”Man kommer aldrig ifrån Paris och minnet av varje enskild människa som har bott där skiljer sig alltid från varje annan individ. Vi återvände alltid till det, oavsett vilka vi var eller hur det förändrades eller hur pass svårt eller lätt det var att komma dit.
Paris var alltid värt det och man fick utbyte för vad man än förde med sig dit. Men det var sådant Paris var förr i tiden när vi var mycket fattiga och mycket lyckliga.”
– Ernest Hemingway, En fest för livet, 1960.
Till er, kära läsare, på alla hjärtans dag. Håll serven!
Skrivit i Cor
ren 13/2:
”Man ska inte ha kameror i onödan”, sa Göran Björnståhl i tisdagens Corren. Han är rektor på Södra skolan i Motala och hälsosamt skeptisk till det grasserande fenomenet med kameraövervakning. Frågan blev aktuell på hans arbetsplats 2009.
Södra skolan hade, i likhet med två andra skolor i Motala, utsatts för omfattande skadegörelse. Efter visst dröjsmål ansökte kommunen hos Länsstyrelsen om att sätta upp kameror och fick i maj 2012 tillstånd att sätta upp 37 stycken på de drabbade skolorna.
Men då hade problemen ebbat ut. Istället för att rutinmässigt montera upp kamerorna ändå, vill nu kommunen avvakta. ”Ett bra beslut”, tycker Göran Björnståhl. Det anser jag med.
Trygghet och ordning är viktigt. Men i dag finns en slapp övertro på att kameror kan fixa det åt oss. Integritetsaspekten kommer ofta i skymundan. Och den är särskilt brännande i just skolor med unga människor i känslig ålder. Istället för att eleverna ska mötas av kalla och registrerande kameraögon, vore nog vuxenvärldens fysiska och normerande närvaro en sundare lösning på ordningsproblemen.
Inte alla skolor har dock lika kloka ledare som i Motala. Förra året gjorde länsstyrelserna för första gången en gemensam kontroll av övervakningskamerorna på landets skolor. Hela 41 procent av de granskade skolorna hade inte ens tillstånd att sätta upp dom.
Att rektorerna på dessa lärosäten, som ska fostra och utbilda det uppväxande släktet, därmed gjorde sig skyldiga till olaglig integritetskränkning av sina elever hade man tydligen inte tänkt på.
När jag gick i grundskolan 1982 sjöng en av mina favoritgrupper Judas Priest om det dystropiska övervakningssamhället i låten Electric Eye:
You think you’ve private lives
Think nothing of the kind
There is no true escape
I’m watching all the time
Utan personer som Göran Björnståhl är vi snart där.
Skrivit
i Sydöstran 13/2:
Jimmie Åkesson är nöjd, läser jag i tidningen. Han gillade migrationsministerns uttalande under en pressträff i början av månaden om behovet av att påverka ”volymerna”. Tobias Billström sa ju så. ”Volymer”. Bara ordvalet hade en omisskännlig klang av kyla och distans. Moderaterna hade tillsatt en arbetsgrupp för att se över dessa ”volymer”.
Alliansregeringens dominerande kraft är ett lyssnade parti. Gång på gång har Moderaterna poängterat detta i sin retorik. Man lyssnar. Och tar ansvar. Billström påstod sig nu ha lyssnat in ett närmast entydigt budskap från folkviljan bland Moderaternas medlemmar och sympatisörer: ”De är ju väldigt, väldigt tydliga, de vill ha en förändring när det gäller migrationspolitiken”.
Vid mötet med journalisterna om den nya arbetsgruppen flankerades Billström av partisekreteraren Kent Persson som fyllde i: ”Vi måste ta problemen på allvar” och ”våga diskutera”. Oron sprider sig nämligen, enligt Persson. Alltså är det nödvändigt att fundera över hur strömmen av asylsökande ska kunna påverkas. De som är på flykt undan krig, övergrepp och förföljelse. Människorna som Billström kallar ”volymer”.
