Så trimmar vi den politiska apparaten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

Företag måste ständigt effektivisera och rationalisera sina organisationer. Detta för att hålla uppe produktiviteten, lönsamheten och konkurrenskraften. Vilket både de själva, deras kunder och samhället i stort tjänar på.

Politikens värld är förstås väsensskild företagens, på gott och ont. En av nackdelarna är att den politiska sfärens organisationer inte är utsatta för samma kreativa förändringstryck och riskerar att fungera sämre, trögare och dyrare än om marknadens incitament fått råda. Notan tillfaller de redan hårt prövade skattebetalarna.

Men! Anta att vi medborgare anställer en konsult med uppgift att i all välmening trimma den politiska apparaten. Sverige har exempelvis en uppenbart överbefolkad riksdag med 349 ledamöter. De flesta är anonyma backbenchers vars reella inflytande är ringa. Partieliterna sköter i praktiken showen, frifräsare gör sig sällan besvär. Konsultens råd: banta antalet till 149, kanske rent av 99, riksdagsledamöter.

Det hade gett väljarna möjlighet till bättre personkännedom och kontakt, liksom ett tydligare ansvarsutkrävande. De valda får i sin tur en starkare koppling till sina uppdragsgivare på hemmaplan och förhoppningsvis mera råg i ryggen att agera självständigare. Resultat: ett vitalare parlament, dessutom billigare i drift.

Vår konsult skulle också rekommenderat röjning i skogen av statsråd. Den avgående Alliansregeringen innehåller 24 stycken, bland dessa Birgitta Ohlsson som är EU-minister. Vad gör hon om dagarna? Sverige är numera intimt sammanflätat med EU.

Det är en chimär att EU-frågor längre kan skiljas ut från vardagspolitiken och läggas på ett särskilt bord. Andra statsråd av liknande överflödiga karaktär är integrationsministern (Erik Ullenhag) och jämställdhetsministern (Maria Arnholm). Dessa är, krasst sett, symbolministrar vars syfte är att visa flaggan på politiskt och medialt heta områden. Men integrations- och jämställdhetsaspekter ska givetvis genomsyra hela den ordinarie regeringspolitiken, substantiellt tillför speciella statsråd föga.

Samma sak gäller barn- och äldreministern (Maria Larsson). Varför har vi en sådan? Därför att familjeorienterade KD vill synas mer. Sakpolitiskt räcker det med en socialminister (Göran Hägglund), säger konsulten och stryker även socialförsäkringsministern (Ulf Kristersson).

Vidare hade vår konsult synat biståndsministern (Hillevi Engström). Vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i utvecklingsbistånd till fattiga länder medfört? Chockerande lite.

Allmosor skapar inte välstånd. Enligt beprövad erfarenhet har fri internationell handel enormt större betydelse. Alltså behövs ingen biståndsminister (dock får utrikes- och handelsministern gärna jobba mer på att riva tullmurar och främja öppna marknader).

Lika tvivelaktig framstår kulturministerns existensberättigande, så Stefan Löfven bör heller inte ersätta Lena Adelsohn Liljeroth. Den viktigaste kulturpolitiken torde ligga i skolans bildningsuppdrag och viss kulturarvsvård. Det kan utbildningsdepartementet hantera.

I övrigt har modern teknik i kombination med marknadens positiva kommersiella verkningar gett oss ett kulturutbud som är rikare och tillgängligare än vad tidigare generationer ens kunnat drömma om. Exit staten!

Med dessa effektiviseringar sparar vi stora belopp varje år. Tror ni politikerkåren är intresserad? That will be the day.

Spräck SD:s sagotroll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:Corren.

Sverigedemokraterna är en politisk framgångssaga. Partiet har ökat oavbrutet i de senaste valen genom att berätta sagor om att flyktingar och invandrare hotar Sverige.

Nu har Jimmie Åkessons främlingsfientliga järnrörsrörelse samlat 781 000 väljare bakom detta budskap. I eftervalsdebatten höjs en del röster som menar att dessa väljares ”oro” måste tas på allvar. Varför det? Det är komplett nonsens att ett land hotas av att det får fler invånare.

Hade Sverige däremot varit ett land med stagnerat eller minskat befolkningsantal, ja det skulle sannerligen varit oroväckande. Ty den främsta källan till nationellt välstånd är humankapitalet. Egentligen är varje individ som söker sig hit en resurs, ingen belastning.

Det är människors arbetskraft, flit, idéer, entreprenörskap, framtidstro och personliga strävan att bygga upp en bättre tillvaro som ger ett land dess styrka.

