Tysk elfattigdom blir svensk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.

Beklaglig sorti

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/9:

Ett år före valet och Reinfeldt toppar det moderata ministerlaget. Eller snarare försöker hålla ryggen friare. Är det så vi ska tolka regeringsombildningen?

Att Hillevi Engström ryker som arbetsmarknadsminister är då inte förvånande. Både Alliansen och Socialdemokraterna vill ha jobben i fokus. Det är kring förtroendet i sysselsättningspolitiken som väljarslaget ska stå. Engström representerar i det läget en riskabel blotta för regeringen mot bakgrund av haveriet på Arbetsförmedlingen.

Dess skandalomsusade generaldirektör fick nyligen sparken och en översyn av hela AMS-maskineriet har blivit nödvändig. Bort med Engström alltså och in med den i statsrådskretsen obefläckade Elisabeth Svantesson, som närmast kommer från riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Hennes abortmotstånd och uppenbarligen djupt konservativa värderingsbas väcker frågetecken. Men sakpolitiskt när det gäller jobben verkar hon ha klöset som krävs.

Mer uppseendeväckande är att Gunilla Carlsson lämnar biståndsministerposten. Frivilligt? Tillåt oss tvivla. Carlsson hade den lovvärda ambitionen att rensa upp i det biståndsbyråkratiska komplexet. Slut med flummiga pratbubblor och mångmiljardrullning utan koll. Istället transparens, mätbara mål, utvärderingar, konkreta resultat.

Inget som vanligtvis gillas i SIDA-organisationernas skyddade mötes- och konferensverkstad. Även de traditionella biståndskramarna i FP och KD har gett Gunilla Carlsson onda ögat. Tjänstemännen på UD:s biståndsenhet har därtill klagat över hennes hårda nypor.

Det är ingen djärv gissning att hon utmanat för många aktörer i maktapparaten och offras i syftet att förkorta regeringens konfliktlinjer. En beklaglig sorti.

Hillevi Engström som inte rådde på AMS får nu biståndet på sin lott. Om det är signalen att reformtrycket mot SIDA stilla upphör är det än beklagligare.

Arbetarrörelsens förskingrade arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Henrik Menander tillhör den svenska vänsterns pionjärer, en tvättäkta arbetarkämpe. Han deltog i LO:s grundade 1898, var även verksam som journalist i legendaren August Palms tidning Folkviljan samt i Axel Danielssons Arbetet.

Mest känd är Menander dock som textförfattare till den svenska versionen av Internationalen. Den skrev han 1902 och fångade där på kornet orättvisorna och utsugningen som arbetarklassen upplevde att den konservativa överhetsstaten utsatte dem för.

Särskilt den berömda strofen ”båd´stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter dignar ner” är talande. Ilskan över att bli berövade frukten av sitt mödosamma slit i produktionen är förståelig. Men gissa hur omfattande skattetrycket var i Sverige när Menander fattade pennan? Knappt 8 procent.

Sätt det i relation till 2013 års nivå på drygt 44 procent och den tidiga socialdemokratin framstår som en libertariansk falang inom Timbrosfären. Senare blev förstås S ett statsbärande parti och attityderna förändrades.

Istället blev vaktslåendet om högskattesamhället en integrerad del i rörelsens självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer av medborgarnas pengar politikerna kan kontrollera, ju mer solidariskt och rättvisare är det. Ungefär.

När Alliansen övertog regeringsmakten 2006 hade Sverige fortfarande världens högsta skatter. Sju år senare har vi världens näst högsta. Sänkningarna kan knappast kallas drastiska, men redan från början protesterade S mot varje lättnad av bördorna som Alliansen gjorde.

Inställningen klarlades på ett symptomatiskt vis av Thomas Östros, under förra mandatperioden ekonomisk talesman för S: ”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel” (DN 1/11 2009).

Orden röjer en total identifikation med staten och överheten på bekostnad av människorna som genom arbete och företagande skapar de resurser som håller Sverige igång. Vari ligger det stötande ”slöseriet” att låta dem behålla lite mer av den egna kakan?

