartiet å sin sida kräver att skatter på sådant som elektricitet och drivmedel måste chockhöjas med 32 miljarder kronor till 2012. 

Nu kommer förstås även en eventuell rödgrön regering tvingas till vissa avvägningar och anpassningar i mer realpolitisk anda. Men en konstellation av tre ivriga skattehöjarpartier som trissar varandra till ständigt nya stordåd, gör det knappast enklare att få fart på Sverige. 

”Vi ska ha den vassaste jobbpolitiken”, förkunnade den arbetsmarknadspolitiske talesmannen Sven-Erik Österberg häromdagen på S-kongressen i Stockholm. Dessa ord förefaller dock närmast parodiska i ljuset av de förslag som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommit med. 

Förmögenhetsskatten kommer på beprövat vis att driva kapital utomlands – till men för sysselsättning och företagande. Höjda inkomstskatter gör det i sin tur mindre lönsamt att arbeta här hemma. Samtidigt bidrar ökade energiskatter till att hjulen snurrar än långsammare. Och allt detta i en lågkonjunktur som vi ännu inte sett slutet på… 

Snarare än Socialdemokraterna själva, är det vanliga strävsamt arbetande väljare som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: 

”Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.”