Det klassiska exemplet är USA, avskytt av europeiska högerextremister därför att det amerikanska projektet i sig motbevisar tesen att massiv invandring och kulturell mångfald obevekligen leder till svaghet, dekadens och söndring. USA är som bekant en supermakt som ställer alla andra länder i skuggan och utgör världens ekonomiska draglok.

Problemet Sverige lider av är icke, som SD hävdar, tillströmningen av människor och utvecklingen mot större mångfald i samhället. Problemet är det fyrkantiga svenska systemet som dåligt lyckats hantera dessa i grunden positiva fenomen.

Konsekvensen är dels att resursutnyttjandet blivit sämre än vad det kunde ha varit, dels att en stigande mottaglighet skapats för Jimmie Åkessons förvillelser.

Det effektivaste sättet att desarmera SD är inte fler slagord, breda manifestationer och upprop, eller symbolpolitiska åtgärder (typ språktest, medborgarskapsritualer, mångfaldsplaner, etc). Det är strukturella reformer.

Idag har ett destruktivt batteri av politiska regleringar saboterat bostadsmarknaden. Det har bland annat tagit sig uttryck i hård segregering, missgynnande av familjer med blygsammare ekonomisk ställning och ett akutartat bristande utbud i Sveriges tillväxtområden (främst storstäderna).

Men den värsta stötesten är möjligheterna till egen produktiv försörjning. Enligt OECD är Sverige det industriland som har störst sysselsättningsklyfta mellan inrikes- och utrikesfödda (76,6 respektive 62,6 procent var i arbete 2011).

SCB:s siffror för 2013 visar att andelen sysselsatta inrikesfödda svenskar uppgick till 83,1 procent, medan endast 66,1 procent av de utrikesfödda hade jobb. Mediantiden för en nyanländ flykting att komma ut på arbetsmarknaden är 8 år!

Tunga skatter, orimligt höga lägstalöner, krångligt regelverk och rigid lagstiftning straffar ut enkla jobb, försvårar anställningar, hämmar företagande och entreprenörskap. Så kan vi bara inte fortsätta.

Med en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknad borde väl få förvånas över att integrationen gnisslar. Att räcka varandras händer och sjunga ”We shall overcome” löser föga ur det perspektivet.

Men om S och LO slutar att stå i vägen för nödvändiga liberaliseringar, och borgerligheten i sin tur blir mindre systemreformistiskt ängsliga, lär nog situationen kunna ljusna betydligt. På kuppen spricker SD:s sagotroll.

Fristad Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:Corren.

Varför ser vi inte fler lyftkranar och grävmaskiner? I en attraktiv och expansiv kommun som vår borde hammarslagen eka dag som natt. Det tröga byggandet är ett djupt allvarligt bekymmer som hela Sverige brottas med. Roten till det onda är politikertillverkade strukturella problem hindrar marknaden från att fungera.

Den absurda hyresregleringen har exempelvis gjort mer för att skapa bostadsbrist och jaga bort investeringsvilligt byggkapital än något annat enskilt offentligt ingrepp. Tyvärr förmådde aldrig Alliansregeringen att genomföra någon skarp nationell reformpolitik på området, och större handlingskraft är knappast att vänta från Stefan Löfvens tillträdande ministär (om den ens överlever året ut).

Givet situationen kunde ändå Linköping vara avsevärt offensivare. Belysande för rådande läge är frustationen som byggentreprenören Johan Eklöf uttryckte i Corren den 11/9 över den sega och ointresserade byråkratin i stadshuset.

Hans företag hade köpt tomtmark i Ljungsbro för att bygga ett 50-tal bostäder och lämnade in detaljplanen till kommunen i början av 2009. Ännu har inget besked lämnats, trots åtskilliga påstötningar. Rena skandalen.

Moderaterna ursäktar de långa väntetiderna med att ”det sker så många spännande satsningar i Linköping att det är svårt att hinna få fram alla detaljplaner”. Socialdemokraterna vill skynda på tillståndsprocesserna genom ett kommunalt ”bostadsråd” där tjänstemän, byggherrar och näringsliv ska mötas och prata ut. Som om fler sammanträden och mer kaffedrickande vore lösningen!

Det finns bättre sätt, som också kunde göra Linköping till en svensk modell för hur man på det lokala planet kan komma runt låsningarna. Kommunen är stor med mycket mark. Sondera möjligheterna att få inrätta zoner för fritt byggande utan krånglig byråkrati och detaljregleringar.

Förutom evinnerliga planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter.

Det är egentligen ett mirakel att någon vill bygga något alls.

Men i frizonerna behöver inte entreprenörerna ta sådana hänsyn, de kan bygga hur de vill, restriktionerna (om några) ska hållas till ett absolut minimum. Liknande försök har gjorts med stor framgång i Storbritannien, där man som ett led i återuppbyggnadsarbetet decennierna efter andra världskriget skapade så kallade New Towns.