I jämförelse med andra EU-länder har Sverige tagit emot många flyktingar. Det är uppenbarligen inte längre att ta ansvar. För Sverige. Ty hur mycket invandring tål vårt land egentligen, som den famösa frågeställningen löd i SVT:s Agenda nyligen.
Migrationsministern var klurigt beräknande när han vägde formuleringarna. Utan att säga det rakt ut kunde ingen missförstå signalen. Moderaternas eget ungdomsförbund förfärades och tog anklagande avstånd: ”Tobias Billström vill stänga Sverige”. Från flera andra håll, däribland Alliansens småpartier, kom också häftig kritik. Fredrik Reinfeldt klev då ut och distanserade sig lite lagom klädsamt.
Men som nyhetsmagasinet Fokus skriver i sitt senaste nummer har statsministern en längre tid ofta kopplat samman samhällsproblem som hög arbetslöshet och dåliga skolresultat med invandringen. Inte lika brutalt och svepande som SD gör. Men ändå. Jimmie Åkesson har skäl att vara nöjd.
Hans parti har inte bara stigande opinionssiffror. Hans unkna, främlingsfientliga verklighetsbild har även börjat påverka de trendkänsliga lyssnarna i regeringskansliet. Drabbas du av lågkonjunkturens kris och varselvåg viskar de svaret till dig: Det är volymernas fel.
Skrivit i Corren 12/2:
Det sägs att inget parti vinner något på att driva försvarsfrågor. I den moderna demokratins väljarmaximerande tidevarv fokuseras istället på sånt som kan ge säkrare utdelning i opinionen. Som skolan, sjukvården, jobben.
Dessa områden prioriteras regelmässigt högt av väljarkåren i mätningarna, och således är det där rösterna kan hämtas hem som kan ge makt och inflytande. Relativt få medborgare har någon omedelbar glädje av satsningar på militären. Betydligt tacksammare är att utlova skattepengar till annat som ligger väljarna närmare. Fred råder ju ändå.
Så länge vi levde i skuggan av det totalitära hotet från Sovjetunionen fanns tvingande incitament för politikerna att hålla garden uppe. Men nu? Varför bry sig? Detta kan låta som krasst kalkylerande, cyniskt rent av. Men är sannolikt en förklaring till att Moderaterna övergett sin traditionellt försvarsvänliga linje.
För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkar Försvarsmakten mest vara en besvärande utgiftspost i budgeten. Ett särintresse bland andra, som statsministern så famöst formulerat det. Mikael Odenbergs abrupta avgång efter blott elva månader som försvarsminister i september 2007 var symptomatisk.
Han kunde enligt egen utsago ”inte längre se sig själv i spegeln” om han skulle fortsätta arbeta på Reinfeldts och Borgs snäva villkor. Exit Odenberg och därmed desarmerades den försvarspolitiska kraften i det partiet. Vilket de mjukryggade efterträdarna Sten Tolgfors och Karin Enström grundligt torde visat.
Men något hände när ÖB Sverker Göransson offentligt förklarade att Sverige bara klarade att försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. Uttalandet gav en handfast illustration av förfallet som fick det att tända till i folkdjupet. Spelade regeringen hasard med nationens säkerhet? Inte okej! Försvarsfrågan blev plötsligt het.
Vem värnade Sverige egentligen? Och varför ska vi årligen betala över 40 miljarder kronor till en Försvarsmakt som inte kan skydda våra gränser? Att lita på att freden kommer att vara i all evighet när ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland upprustar massivt håller inte heller.
Medan Karin Enström och Fredrik Reinfeldt har fortsatt att bagatellisera situationen, hörs nu andra takter från Jan Björklund i Folkpartiet. Han kräver omtänkande och återgång till ett fungerande försvar med bland annat fördubblad armé, luftvärn (som vi skamligt nog saknar) och militär närvaro på Gotland, denna strategiska punkt i Östersjön som i dag lämnats helt försvarslös.
Det kommer förstås att kosta och Björklund är beredd att höja anslagen. Tufft, men nödvändigt. Vore det inte även på sin plats med en regeringsombildning? Alliansen behöver en minister som kan återställa trovärdigheten i försvarspolitiken och vem kan vara mera lämpad än major Björklund?
