Paris, Paris!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

Vill du rymma till Paris? Linköping i all ära och jag trivs verkligen förträffligt här. Men ni vet: städernas stad, kulturens centrum, romantikens högborg… oh, la la.

Ingmar Bergman rymde till Paris ibland när han hade förälskat sig i någon ny donna, så vi är i gott sällskap. Tveka inte. Det är skojigt att rymma lite, räcker med ett par dagar, häng på!

I mitt fall vill jag dock inte som Bergman rymma för kärlekens skull (sorry), utan för konstens. På Grand Palais öppnade nämligen häromveckan en maffig retrospektiv med den amerikanske målarlegendaren Edward Hopper, min absoluta favoritkonstnär.

Hans suggestiva, kontemplativa realism har alltid fascinerat mig djupt. Och tydligen även parisarna, ty det råder rena Hopperfebern i den franska huvudstaden. Dagstidningen Libération illustrerade nyligen ett av sina nummer med verk av Hopper. Enbart. Ja, också vanliga nyhetsartiklar!

Det kan man kalla passion, inte sant? Precis vad vi behöver mitt i mörka november för att sätta fart på livsandarna. Få se nu, om vi tar tåget till Arlanda om en timme, hinner vi nog med planet som landar på Charles de Gaulle vid fyrasnåret. Redo?

Ett våghalsigt flygäventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

Snacka om att strö salt i såren. Ty samma måndag som SAS offentliggjorde sitt senaste krisprogram, brassade värsta konkurrenten Norwegian på med fullsidesannonser i både SvD och DN. Där lockade man med billiga långdistansbiljetter och skröt om sina toppmoderna, bekväma flygplan av modell Boeing 787 Dreamliner. En händelse som ser ut som en tanke? Knappast.

Det är ingen djärv gissning att det sved hos den redan hårt prövade SAS-ledningen när de öppnade morgontidningarna i går. Generationsskiftet i luften kunde inte illustreras tydligare. Ett gammalt monopolbolag störtdyker, medan en vass och expanderande uppstickare självsäkert lyfter mot den klarblå himlen.

För tio år sedan hade Norwegian, startat av entreprenören Bjørn Kjos, huvudkontoret i en barack och opererade med  blott fyra plan. Numera är detta flygbolag Skandinaviens näst största. Det säger en del om företagskulturen i SAS att man aldrig förmådde möta utmaningen innan det var för sent.

Likt en trögfotad dinosaurie från efterkrigstidens konkurrensskyddade marknad satt SAS fast i en föråldrad affärsmodell, samtidigt som nya kostnadseffektiva rivaler utnyttjade avregleringens möjligheter och kapade åt sig ett växande passagerarunderlag. Skamset har också SAS medgett att man ”tagits på sängen” av Norwegian framgångar.

För egen del är konkurshotet akut överhängande. Tidigare sparpaket och kapitaltillskott i mångmiljardklassen har inte räckt. Nu aviseras ännu hårdare bandage: SAS ska skäras ned med 40 procent. Frågan är givetvis varför det dröjt så länge att sy om kostymen.  ”Vi har aldrig tagit tag i det hela vägen fullt ut till marknadsmässiga villkor”, hävdar vd:n Rickard Gustafson. Det är så dags. Men ”marknadsmässiga villkor”? Det är sanning med stark modifikation.

Ty krisprogrammet innehåller även lån på 3,5 miljarder, som i huvudsak borgas av ägarstaterna Sverige, Danmark och Norge eftersom SAS förlorat sin kreditvärdighet hos bankerna. En av dessa långivare är Wallenbergssfärens SEB som är ”inlösande bank” om SAS konkursar, uppger Dagens Industri.

Pikant nog är Wallenbergssfären också flygbolagets fjärde största ägare. Jacob Wallenberg är därtill vice ordförande i SAS. Det osar inte så lite katt. För att travestera Blå tåget: staten och kapitalet sitter i samma flygkabin. Och det är vi skattebetalare som får stå för risken.

Det är förståeligt att Norwegians  Bjørn Kjos är rasande. På goda grunder menar han att upplägget är åt skogen och flagrant strider mot EU:s konkurrensregler. Inte konstigt att han annonserar aggressivt för att knäcka SAS’ sargade varumärke. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) säger att staten ämnar sälja hela rasket.

