Dags att bli rojalister, frihetsvänner?

Publicerad den av
Svara

Kungen Carl XVI Gustaf

I en studie av den libertarianske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe (The Western State as a Paradigm: Learning from History, 1997) läser jag om monarkinernas era i Europa seklerna fram till 1914 (vid krigsutbrottet fanns endast tre republiker på vår kontinent: Schweiz, Frankrike och – sedan 1911 – Portugal).

När styret utgick från tronen motsvarade inte statens beskattning av samhällets arbetande och producerande sektor mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt, förkunnar Hoppe. Efter att den gamla världen slagits i spillror tog partipolitikerna över ruljansen, staten expanderande kraftigare än någonsin och skattetrycket steg till svindlande nivåer jämfört med innan.

Hans-Hermann Hoppe är milt uttryckt inte förtjust, och menar att den folkliga friheten tagit på tok för mycket stryk av monarkiernas detronisering (en kritik han har utvecklat i den kontroversiella boken Democracy: The God  that Failed, 2001).

Själv ångrar jag förstås nu omedelbart allt elakt jag sagt och skrivit om kungen genom åren. Skicka riksdag och regering på porten, front mot Republikanska föreningen, Tjabo till makten! Hm…

Aktuella ord av Bohman (5)

Publicerad den av
Svara

Gösta Bohman

Insikten om att människans kunskaper är begränsade utgör i själva verket ett av de starkaste argumenten för det öppna pluralistiska samhället. Om människan inte är allvetande, kan inte heller kollektivet vara det. Kollektivets företrädare är ju människor precis som alla de individer som ingår i kollektivet.

Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden. Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka förändringstakten och förändringarnas innehåll.

– Gösta Bohman, tal vid Moderaternas partistämma, 11 november 1990.

Aktuella ord av Bohman (4)

Publicerad den av
Svara

Gösta Bohman

Man skulle kunna hävda att den svenska modellen, det svenska välfärdssamhället, har växt fram som ett resultat av samhällsåtgärder av olika slag. Men så är det inte. I själva verket är det ju helt enkelt det svenska näringslivet och människornas arbetsinsatser som har skapat vårt välfärdssamhälle.

Men politiska partier har ansträngt sig att övertyga sina väljare och människorna om att det är genom den politiska verksamheten som välfärden har grundlagts. Så småningom, när detta hamrats in tillräckligt länge, börjar folk tro att det är riktigt.

– Gösta Bohman, intervjuad i Svensk Tidskrift, nr 8, 1981.

Aktuella ord av Bohman (3)

Publicerad den av
Svara

Gösta Bohman

När vi hävdar begreppet frihet under ansvar, när vi påstår att de enskilda människorna bättre än staten, dess politiker eller företrädare kan förvalta resultatet av sitt eget arbete, när vi tror på tankefrihet, på yttrandefrihet och en fri marknadshushållning, på individuell utbildning och social gemenskap grundad på frivillighet och inte på tvång, då gör vi allt detta därför att vi tror att människorna är förnuftiga nog – eller om de får ansvar, kan bli förnuftiga nog – att själva fatta de nödvändiga besluten.

Den västerländska demokratin bygger ytterst på just detta. Om man inte förutsatte att medborgarna var förnuftiga, tänkande människor, då skulle det demokratiska systemet vara en omöjlighet.

– Gösta Bohman, tal vid Moderata ungdomsförbundets stämma i Göteborg, 21 november 1981.

Aktuella ord av Bohman (1)

Publicerad den av
Svara

Gösta Bohman

När det s k samhället, det vill säga stat och kommun, trots allt högre skatter – inte sällan på grund av sådana – misslyckats i sina åtaganden, då har den enskilde kommit att stå ännu mera otrygg i löftesdjungeln än på den tid då han med egna medel och egna krafter hade att ta ansvar för sin tillvaro.

– Gösta Bohman, Maktskifte, 1984.

The Forgotten Man

Publicerad den av
Svara

Magritte

”The state cannot get a cent for any man without taking it from some other man, and this latter must be a man who has produced and saved it. This latter is the Forgotten Man”, skrev William Graham Sumner i boken What Social Classes Owe to Each Other (1883).

Sumner räknas till en av den amerikanska sociologiforskningens stora pionjärer och var verksam som professor vid Yaleuniversitetet. Han var också kännare av ekonomisk historia, frihandelsförespråkare, antiimperialist och klassisk liberal.

Som svuren fiende till socialism och kollektivism förskräcktes Sumner av tendenserna han såg i denna riktning från den amerikanska progressiva rörelsens sida. Det var en strömning för energiskare politisk aktivitet, ökad interventionism och hårdare reglering av marknadsekonomin som växte sig stark i USA kring förra sekelskiftet, under 1900-talets början företrädd av presidenterna Theodore Roosevelt, William Howard Taft och Woodrow Wilson.

Sumner menade att de progressiva – många ärligt välmenande, men andra inte sällan opportunistiska reformister med maktens köttgrytor i blicken– perverterade politiken genom sina krav på att staten ständigt måste gripa in. lägga till rätta och ta ansvar för alla möjliga problem.

Vad detta innebar för det strävsamma, arbetande folket utvecklade Sumner i en berömd text, senare utgiven i samlingen The Forgotten Man and Other Essays (1918):

As soon a A observers something which seems to him to be wrong, from which X is suffering, A talks it over with B, and A and B the propose to get a law passed to remedy the evil and help X.

Their law always proposes to determine what C shall do for X or, in the better case, what A, B and C shall do for X. As for A and B, who get a law to make themselfs for X what they are willing to do for him, we have nothing to say except that they might better have done it without any law, but what I want to do is look up for C.

