Kolla bilen! När den franske presidenten François Mitterrand var ute och åkte, färdades han onekligen med smak och stil. Citroën SM, säger jag bara. Det du, Barack Obama.
Fordon för en president
2
Gunnar Hedlund from Ipanema
Att ta den sensuella bossa novaklassiken The Girl from Ipanema och göra den till en låt om Bondeförbundets Gunnar Hedlund… Det är nog bara Beppe Wolgers som kunde komma på en sån idé. Briljant.
Pengarna och politiken
”Det finns två ting som är viktiga i politiken. Det första är pengar – och jag kommer inte ihåg vad det andra är.”
– Mark Hanna, republikansk senator från Ohio och ansvarig för president William McKinleys valkampanjer 1896 och 1900.
Lära för livet
Skrivit i Corren 5/11:
Centern hänger på gärdsgården till riksdagen och arbetar nu med ett uppdaterat idéprogram, som kan ge det gamla bondeförbundet en ny vår. Bland annat diskuteras om inte den traditionella skolplikten borde slopas. Det låter lovande.
Nyligen uttryckte jag själv tvivel kring skolplikten och pekade som kontrast på Finland (Corren 31/10). Där är skolan frivillig. Istället råder läroplikt, som gäller från sju års ålder tills den grundläggande utbildningen fullgjorts (maximalt tio år). Antingen deltar eleven i den offentliga skolans undervisning, eller så står det eleven fritt att förvärva motsvarande kunskaper på annat sätt. Föräldrarna ansvarar för att läroplikten följs under tillsyn av kommunen och betyg ges tidigt.
Poängen är att läroplikten sätter den individuella kunskapsinhämtningen i första rummet. Skolplikten är däremot främst ett kollektivistiskt tvång att infinna sig i skolan. Den garanterar inte att eleverna måste lära sig något. I princip kan man bara sitta av sina nio år i grundskolan och sedan lämna bänken som analfabet.
Svenska elever presterar också betydligt sämre resultat i de internationella PISA-mätningarna vad gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap än vad finska elever gör (Finland toppar rankningen, Sverige ligger under genomsnittet). Det vore intressant om Centern vågade tänka nytt och liberalt på skolområdet. Inte minst Folkpartiets Jan Björklund kan ju behöva en match.
Kommer stormen att lyfta Obama?
Skrivit i Corren 2/11:
Fyra dagar kvar och hur ska det gå? Det mest spännande med 2012 års amerikanska presidentval är dess ovisshet. Mitt Romney har sedan sin starka insats i den första TV-debatten seglat i medvind. I de nationella opinionsundersökningarna är det praktiskt taget dött lopp mellan de bägge kandidaterna.
Men Barack Obama har fortfarande ett knappt försprång i kampen om de avgörande delstaterna, där Ohio anses vara den viktigaste. I de tolv senaste presidentvalen har ingen nått Vita huset utan att ha kammat hem Ohios elektorsröster, och än verkar Obama hålla ställningarna där.
Den stora frågan nu är hur vädret inverkar på valmatematiken. Har orkanen Sandy motverkat Romneys chanser? Medan kampanjcirkusen tillfälligt stannade av under den förödelse som drabbade östkusten, kunde Obama inta positionen som samlande kraft. Hans skickliga katastrofhantering imponerade onekligen.
Notabelt är de översvallande hyllningarna som presidenten fått från New Jerseys guvernör Chris Christie, ett tungt namn inom det republikanska partiet. Bilderna på Obama och Christie, tillsammans inspekterande skadorna efter superstormen, var mättade av viktig symbolik.
Här gav Obama äntligen prov på det enande ledarskap i en svår stund för USA, som han 2008 lovade de amerikanska väljarna att han skulle bygga sitt presidentskap på. Istället har Obamas period i Vita huset polariserat nationen, värre än på mycket länge.
I en kontroversiell bok av journalisten Edward Klein, The Amateur, sågas Barack Obama längs fotknölarna. Förvisso är han en bländande retoriker, men utan förståelse för maktspelets grunder. Klein skildrar en hopplöst amatörmässig president, berusad på illusionerna av sin egen ofelbarhet, en man med grandiosa komplex som varken tål diskussion eller kompromisser. Obama ogillar egentligen politik, han föredrar att predika i tron att alla andra slaviskt ska följa honom mot ljuset likt en slags Messias.
