Mot det fjärrstyrda kriget?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/7: Corren.

Nu verkar det klart. Riksdagens försvarsutskott har gett grönt ljus till beställningen av super-JAS. Men Saab håller redan på att flyga än längre in i framtiden. Under helgen gjorde Neuron sin premiärtur i luften när den lyfte från startbanan i södra Frankrike. 2014 är samma prototyp planerad att testas över Norrbottens skyar.

Neuron är en så kallad drönare; ett obemannat attackplan för precisionsbombning, utrustad med smygteknik som gör den svårupptäckt på radarskärmar. Det aktuella projektet är ett samarbete mellan sex europeiska länder. Ett hundratal anställda på Saab i Linköping har bland annat utvecklat bränslesystemet och monterat ihop skrovet.

Vem vet? Kanske kommer vanliga stridsflygplan att tillhöra gårdagen om några decennier. Inga dyrt utbildade piloter behöver utsättas för faror. Istället kan uppdragen skötas via kommandocentraler på bekvämt avstånd från krigshärdarna. Risken för aktören som jagar, attackerar eller spanar blir minimal.

Den som är nyfiken på vad denna nya sköna värld kan innebära, bör kasta en blick mot USA. Där är man långt framme i drönarteknikens praktik, systematiskt använd i det amerikanska kriget mot terrorismen efter World Trade Center 2001.

Men det var först sedan Barack Obama ersatte George W Bush i Vita huset som drönarjakten på misstänkta terrorister eskalerade till aldrig tidigare anade nivåer. Drönarflottan har svept över Afghanistan, Pakistan, Somalia, Jemen, Irak och skördat dödsoffer i tusental. Mängder av blodsbesudlade militanta islamister har oskadliggjorts.

Men också ett betydande antal oskyldiga civila har förlorat sina liv. Och icke att förglömma: drönarattackerna är ofta att klassa som utomrättsliga, ett led i en icke-reguljär krigföring bedriven av CIA där avrättningarna personligen godkänts av presidenten.

Även om syftet är eliminerandet av fanatiska fiender som struntar i alla mänskliga hänsyn, blir det problematiskt när en demokratisk nation själv åsidosätter folkrättsliga regler mera som norm än undantagsvis. Särskilt anmärkningsvärt är naturligtvis att ansvaret vilar på en president som är Nobelpristagare i fred.

Drönartekniken har lovande aspekter, visst. Utvecklingen kan ingen stoppa och Saab gör helt rätt i att utforska Neurons möjligheter. Samtidigt går det inte att bortse från att drönarna hotar att ytterligare avhumanisera krigföringen. Philip Alston, FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, har varnat för en kaotisk värld om drönarna får okontrollerad spridning.

När bruket av militär vapenmakt börja likna ett spel på datorskärmar, riskerar den mentala tröskeln för våldsanvändning att sänkas. Målen är långt borta, själv befinner man sig i trygghet, verklighetens blod och död reduceras till en abstraktion. Nog finns goda skäl att fundera allvarligt över den framtiden.

Marknadsliberalism för fred

Publicerad den av
Svara

”En stat som kontrollerar ekonomiska beslut har stor makt. Den makten kommer förr eller senare ta sig militära uttryck. En poäng med begränsad stat och stark ekonomisk frihet är att det blir svårare för staten att rusta sig.”

– John Tomasi, politisk filosof och författare till den uppmärksammade boken Free Market Fairness (Neo nr 6/2012).

Befria företagen från bidragen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/11:

Ut med Socialdemokraternas bidragslinje, in med Alliansens arbetslinje. Det var borgerlighetens vinnande väg till regeringsmakten.

Att dra åt pengakranarna i socialförsäkringssystemen och göra det mer lönsamt att arbeta var lika sunt som nödvändigt. Mindre skatteslöseri, bättre incitament för jobb och välstånd, samt ökade möjligheter för den enskilde att lämna beroendet av staten och stå på egna ben. Men när det gäller bidragsflödet till företagen fortsätter slantarna att rulla.

Enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv delar staten ut omkring 28 miljarder kronor årligen i olika former av stöd. Det kan röra främjade av forskning och innovation i diverse branscher, att ställa upp med riskkapital, kompetensutveckla entreprenörer och allt möjligt annat som anses behjärtansvärt.