Problemet är bara att ingen vill köpa. Kraschen kan bli en dyr och utdragen historia.

Ett avgörande uppdrag för Alliansen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

It´s the economy, stupid! Så löd Bill Clintons mantra när han 1992 framgångsrikt kandiderade till Vita huset. Fokuset på ekonomin har varit lika stort, om inte större, i den presidentvalskampanj vi nu bevittnat 20 år senare.

Vi har matats med rapporter om USA:s katastrofala statsfinanser och höga arbetslöshet (nästan 8 procent). Om inte Obama och de stridande viljorna i kongressen kan samlas kring en finansiell åtgärdsplan, hotar det  ”fiskala stupet” att öppna sig vid årsskiftet. Det är kombination av automatiska skattehöjningar och drakoniska budgetnedskärningar som riskerar att kyla ned landets ekonomi till nära nog fryspunkten.

Konsekvenserna av att världsekonomins draglok skulle sakta ned till krypfart vore förskräckande.Men bör man ändå vara försiktig med domedagsprofetior. USA har en fantastisk potential, ett innovationsklimat och en näringslivsdynamik som andra industriländer bara kan drömma om. Får de amerikanska marknadskrafterna rätt förutsättningar att spela, väntar en enorm injektion runt hörnet.

Hur är det då i Sverige? Vi har i motsats till USA robusta statsfinanser, mycket tack vare en framsynt budgetpolitik som både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna stått fäder till efter 90-talskrisens stålbad. Alliansregeringen har skickligt manövrerat genom den globala finanskollapsens malström, och vi slapp lyckligtvis medlemsskapet i den havererade europeiska valutaunionen.

Allt är inte rosor för det. Vi har en liten hemmamarknad och är därför extremt exportberoende för att kunna upprätthålla vårt välstånd. Lågkonjunkturen i omvärlden slår nu hårt. En varselvåg sveper genom landet som hittills drabbat omkring 50 000 svenskar. Atlas Copco, Volvo Lastvagnar, Husqvarna – listan kan göras lång över företag och industrier som friställer sina anställda. Ericssons jättevarsel av 1550 personer, varav 120 i Linköping, är enbart det senaste i raden.

Det riktigt allvarliga på sikt blir om företagens huvudkontorsverksamhet, liksom deras forsknings- och utvecklingsavdelningar, försvinner utomlands eller bantas till oigenkännlighet. Astra Zencas tidigare nedläggning av sin forskning i Södertälje var en symptomatisk varningssignal. Utan sådana muskler förtvinar det svenska näringslivet. När den internationella konjunkturen vänder får vi svårt att komma på banan igen.

Regeringen har varit berömvärt duktiga när det gäller statsfinansiell stabilitet. Men tyvärr nonchalerat Sveriges förutsättningar att bibehålla ett forskningstungt, högteknologiskt och avancerat näringsliv som står starkt i den globala konkurrensen. USA är mycket bättre rustat på denna avgörande punkt.

Alliansen borde satsa energin på en devis liknande Clintons: Det är företagsklimatet, stupid!

Och efter Romney?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 8/11:

Okej, jag erkänner: förlusten sved. Även om mina känslor för Mitt Romney inte var glödande, så hade jag ändå en förhoppning om att han skulle vinna. Obama saknar inte förtjänster. Men som USA-kännaren och liberalen Olle Wästberg konstaterat, har han varit en tämligen valhänt och ineffektiv president.

Själv såg jag större möjligheter att den splittrade kongressen skulle enas under Romney för att lösa landets svåra ekonomiska problem. Och jag tyckte att den demokratiska världen behövde ett något tuffare amerikanskt ledarskap när det gällde att möta utmaningen från Ryssland, Kina och Iran.

Få gillar republikanerna i Sverige, man ses närmast som en smula knäpp. Personligen har jag dock alltid varit svag för den moderata republikanska traditionen, vilken förenklat uttryckt är liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Kända företrädare är presidenterna Eisenhower, Nixon och Ford, liksom senatorerna Bob Dole och John McCain. Även Romney hör i grunden dit.

