James Wilson Morrice, 1901.
At the Water’s Edge
Svara
Children
Alexei & Sergei Tkachev, 1957-1960.
Sunset
Albert N Benois, 1915.
Svårt jobb för Löfven
Skrivit i Corren 3/5:
Vill ni se en klyfta som börjar likna Grand Canyon? Spana in svensk arbetsmarknad. Sysselsättningsgraden är god för människor med hög kunskapsnivå. Kontrasten är slående till människor med lägre, eller knappt någon, utbildningsnivå.
Och problemet växer med senare tids stora flyktinginvandring. Kunskapslyftningar på traditionellt politiskt vis ter sig som en allt trubbigare, för att inte säga hopplös, patentlösning.
Drastiskt uttryckt: hur realistiskt är det att skola in en medelålders analfabet från Afghanistan till framgångsrik konkurrensmässighet på en starkt kompetens- och produktivitetsdriven arbetsmarknad med dryga ingångslöner?
Vi kommer att få en tickande utanförskapsbomb utan motstycke om inga andra idéer finns i den politiska verktygslådan. Stefan Löfven lanserade faktiskt en sådan idé under sitt förstamajtal i Göteborg.
Han vill att de statliga myndigheterna ska ta fram 5000 beredskapsjobb av enklare karaktär till år 2020. Lönen ska vara avtalsmässig och jobben ska tidsbegränsas till max två år. Statsministern erkände frankt otillräckligheten i sitt förslag.
”Men det här visar att staten går före. Sen kan privata företag, kommuner, landsting och civilsamhälle göra samma sak. Där finns också många enkla arbetsuppgifter som måste utföras”, talade Löfven.
Visst, i princip finns hur många enkla jobb som helst, som nästan vem som helst kan utföra. Om man låter strikt marknadsmässighet råda. Fast sådan är inte verkligheten i Sverige, som ligger i EU-botten när det gäller andelen enklare jobb. Löfvens förhoppning om att övriga arbetsgivare ska haka på hans statliga beredskapssatsning lär garanterat krascha mot hälleberget, såvida inte han är beredd till radikala strukturella reformer.
Förutom att skatten på arbetade människors inkomster är extrem, är arbetsmarknaden hårt reglerad genom en stelbent arbetsrättslagstiftning och fackliga kollektivavtal som prissätter bort jobben som Löfven efterlyser. Sämre kvalificerade personer straffas ut då arbetskostnaden inte står i paritet med deras lägre produktivitet.
Och hur ska människor i Sverige kunna leva drägligt, betala hyra och mat, om vi ändå släpper loss en låglönemarknad till sysselsättningens fromma? Antingen får politikerna kompensera med bidrag eller sänka det generella skattetrycket.
Onekligen en utmaning att bita i.
Sverige som Kamomilla
Skrivit i Corren 2/5:
Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra trossatser:
1) Att varje människa är ansvarig för sina egna handlingar.
2) Att varje människa är bäst på att bedöma och välja sin egen välfärd.
3) Att varje människa har ett individuellt samvete och en moralkodex att upprätthålla.
4) Att varje människa är bror (eller syster) till varje annan människa.
Svårare än så borde det inte vara. Ungefär som lagen lyder i Kamomilla stad, tolkad i överkonstapel Bastians visa: ”Man ska inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill.”
Men på 60-talet tillhörde tidsandan ännu demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.
Är det en helt omöjlig tanke att något svenskt parti kan föda fram en ledare med en samhällsfilosofi likt Goldwaters? För tillfället, ja. Vi är fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great Society”. Men det rör på sig.
I en nyutkommen SCB-rapport, Flytande väljare, skriver statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson:
”Klassröstningen – väljarnas benägenhet att låta klass och yrkesposition väga tungt i sina röstningsbeslut – har minskat dramatiskt sedan 1950-talet. I samband med 2014 års val bekände endast 27 procent av väljarna sig till ett specifikt politiskt parti. Motsvarande andel vid 1968 års val var 65 procent. De svagt partiidentifierade, ombytliga, självständiga och individualiserade väljarna sätter en tydlig prägel på svenskt politiskt liv.”
Detta kommer rimligen att få konsekvenser. Nu har vi den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och daterad vänsterpolitik. Samtidigt bleknar den borgerliga oppositionen in i tapen. Den gamla överpolitiserade ordningens styre börjar erodera.
Förtroendet för partierna faller. Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter. De grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden ter sig allt ihåligare.
Det kan framöver ge ytterligare vind i seglen åt populistiska missnöjeskrafter i stil med SD. Eller skapa en gynnsammare jordmån – om någon tar chansen – för ett program som begränsar sig till den upplysta, humanistiska frihetstraditionen av Goldwaters märke: där folket ses som vuxna och myndiga människor, kapabla att som jagets kapten ta eget ansvar, söka efter lycka på egna villkor och forma det egna ödet.
I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.