Den hugade företagaren har mängder av instanser i byråkratdjungeln att fylla i bidragsblanketter hos: Arbetsförmedlingen, Vinnova, Tillväxtverket, Norrlandsfonden, Kammarkollegiet, ALMI Företagspartner, Industrifonden, Högskoleverket. Och så vidare.

Vilken nytta gör då subventionerna? Svaret är att man ofta inte vet. Över hälften av stödprogrammen utvärderas otillräckligt, eller vanligast: inte alls. Vilket i sig indikerar en förbluffande nonchalant inställning till förvaltningen av allmänna medel inom den svenska myndighetssfären.

Vad man däremot genom ekonomisk forskning vet, är att offentligt finansierat företagsstöd såväl i Sverige som internationellt sällan leder till några hållbara framgångar. Knappast konstigt. Ty varför skulle byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer, vilket exemplet Nordfalks kan illustrera.

Det var ett mindre familjeägt företag på Västkusten som i decennier sålde kryddor med hyfsad lönsamhet. En dag fick ledningen en djärv idé. Man skulle satsa på tacos. Det blev ett riktigt lyft. 2001 byttes namnet till Santa Maria. Nu är företaget marknadsledande i Norden på smaksättningsprodukter, är verksamt i 30 länder, har 1400 anställda, och av omsättningen på 4,2 miljarder svarar texmex för 75 procent!

Fundera gärna på vad som hänt om kryddhandlaren från gamla Nordfalks kommit till Tillväxtverkets skrivbordshandläggare och sagt: ”Vi hade tänkt börja tillverka mexikansk mat, i Mölndal…” Sannolikheten att handläggaren gjort vågen för ett sådant projekt?

Det är inte genom byråkraternas sammanträdesrum vi når ett kreativare, konkurrenskraftigare och växande näringsliv. Bidragslinjen till företagen är fel. Väsentligt mer valuta för de 28 stödmiljarderna skulle vi få om pengarna istället användes till generella skattesänkningar. Det mår både företagandet och Sverige bättre av.

Ett parti som är värt företroende?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 30/11:

Autumnus horribilis, en förskräcklig höst. Det är inte osannolikt att Jimmie Åkesson upplever situationen ungefär så i dessa dagar.

Genom att kräva nolltolerans mot sina partikamraters offentliga förgripligheter försökte han putsa fasaden. Den rämnade istället ganska omgående och blottade Sverigedemokraterna i all dess nakna icke-prakt: notorisk och reflexmässig rasism, aggressivitet, gatubråk, järnrör, sexistiska påhopp, fylla, skamlösa lögner.

Knappt hade två av Jimmie Åkessons närmaste i partitoppen, Erik Almqvist och Kent Ekeroth, skandaliserat sig själva bortom räddning, innan ännu en SD-riksdagsledamot avslöjade sin omöjlighet.

I går fick Jimmie Åkesson ånyo kalla till presskonferens och lämnade beskedet att Lars Isovaara tvingats avgå. Berusad efter en krogrunda hade Isovaara fällt rasistiska glopord, gjort grisljud och spottat mot en vakt med invandrarbakgrund i riksdagshuset.

Det hela hade föregåtts av att Isovaara blivit fräckt bestulen på en väska av två lömska utlänningar. Påstod han. Och SD var givetvis snabba med att skicka ut ett pressmeddelande om detta flagranta exempel på utländsk kriminalitet, vilket tydligen skulle ses som en slags ursäkt för Isovaaras uppförande. Tills det framkom att han i alkoholdimmorna glömt väskan på krogen. Ridå och hej då.

Men till skillnad från duon Almqvist och Ekeroth, som inaktiva sitter kvar i sina riksdagsbänkar och kvitterar ut fortsatt saftig lön på skattebetalarnas bekostnad, är Helgeandsholmen historia för Lars Isovaaras del. Vilket innebär att ersättaren blir Markus Wiechel, distriktsordförande i Östergötland, två gånger fälld i domstol för förtal. ”Vi bedömer det inte så allvarligt att han inte kan företräda partiet”, säger Åkesson om Wiechel. Intressant.