Boken har blivit hårt kritiserad, både från vänster och höger. Faktum kvarstår dock att tycks finnas en kärna av sanning i Kleins utskåpning. Även gamla anhängare till Obama vittnar om presidentens snarstuckenhet, personliga kyla och problem omsätta sina högstämda visioner till praktisk politisk verklighet. De usla relationerna till den lagstiftande makten i kongressen bär syn för sägen. Förmodligen skulle Romney, en utpräglad pragmatiker, ha större möjligheter att sluta leden i kongressen och få bättre styrfart på USA:s ekonomi igen.
Men så har vi då Sandyeffekten. Om det blir en sådan. Kanske blåste orkanen bort tvivlen på Obamas statsmannaskap i många osäkra väljares ögon. Kanske innebar Chris Christies otippade omfamning av Obama att presidenten vann ökad trovärdighet och att Romneykampanjen föll på upploppet. I ett jämt val med hårfina marginaler kan även vädret spela roll. Nästa vecka vet vi.
Europa behöver marknad, inte bidrag
Skrivit i Corren 1/11:
I decennier var den svenska jordbrukspolitiken en härva av regleringar och subventioner. Som ofta brukligt är när staten griper in för att ”korrigera” marknaden var motivet välvilligt.
Den djupa krisen under 1930-talet gjorde att bönderna fick problem att sälja sina produkter. Till detta kom beredskapsaspekten, aktualiserad av det påföljande andra världskriget. Vid konflikter då handeln spärrades måste Sverige klara självförsörjningen.
Ett batteri av statliga åtgärder sattes in för att gynna jordbruket, som snart fick drag av detaljstyrd och kostsam planekonomi. Eftersom mekanismerna av tillgång och efterfrågan sattes ur spel, fick vi en tilltagande överproduktion från 60-talet och framåt. Spannmåls- och köttbergen växte.
Men när Kjell-Olof Feldt utsågs till finansminister efter den socialdemokratiska valsegern 1982 blev det annat ljud i skällan. Jordbrukspolitikens tunga belastning på statsbudgeten gick inte längre att försvara, ej heller den byråkratiska apparaten för att administrera snårskogen av regleringar. En marknadsanpassning inleddes som var menad att återställa ordningen och ge Sverige en modern och konkurrenskraftig jordbrukssektor.
Slutet gott, allting gott? Icke. Vid Sveriges EU-medlemskap 1995 omintetgjordes hela reformeringen. Vårt land blev istället påtvingad en massiv återreglering i enlighet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Även denna var ursprungligen välvilligt tänkt.
Efter kriget rådde matbrist i Västeuropa. Ett prioriterat mål för det europeiska samarbetet var – precis som i Sverige när det begav sig – att säkerställa ett självförsörjande jordbruk. Konsekvensen blev med tiden också en svindlade dyr överproduktion, där mycket fick dumpas på världsmarknaden genom exportsubventioner.
Tyvärr har EU aldrig haft någon av Kjell-Olof Feldts kaliber i Bryssel som kunnat fasa ut en uppenbart föråldrad, överbyråkratiserad och ekonomiskt oförsvarbar politik på detta område. Alltså har eländet bara rullat vidare, främst påhejat av Frankrike som benhårt motsatt sig minskade subventioner till sina stridslystna bönder.
Dock har Sverige åtminstone en klok EU-minister i Birgitta Ohlsson (FP) som nu satt klackarna i åkern. I det senaste förslaget till EU:s långtidsbudget på astronomiska 9000 miljarder kronor, ska ungefär 40 procent fortfarande spenderas på jordbruket.
”Helt åt skogen”, säger Ohlsson och kräver rejäla besparingar. Istället vill hon se satsningar på forskning, entreprenörskap och ett EU som rustar sig för framtidens utmaningar på den globala marknaden. Sverige är nettobidragsgivare till EU.
Om inte unionen förmår att reformera i synnerhet sin kapitalförstörande jordbrukspolitik, borde vi överväga att i allas intresse ryta som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!