Det var områden som slapp den gängse katalogen av förordningar, vilket bland annat födde Milton Keys utanför London. Byggstart skedde 1967, nya bostäder och arbetstillfällen tillkom i snabb takt. Milton Keys har fortsätt växa expansivt, invånarantalet har stadigt ökat. Men trots detta är bostadspriserna lägre än det brittiska genomsnittet (mer information om New Towns finns på Reforminstitutets hemsida, kolla gärna).

Tänk ett Linköping som får samma dynamiska chans till ekonomisk och urban utveckling! Då skulle vi snart bli en storstad på riktigt.

Den problematiska kulturpolitiken

Publicerad den av
Svara

Carl Rudbeck

Alliansen är ointresserad av kulturpolitik därför att de egentligen ser den som ett vänsterprojekt: ju mindre kulturpolitik, desto bättre. Men ny teknik och nya distributionssätt har också gjort mycket av traditionell kulturpolitik otidsenlig. Det är som om arbetsmarknadspolitik mest skulle handla om repslagare, tunnbindare och kittelflickare.

– Carl Rudbeck, DN 10/9.

Vänsterns antirasism bäddade för SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:Corren.

Antirasism och feminism. Två frågor som diskuterats intensivt och stått högt på den politiska agendan. På kultursidornas intellektuella kommandohöjder har det fullkomligt frossats i dessa ämnen. Vad blev effekten på valresultatet?

System- och civilisationskritiska partier som V och MP, vilka flitigt testuggat antirasismens och feminismens credo, lyfte aldrig. Trots hyfsad framgång kvarstod Schymans Fi i den utomparlamentariska kylan. Istället drabbades vi av en backlash när SD svällde till närmare 13 procent i väljarstöd och intog prestigepositionen som riksdagens tredje största parti. Kan ni förstå? En främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen!

Jag har en gnagande misstanke om att vänstern bidragit till SD:s triumftåg. Självklart inte för att antirasism och feminism i sig skulle vara något fel. Det är utslag av klassisk liberalism, den universella idén om att alla människor är skapade fria och jämlika. Diskriminering svär mot dessa civilisatoriska grundvärden.

Men vänstern är inte liberaler. Deras tankevärld baseras på marxistisk klasskamp och antikapitalism. Man tillskriver människor kollektiva egenskaper beroende på plats i samhällshierarkin (arbetare är goda, borgare onda) och strävar efter revolutionär förändring.

Reformism av liberalt eller socialdemokratiskt snitt är en omöjlig väg på grund av det kapitalistiska systemets strukturella förtryckarmekanismer. Därför blir det kompromisslösa störtandet av rådande förhållanden en objektivt tvingade nödvändighet för att befria arbetarklassen.

Våra dagars intellektuella vänster har tappat intresset för den traditionella arbetaren. Denne finns ju knappt längre, utan har blivit hopplöst förborgerligad och medelklassig.

Desto populärare är att applicera den marxistiska modellen på kön och etnicitet. Således duger inte gängse tal om jämställdhet och jämlikhet.

Nej, kvinnor är som grupp strukturellt förtryckta, oavsett om de som individer är medvetna om det eller ej. Män förtrycker strukturellt, medvetet eller ej. Ty så är könsmaktsordningen konstruerad. I princip är det bara dem med marxistiskt färgade feministiska glasögon som kan se och åtgärda detta.

På samma sätt fungerar rasismen. ”Vithetsnormen” och ”rasifieringen” av människor är inbyggt i vårt samhällssystem, ja en direkt produkt av det. Vilket liberala antirasister med ljus hudfärg inte kan förstå, inte heller liberala antirasister med mörk hudfärg (dessa mot sin etnicitet svekfulla Onkel Tom-figurer!).

Deras engagemang utgör ett bländsken som avleder uppmärksamheten från kärnproblematiken och befäster på så sätt diskrimineringen som finns varsomhelst och överallt.

Denna vänsterideologiska radikalisering försvagar motståndet mot SD och stöter bort förnuftigt folk, i värsta fall lockar galenskaperna över dem till Jimmie Åkessons famn. Paradoxalt nog bekräftar vänsterns urspårade idéer SD:s världsbild av ett konspiratoriskt gruppförtryck från maktens sida, fast med omvända förtecken.

Det är vanliga, hederligt strävsamma vita svenskar som är offren! De är systematiskt förfördelade genom mångkulturalismens sinistra strukturer. Riv dessa, kör den svenskfientliga politiska och mediala eliten på porten, och ni skall bliva fria!

Ytterligheterna göder som vanligt varandra. 2014 blev kostymfascisterna vinnare.