En ovillig ledare utan strategi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

I morgon tar Air Force One mark på Arlanda. En historisk händelse. Aldrig förr har en amerikansk president besökt Sverige för bilaterala överläggningar. Dock bleknar alla frågor som kommer upp på bordet inför den mest akuta: Syrien.

Barack Obama må vara förlåten om hans tankar är på annat håll under statsbesöket i Stockholm. Den syriska krisen är hans svåraste utrikespolitiska prövning och så här långt imponerar Obama inte. Tvärtom riskerar hans ovilja och tvehågsenhet att devalvera USA:s trovärdighet som supermakt.

Inbördeskriget i Syrien har under två och halvt år stadigt eskalerat till en humanitär katastrof av biblisk omfattning. När Assad inledde slakten på sin egen befolkning, förklarade Obama att regimen måste lämna makten.

När uppgifter sedan började florera om att Assad tillgripit nervgas, deklarerade Obama att användningen av kemvapen utgjorde en oacceptabel ”röd linje”.

Nästan exakt ett år efter denna linjedragning i sanden ägde ett storskaligt gasangrepp rum utanför Damaskus med ohyggliga följder. USA:s utrikesminister John Kerry talade tufft och sade sig ha klara bevis på att Assad låg bakom. Men återigen: ingenting händer.

Obama försöker istället köpa sig ytterligare andrum genom att låta kongressen rösta om en eventuell straffexpedition mot Assad. Utgången är högst osäker. Storbritanniens premiärminister David Cameron led nyligen ett förödande nederlag när han bad sitt parlament godkänna en brittisk insats i Syrien.

Ändå tar Obama risken att låta sig vingklippas på samma sätt, trots att konsekvenserna då blir mycket värre. Varför? Ja, USA är krigstrött efter Afghanistan och Irak, folkopinionen går i isolationistisk riktning. Men Obama har ett ansvar som kräver mer än att sätta upp ett vått finger i luften.

Han borde begrunda vad Richard Nixon sa i ett TV-sänt tal 1970: ”Om, när det kommer till kritan, världens mäktigaste nation – Amerikas förenta stater – agerar som en ynklig, hjälplös jätte, då kommer totalitarismens och anarkins krafter hota alla fria nationer och fria institutioner världen över”.

Vita husets undfallenhet i Syrien har redan bidragit till att förvärra kriget och gett fritt spelrum åt Ryssland, Iran och Hizbollah att stödja Assad. Samtidigt har den moderata oppositionen tryckts tillbaka medan islamitiska jihadister, understödda av Saudiarabien och Qatar, ryckt in i striderna.

Därtill slickar konfliktens lågor Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Israel tvingas också vakta sin säkerhet. Ju längre tiden går, desto mer destabiliseras regionen och det mänskliga lidandet ökar.

Ett USA på reträtt från sin globala roll betyder vidare att tuppkammen växer på de kärnvapenbesatta mullorna i Iran, försvårar hanteringen av Nordkorea och andra tyranniska regimer, samt sänker tröskeln för spridning och bruk av massförstörelsevapen. Betrakta bara Assad!

Mot den bakgrunden finns tyvärr skäl att om ledarskapsförmågan hos USA:s president travestera Churchills ord om rivalen Clement Attlees valörer: Ett tomt Air Force One landade och Barack Obama klev ur.

Författare tar ståndpunkt (2)

Publicerad den av
Svara

Hemingway kicks!

All you can be sure about in a political-minded writer is that if his work should last you will have to skip the politics when you read it. Many of the so-called politically enlisted writers change their politics frequently. This is very exciting to them and to their political-literary reviews. Sometimes they even have to rewrite their viewpoints… and in a hurry. Perhaps it can be respected as a form of the pursuit of happiness.

– Ernest Hemingway, nobelpristagare i litteratur 1954.

Patientmakt, inte landstingsmakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:Corren.

Få saker är så anonymt som en landstingspolitiker, konstaterade förre statsminister Göran Persson beskt häromåret. Tja, någon däremot?

Fast egentligen är det lite underligt. Sjukvården brukar jämte skolan och sysselsättningen tävla om toppositionen när svenska folket ombeds ranka de viktigaste valfrågorna. Ändå tenderar sjukvårdens politiskt ansvariga i landstingen leva i kroniskt bakvatten av bataljerna på riks- och kommunnivå.

Vilket de kanske heller inte har så mycket emot, innerst inne. Ju anonymare för allmänheten, ju mindre tryck utifrån och desto bekvämare tillvaro runt sammanträdesborden. När det hettar till på vårdområdet, faller ofta fokuset på debattglada ministrar och riksdagsledamöter, medan landstingspolitikernas profilering är betydligt lägre.

