Riksdagskandidaten Jasenko Selimovic har tydligen korrigerat sin syn på Israel och Mellanösternkonflikten sedan han nyligen blev aktiv inom Folkpartiet.

I senaste numret av den liberala tidskriften NU (nr 49/2009) som utkom idag, skriver han bland annat följande i en debattartikel med rubriken Stå upp mot hatideologier: 

”I Israel-Palestina-fallet borde vi förespråka en sekulariserad tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Men för att den ska komma till stånd måste både terrorhandlingar från palestinsk sida, den israeliska bosättningspolitiken och barriärens/murens dragning genom palestinskt område upphöra. Och Israels grannar måste ovillkorligen erkänna Israels rätt att existera inom säkra gränser. Utan en demokratisering av de palestinska områdena kan man aldrig uppnå en säker och varaktig fred.

Israels vänner, dit jag räknar mig själv, måste oavbrutet kämpa för denna vision. Israel behöver varken oavbrutet kritiska eller okritiska vänner eftersom inget land i världen är hjälpt av ständig kritik på samma sätt som inget land räddas av förbehållslöst stöd. Många däremot av en rationell och sansad dialog.

Kritik mot Israels politik får aldrig tillåtas övergå i antisemitism lika lite som den avsky vi kan känna för fundamentalistisk terror får tas till intäkt för islamofobi. Liberaler ska stå upp mot hatideologier, oavsett vem hatet riktar sig emot.”

Utmärkt. Vi har fått ett klargörande i saken. Jag förutsätter att Jasenko Selimovic därmed också tar avstånd från sina tidigare ståndpunkter att den judiska staten bör upplösas, etc. Något sådant kan ju inte gärna en vän av Israel förespråka.

Inför det borgerliga segervalet 1976 spred Folkpartiet en broschyr med titeln Att inte svika Israel. Där stod bland annat: 

”Under den hets mot Israel som nu bedrivs på så många håll i världen måste vårt land visa sin solidaritet med den demokrati som lever under ständigt hot om angrepp och utplåning. Vår vänskap till staten Israel får aldrig svikas hur rika och mäktiga som Israels fiender än blir… Vi får inte tveka att fördöma dem där hemma som hukar eller tystnar när Israel är i fara.”

Orden har inte mist sin aktualitet. Då som nu står Israel under hot från terrorister och diktaturregimer, vars mål är den judiska statens förintelse. Då som nu pågår i omvärlden en hets mot Israel, som inte sällan får antisemitiska uttryck. Då som nu prövas valörerna hos våra politiska partier när det gäller denna avgörande moraliska testfråga: synen på Israel, Mellanösterns enda demokrati och världens enda judiska stat. 

Men vilka politiker kommer inför 2010 års val att mana till solidaritet med Israel och varna för antisemitismens förbannelser? Vilka partier är att lita på när grundläggande värden utmanas? 

Hur är det med Folkpartiet självt numera? Det finns dessvärre skäl för viss tveksamhet. I Göteborg har partiet nominerat tidigare Radioteaterchefen Jasenko Selimovic som riksdagskandidat. Efter att nyligen ha gjort succé i det interna provvalet har Selimovic mycket goda möjligheter att bli medlem av Folkpartiets riksdagsgrupp nästa år. 

I den liberala tidskriften NU (nr 48/2009) understryker Jasenko Selimovic att han bland annat känner sig lockad att syssla med utrikesfrågor. Men vilka är då hans värderingar när det gäller Israel?

Jag har själv en bakgrund som aktiv Israelvän och den senaste tiden har det droppat in flera oroliga frågor i min mailbox från gamla vänner som känner djupt för den judiska staten. De brukar rösta på Folkpartiet eftersom inget annat parti varit så tydligt när det gäller försvaret av Israel och dess rätt att existera. Men säger de: hur går detta ihop med att låta Jasenko Selimovic göra kometkarriär i Folkpartiet?