Avskaffa skolplikten
Skrivit i Corren 31/10:
Politiker älskar skolan. Få offentliga institutioner är så lockande att sätta ideologisk prägel på. Vilket knappast är konstigt om man ser det ur ett krasst makthavarperspektiv. Kontrollerar du skolan, kan du forma det uppväxande släktet och säkra din framtida ställning.
Den gamla överhetsstaten bedrev oblyg indoktrinering i konservativ nationalism och medborgerlig disciplinering, något som Herbert Tingsten skärskådade i sin läsvärda klassiker Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda. Boken utkom 1969 och då blåste istället radikala vindar.
Socialdemokraterna gick på offensiven för att göra skolan till en likriktare i social fostran, där vänsterideal om jämlikhet och solidaritet stod i förgrunden. Men utbildningspolitiken skulle även enligt Olof Palme ha som mål att ge Sverige ett ”kraftigt tillskott i form av ekonomisk avkastning”.
Det målet kvarstår ännu. Hur ofta betonar inte politikerna utbildning som central faktor för vårt lands möjligheter att konkurrera på den globala marknaden? Annars är det nu Folkpartiet som dikterar trenden: S-flummet ska bort, medan faktakunskaper och disciplinering ska in. Det ordas gärna kring individuell utveckling. Mitt intryck är dock att den politiskt definierade samhällsnyttan alltid har högst prioritet.
Har det gått bra? Enligt PISA:s mätningar har svenska elever sämre kunskaper än OECD:s genomsnitt. Betrakta det som ett betyg på skolplikten och det instrumentella statsintresse den är uttryck för. I Finland har man vänt på steken. Ingen plikt att gå i skolan finns.
Men väl en skyldighet för barnen att skaffa sig allmänbildning, läroplikt. Undervisningen kan utformas på eget sätt, exempelvis i hemmet. Individens behov är alltså det viktigaste och resultatet är talande: i PISA:s ranking är finska elever bäst i världen.
Ett flygbolag med framtiden bakom sig
Skrivit i Corren 30/10:
Come fly with me, sjunger Frank Sinatra i den berömda låten från skivan med samma namn. Det är en av Sinatras bästa, mästerligt arrangerad av orkesterledaren Billy May. Albumet har flygsemesterns kittlande möjligheter som tema. På omslaget väntar en ivrig Sinatra mellan två passagerarplan från anrika Trans World Airlines (TWA), redo att låta oss följa med när han som musikalisk globetrotter snart susar i väg ovan molnen till spännande destinationer i fjärran.
När Frank Sinatra och Billy May spelade in denna blivande klassiker i Capitols studio hösten 1957 var flyget ännu ett glamoröst och exklusivt färdmedel. Få hade som Sinatra råd med lyxen att sticka i väg över helgen och uppleva April in Paris, London by Night eller Autumn in New York. Sådana utflykter var då mest en lockande dröm för många normalinkomsttagare. Så icke längre. Avregleringen av flygmarknaden och ankomsten av lågprisbolag som Easy Jet, Ryanair och Norweigan har öppnat världen på helt andra sätt än förr.
Det förstås väldigt glädjande. Men utvecklingen har också inneburit betydande svårigheter för de gamla nationella flygbolagen. Ta exempelvis Lufthansa och Air France/KLM vilka bägge brottats med förluster. För att inte tala om vårt eget SAS, där svenska staten är största ägare med 21,4 procent av aktierna. En post som kostat oss skattebetalare mycket dyrt. Bolaget blöder pengar. Sparpaket och omstruktureringar har duggat tätt som regn om hösten, samtidigt som det ropats på nya kapitaltillskott.
Sedan 2009 har alliansregeringen pumpat in totalt 2,4 miljarder kronor för att hålla SAS flygande. 2010 försäkrade bolagets vd Mats Jansson att krisen äntligen var över. Då hade han precis fått 1,1 skattemiljarder från näringsdepartementet. Sedan avgick Jansson, Rickard Gustafson tog vid som kaospilot på vd-stolen och krisen? Den var ingalunda förbi, utan fördjupades tvärtom.
Nu väntar ånyo en ”avgörande” sparplan i kombination med ännu ett rop på mer färska pengar. Men om tidigare räddningsaktioner inte hjälpt, varför skulle det fungera bättre denna gång? Svenska statens engagemang har varit ren kapitalförstöring för skattebetalarna, vars hela aktieandel i SAS i dag bara är värt drygt 400 miljoner kronor. Räkna själva, det är enkel matematik: utdelningen på insatt kapital är katastrofal.