Bland partiets sympatisörer är dock moderata republikaner idag en allt glesare skara, de återfinns främst i åldersgruppen 65 år och äldre. Radikala konservativa krafter har istället växt sig starkare som föraktar pragmatism och intar en skrämmande oförsonlig hållning på många områden.

Vilken väg väljer republikanerna nu? Blir man ödmjukare efter nederlaget mot Obama? Eller ännu hårdare? Jag vill gärna tro på förnuftets seger. Men oron gnager.

Kommentarer till USA-valet

Publicerad den av
Svara

Den som ännu inte tröttnat på allt eftersnack kring det amerikanska presidentvalet, har ytterligare en möjlighet att både se och höra några visdomsord. Tillsammans med Norrköpings Tidningars ledarskribent Mattias Olsson pratar jag USA-politik i nyhetskanalen 24NT. Klicka på länken nedan.

http://www.nt.se/24nt/#category=6576741&date=latest&clip=8045969&startTime=0m0s

Rött, blått och svart

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 7/11:

Alltid rött, alltid rätt. Så sjunger 80-talsgruppen Imperiet i en av sina kända låtar från när det begav sig. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.

Politiskt associerar vi röd med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, vilken traditionellt spänner från socialdemokratins trygga folkhemsideologi till den stalinistiska kommunismens falska och blodbesudlade jämlikhetssträvanden.

Något förvirrande blir det dock när vi européer blickar mot USA, särskilt i dessa presidentvalstider. Ty vilka har draperat sig i den röda kulören där? Det är det republikanska partiets färg, en höger som många här hemma snarast förknippar med hjärtlöshet, aggression och George W Bush.

Den amerikanska vänstern (nå, allt är ju relativt) som företräds av Barack Obama och demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till hur de ser på Mitt Romney. Dennes åsiktsfränder kan å andra sidan med samma rätt associera demokraternas blått till nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.

Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbara och bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.

Jag läste nyligen i New York Times att blått faktiskt är den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har tydligen både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.

Men min egen favoritfärg är svart. Jag tycker den är elegant, cool, en smula farlig och punkig. Svart är som att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande maktägarklassen av blå och röd kulör, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.

Röd stjärna över världen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Det berömda uttalandet tillskrivs kejsar Napoleon. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Kina, och att landet skulle somna om finns inte på kartan.

Sedan Deng Xiaoping 1978 lade om kursen, ur företrädaren Mao Zedongs medeltida kulturrevolutionsmörker till en statskapitalism med kommunistiskt ansikte, har Napoleons profetia infriats med råge. Numera är Kina inte bara världens nästa största ekonomi, utan har snart detroniserat USA som regent på förstaplatsen. 2016 kommer det att ske, enligt Internationella valutafondens prognoser.

Notera även att Kina i praktiken fungerar som USA:s bank, genom att finansiera stora delar av det amerikanska budgetunderskottet. Med de kraftfulla finansiella musklerna har också den kinesiska jättenationens ambitioner som global maktspelare ökat. Man investerar tungt i Afrika för släcka törsten på råvaror och utmanar effektivt de forna europeiska kolonialländerna om inflytande.

I Mellanöstern håller man tillsammans med Ryssland handen över Syriens slaktardiktator Bashar al-Assad, och blockerar utländskt ingripande genom sitt FN-veto. Samtidigt agerar Kina alltmer aggressivt mot sina asiatiska grannar som Japan, Filippinerna och Taiwan.

Tvisterna rör ofta gränsdragningar till havs där lukrativa naturtillgångar döljer sig. Mera förtroendefullt uppträder Peking mot skurkstaten Nordkorea, då man räds konsekvenserna av detta bisarra tyrannis sönderfall. Vi bör heller inte glömma att Kina ockuperat Tibet sedan 50-talet, något som det skamligt nog anses ofint att påpeka i diplomatiska kretsar. Med mäktiga Kina bråkas det inte ostraffat.

Sedan månader tillbaka har det amerikanska presidentvalet pockat på vår uppmärksamhet. Det är en fascinerande process när medborgarna i världens viktigaste demokrati väljer sin president under öppen debatt och i intensiv konkurrens. Kontrasten till Kina kunde inte vara större.