Lag och ordning är ett område som SD haft ambitionen att visa hög profil inom, som ett komplement till de ständiga huvudfrågorna främlingsfientlighet, kulturrasism och islamofobi. Ändå torde det nu vara uppenbart att ledande sverigedemokrater själva har ett anmärkningsvärt flexibelt rättsmedvetande. För att uttrycka det milt.

Lycka till med nolltoleransen! Den är naturligtvis hopplös. Skulle Åkesson agera logiskt konsekvent mot minsta yttring av främlingsfientlig natur inom sitt parti, återstår snart noll medlemmar – inklusive partiledaren. Ty SD:s existens bygger på fascismens djupt komprometterade idéarv. Den är klädd i kostym och anpassad efter en ny tids förhållanden. Men är likafullt fascism.

Därför borde det inte vara ett skvatt överraskande för någon att SD-folket beter sig i enlighet med den dypöl till värderingar som de faktiskt omfattar. Väljare som ger sina röster och sympatier till detta gäng har skäl till övervägande om sådana krafter är värda förtroende.

Skattebördan bör bli plattare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:

”Jag är för skattesänkningar under vilka omständigheter och ursäkter som helst, av vilken anledning som helst, varenda gång det är möjligt.” Det tyckte Milton Friedman, den berömde amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren.

I vårt land, som under decennier haft ett av världens högsta skattetryck, är det väl inte svårt att hålla med honom. Varje åtgärd som lättar bördan kan förefalla lika välkommen som vatten i öknen för den utmattade vandraren.

Alliansen har också gjort en del i den vägen:  jobbskatteavdragen, slopad förmögenhets- och arvsskatt, sänkt krogmoms, etc. Märkligt är dock att Anders Borg vägrar avskaffa värnskatten som straffar utbildning och karriär, hårt arbete och risktagande. Det är en skatt som inte bara utgör ett hån mot enskilda människors strävsamhet, den hotar även tillväxten och borde aldrig ha införts.

Friedmans åsikt om att samtliga åtgärder i syfte att sänka skatten är bra per definition, håller ändå inte riktigt streck. Ta ROT- och RUT-avdragen. Nog för att de spelat en viktig roll för att stimulera tjänstesektorn och underlättat många svenskars vardag. Samtidigt har dessa avdrag skapat trassliga gränsdragningsproblem.

Är det rimligt att, som är nu på tapeten, ge skatterabatt för läxhjälp? Eller kan födelsedagskalas klassas som en form av barnpassning och därmed välsignas med RUT-avdrag? På sin hemsida har Skatteverket tvingats göra en lång lista över vad som är godkänt skattereducerat hushållsarbete och inte.

Intrycket blir närmast komiskt. Putsning av matsilver är okej, under förutsättning att det sker i hemmet. Rengöring av utomhuspool är inte okej. Däremot räknas rengöring av inomhuspool som städning och ger rabatt på skatten. Och så vidare.

Den totala konsekvensen av alliansens skattepolitik är en godtycklig härva av undantag, begränsningar, kryphål och varierande stimulanser för allt möjligt. Situationen påminner om 80-talets, då skattesystemet blivit ett sådant lapptäcke att till och med Socialdemokraterna fick nog.

1990-91 sjösattes därför den stora skattereformen vars bärande principer var låga skattesatser, likformiga regler och breda skattebaser. Sunt tänkt. Sedan dess har emellertid den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till moraset.

Vad Sverige behöver är sänkt skattetryck i kombination med en idémässigt sammanhållen filosofi för beskattandet. En ny skattereform i stil med 90-talets vore önskvärt, vilken på sikt bör öppna dörren för ett platt skattesystem. Det innebär att alla betalar samma skattesats och alla undantag försvinner.

Det garanterar rättvisa, rationalitet, enkelhet och överskådlighet. Samt gör större delen av skattebyråkratins kontrollapparat onödig. Deklarationen kan skickas in på ett vykort. Och inte minst: människor blir friare och vet vad som gäller.

Den gudomliga poesin

Publicerad den av
Svara

Montaigne, 1533-1592.

”Nog är det märkvärdigt att vi har många fler poeter än män som bedömer och tolkar poesi. Det är lättare att skriva dikter än att förstå dem.