Trots att landstingen funnits som regionala självstyrande enheter sedan 1862, har de aldrig fått någon naturlig förankring i folkdjupet. Landstingsfullmäktige är ungefär i klass med Europaparlamentet: ett diffust, avlägset forum för skugglika makthavare med en gäspigt ogenomtränglig dagordning.

Så varför ska vi ha landstingen kvar? Göran Persson vill numera avskaffa dem, precis som en gång Moderaterna – innan politikerkåren förtrollades av idén att göra Sverige till ett nytt pussel av större regionala bitar. En diskussion vilken mött ett intresse i paritet med målarfärg som torkar bland väljarna.

Vettigare vore att koncentrera kraften på att ge svenska folket vad de faktiskt önskar: en trygg och bra sjukvård. Dagens organisering är knappast optimal.

Även om vårdkvaliteten fortfarande generellt är mycket god, handikappas utvecklingen av landstingens revirgränser. Fragmentiseringen driver upp kostnaderna för den tunga specialiserade vården, samtidigt som det blir svårare att hålla en jämlik standard över landet.

”Sjukvårdssverige av i dag påminner om ett klansamhälle där lokala politiker, påhejade av sina tjänstemän, värnar den egna regionens intressen. Men i en allt mer högteknologisk sjukvård håller inte detta synsätt”, skrev Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling nyligen i Dagens Samhälle.

Som ett symptomatiskt exempel pekar han på att landstingen inte ens förmått skapa en gemensamt, fungerande IT-system för patientjournalerna. Något som borde vara A och O i modern sjukvård. Därtill kommer det eviga problemet med vårdens långa väntetider. Tillgängligheten är bland de sämsta i Europa. Löften om botemedel tycks ständigt grusas.

Också Zilling har nått slutsatsen att landstingen måste skrotas. Visst. Sverige är inte större än att sjukvården kan organiseras bättre, billigare och effektivare nationellt.

Staten tar över finansieringen och de större sjukhusen, medan kommunerna åläggs ansvaret för primärvården. Eller så kan politikerna överlåta driften på privata entreprenörer.

Varje svensk får en individuell hälsopeng att i full frihet söka vård för varhelst de önskar, även utomlands. Patientmakt, inte landstingsmakt borde vara parollen. Den kan väl något parti göra till sin inför kommande val?

Säkra Östgötaslättens pärla

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

”Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen”, menade Ellen Key.

Hon var en av förra sekelskiftets tongivande gestalter på den svenska intellektuella scenen. Stridbar författare, humanist, pedagog och feminist. I dag kanske mest ihågkommen som hatad av August Strindberg (nidporträttet under namnet Hanna Paj i Svarta fanor är klassiskt) och för sina då mycket radikala, antiauktoritära tankar om barnuppfostran.

Men en annan av hennes bärande idéer kretsade kring skönhetens betydelse för människans utveckling och mentala välbefinnande. Det sköna fick inte bli någon lyx för enbart besuttna.

Tvärtom borde skönhetens estetiska värden vara ett samhälleligt ansvar att befrämja, göras tillgängliga för alla, en rättighet som kunde bidra till att förädla vår syn på tillvaron och göra oss mer harmoniska.

Ellen Key levde efter samma principer som hon lärde. 1910 lät hon uppföra ett bedårande vackert hem på Omberg, vid Vätterns strand. Key valde platsen med stor omsorg, hon ansåg den vara naturskönast i Sverige.

Även hennes nära vän, målarprinsen Eugen, hänfördes av Omberg som han lät vara motiv i flera konstverk. ”Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus strömmar ner över jorden”, förklarade han lyriskt om Östgötaslättens pärla.

Omberg är också flitigt förekommande i konstnären John Bauers målningar, den förtrollande urskogsstämning som gjorde honom så berömd hämtades härifrån.

Ombergs slösaktiga natur- och artrikedom gör den tveklöst till en sällsamt fascinerade oas, unik för landet. Att låta sig omslutas av dess famn, vandra längs gåtfulla stigar till legendomsusade forntidsborgar och njuta av växtlighetens praktfulla mosaik är en sinnlig, ja närmast majestätisk upplevelse.

Kungligt på Omberg blir det också rent bokstavligen den 3 september. Carl XVI Gustav firar 40 år på tronen med en eriksgata genom riket och kommer då på besök. Vore inte det ett utmärkt tillfälle till att ånyo resa kravet på att Omberg borde upphöjas till nationalpark?

Förre landshövdingen Björn Eriksson drev länge och ihärdigt frågan, östgötska riksdagsledamöter har skrivit återkommande motioner i ämnet, senast förra året. Förgäves.