Regeringen presenterade i går sin avsikt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och skallet från S var det väntade. Man gillar det inte, vill stoppa det, men om riksdagen beslutar annat kommer man motvilligt att acceptera det.

Precis som tidigare av krasst opinionstaktiska hänsyn. I övrigt riktats skarp kritik mot Alliansens instrumentella huvudargument att jobbskatteavdraget gynnar sysselsättningen. Det gör det visserligen, även om det femte stegets effekter kan diskuteras.

Men det tyngst vägande skälet till jobbskatteavdraget borde vara moraliskt. Det är helt enkelt rätt att folk som jobbar i sitt anletes svett får bättre lön för mödan, ökad frihet och tryggare hushållsmarginaler. Det är trist att S förträngt sitt frihetliga förflutna.

Idag är det snarare vanliga strävsamma svenskar som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta / men när vi nu till vårt försvar / en dag en gräns för dessa sätta / skall solen stråla lika klar”.

Löfvens ambitioner

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 16/9:Corren.

Skatterna höjs med Stefan Löfven som statsminister. Det tydliga beskedet gav S-ledaren själv i DN den 13/9. Han motiverade sin iver att öka pålagorna med att välfärden kräver det.

”Vi kommer även i fortsättningen att ha högre ambitioner än regeringen”, slog Löfven fast. Ett intressant uttalande. Notera särskilt orden ”även i fortsättningen”.

Om ambitionen på det offentliga välfärdsområdet ska mätas i nivån av satsade skatteresurser, som Löfven tydligen vill, blir siffran runt 16 procent för Alliansregeringen. Det är nämligen andelen av BNP som bekostar vård, skola och omsorg i Sverige år 2013.

Men tidigare, innan det borgerliga maktskiftet, var alltså ambitionerna högre. Vilket Löfven lovar en återgång till. Okej, vi kollar. År 2005, när Socialdemokraterna fortfarande styrde landet, var resursandelen av BNP som gick till vård, skola och omsorg… (trumvirvel)… runt 16 procent.

Skillnad i ambition mellan Alliansen och Socialdemokraterna: tja, ingen.

Ändå har Alliansen sänkt det samlade skattetrycket med 4,5 procentenheter (räknat i BNP) sedan 2005. Vanliga löntagare har fått behålla en större del av frukten från det egna arbetet, och därmed getts en stärkt privat välfärd, utan den offentliga dito blivit lidande.

Uppenbarligen verkar de borgerliga kunna hushålla smartare med våra pengar än Socialdemokraterna. Löfven borde nog därför koncentrera sig mer på kvaliteten av sina ambitioner, än nivån på dem.

Den kungliga republiken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:Corren.

På söndag är det pukor och trumpeter. Då har Carl XVI Gustaf suttit på tronen i fyra decennier jämt. Han ärvde ämbetet som kunglig statschef den 15 september 1973 efter sin åldrige farfar Gustav VI Adolf, som avlidit på Helsingborgs lasarett.

Men det stod redan klart att kungakronan som tillföll honom i praktiken skulle bli föga mer än symbolisk. Sverige var i färd att skrota 1809 års antikverade grundlag med dess sedan länge överspelade paragraf ”konungen äger att allena styra riket”.

På badorten Torekov i Skåne hade politikerna 1971 enats kring den förlösande kompromissen om majestätets moderna position, vilken stadfästes i den nya konstitutionen 1975.

Monarkin tömdes på innehåll och reducerades till en strikt representativ, ceremoniell institution, kliniskt ren från politiskt inflytande. Faktiskt är vår författning i det perspektivet mycket finurligt och försåtligt skriven.

Den baserades på idén om radikal parlamentarism, där folket väljer riksdag som i sin tur väljer en talman med ansvar att utse regeringsbildaren. Raka demokratiska rör hela vägen, alltså.