Skrivit i Corren 11/2:
Kaos, förseningar, ilska. Under den gångna helgen larmade Svenska Dagbladet och Ekot om problemen som utbrutit när nu systemet med lärarlegitimationer ska införas. Idén kläcktes av Lärarnas riksförbund 1992. Folkpartiets Jan Björklund var kvick att göra den till en hjärtfråga.
Bakgrunden var följande: Läraryrkets status har som bekant längre dragits med fallande status och risig löneutveckling. Lärarfacket kastade en blick på läkarkåren, vilken ju har både högt anseende och rejäla löner. Deras legitimationer var åtråvärda och väckte respekt. Det kanske lärarna kunde kapitalisera på om de också fick inplastade legitimationsbrickor?
En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det? Tveksamt. Även polisyrket kräver legitimationer utan att statusen för detta jobb är direkt glänsande.
Från politiskt håll var det dock inte svårt att köpa lärarfackets idé. Legitimation föreföll som en relativt billig reform som gav intryck av handlingskraft. Man kunde sända en viktig signal om att utbildningskvaliteten måste öka och samtidigt hänga på lärarna en dekorativ galon som belöning.
Deras egentliga önskan om att få mer pengar i plånboken, vilket verkligen skulle kosta, behövde politikerna sedan inte nödvändigtvis tillmötesgå. Möjligtvis i framtiden eller så.
Riksdagen fattade beslut om lärarlegitimationer i bred enighet våren 2011. I juli förra året skulle inga lärare få undervisa, fastanställas, utfärda betyg, etc, utan att ha erforderlig behörighet. Det gick inte.
Skolverkets handläggare höll på att duka under av den byråkratiska arbetsbördan. Nya bud: reformen ska träda i kraft den 1 december 2013 istället. Lycka till.
Hittills har bara drygt hälften av Sveriges 180 000 lärare fått ut sina legitimationer. Många lärare som undervisat i decennier anses inte längre behöriga, enligt de uppsatta kriterierna.
Det klagas över att erfarenhet och faktisk kompetens plötsligt saknar värde. Gamla utbildningar är knepiga att validera. Och så vidare. Bekymren hopar sig, kritiken växer och få är glada. Som lök på laxen råder lärarbrist.
Det ligger i allas intresse att vi får så välutbildade lärare som möjligt. Men att vara lärare är också ett utpräglat talangyrke, i likhet med exempelvis journalister eller skådespelare. Att då införa ett fyrkantigt legitimationssystem riskerar att skapa mer problem än det löser. Facket och politikerna tycks ha lurat sig själva genom denna symbolreform.
Vill lärarna öka trycket för att få bättre löner? Då bör de snarare sikta på att uppvisa bättre resultat i klassrummen. Vill politikerna kunna rekrytera fler begåvningar till läraryrket? Då bör de prioritera smartare med skattebetalarnas pengar och börja pröjsa.
Som John F Kennedy en gång sa: ”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.
John McEnroe går loss på nätet.
Skrivit i Corren 7/2:
”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.
Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.
1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.
Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.
The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.
Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.
Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.
Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.
Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.
Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?
Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.
Skrivit i Corren 6/2:
Han är både en av de mest produktiva och lästa författarna genom tiderna. Han skrev över 300 romaner och 4000 noveller, med en total upplaga kring 1,4 miljarder exemplar. Vi talar naturligtvis om Georges Simenon (1903-1989), skapare av den berömda kommissarie Maigret i Paris.
Denne piprökande och psykologisk skarpsinniga gestalt figurerar i en serie om dryga sjuttiotalet böcker, de flesta av påfallande hög litterär kvalitet. Märkligt nog har de annars så deckartokiga svenskarna aldrig fattat något bredare tycke för Simenons franska polis. Nyutgåvor finns inte att uppbringa. Den intresserade svenska läsaren får istället sätta hoppet till antikvariaten eller bibliotekens magasin.
