Strid, Tingvall!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Varför har anställda vid Itsam, det ryktbara kommunförbundet för IT-tjänster, på sin arbetsgivares bekostnad åkt till metropoler som Barcelona, London och New York? Vi vet inte.

Varken resornas syfte eller vilka som deltagit finns redovisade. Det är bara ett frågetecken i raden som revisionsfirman KPMG slagit ner på i denna härva. Men de sex medlemskommunernas politiker i styrelsen tvår sina händer och biter sig kvar, trots den förödande kritiken.

I Kinda ville man dock i måndags att rikta en misstroendeförklaring mot Itsams styrelse. ”Det är viktigt att markera mot medborgarna eftersom vi har det yttersta ansvaret, men inte skött det som vi borde ha gjort”, sa kommunalrådet Pia Tingvall (C) i Corren den 3/12.

Helt riktigt. Surrealistiskt nog har Kindas vilja att ta ansvar utlöst rödglödgad ilska i övriga Itsamkommuner. Vimmerby hotar att frysa ut Kinda från annan samverkan i regionen.

I dagens Corren backar Tingvall något och vill ”tänka igenom” sin tidigare kritik. Men hon har inga skäl att darra på manschetten. Nu handlar det om att vara renhårig, värna förtroendet för politiken och visa medborgarna respekt. Stå på dig!

Ukraina som läxa för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Minns vad Vladimir Putin sade 2005: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Deklarationen borde varit en väckarklocka för alla som fortfarande trodde på ett normaliserat Ryssland, harmoniskt integrerat med övriga Europa. Inte minst svenska försvarspolitiker skulle spetsat öronen. Trodde de möjligen att Putin skojade? Tydligen.

Men hans ord sammanfattar i blixtbelysning den världsbild och mentalitet som dikterar Kremls strategiska ageranden. Det handlar inte om nostalgi över Sovjetsystemets kommunistiska planekonomi och leninistiska testuggande.

Det handlar om känslan av förödmjukelse över att Ryssland förlorat sitt forna imperium och sin dominanta maktställning. Något som Putin är fast besluten att återskapa. Det är en auktoritärt och militaristiskt driven revanschism på kollisionskurs med europeiska värden som demokrati, rättsstat och fredligt, respektfullt samarbete mellan suveräna stater.

Därav dragkampen om Ukraina vi nu bevittnar. Landets djupt korrumperade och maktfullkomliga regering under president Viktor Janukovitj avslog nyligen ett fördelaktigt associationsavtal med EU efter kraftfulla ryska påtryckningar, i realiteten rena utpressningen.

EU:s strävan om östligt partnerskap med en rad tidigare Sovjetrepubliker i syfte att vidga marknader och ge incitament till byggande av demokratiska rättsordningar, uppfattas i Kreml som en direkt utmaning mot ambitionen att återsamla så mycket som möjligt av det gamla Sovjetimperiet inom ramen för vad Putin kallar en ”euroasiatisk union”.

Massdemonstrationerna i Kiev visar dock att många ukrainare inte lockas av utsikten att åter hamna under den ryska stövelklacken. När tiotusentals människor samlas kring parollen ”Vi vill leva i Europa!” finns onekligen hopp.

Frågan är bara om deras röster är starka nog för att slita Ukraina ur det ryska greppet. Det är ett drama med höga insatser och bör ses i sitt rätta sammanhang: en omgång i det nya kalla kriget som de facto pågår här och nu.

Vilka återverkningar har det för Sveriges del? Utan ett försvar att tala om längre, har vi i praktiken lämnat säkerhetspolitisk walkover i Östersjön, även detta ett område som Ryssland på ett flagrant sätt försöker muta in som del av sin intressesfär.

De omfattande ryska militärmanövrarna Zapad 2009 och 2013 i närheten av våra och övriga Östersjönationers gränser signalerar ett tydligt maktspråk. Inte konstigt att Finland och de baltiska staterna allvarligt oroas över utvecklingen. Men vi? Och vad innebär förskingringen av vår försvarsförmåga?

Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors är inte nådig i sin dom över Sverige: ”Ett land som i århundraden har bidragit till regional säkerhet har på mindre än ett halvt årtionde blivit en konsument av säkerhet” (SvD 29/11).

Ska vi vara snyltgäster på andra eller inse att verkligheten kräver eget ansvar, både för oss själva och för länderna vi delar värdegemenskap med?

Skandalen Itsam

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/12:Corren.

Sex kommuner, däribland Boxholm, Kinda och Åtvidaberg, slår ihop sina påsar gällande IT-tjänster och bildar organisationen Itsam. God idé att effektivisera, sen går det snett.

Under VD:n Alberto Necoviski rullas det hatt med vidlyftiga utrikesresor, middagar och annat glatt. Revisionen larmar, men politikerna i styrelsen är blinda och döva för slöseriet.

När skandalen slutligen briserar tar ingen ansvar. Sensmoralen kunde formulerats av satirikern PJ O’Rourke: ”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar.”

Vem vill normalisera skatterna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Ingen kommer undan politiken, som Marit Bergman sjöng. Så hukar er, för nu laddar partierna om i sina kampanjmaskinerier. 900 000 väljare har Moderaterna lovat att personligen uppsöka inför valet.

S kontrar med budet att 1,5 miljoner väljare ska få påhälsning. Det beskedet gav valledaren Jan Larsson när han igår presenterade S-strategin för att återvinna regeringsmakten efter två mandatperioders vandring i oppositionens ökensand.

Målet är ett resultat på 35 procent i riksdagsvalet. Pikat nog samma siffra som gjorde att Göran Persson förlorade jobbet till Fredrik Reinfeldt 2006 och då beskriven i termer av historisk katastrof. Men det skulle ju bli än värre 2010 och tiderna förändras.

