”I skuggan av Eiffeltornet förstod jag på djupet mopedens vackra väsen.”
– Claes Johansson, chefredaktör på nystartade tidskriften Moped, förklarar sin entusiasm för detta fordon med insikten som slog honom under en liten mopedtur från Sverige till Paris 1992.
Skrivit i Corren 12/12:
I Vreta kloster skola får inte luciatåget se ut hur som helst. Där gäller strikt uniformering: pojkar måste vara stjärngossar. Annars kan de glömma deltagande.
”Vi har en hög svansföring när det gäller luciafirandet”, förklarade rektor Thomas Winberg i gårdagens Corren. Hans styvnackade påbud har gjort elever ledsna och föräldrar upprörda.
En mamma berättar att hennes son hade sett fram mot att gå i luciatåget. Han ville vara tomte och i god tro skaffat sådan dräkt. Men skolan gav sträng bakläxa. Enligt mamman hade sonen mått dåligt av att motas in i ledet med ”klänning” och löjlig strut på huvudet.
En skitsak? Nej, verkligen inte om man är en kille på åtta år. Ty eleverna det handlar om är inte äldre än så. Jag minns själv hur det var i den åldern. Rektor Thomas Winberg gör det uppenbarligen inte alls, trots att han jobbar med barn. Då kan jag meddela honom att inga andra har så höga och lustfyllda förväntningar på julen som just barnen.
Och från en småkilles perspektiv är det total pest att påtvingas fjantiga klädpaltor av maktfullkomliga vuxna som vägrar lyssna och förstå. Man skäms inför kompisarna och hela världen, och tror att man ska dö. Julen känns som lagd i aska och ruiner. Sånt glöms inte i första taget, det kan jag lova.
Först när Corren grep in och skrev om saken backade Winberg motvilligt med orden: ”Om någon ändå inte vill vara stjärngosse får man väl vara tomte och gå längst bak då, fastän det inte var tänkt så”. Det var ju bussigt, gå längst bak, som på nåder.
Jag tycker att rektor och lärare på Vreta kloster bör fundera allvarligt över för vilka skolans luciatåg egentligen är till. Är det primärt som en traditionell lustifikation för dem själva? Eller ska man börja prioritera barnens upplevelser istället?
Man måste väl ändå känna viss respekt för krogen Överste Mörners okuvliga optimism att hålla uteserveringen öppen trots årstiden.
Skrivit i Corren 11/12:
I januari 2011 sköts den amerikanska kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet. Det skedde under ett politiskt möte i Arizona. Giffords överlevde mirakulöst trots svåra skador. Gärningsmannen Jared Lee Loughner greps snabbt av polisen och ansågs psykiskt störd. Nyligen dömdes han till livstids fängelse.
Det är ingen tvekan om att Loughner agerade ensam. Dådet hade dock speciella omständigheter. Innan hade nämligen den ultrakonservativa Tea Party-rörelsens drottning Sarah Palin publicerat en lista över 20 förhatliga demokratiska kongressledamöter vilka skulle ”oskadliggöras”. Samtliga hade märkts ut med hårkorset på ett kikarsikte. Palin uppmanade sina anhängare att ”ladda om och sikta”. En av de utpekade i skottlinjen var Gabrielle Giffords.
Sarah Palins avsikt var förstås inte bokstavligt menad. Men hennes militanta retorik och bildspråk kan ha bidragit att trigga en virrpanna som Loughner till handling. Det hela kan tjäna som en tragisk illustration av dagens polariserade politiska klimat i USA. Tonläget mellan partierna har blivit allt hårdare, allt oförsonligare.
Polemik, stundtals hetsig, ligger i demokratins natur. Men tillåts känslorna svalla så högt att meningsmotståndare tenderar att avhumaniseras kan konsekvenserna bli ödesdigra.
I jämförelse med USA är den etablerade politiska debatten i Sverige ett under av mildhet. Att även idyllen har mörka stråk står dock smärtsamt klart efter morden på Olof Palme och Anna Lindh. Det var exceptionella händelser som visade att också det otänkbara är tänkbart. Skyddet av våra ledande politiker har blivit bättre sedan dess, tack och lov.
Men kanske finns fortfarande en kvardröjande naivitet i synen på hur utsatta de förtroendevalda i den svenska demokratins tjänst faktiskt är. Glopord, hatmejl och anonyma hotelser på nätet från väljare som tappat balansen är tyvärr inte ovanliga.