I want to show you what manner of man he is. I call him the Forgotten Man. Perhaps the appellation is not strictly correct. He is the man who is never thought of.

He is the victim of the reformer, social speculator and philanthropist, and I hope to show you before I get through that he deserves your notice both for his character and for the many burdens which are laid upon him…

He works, he votes, generally he prays – but he always pays – yes, above all, he pays.

He does not want an office; his name never gets into the newspaper except when he gets married or dies. He keeps production going on. He contributes to the strength of parties.

He is flattered before election. He is strongly patriotic. He is wanted, whenever, in his little circle, there is work is to be done or counsel to be given.

He may grumble some occasionally to his wife and family, but he does not frequent the grocery or talk politics at the tavern. Consequently, he is forgotten.

Ser vi inte här vad som blivit en central komponent i den moderna, principiellt närmast gränslösa och extremt kostnadskrävande socialstaten?

Den politiska sfären med sina partier, myndigheter, särintresseorganisationer, högröstade massmediala debattörer, etc, formar en blytung interventionistisk åtgärdsapparat som rullar in över marknaden, medborgarna och civilsamhället. Ingreppen har ofta välvilliga motiv och kan låta behjärtansvärda, men vem är det som alltid lämnas med notan och får betala?

Jo, det är förstås ”C” i Sumners ekvationsliknelse.

Den politiska klassen i Sverige, vilken inte skapar så mycket som ett ringaste gem på egen hand, anser det uppenbarligen självklart att den kan vara hur generös som helst med pengar, tagna ur andras plånböcker. Man kan allvarligt tvivla på att de offentliga makthavarna numera ens reflekterar över vilka moraliska och etiska komplikationer som är behäftade med en sådan rutinmässig hantering.

Vad William Graham Sumner konstaterade gäller i hög grad än: “It is plain that the Forgotten Man and the Forgotten Woman are the real productive strength of the country”.

William Graham SumnerWilliam Graham Sumner, 1840-1910.

Reagan hade rätt: sätt skattekoppel på politikerna

Publicerad den av
Svara

Ronald Reagan

Skattetrycket i Sverige är redan ett av det hårdaste i världen, men för de styrande politikerna räcker tydligen aldrig resurserna till ändå. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – tog den politisk/byråkratiska klassen totalt 1653 miljarder kronor från svenska folket. 

Nu kräver den rödgröna regeringen ännu mer. I höstbudgeten för 2016 ska hushåll och företag avtvingas ytterligare över 30 miljarder kronor, höjningar som med kirurgisk precision slår mot den produktiva, närande och arbetande sektorn i samhället.

Bland annat stiger marginalskatten drastiskt, men de negativa konsekvenserna av detta verkar finansminister Magdalena Andersson ta med ro. Hon tänker väl som en gång Gunnar Sträng – att marginalskatten inte finns och att problemen som den medför därför inte existerar! 

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett mycket typiskt politiskt syndrom, tyvärr vanligt i offentliga välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas uppskruvade förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra (något som politikerna själva ivrigt underblåst). 

Samtidigt har förmågan, alternativt viljan, att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras. Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Makt blir rätt. Den politiska grupp som kontrollerar våldsmonopolet ser sig fria att ha legitimitet till närmast ohämmat vittjande av medborgarnas och företagens tillgångar. Alla pengar betraktas implicit som statens pengar. 

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade republikanen Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien försökte han bryta den eviga spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på den politiska klassen.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt, och alltså inte kunna springa iväg hur långt som helst med håven. På så vis avsåg Reagan att disciplinera politikernas skattehunger, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare. 

Som han med sedvanlig pedagogisk elegans förklarade i 70-talets början: 

You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control. 

Den demokratiska majoriteten i delstatskongressen vägrade (föga förvånande) att godta Reagans idé, varvid han initierade en folkomröstning i frågan. Förslaget kallades Proposition 1 och utformades i samarbete med den marknadsliberale ekonomen Milton Friedman.

I korthet innebar Proposition 1 att en procentuell, lagstadgad begränsning på skattetrycket infördes som ett tillägg i Kaliforniens författning. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens personliga inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent.

Utöver detta, skulle all vidare skattelagstiftning som politiker kunde tänkas hitta på i framtiden kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft. 

I praktisk utformning blev dock Proposition 1 en lång och tekniskt tillkrånglad historia. Reagan råkade vid ett kritiskt tillfälle under folkomröstningskampanjen skämta om att han själv inte begrep det detaljerade lagförslaget, vilket hans motståndare naturligtvis skadeglatt gjorde en stor affär av.

Det ledde tyvärr till att väljarna i november 1973 avvisade Proposition 1 (röstsiffrorna blev 54 procent nej mot 46 procent ja). 

Fast grundtanken var det ju inget fel på. Reagans strid för att sätta koppel på politikerna, banade vägen för den berömda medborgerliga skatterevolten i Kalifornien 1978, då Proposition 13 (som kraftigt sänkte fastighetsskatten) infördes i delstatsförfattningen.

En variant av Reagans Proposition 1 blev också verklighet i Kalifornien 1979 (då kallad Proposition 4). Även delstater som Michigan (1978) och Missouri (1980) hakade på med egna versioner av samma konstitutionella begränsning av skatteuttaget.

Man kan utan vidare säga att Ronald Reagans djärva och orädda kamp i skattefrågan bidrog till ett ideologiskt, frihetligt uppvaknande under slutet av 70-talet och därmed till Reagans seger i presidentvalet 1980. 

Mot bakgrund av den svenska regeringens destruktiva skattesmäll vore det väl sannerligen på tiden om något parti försökte höja The Gippers fana även här. Ronald Reagan visade att ett annat USA var möjligt, varför skulle inte ett annat och liberalare Sverige vara det?