På underliga grunder har Naturvårdsverket visat kallsinne, man hävdar att Omberg är för litet och att naturen inte är av tillräckligt ursprunglig karaktär. Nog är det märkligt byråkratiskt stelbent.

Egentligen tycks det vara en ganska lätt match. Staten äger ju redan Omberg genom sitt bolag Sveaskog, som gjort det till en ekopark för naturturism. Det finns dock en risk för ovarsam exploatering, eftersom skyddet inte är tillräckligt starkt.

Om Omberg däremot fick status som nationalpark skärps restriktionerna betydligt, vilket garanterar att området bevaras intakt även för framtida generationer. Ellen Key visste vad hon talade om. Vi behöver skönhet för att må bra, lyckligtvis finns Omberg för alla att ta del av. Säkra denna naturskatt!

Våra pengar eller statens?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Blir hon nästa finansminister? Det är upp till väljarna nästa år. En sak är i vilket fall säker: S högg inte i sten när de utsåg Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson.

Hon ger ett stabilt och resonabelt intryck, har lätt att väcka förtroende och är pedagogiskt skicklig. Skillnaden i personlighet och kompetens från den olycklige företrädaren Tommy Waidelich (minns ni honom, Håkan Juholts vapendragare?) kan räknas i ljusår.

I går var hon här och framträdde på ett frukostmöte ute vid Linköpings flygplats inför inbjudna representanter från kommunen och det lokala näringslivet. Det är ju stundande budgettider och Magdalena Andersson gav sin syn på det ekonomiska läget.

Anklagelseakten mot Alliansen innehöll förvisso inga nyheter: arbetslösheten är för hög, skolan ett misslyckande, et cetera. Men det är ändå alltid intressant att få tillfälle att begrunda hur ledande politiker tänker.

Magdalena Andersson försäkrade åter att S inte ville avskaffa det femte jobbskatteavdraget vid ett eventuellt regeringsskifte. Sådana återställare skulle skapa för stor ryckighet och praktiskt oreda i politiken, menade hon.

Samtidigt beklagade hon att Alliansen sänkt skatten med 120 miljarder kronor, resurser som istället kunnat ”investeras i framtiden” (offentligkontrollerad välfärd och infrastruktur). Därtill upprepade hon S-mantrat att regeringen nu ”lånar” till skattesänkningar, eftersom budgeten drivs med underskott.

Vilket avslöjar en del om Socialdemokraternas ideologiska förhållningssätt.

Regeringen kan nämligen inte ”låna” pengar till skattesänkningar. Pengarna är ju redan våra: medborgarnas, företagarnas, vi som jobbat ihop dem. Regeringen kan följaktligen bara ta mindre (eller omvänt mer) av dessa pengar till sin budget.

Ska S-kritiken om lån till skattesänkningar bli logiskt vettig, måste partiet utgå från att samtliga pengar egentligen tillhör statskassan, och att offentliga makthavare i princip äger företrädesrätten till innehållet i människors privata plånböcker utan några begränsningar.

Med det perspektivet är det heller inte konstigt att S i grunden misstror jobbskatteavdraget.

Man säger att syftet att stimulera ökad sysselsättning fungerar dåligt. Okej, det kan diskuteras. Men finns det då inget värde i sig att låta strävsamma människor behålla mer av frukten från det egna arbetet? Är det inte bra att enskilda ges lite större ekonomisk frihet?

S tycks kallsinniga inför dylika argument. Pengarna förvaltas alltid bättre och rättvisare inom den politiska sfären, vars behov av resurser tycks ständigt lika oändligt. Det är liksom aldrig tal om att medvetet minska omfånget på staten.

Trots Magdalena Anderssons sympatiska sidor i övrigt, bör man nog hysa viss skepsis mot politiker som instinktivt identifierar sig med statsintresset enligt Ludvig XIV:s beryktade maxim ”L’État, c’est moi” i skattedebatten.

Oskadliggör Syriens slaktare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

Obama-administrationen är motståndare till även en begränsad militär intervention i Syrien. Den anser inte sådant skulle gynna USA:s intressen. Det skrev general Martin Dempsey, USA:s militärchef, i ett brev till en republikansk kongressledamot som läckte ut till nyhetsbyrån AP onsdagen den 21 augusti.

Dempsey kallade inbördeskriget ”tragiskt och komplext”. Visst kunde USA slå ut exempelvis Assads flygvapen och skifta styrkebalansen till oppositionens favör. Men då riskerade USA att dras in djupt i ännu en oförutsägbar Mellanösternkonflikt, som inte erbjöd någon strategi för fred, i ännu ett land plågat av oförsonliga etniska rivaliteter.