I går offentliggjorde Brottsförebyggande rådet en rapport kallad Politikernas trygghetsundersökning, den första genomgripande kartläggningen i sitt slag. Alla ordinarie ledamöter i kommuner, landsting, regioner och riksdag har tillfrågats. Resultatet är djupt oroande: var sjätte politiker säger sig varit drabbad av hot, trakasserier eller våld som följd av sitt engagemang. Bland partierna är Sverigedemokraterna överlägset mest utsatta.
Detta är givetvis fullständigt oacceptabelt. Att ogilla andras åsikter är en sak. Men utan grundläggande respekt för människorna i politikerkostymen äventyras demokratin som system. Trenden att vräka ur sig grovheter på nätet får inte nonchaleras. Ta bara rasistsajten Avpixlat som nu manar till aktiv förföljelse av misshagliga politiker och journalister. Fråga Gabrielle Giffords vad sånt i värsta fall kan medföra.
Skrivit i Corren 10/12:
Minnesåret för Raoul Wallenberg går mot sitt slut, men hans gärning förblir brännande aktuell. I Ungern, där Wallenberg räddade mängder av judar undan inhemska pilkorsare och tyska SS, flammar åter antisemitismen.
De gamla pilkorsarna har fått en arvtagare i Jobbik, som i senaste valet blev Ungerns tredje största parti. Hat mot judar och romer är deras paradgren. Nyligen krävde partiet att regeringen skulle registrera Ungerns judar, då de utgjorde en ”nationell säkerhetsrisk”.
Men det var droppen. Förra helgen samlades tiotusentals ungrare i Budapest för att visa sin avsky mot Jobbik. Det styrande högerpartiet och den socialistiska oppositionen höll gemensamt i manifestationen, en i sig kraftfull uppvisning i solidaritet med Ungerns utsatta judiska minoritet.
Tyvärr frodas även antisemitismen i Raoul Wallenbergs hemland. Malmö har nått internationell ryktbarhet som en stad där judar lever under ständiga hot. Samma helg som manifestationen i Ungern ägde rum, polisanmälde två kvinnor i stadsdelen Rosengård att de under lång tid utsatts för upprepade antisemitistiska hatbrott. Hakkors har målats på deras ytterdörrar, glåpord som ”judesvin” är vardagsmat.
”Antisemitismen har eskalerat här år efter år”, säger en av kvinnorna. Minns de svenska riksdagspartierna egentligen vad Wallenberg stod för? Då borde Reinfeldt och Löfven resa gemensamt till Malmö, tycker jag.
Vi spelade tennis i söndags, Patrik och jag. Med nya bollar (som synes). Lidingö TK är definitivt min favoritklubb i Stockholm. Lagom stort, behaglig otvungen känsla, hög trivselfaktor. Jag skulle kunna bo på Lidingö enbart för skälet att ha nära till denna tennishall. Home is where the heart is. On the court.
Axel Törneman, Vid balkongen, 1921.
Skrivit i Corren 7/12:
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kallar till hastigt extramöte. Regeringens krisgrupp samlar information om läget. Allmänheten varnas, delar av nationen sägs vara lamslagen. Vad har hänt?
Nej, det är ingen överhängande krigsfara som drabbat oss. Det är vintern. Ingen ovanlig företeelse i Sverige, kan man tycka. Vi bor trots allt i ett nordligt land med årstider, där snön brukar anfalla från skyn varje gång almanacksbladen börjar närma sig december.
Att vädrets makter kan vara påfrestande borde inte komma som en överraskning. I det moderna socialstatssamhället är vi kanske känsligare när störningar rubbar våra vanligen trygga cirklar.
Förvisso ställer mycket snö till bekymmer, det har den alltid gjort och att gardera sig mot varje upptänklig svårare situation går naturligtvis inte. Men att snön faller måste inte betyda att hela Sverige faller med den, förutsatt att vi rustar oss bättre både mentalt och praktiskt för vad naturen kan ställa till med.
Det måste exempelvis inte ske en dramatisk ökning av trafikolyckor, om bilförarna fokuserade bakom ratten och tog större hänsyn till vad vinterväglag innebär. I Linköping skulle en promenad på gator och torg inte nödvändigtvis behöva likna en polarexpedition, om kommunen lärde sig att organisera snöröjningen effektivare.
På samma sätt kan man fråga sig om varje vinter måste vara liktydigt med totalt kaos i järnvägsnätet. En del förseningar kan man väl leva med. Men för dessa ständigt återkommande genomklappningar finns inga ursäkter kvar.
I oktober utlovades att denna föga hedrande kristradition skulle få ett slut. SJ meddelade sina resenärer att tågpersonalen fått vinterträning. Och från Trafikverkets sida slogs fast att tågen skulle rulla oavsett prislappen. ”Vi sätter in de resurser som behövs”, sa generaldirektören Gunnar Malm.