Som en liten förgylld dekoration ovanpå finns kungen, men som statschef spelar han ingen nämnvärd roll. Det gör statsministerposten väldigt stark, närmast presidentliknande.

Man kan säga att Sverige är en de facto-republik, kompletterad med en kunglig ceremonimästare att plocka fram vid högtidligare tillfällen. Egentligen fanns tunga röster, i synnerhet inom Socialdemokraterna, som på 70-talet ville avskaffa monarkin även till namnet.

Dock ansåg man att svenska folket ännu inte var moget för ett sådant steg. Istället gjordes kungahuset konstitutionellt meningslöst, så att det vid lämpligare tidpunkt i princip kunde raderas ut med ”ett pennstreck”.

Monarkin är till sitt väsen byggt på mytologi, förtrollning och distansering. Grundlagsfäderna tycktes kallt räkna med att samhällets fortskridande modernisering och liberalisering skulle göra kungahuset allt mer verklighetsfrämmande och orimligt i allmänhetens ögon.

Vad som återstod var att invänta den eftersläpande opinionen och låta den gamla ingrodda magin kring kungligheterna sakta blekna bort. Vilket är ungefär precis vad som sker. Enligt mätningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, är den långsiktiga trenden för kungahusets ställning i nedgång.

Kungahuset har tidigare tillhört en av de institutioner som folket haft störst förtroende för. Men stödet har dramatiskt eroderats under senare år och har aldrig varit så lågt som nu. Detta oavsett prinsessbröllop, födslar av kungliga bebisar eller något annat festligt.

Statsvetaren och monarkiexperten Carl-Erik Grimstad har konstaterat att om förtroendet fortsätter att minska i samma takt, kommer hovet vara historia inom 50 år.

Fast verkar Carl XVI Gustaf inte redan i dag ganska trött på sitt jobb? Begripligt i så fall. Han kanske skulle varit lyckligare om han fått slippa sin offentliga gyllene bur och kunnat leva livet som privatmannen herr Bernadotte.

Allende är ingen fallen hjälte

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 12/9:Corren.

Salvador Allendes namn har fått ny lyster i Chile. Inför valet i november anklagar vänsteroppositionen den sittande presidenten Sebastián Piñeras högerregering för ökande ekonomiska klyftor. I synnerhet är protesterna omfattande mot det avgiftsbelagda högskolesystemet.

Den eldfängda studentrörelsens demonstrationer i Santiago har regelmässigt urartat i kravaller. Med stenkastning som argument ekar deras krav på gatorna om kostnadsfri utbildning och rättvisare sociala villkor – som det var på Allendes tid.

40 år efter Pinochets militärkupp den 11 september 1973 anas en renässans för den störtade marxistpresidenten. Särskilt bland de yngre chilenare, som önskar ett radikalare alternativ vid makten, har ett slags skimmer kommit att vila över hans dagar.

Myten Allende är även stark i Sverige och har så varit sedan den mörka hösten i 70-talets början då Pinochet lät skräcken triumfera. Regeringen Palme öppnade generöst gränserna för flyktingar undan juntans terror, vilket naturligtvis var helt riktigt. I vårt land lever nu omkring 45 000 personer med chilensk bakgrund, åtskilliga har egna plågsamma minnen av militärdiktaturens brutala styre.

Men förtjänar Allende comeback som förebild för den chilenska vänstern? Knappast, det är att leka med elden och hotar i värsta fall att destabilisera demokratin som Chile återvann på 90-talet. Att Pinochet var en skurk, en mördare och en landsförrädare bör inte grumla blicken för vad som föregick kuppen.

Allende gjorde Chile praktiskt taget statsbankrutt, med skriande varubrist och svindlade inflation som följd. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, allierade sig med Fidel Castros tyranni på Kuba och drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot konstitutionen.

Allende var en farlig vildhjärna och revolutionsromantiker, besatt av drömmen att exportera marxismen över hela Latinamerika, vilket skulle föra kontinenten in i Sovjetimperiets inflytelsesfär. När Allende blev president 1970 hade han bara en tredjedel av väljarna bakom sig. Tre år senare mottog befolkningsmajoriteten generalernas kupp med en suck av lättnad.