Precis som vi en dag flyttar från våra föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.
Om vi vågar förlita oss på den känslan, är kompassriktningen för den nya svenska modellen en gemenskap liknande Kamomilla stad. Om inte, finns risken att fältet lämnas öppet åt rövarna Kasper, Jesper och Jonatan att ta över ruljansen.
Valborg på Särö
Äntligen hemma! Kungsbacka är verkligen en förebild, tycker jag. Det är trevligt, städat, snyggt och man behöver inte bry sig om nått, om man inte vill. Och vill man ändå det, kan man i allmänhet upplevas som en lite störig person som borde lugna ner sig. Kan det bli bättre?
En mil utanför centrum ligger Särö, denna västkustens vackrast glimrande pärla. Ett annat, mer perfekt ställe att hälsa Valborg och våren välkommen på finns säkert. Men då får man nog leta. Länge.
Säröhus heter hotellet att rekommendera. Skål!
Carl XVI Gustaf i all ära, hurra för honom! Men för oss finns det naturligtvis bara ett sant och riktigt majestät; den store Mr G. Vad vore exempelvis vår stolta nation utan hans förträffliga sardiner?
Medan lejonen ryter
Skrivit i Corren 29/4:
Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid. Dessa ord fällde Horace Engdahl i SVT-programmet Min sanning (10/1). Det ska uppenbarligen till en högbrynt akademiledamot för att i Sverige kunna tala offentligt klarspråk om verkligheten.
Är Engdahls tes jobbig att ta in – med tanke på debattnivån i övrigt kring denna fråga så kan väl ingen vanlig svensk klandras för det – så pröva den med följande elementära logik.
Har lejonen börjat sova med lammen? Nej. Har lejonen någonsin i historien gjort det? Nej. Kommer lejonen att göra det imorgon? Svårt att tro. Sannolikheten att lammen helt oskyddade får sova tryggt bredvid lejonen torde empiriskt sett vara ringa.
I drömskt trots fortsätter ändå de partipolitiskt ansvariga för rikets försvar och säkerhet att agera som Sverige befann sig i den eviga fredens tillstånd.
Det må låta hårt, men varför tar regering och riksdag annars inte försvarsmaktens behov på allvar i det drastiskt försämrade omvärldsläget nationen befinner sig i? Och allvar heter i detta fall pengar. Anslagen är en tydlig värdemätare på våra förtroendevaldas prioriteringar.
Att den senaste försvarsuppgörelsen skulle innebära upprustning är bara en tom pratbubbla. Kalla fakta är att anslagen i förhållande till BNP snarare minskar och är lägst (lägst!) jämfört med våra grannländer. Vilket innebär att det aggressivt oberäkneliga Ryssland hela tiden ökar i relativ styrka medan vi försvagas.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) skriver i en färsk rapport att det fattas drygt 3 miljarder kronor årligen i 20 år (!) för att hålla försvarsförmågan kvar i nuvarande – inte direkt imponerande – skick. Förklaringen är inflation och ökade materialkostnader.
Den nödvändiga moderniseringen av våra korvetter blir dyrare än beräknat, artillerisystemet Archer står utan finansiering och sämre dollarkurs riskerar göra både nya super-JAS (version E) och ubåten A26 till gökungar i budgeten.
”Om du ska behålla en volym försvarsmateriel och därmed en volym i insatsorganisationen över tiden och även följa med i den tekniska utvecklingen och prestandautvecklingen, så krävs det betydligt mera pengar och större årliga uppräkningar än vad vi har idag”, påpekar FOI:s Bernt Öström i SvD (27/4).
Är det hopplöst att skaka fram dessa pengar? 2015 håvade politikerna totalt in 1790 miljarder skattekronor. Hur många av dessa miljarder är de villiga att satsa på kärnuppgiften att försvara landet? 45.
I sin senaste utkomna bok konstaterar Horace Engdahl:
”Krig och sådant som har med krig att göra väcker anstöt i vårt serviceinriktade välfärdssamhälle med barnen i centrum. I Sverige har vi bestämt oss för att väpnade konflikter utgör ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling. Tyvärr har inte alla folk nått fram till denna berömvärda slutsats. Den krigiska mentaliteten trivs fortfarande utmärkt i många samhällen. Själva har vi blivit världsscenens oskulder, som står på respektfullt avstånd, fånigt leende med en blomsterkrans i håret, medan de tuffa grabbarna med en grimas kastar cigarettfimpen i diket och kontrollerar sina magasin. Vi litar på att ingen vill så fina människor som oss något ont, men tryggheten är kanske illusorisk. Kan vi ens vara säkra på att en angripare skulle köra sina stridsfordon på miljöbränsle?”
Trampa bil som Steve McQueen
Skrivit i Corren 28/4:
Steve McQueen sa: ”Att köra racerbil, det är livet, allt som händer före och efter är enbart väntan”. John F Kennedy sa: ”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”.
