Men det finns en annan banktradition i Sverige, som borde visa branschen vägen till en marknadsekonomiskt sundare affärskultur: Jan Wallanders. Denne legendar (född 1920) blev direktör i Sundsvallsbanken 1961 och rekryterades 1970 till vd-stolen för Svenska Handelsbanken av dess styrelseordförande Tore Browaldh.

Wallander axlade Browaldhs mantel 1978 och innehade ordförandeposten till 1991. I Handelsbanken existerar inga chefsbonusar. Det är Wallanders verk, ty han tror inte på sådana: ”Det finns inga som helst bevis för att vd:ar jobbar bättre eller mer med bonusar. Det är bara onödigt slöseri”.

Istället införde Wallander 1973 ett vinstdelningssystem i Handelsbanken med lika andelar för personalen oavsett roll, vd som vaktmästare. Avsättningar sker varje år banken överträffar konkurrenternas genomsnittliga lönsamhet. En stiftelse (Oktogonen) förvaltar pengarna, vilka betalas ut när den anställde går i pension. Resultatet har genom åren blivit fenomenalt, både för banken och dess anställda.

”Trots att systemet är över 40 år håller det än idag, kanske till och med bättre nu”, sa Oktogonens ordförande Tommy Bylund i våras. Stiftelsens förmögenhet är nu drygt 23 miljarder kronor. Trotjänare som jobbat i banken sedan 70-talet kan kvittera ut mångmiljonbelopp i extra pensionstillskott (tyvärr lägger politikerna rabarber på mycket av dessa pengar genom Skatteverkets fogdar, men det är ju inte Handelsbankens fel).

Wallander är ett strålande exempel på vilken avgörande betydelse det goda ledarskapet har. Med honom vid rodret seglade Handelsbanken förnuftigt genom 1980-talets vilda lånestormar. När kasinocirkusens avgrund öppnade sig hösten 1990 höll hela den svenska banksektorn på att rasa ner i djupet.

Undantaget Handelsbanken, som aldrig ens behövde överväga att tigga statliga stödmiljarder. Under värsta finanskrisen 2008-09 var Handelsbanken också den enda av de svenska storbankerna som inte tvingades ta in nytt kapital.

Wallander är så långt man kan komma från vänsterns nidbild av en kortsiktig, ytlig girgbuk till bankdirektör. Han är snarare en slags renässansman, som kombinerat sitt finansiella värv med hängiven odling av klassisk bildning inom litteratur, konst och arkitektur.

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var förmodligen något väsentligt på spåren när han i boken Löpsedeln och insidan (1994) skrev:

”Att Svenska Handelsbanken i 80-talets spekulationsyra höll huvudet kallt berodde inte minst på att Jan Wallanders huvud var kallt. Kan det också ha berott på en banktradition där humanistisk läsning, humanistiskt intresse – hos Wallander liksom hans företrädare Tore Browaldh – skapat kunskap och fantasi om den mänskliga natur där också bankaffärer tar sin början?”.

Fundera på det Nordea!