På torsdag står även denna nation inför ett ledarskifte. Men där handlar det om en uppgörelse inom diktaturens elit. Vicepresident Xi Jinping väntas ta över rodret efter Hu Jintao som partiordförande. Det kinesiska folket har inte fått säga ett ord i sammanhanget. Och så ska det förbli, om regimen får fortsätta att bestämma.

Förtryck, censur, korruption, grava och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Frihet och demokrati på amerikanskt vis fruktas likt pesten av kommunistappartens politruker, byråkrater och militärer.

Det finns dem på Europas vänsterkant som gläds åt att USA:s dominans på den globala scenen försvagats. Skratta lagom. Utan ett starkt USA som kan balansera Kinas växande tuppkam blir knappast världen tryggare. Därför har vi alla intresse av att presidenten i Vita huset förmår leda USA mot en ny gryning.

Arbete är A och O

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/11:

”Vi kommer aldrig att köpa den felaktiga utgångspunkten att det går att bedriva fortsatt massinvandringspolitik och samtidigt radera ut utanförskapet. Ingen integrationspolitik i världen kan fungera under nuvarande förhållanden.”

Det skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson på DN Debatt i måndags. Knappast något överraskande budskap från hans håll. Och Åkessons recept för att lösa integrationsproblemen var lika förutsägbart: att ”kraftigt minska invandringen”. Varken flyktingar undan krig och terror, eller några andra människor från kulturer utanför vår egen krets är längre välkomna. Sverige åt pursvenska vikingaättlingar, för evigt, amen!

Det är en bastant dumhet, förstås. Inte bara ur ett humanistiskt perspektiv. Utan även rent ekonomiskt. Men Sverigedemokraterna måste samtidigt tas på allvar. Deras blotta existens som riksdagsparti, i opinionen nu det tredje största efter Moderaterna och Socialdemokraterna, kan ses som ett symptom på de strukturella integrationsfel som Sverige lider av. Många talar om det, inte mycket blir gjort.

Då öppnas lätt fältet för främlingsfientliga förvillelser. Ty migration är i grunden inget problem. Varje individ som söker sig till Sverige är en resurs, ingen belastning. Den främsta källan till nationellt välstånd är nämligen humankapitalet: människors arbetskraft, idéer, entreprenörskap och framtidstro, deras vilja att forma en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Sverige har tveklöst varit dåligt på att tillvara på migrationsströmmarnas möjligheter. Trösklarna för att komma in i samhället är höga och svåra att ta sig över. Baksidorna är väl kända: långvarigt bidragsberoende, bostadssegregation, arbetslöshet, etc. Vi släcker människors förhoppningar, snarare än att ge dem vingar.

Talande är en färsk rapport från Malmö högskola om somaliska flyktingars situation, som presenterades i går. Sysselsättningsgraden för somliafödda i Sverige ligger mellan 20-30 procent, egenföretagandet är en halv procent. Sysselsättningsgraden för samma flyktinggrupp i USA och Kanada är 54 respektive 46 procent, egenföretagandet i båda länder ligger kring fem procent.

Varför dessa skillnader? Rapportförfattarna menar att det svenska misslyckandet dels beror på myndigheternas fyrkantigt skötta integrationsansvar, som sannolikt hade hanteras bättre om det överlåtits på civilsamhället. Dels handlar det om vår tröga arbetsmarknad, där enkla jobb straffats ut genom tunga skatter, orimligt höga lägstalöner och oflexibel lagstiftning som LAS.

Språktest och medborgarskapsritualer för nyanlända är säkert bra, men egentligen ett utanpåverk. A och O i all meningsfull integration är detta: jobb, företagande, individuell skaparglädje. Ge människor rätt förutsättningar så lyfter de Sverige. Och därmed dras även mattan undan för Sverigedemokraternas agitation.

Halloween i Linköping

Publicerad den av
Svara

I helgen var det halloweenfest på Tornet i Linköping. Jag och min journalistkollega Anna Malmborg, TV-chef på Corren, tillhörde dem som roade sig bland närmare hundra andra utspökade gäster. Kalaskul, helt enkelt.

666 – the Number of the Beast, sjunger Iron Maiden. Och här är personen bakom siffran!

Skål!