Facit, torsdag den 6 december: drygt 50 tåg ställdes in, förseningarna kunde räknas i hundratal.
Varför dras svenska järnvägar med kroniska problem? Sant är att underhållet länge varit skandalöst eftersatt, vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär skulden för.
Sant är också att avregleringen haft olyckliga baksidor, som att ansvaret strulades till när SJ:s en gång sammanhållna verksamhet delades upp på olika aktörer och bolag.
Under flera år har Socialdemokraterna råskällt på denna avreglering, trots att bolagiseringen började under deras fögderi. Men en nostalgisk återgång till det gamla monopolet är ingen lösning. Snarare borde mer av marknadsmekanismer sökas. Se på Schweiz!
Där har man medvetet satsat både på en kompetent ledning för järnvägen och konkurrensutsatt trafiken med en mångfald av privata operatörer. Resultat: trots även Schweiz har vinter är tågen punktliga. Ett studiebesök från Sverige rekommenderas.
Skrivit i Corren 6/12:
Nej, det blev inget adventsfirande i kyrkan för Linköpings T1-skolor detta år. Vissa föräldrar hade invändningar mot kyrkobesöket. Rektorn ställde då in med hänvisning till nya skollagen: religionsutövning i samband med plugget är förbjuden.
Det gjorde andra föräldrar upprörda. Eldunderstöd fick de från den kristna tidningen Världen idag, som startade ett ”adventsupprop” där lagändring krävs så att landets skolelever ska få uppleva både advent, Lucia, jul och sommarlovets början på kyrkligt vis.
Särskilt det här med terminsavslutningar tycks vara glödhett numera. Lika regelbundet som ebb och flod svallar känslorna i juni och december. Vad är grejen?
När jag var grundskoleelev hemma i Kungsbacka brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget. Vi sjöng gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som få egentligen lyssnade på. Därefter slogs portarna upp, school’s out!
Religiös har jag aldrig varit, är antagligen född ateist. Ändå tyckte jag att dessa avslutningar var en trevlig ritual som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade.
Visst är det fel att blanda skola och religion. Men denna fråga borde snarare sorteras under kategorin tradition och kulturarv. Lite mer flexibilitet och avspändhet skulle vi nog må bättre av.
Måste ens statsmakten stifta lagar som reglerar saken? Skola, föräldrar och kyrka kan väl lösa eventuell problematik själva. Vill man, av vilka skäl det vara må, hålla sitt barn borta från kyrkorummet: varsågod, inget snack. Övriga som så önskar sjunger Stilla natt. Och sedan är det bra med det.
En undring bara. Varför allt detta hallå kring något så relativt harmlöst som traditionsfirande i Svenska kyrkan, medan religiösa friskolor av mer eller mindre indoktrinärt slag tydligen anses helt okej? Jag förstår inte logiken.
Skrivit i Sydöstran 5/12:
Den 23 november kom tingsrättens dom mot Peter Mangs, serieskytten i Malmö. Han dömdes till livstids fängelse för bland annat två mord och fem mordförsök. Det är förrädiskt lätt att se Mangs som en typisk representant för den enskilde galningen.
Jo, han agerade visserligen ensam. Precis som Anders Behring Breivik när denne förra sommaren iscensatte sitt grymma blodbad i vårt norska grannland. Eller som lasermannen John Ausonius vilken i början av 90-talet sköt elva personer.
Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, likt slumpmässiga undantag i idyllen, något som bara händer. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.
Men vad säger oss egentligen exemplet John Ausonius? Han sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Lasermannens tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige.
I riksdagen fanns ett parti som skyllde alla problem på flyktingar och muslimer: Ny Demokrati. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert gav honom legitimitet att höja geväret.
Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och politiska extremister. I sin bok ”Det mörka nätet” (2012) har den norske journalisten och bloggaren Öyvind Strömmen gjort en gedigen klartläggning av cybervärldens hatsajter.
Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer: hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar det mångkulturella samhällets parti är landsförrädare. Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”.
En populär idé är att flockar av ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som förtrupper till den stora kontrarevolutionära resningen. Anders Behring Breivik sög villigt i sig framför datorn och gick från ord till handling. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom?
Även Peter Mangs var en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade Politiskt inkorrekt, idag nedlagd och ersatt av sidan Avpixlat.
Öyvind Strömmen visar med pedagogisk klarhet vad som bubblar i denna kokande häxkittel och att vi inte kan bortse från ordets makt. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.
Christian Dahlgrens Blogg 