Det stora, självtillräckliga S finns bara som mental fantomsmärta. Utsikterna att dominera det politiska landskapet som förr är bortsopade, därtill går SD likt ett spöke genom maktkalkylerna.

S kan inte regera ensamma längre utan måste dela taburetterna med utomstående till vänster eller höger, om Löfven ska ha en chans på statsministerposten. Ett betydande steg för ett parti som inte haft någon formaliserad koalitionspartner sedan Bondeförbundet gästspelade med Erlander på 50-talet.

Att S förkunnar 35 procent som ett rimligt valresultat visar att den gamla attityden av exceptionalism bleknat och övergått i en process av partimässig normalisering. I grunden ett sundhetstecken för svensk politik, och något som i mycket kan tillskrivas Alliansens framgångsrika utmaning av tidigare maktförhållanden.

Däremot har borgerligheten endast till liten del kunnat, eller ens velat, rubba föreställningen om högskattesamhällets nödvändighet för sysselsättning och välfärd.

Dagens S-politiker har också – tydligen – lyckats förtränga att deras företrädare som ansvarade för folkhemsbygget under efterkrigstidens gyllene reformdecennier (partiets claim to fame) var noga med att skattetrycket aldrig fick överstiga omvärldens genomsnitt.

Det var först i 70-talets början, när den internationella strukturomvandlingen fick Sverige att börja krisa, som politikerna närmast panikartat lät skatterna gå genom taket – vilket inte löste någonting, tvärtom. Någon normalisering på den fronten får vi tyvärr vänta på.

Alliansens skattesänkningar är trots allt relativt blygsamma och främst instrumentellt motiverade för att stimulera arbetskraftsutbudet. Värderingsbaserade argument om vikten av ökad ekonomisk frihet har i princip lyst med sin frånvaro.

Därmed har Alliansen bäddat för den 70-talsdoftande S-strategin att framställa lägre skatter som ett hot. Som Jan Larsson formulerade sitt partis huvudbudskap till väljarna: ”Vill man ha mer resurser till jobb, skola och välfärd och inte ha skattesänkningar?”.

Svaret borde vara att motsättningen är falsk och vädjar till en förlegad uppfattning om behovet av en politikerdirigerad, statscentrerad ekonomi. Men kommer Alliansens valarbetare tydliggöra det när de knackar på hemma hos dig? Gissa.

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.

Stå upp för frihetens Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:Corren.

Ni har väl inte glömt? Den 25 maj nästa år är det val till Europaparlamentet.  Förra gången, 2009, brydde sig inte ens hälften av den svenska väljarkåren om att rösta (45,5 procent).

Å andra sidan var det den högsta deltagarsiffran som Sverige haft i dessa sammanhang, vilket bröt den sjunkande trenden sedan premiären 1999. Måhända ökar motivationen ytterligare inför 2014 års EU-val? Det saknas sannerligen inte skäl.

En mörk våg av främlingsfientlighet sveper över Europa. Nyfascistiska partier planerar att bilda en gemensam ultranationalistisk grupp i Europaparlamentet för att stärka inflytandet. Marine Le Pen från franska Nationella Fronten besökte nyligen Stockholm i syfte att locka med Sverigedemokraterna i samarbetet (om SD kommer in i parlamentet alltså, och den risken måste betraktas som överhängande).

Den som inte tycker att islamofobi, intolerans och järnrör är framtidens melodi, bör ta tillfället i akt att lägga sin röst på något parti står för motsatsen. Och då även gärna välja en kandidat som också anser att offentlighetsprincipen är värd att kämpa för.

Under trycket av EU har öppenheten successivt krympt sedan Sverige blev medlem, trots våra politikers löften om så aldrig skulle bli fallet. Nyligen gjorde riksdagen en stor, svepande inskränkning i vår rätt till insyn i den offentliga maktapparatens verksamhet. Nog av detta!

Öppenhetens försvarare får inte reduceras till en liten betydelselös minoritet. Vi behöver tuffare Europaparlamentariker som kan sätta press på EU-byråkratin, slåss för större transparens i unionen och värna medborgarnas intressen.

Samtidigt måste det sättas gränser för vad EU egentligen ska syssla med. Frihandelsfrågor, mänskliga rättigheter och miljöpolitik är tre exempel på nationsöverskridande områden som lämnar sig för Europaparlamentet. Sådant som kvotering av bolagsstyrelser gör det definitivt inte.

Ändå har Europaparlamentets majoritet, däribland svenska socialdemokrater, nu bestämt att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i styrelserummen inom 7 år. Lagen lär knappast träda i kraft eftersom stöd saknas i ministerrådet.

Men varför ska Europaparlamentet överhuvudtaget ge sig på att diktera skötseln av privata företag? Det strider mot näringsfriheten och mot äganderätten, det är ett flagrant missbruk av den överstatliga makten. Förutom att det urholkar respekten för jämställdhetsarbetet. Vilken person, man eller kvinna, vill bli objektifierat föremål för politisk tvångskvotering till en position utifrån sitt könsorgan som främsta merit? Befängt.

Europaparlamentariker som inte har några problem med att bidra till EU:s svällande regleringsiver bör man akta sig för. Ju fler befogenheter Bryssel tar sig, desto mindre blir utrymmet för självbestämmande på det nationella och lokala planet – vilket i sin tur hotar att slå tillbaka mot själva grundidén om ett förenat Europa i fred och frihet.

Något att tänka på inför nästa år. Det är värt att bry sig. Mer än på mycket länge.