Poesi på en ganska låg nivå kan man bedöma efter konstarternas föreskrifter, men den goda, den mest upphöjda och gudomliga poesin står över reglerna och förnuftet.

Den som kan betrakta dess skönhet med fast och stadig blick ser den inte, lika lite som glansen i en blixt. Den söker inte övertyga vårt omdöme, den hänför det, överväldigar det.”

– Michel de Montaigne, Essayer, bok 1.

Värna jakten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:

En samling rödbrusiga farbröder som trampar ut i markerna med snus, fickplunta och gevär. Så uppfattades gärna förr den typiske jägaren. Numera råder andra tider.

Att ligga och lurpassa på byte medan dimman lättar i skogsbrynet har blivit en allt populärare sysselsättning. Närmare 300 000 svenskar kan i dag kalla sig jägare. Att skaffa jaktlicens är rent av trendigt. En ökande andel ungdomar och kvinnor är på väg att bryta den traditionellt manliga dominansen.

Man skulle kunna tala om en folkrörelse som lockas ut ur soffan till naturen, umgänget och jaktens adrenalin. Men att det inte är någon ofarlig verksamhet illustrerades av dödsolyckan i Kisa under helgen som gick. En 40-årig man tog sikte på en älg, men råkade vådaskjuta jaktlagets ledare. En djupt tragisk händelse, det är inte svårt att dela chocken och sorgen.

Säkerheten måste nu hamna högre på agendan, menade Jägarförbundets länsordförande Magnus Hesse i gårdagens Corren. Han påpekande dock samtidigt att jaktolyckor är ovanliga. Statistiskt omkommer två jägare per år i Sverige. Två dödade människor är naturligtvis två för mycket, och säkerhetsmedvetandet kan nog alltid bli bättre.

Ändå lär inga åtgärder i världen kunna utplåna samtliga risker. Jakt innebär hantering av skarpa vapen mot rörliga mål under spänningsmoment i naturlig terräng. Situationer där faror utmanas är helt enkelt ofrånkomliga och för många jägare sannolikt även en del i tjusningen. Ungefär som andra vilka ägnar sig åt offpiståkning, fallskärmshoppning eller sportdykning.

I det moderna Sverige har odlats ett ofta överdrivet trygghets- och kontrolltänkande. Jaktens tilltagande popularitet kan möjligen delvis förklaras som längtan till en stunds frigörelse från samhällets kvävande omsorgskultur. Den säkerhetsventilen är värd att värna.

Där fixar marknaden integrationen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:

”Sverige är ett land för lata människor och det passar inte somalier. Vi är ett folk som vill visa vad vi kan och går för oavsett utbildningsbakgrund. Många somalier i Sverige tvingas att bli passiva av staten då regelverket för att starta eget är svårt och omöjligt.”

Det är ord och inga visor från Jamal Hashi, en somalisk flykting som kom till Sverige 2003. Men han gav snart upp och sökte framtiden i Minneapolis, USA. Han är numera stolt ägare till två restauranger och har lyckats lansera kamelhamburgare på menyn. Synd att vi gick miste om den kulinariska innovationen här hemma…

Exemplet Jamal Hashi är hämtat från rapporten Somalier i svenskbygd Minneapolis, skriven av Akarawatou Sly Agouda, mångfaldsstrateg i Mjölby, efter en studieresa 2010. Rapporten är högintressant läsning som varmt rekommenderas.

Minneapolis ligger i delstaten Minnesota, klassisk mark för svenska utvandrare decennierna kring förra sekelskiftet. I dag kommer strömmen av nybyggare istället från Somalia, en del har även som Jamal Hashi tagit vägen över det land som Karl-Oskar och Kristina flydde från i Vilhelm Mobergs berömda romanserie.

Att Sverige, trots sin humana flyktingpolitik, fortfarande kan upplevas som hopplöst är nedslående, men knappast konstigt. Omkring 70 procent av somalierna i Sverige är arbetslösa. I Minneapolis och Minnesota har omkring 70 procent av somalierna jobb. Inte ens analfabetism är något oöverstigligt problem.

I Akarawatou Sly Agoudas rapport berättas om Fatima, en äldre kvinna som varken kan läsa eller skriva. Hon har trots detta öppnat en liten butik med tyger och kläder. ”Att kunna köpa och sälja har ingenting med skola att göra. Jag kan räkna pengar. På det området kan ingen lura mig. Även om jag inte blir rik, kan jag försörja mig själv”, säger hon.