Situationen är dessvärre typisk för den franska litteraturens ställning. Frankrike tillhör de främsta kulturnationerna i världen, men på den svenska marknaden möts franska författare oftast med kallsinne. Känslorna är desto varmare för engelskspråkiga berättare. Bland översatt skönlitteratur är den anglosaxiska dominansen bedövande.
Det är symptomatiskt för hur andra språk och kulturområden tenderar att marginaliseras i förhållande till det engelska. Globaliseringen är ett faktum, internationaliseringen tilltar, ändå går vi själva mot en sjunkande standard gällande flerspråkigheten. EU har som mål att alla unionens medborgare ska tala två språk utöver modersmålet. Men vad gör vi i Sverige?
I senaste numret av det borgerliga samhällsmagasinet Neo intervjuas Anders Bodegård, aktuell med en kritikerrosad nyöversättning av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary. Han är milt uttryckt kritisk mot hur humanioran hamnat i strykklass: ”Man drar ner på språkundervisningen, alltså franskan håller på att tyna bort både i skolan och i den högre utbildningen. Universiteten tar bort språken”, säger Bodegård och sammanfattar läget som ”katastrofalt”.
Det är ingen överdrift. I grundskolan är bara engelskan obligatoriskt främmande språk. Bland eleverna som väljer att också studera ett annat språk i senare årskurser hoppar var femte av. På rader av högskolor och universitet (Södertörn, Göteborg, Karlstad, Örebro, Mälardalen) avvecklas språk som franska, italienska, spanska, etc. Från politiskt håll är utbildningsdepartementet måttligt intresserade och prioriterar hellre ämnen som teknik och matematik. Signalen är tydlig: flerspråkighet är inte viktigt.
Men utan att exempelvis behärska tyska eller franska minskar möjligheterna för vidare studier utomlands, likaså chanserna att arbeta och göra affärer internationellt, världen förkrymps, vår horisont beskärs. Det räcker att läsa några av Simenons utsökta Maigretdeckare, där mycket av tjusningen är just dess specifikt franska ton och doft, för att förstå vad vi förlorar.
Skrivit i Corren 5/2:
I dag inleds rättegången mot 47-åringen och tre av hans familjemedlemmar som misstänks ha svindlat Försäkringskassan och Linköpings kommun på 5,4 miljoner kronor under sex års tid.
Som Corren tidigare rapporterat ska 47-åringen spelat svårt funktionsnedsatt, beviljats assistentersättning efter intyg från läkare, och anställt sina närmaste som vårdare. Om 47-åringen och hans medåtalade befinns skyldiga inställer sig genast vissa frågor.
Hur gick egentligen det där med läkarintyget till? Och hur lyckades man lura det offentliga på så mycket pengar så länge innan bluffen uppdagades? Det förefaller råda en häpnadsväckande kombination av slapphet och naivitet i systemet, som närmast tycks inbjuda cyniska bedragare att stjäla skattemedel.
Linköpingsfallet är ju tyvärr inte unikt. Fusket inom assistentersättningen beräknas motsvara 9-15 procent av årskostnaden på numera drygt 24 miljarder kronor. Enorma belopp hamnar alltså i fel fickor. Sent om sider har hårdare kontroller satts in.
Men baksidan är att många funktionsnedsatta människor känner sig orättfärdigt misstänkliggjorda med stress och ångest som följd. De befarar även att skärpta krav ska bli en ursäkt för politiker och myndigheter att skära ned på den personliga assistansen generellt.
LSS är en rättighetslagstiftning som har betytt väldigt mycket för att människor med svåra funktionshinder ska få en värdig och självständigare tillvaro. Fusket är djupt allvarligt.
Det stora hotet mot LSS rör dock inte detta, utan att reformen i sig medfört en kostnadsexplosion som lagstiftarna inte förutsett. Vid lanseringen 1993 skulle LSS kosta 2,4 miljarder. 2017 uppskattas summan till 32 miljarder och ökningen väntas ingalunda avstanna.
Finansiellt börjar läget bli ohållbart. Samtidigt är reformens intentioner värda att försvara. Det är ett delikat problem att lösa. Men nödvändigt.
Christian Dahlgrens Blogg 