Den känslan av befrielse försvann snabbt och bittert när Pinochet visade sitt rätta ansikte. Juntan fick visserligen Chiles ekonomi att blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer. Grunddragen i denna politik har Chile behållit, dock är det framgångar som ursprungligen köptes till priset av blod, tortyr och förtryck.

Vänsteroppositionens sociala krav är, givetvis, i sig fullt demokratiskt legitima. Men försöken att samtidigt skaka liv i Allendes ande riskerar att väcka motsvarande spöklika tendenser inom delar av den chilenska högern, som anser att Pinochet räddade landet från marxismen.

Varken socialism eller marknadsliberalism är värt offret av friheten. Det är Chiles dyrbart inhämtade lärdom till världen. Tragiskt vore om landets nya generation började glömma den.

Minnet av Anna Lindh

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Beskedet var så oändligt ledsamt. En klump i halsen, ögonen tårades. Fan! Det var den 12 februari, för tre år sedan. Rubriken i tidningen var kort och koncis: Bo Holmberg död.

Den förre socialdemokratiske civilministern och landshövdingen hade hittats avliden, ensam i sin Stockholmslägenhet. Jag kände honom inte, hade inte träffat honom, om hans politiska insatser visste jag föga. Ändå greps jag starkt och intensivt av Bo Holmbergs bortgång.

Känslorna hörde givetvis samman med det fruktansvärda öde som drabbade hans hustru, Anna Lindh. Henne mötte jag en gång, när hon som utrikesminister höll ett anförande på RFSL:s kongress i Västerås.

Ämnet rörde de homosexuellas rättigheter i världen. Men hon fann även utrymme att berätta något kärleksfullt och humoristiskt om sin familj och sina bägge söner. Jag var där i egenskap av ledarskribent på liberala VLT och fick lite motvilligt erkänna att det var ett lysande tal.

Mitt intryck av personen Anna Lindh blev inte sämre när jag efteråt gjorde en intervju med henne. Sympatisk, öppen och befriande prestigelös svarade hon på mina frågor. Jag blev nog lite charmad på kuppen. Det blev också några uppskattande rader i tidningen dagen därpå.

Minnet var fastetsat på näthinnan när jag några år därefter, den 11 september 2003, fick den tunga uppgiften att skriva huvudledaren om mordet, då åt borgerliga Borås Tidning.

I dag har precis ett decennium passerat, förstämningen vilade tung över redaktionen, hela Sverige var i chock. En framgångsrik politiker och medmänniska fälld i blomman av sin gärning, ett fasansfullt brott, ett attentat mot vår demokrati.

Som journalist var det bara att gå in i rollen, försöka finna formuleringarna och orden om det mörker som vårt land så överraskande brutalt slungats in i. Av läsarreaktionerna att döma blev väl texten ganska hyfsad.

Men smärtan som alla vi utomstående kände över Anna Lindhs tragiska död var självfallet ingenting mot vad hennes partikamrater, vänner och familj tvingades utstå.

En man förlorade sin hustru, två barn sin mor, i ett plötsligt och meningslöst våldsdåd. En sådan grym händelse sätter ofrånkomligen djupa spår i en människans själ.

Vad jag kan förstå levde Bo Holmberg i en ständig, sorgens skugga under sin återstående tid. Och vilka är väl vi att klandra honom? Tanken på sönerna, vilka inom loppet av knappa sju år, förlorat bägge föräldrar går heller inte att skaka av sig.

Men själv ser jag åter Anna Lindh där i talarstolen på konferenshotellet i Västerås när hon gör en oväntad utvikning och drar en skojig historia om vad som utspelats kring hennes köksbord häromdagen.

Detta är länge sedan, jag kommer inte ihåg detaljerna eller poängen. Dock – lystern och värmen i utrikesministerns ansikte när hon pratade om sin familj glömmer jag aldrig.