Obamas kyligt reserverade realpolitiska hållning kunde redan samma dag som AP publicerade general Dempseys brev kontrasteras mot ohyggliga bilder från rebellfästen i Damaskus förorter. Assads trupper hade uppenbarligen slaktat hundratals civila män, kvinnor och barn med kemiska vapen, troligen sarin, en giftgas uppfunnen av Hitlertysklands nazister.

Oklarhet rådde inledningsvis kring vilken sida som bar skulden, allt talar dock för att det är Assad som trappat upp grymheterna. Det är oomtvistat att hans regim sitter på hundratals ton av olika sorters kemvapen. Assad har tidigare inte tvekat att använda dem i mindre skala, blåljugit om det varje gång precis som nu, och bara hans militär har kapaciteten att iscensätta en giftbombattack i förra veckans omfattning.

Troligen anser Assad att han tryggt kan fortsätta att utmana USA och den övriga civiliserade världen när Ryssland och Kina lamslår FN åt honom. Sannolikt räknar han också med att Obama hämmas av ett slags Irak/Afghanistan-syndrom och därför nöjer sig med varnande fraser.

Medan presidenten tvår sina händer i Vita huset kan Assad löpa lina ut och slutligen krossa oppositionen med alla djävulska medel som står till hans förfogande. Är detta kalkylen har den förhoppningsvis slagit fel.

Bilderna av giftgasoffren i Syrien är så fruktansvärda vittnesmål om Assads samvetslösa mördande, att overksamhet inte längre är ett alternativ. Arabförbundet har fördömt brottet, länder som Storbritannien och Frankrike kräver insatser och en motvillig Obama har äntligen pressats till handling.

Enligt uppgifter väntas en bestraffningsaktion inom närmaste dagarna. Men det räcker inte att bara markera. Att inga enkla lösningar står till buds, eller att FN som vanligt är impotent när det verkligen gäller, får inte hindra anständiga nationer (inklusive Sverige) från att stoppa vidare slakt på Syriens invånare.

Det betyder ett större engagemang genom exempelvis angrepp mot militära stödjepunkter, flygförbudszoner och skyddade områden för civilbefolkningen. Det är inte enbart ett tvingande ansvar på rent moraliska och humanitära grunder. För USA står även dess supermaktsstatus på spel.

Om den viktigaste demokratin med världens starkaste militära muskler låter sig reduceras till en tvehågsen jätte utan bett, riskerar svängrummet att öka dramatiskt för allsköns vedervärdiga skurkstater. Är det arvet som Obama vill lämna efter sig? Om inte, är det hög tid att han visar ledarskap.

Vision och hjältemod

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:Corren.

”Jag har en dröm, att denna nation en dag ska resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse: Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade med samma värde.”

I morgon är det precis 50 år sedan Martin Luther King höll sitt legendariska ”I have a dream”-tal vid Lincolnmonumentet i Washington. En passionerad plädering för visionen om ett samhälle befriat från rasism, intolerans och diskriminering.

Medborgarrättskämpen Martin Luther King tillhör 1900-talets stora hjältar som fortsätter att inspirera världen över. Det gör även Raoul Wallenberg. Han höll aldrig några berömda anföranden. Hans gärning är desto mer talande.

Med förbluffande mod och djärvhet ställde han sig i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades rädda tiotusentals judar undan SS-bödlarnas klor. Denna tisdag är det första gången vi i Sverige hyllar honom med en särskild Raoul Wallenberg-dag.

Det blir en årligt återkommande påminnelse om vikten av att visa civilkurage när människovärdet på olika sätt riskerar att devalveras; att vi alla bär ett personligt, moraliskt ansvar att stå intoleransens krafter emot.

Enligt senaste Sifo sympatiserar nu var tionde väljare med SD, ett öppet främlingsfientligt riksdagsparti sprunget ur nazismen. Vill vi att deras värderingar och visioner ska prägla samhället? Eller Martin Luther Kings och Raoul Wallenbergs?

Få frågor är lika dagsaktuellt brännande.

27/8: Raoul Wallenbergs dag

Publicerad den av
Svara

Raoul Wallenberg

För dem i världen, vilka ser kampen för demokratiska rättigheter som vår civilisations största uppdrag, är namnet Wallenberg helgat. Han övergav freden, tryggheten, karriären och pengarna i Sverige och begav sig 1944 till en av jordens farligaste platser: Ungern i nazisternas och pilkorsarnas våld.

Där riskerade han i varje ögonblick sitt liv. Med en fantasi och handlingskraft, som annars är okänd i den svenska diplomatins historia, lyckades Raoul Wallenberg rädda tiotusentals judar från att sändas till Auschwitz, eller till andra platser för utrotning.

Wallenberg för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet.

– Per Ahlmark om Raoul Wallenberg (ur Vänstern och tyranniet, 1994)