Kraschen för SAS är i grunden affärskulturellt betingad. Som tidigare monopolbolag har man inte i tillräcklig grad kunnat anpassa sig till den fria konkurrensen i luften. För sent insåg man att den romantiska guldåldern som Frank Sinatra sjöng om var slut. Pigga uppstickare på startbanan erbjöd passagerarna billiga flygstolar medan SAS stod kvar trött och baktungt vid hangaren.
Inte ens TWA klarade omställningen. Det bolaget köptes 2001 upp av American Airlines. Även för SAS är vägs ände rimligen nådd. Staten bör antingen sälja eller lägga ner.
Rädslans parti
Skrivit i Corren 29/10:
Lagom till Sverigedemokraternas kommundagar i Västerås under helgen som gick, visade en opinionsmätning att partiet nu är riksdagens tredje största. Enligt DN/Ipsos siffror når SD 8,6 procent, en substantiell ökning jämfört med valresultatet 2010 på 5,7 procent.
Tillskottet av sympatisörer kommer främst från män i medelstora städer och mindre kommuner. Invandrardebatten i kombination med lågkonjunktur och oro för jobben anses vara förklaringen till SD:s lyft. Det är nog en riktig analys.
Ekonomiskt kärva tider brukar gynna främlingsfientliga krafter. Minns krisen i 90-talets början då Ny Demokrati skördade framgångar. Men SD är avsevärt bättre organiserade och mera slipade än de motbjudande clownerier som Ian & Bert bjöd på.
SD:s budskap är förrädiskt tacksamt för dem som upplever sig riskera fotfästet i globaliseringens föränderliga värld. Etablissemanget har lättsinnigt raserat folkhemmets idyll. Normupplösning och kaos hotar genom utifrån vällande ondska: militanta muslimer, parasitära flyktingar, gängkriminalitet och våldtäkter. I SD:s ögon är detta mångkulturens rätta ansikte.
Räddningen är nationell konformism och stopp för den gränsöverskridande rörligheten. Endast bakom solida murar kan vi vinna Sörgårdens förmenta trygghet åter. Priset är att offra individualiteten, friheten, toleransen, det öppna samhällets kärnvärden.
Det kan aldrig vara mitt Sverige. Är det ditt?
Färgstarkt om Yngwie Malmsteen
Recenserat i Corren 27/10:
Bok: Yngwie Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden
Författare: Anders Tengner
Förlag: Bokfabriken
”Less is more”, brukar det heta. Icke så i Yngwie Malmsteens värld. Hans motto är berömt: ”More is more!”. Det gäller inte bara fantomgitarristens övermänskliga förmåga att spruta ut kaskader av distade toner från sin Fender Stratocaster. Utan även tillvaron i övrigt.
Musikjournalisten Anders Tengners icke-auktoriserade biografi bjuder på en hisnande resa genom Malmsteens liv och leverne, där gränslösheten är norm och begreppet lagom inte existerar. Delvis är detta en klassisk skandalbok; flödande av sprit, droger, kraschade bilar, förstörda hotellrum och polisingripanden.
Underhållande? Nja, efter ett tag blir det mest tragiskt, särskilt hans ex-fruars berättelser om Malmsteens påstått våldsamma svartsjuka.
Men det är också en historia om konstnärlig hängivenhet, en kompromisslös vilja att satsa rubbet på att göra rockstjärnedrömmen till verklighet. I dessa stycken kan man inte annat än känna en djup beundran för Malmsteens envisa strävan.
Dessvärre har tunnelseendet ett pris, vilket många av hans musikerkollegor vittnar om. Han är extremt svår att samarbeta med, kräver allt på eget sätt, något som fått negativa konsekvenser för låtmaterialet. Som är ganska svagt.
Till skillnad från idolen Ritchie Blackmore har Malmsteen aldrig lyckats komponera hits typ Smoke on the Water. Teknisk briljans i rockmusik är inte nog, det måste svänga också. Faktiskt är det nästan intressantare att läsa den här färgstarka biografin än att lyssna på Malmsteens plattor.
Christian Dahlgrens Blogg 