Efter att ha granskat det hela kan jag inte låta bli att dela deras oro. Jasenko Selimovic har offentligen under flera år redovisat en syn på den judiska staten, som knappast är förenlig med liberala traditioner på området. Att rikta legitim och berättigad kritik mot Israels politik i olika sammanhang är förstås en sak. Många är vi som exempelvis känner stark motvilja mot bosättningarna på Västbanken.

Men Jasenko Selimovic har gång på gång uttryckt en oförsonlighet, vilken måste betecknas som rent fientlig mot den judiska staten som sådan. Ta bara hans krönika i tidskriften Fokus nr 5/2007. Med utgångspunkt från Förintelsen skriver där Selmovic:

”Orättvisor som man uthärdat i det förflutna kan lätt förvandlas till en aggressiv besatthet att inte bli offer igen och utnyttjas för att rättfärdiga ‘preventiva krig’ och egna övergrepp, vilka Serbien och Israel är exempel på. Förmodligen två av de platser där man minns sin egen historia bäst i världen. Och där man just i det minnet hämtar näring till nästa konflikt.”

Mycket kan man förvisso tycka om Israel och dess tragiska historiska erfarenheter. Men att låta påskina att den judiska staten är en lika god kålsupare som Serbien! Ett land som utlöst den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget och medvetet piskat fram folkmord på hundratusentals oskyldiga människor?!

Menar verkligen Selimovic att Israels ledare drivs av samma ”aggressiva besatthet” som de serbnationalister vilka gjort sig skyldiga till otaliga bestialiska övergrepp på Balkan? Uppenbarligen.

Ty beakta bara hur Selimovic sammanfattade världsläget i Göteborgs-Posten den 22/12 2001. Där slog han fast som ett ”faktum” att ”Israel aldrig har varit mer irrationellt, mer upphetsat och mer erövringssuget än under Sharons ledning”. Parallellen till krigsförbrytare som Slobodan Milosevic, Ratko Mladic eller Radovan Karadžić är inte långt borta. Vilka känslor vädjas det till genom en sådan demonisering? 

Jasenko Selimovic stannar dock inte här. I Göteborgs-Posten den 4/5 2002 vägrade han att godta Israels existensberättigande. Det var nämligen omöjligt att förena fred och demokrati i Mellanöstern med idén om en judisk stat – vars fundament tydligen är byggt på rasism: 

”För israeler kommer freden att kräva ett tydligt ställningstagande: är Israel ett religiöst projekt eller en sekulär stat? Vill de vara en judisk stat – som just därför inte kan vara en demokrati, eller en demokrati – som just därför inte kan vara enbart judisk. För att bli en demokrati måste nämligen Israel ge palestinierna samma rättigheter som judar och därmed upphöra att vara en judisk stat. Israelerna har aldrig tidigare gjort detta val, men om det nu görs kommer det att tvinga fram ett slut på Israels rasistiska politik gentemot palestinierna…”

Slutsatsen är given. Israel bör upplösas. För att framtvinga denna så kallade fredslösning krävde han i samma artikel att Sverige skulle ”betala sitt pris” genom ”hotet om ekonomisk blockad och bojkott” mot den judiska staten. 

I ljuset av ovanstående övertygelser blir man faktiskt ganska betänksam över vilka motiv Jasenko Selimovic egentligen hade, när han den 8/9 2007 ansvarade Radioteaterns uppsättning av pjäsen Sex nakna judar (av Ricki Neuman och Lars Norén). På SR:s hemsida presenterades verket i följande ordalag:

”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.”

Ursprungligen välkomnade jag att Selimovic anslöt sig till den liberala rörelsen. Han har gjort många berömvärd insatser för svenskt kulturliv och skulle med sina erfarenheter kunna bli en stor tillgång för Folkpartiet.

Nu är jag dock inte alls lika säker längre. Ett klargörande från Jasenko Selimovic om han vidhåller sina Israelfientliga åsikter vore nog på sin plats. Det skulle även vara klädsamt med ett besked från liberalerna i Göteborg – står de fast vid att Folkpartiet inte ska svika Israel? Eller föredrar de istället att huka och tystna?