Fatima är inte ensam. Egenföretagandet bland somaliska kvinnor och män som skulle varit helt uträknade i Sverige, är mera regel än undantag i Minneapolis. Hjälp och kontakter för att komma igång får de av African Development Center, en enskild organisation som uppmuntrar till entreprenörskap och fungerar som guide in i det amerikanska samhället.

Jämför denna lyckade marknadsbaserade integration med det svenska systemet av statliga bidragsbyråkater, AMS-kurser och mångfaldsprojekt. Vad blir nyttan av sånt? Människor som kunnat göra Sverige rikare slås ändå ut, då trösklarna till arbetsmarknaden förblir brutalt höga och jättekrånglet att starta företag består.

Felet är inte somaliernas eller någon annan invandrargrupp. Ansvaret vilar på politikerna i riksdag och regering vilka skyr liberaliserade reformer. Som R T Rybak, borgmästare i Minneapolis, syrligt säger: ”Vi har inte råd med stigmatisering av somalier i Minneapolis, men det kanske ni har i Sverige”.

Prioritera värdig demensvård!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:

Ingen kunde höra deras rop på hjälp. På natten hade de låsts in ensamma bakom larmade dörrar. När personalen återvände på morgonen möttes de av förvirrade, kringvandrande äldre människor. Ofta saknade de kläder, avföring på golven var inte ovanligt.

Sådan var situationen på ett boende för demenssjuka i Piteå, avslöjat i SVT:s Uppdrag granskning hösten 2010. Reportaget väckte, med all rätt, en storm av indignation. Dessvärre visade det sig att Piteå inte var unikt. Någon månad efter att reportaget sänts, inspekterade Socialstyrelsen närmare hundra demensboenden i 48 kommuner. I mer än hälften av dessa boenden var förhållandena ungefär lika oacceptabla som i Piteå.

Effekten blev att Socialstyrelsen av riksdag och regering fick uppdraget att dra upp bindande regler för stärkt bemanning i demensvården. Utan tvekan angeläget. Enligt en undersökning från Demensförbundet upplever vårdtagarnas anhöriga att en markant försämring i omsorgen skett under senare år. 2003 ansåg två av tio anhöriga att det fanns för lite personal som tog hand om deras nära och kära. 2011 var motsvarande andel sju av tio.

Även i andra rapporter vittnas om upprörande brister, som otillräcklig hjälp vid toalettbesök och skötsel av hygien. Detta handlar alltså om människor som inte ens kan tala för sig själva. Istället är många helt utlämnade åt ett systematiskt, kränkande godtycke.

Att Socialstyrelsen därför nyligen beslutat att skärpa sina föreskrifter ter sig rimligt. Från 2014 gäller att demensvården måste styras utifrån den enskildes behov och inget annat. Det betyder i praktiken mer vårdpersonal. Och ökade kostnader för kommunerna på totalt 4-10 miljarder kronor.

Det är inte populärt bland landets lokalpolitiker. I viss mån är det förståeligt. Statsmakterna har länge haft en förkärlek till att pådyvla kommunerna utgiftsdrivande välfärdslagar utan att kompensera dem i tillräcklig mån.

Ändå bör Linköpings kommuns öppna trots mot de nya riktlinjerna i demensvården betecknas som anmärkningsvärt. ”Socialstyrelsen har överskridit sina befogenheter”, sa kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i Corren den 21/11. Ett märkligt uttalande.

Särskilt som Lindvall samtidigt säger att Linköping har extra budgetmedel avsatta till förbättrad äldreomsorg. Han vill bara inte bli påtvingad centrala direktiv som beskär kommunens självbestämmande.

Men demensvården, som faktiskt är högst motiverat att prioritera skattepengar till, får inte reduceras till en käbblande revirstrid där svårt sjuka riskerar att komma i kläm. Gamla blir vi alla. Antalet demensdrabbade ökar. En dag kan det vara du och jag som behöver vård.

Visst vore det skönt om vi kunde lita på att den är värdig och human såväl i Linköping som i övriga Sverige?