Det här blev ju knivigt. Vem av dessa odödliga trendsettare till manliga stilikoner ska vi tro på?Då coolhetsfaktorn hos McQueen och JFK väger lika tungt, synes dilemmat ohjälpligt. Vad är hippast, bil eller cykel? Det tål att grubblas på. Men förtvivla icke! Det finns en elegant salomonisk lösning på problemet.
Vad får vi om vi fusionerar McQueen och JFK, bil och cykel? Jo, naturligtvis: en cykelbil. En sån – velomobil med ett finare uttryck – måste logiskt vara The King of Cool på färdmedelsfronten. Ni kanske skrattar. Då ska ni veta att cykelbilar en gång var hur populära som helst.
Svårt att tro? Häng med – nu drar vi likt Marty McFly i Back to the Future åter i tiden. Inte till 50-talets USA som i filmen. Utan till beredskapsårens Sverige i verkligheten.
Världen har precis satts i brand utanför våra gränser. Krigsutbrottet medförde, bland mycket annat, ransonering av mat och andra basvaror samt en radikal omställning av nationens transportapparat. Privatbilism förbjöds i september 1939, däcken beslagtogs av staten för militära ändamål.
Ett år senare stoppades all tilldelning av bensin för civilt bruk. Istället cyklades det som aldrig förr i vårt avlånga land. Ett belysande mått är antalet cyklar som polletterades av SJ. 1939 var de 500 000. Fem år senare var siffran 2,7 miljoner. Det blev snart brist på cykeldäck, så även dessa ransonerades.
Saknaden efter ett riktigt fordon att erövra vägarna med gnagde dock svårt i själen hos många svenska män. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Det dracks således inte bara rikligt med surrogatkaffe i Sverige dessa år, det kördes även surrogatbil.
Ty vad kan inte en händig karl med längtan efter egen bil göra av gamla cykeldelar och lite plywood? Fram med verktygslådan och i garaget står snart parkerad en cykelbil. Att bygga och trampa ett sådant – givetvis strömlinjeformat – muskeldrivet fartvidunder blev en veritabel folkrörelse några år på 40-talet. Här förenades den utbredda ingenjörsvurmen med lika tidstypiska frisksportarideal.
Pådrivande i utvecklingen var Teknik för Alla – ”tidningen som konsekvent bekämpar osunda och förflackande tendenser i tiden, som vill ersätta de passiva och försimplade nöjena med exempelvis modellbygge och hemslöjd i olika former”, enligt en ledare 1943.
Teknik för Alla gav käcka konstruktionstips och predikade med optimistiskt allvar cykelbilens välsignelser: ”hur oändligt skönt i dessa dagar att sätta sig tillrätta vid ratten och för full maskin ånga fram genom det vårliga landskapet”.
I spalterna refererades från SM i cykelbilsracing, en tävling som arrangerades 1942-49 och som under kriget kunde samla 10 000 åskådare på läktarna.
I Landskrona fanns en fabrik för tillverkning av cykelbilen Exon – enligt reklamen ”lättkörd och lättrampad” med en ”synnerligen praktisk och bekväm inredning”, ”konstruerad av landets framgångsrikaste tävlingsförare i S.M. 1943”. Pris, inklusive hjul och gummi, 380 kronor.
Annars lockade pressen med eggande annonser, där hemmabyggaren för en mer överkomlig summa kunde beställa ritningar till modeller som Pedobilen, Raketen, Alga och Velo-bilen. Den mest legendariska av alla var cykelbilen Fantom – även kallad ”den rullande vålnaden” – som föddes i det bleka skenet av en skrivbordslampa någonstans i Borås, februari 1944. Upphovsmannen hette Kjäll Andersson.
Något äldre läsare av dessa rader minns måhända den lika torra som förföriska annonsen i Hobbexkatalogen för hans Fantomritning? Den satte hjärtat i brand hos generationer av unga pojkar och män (även mig, ska erkännas). Fram till början av 90-talet beräknas ritningen ha sålts i 100 000 exemplar!
Hur många Fantombilar som byggts är dock en annan sak. I det synnerligen intressanta praktverket Folkhemmets farkoster (2003) har författaren och journalisten Claes Johansson gått till botten med frågan. Efter egna försök konstaterar han att cykelbilen Fantom är ”lika smidig att förfärdiga som en genomsnittlig rymdraket”.
Leta gärna upp Johanssons alster på biblioteket och prova själva. Originalritningen finns i boken.
”Det råder inget som helst tvivel om att när cykelbilen lämnat experimentstadiet… kommer den att bli ett fortskaffningsmedel att räkna med”, slog Teknik för Alla tvärsäkert fast 1942. Men glansperioden blev kort. När kriget var över och bensinen åter flödade, försvann de pedaldrivna plywoodfarkosterna snabbt från folkhemsscenen.
Fast allt trampande – på cykel eller i surrogatbil – gav förstås svenskarna mycket välbehövlig motion. I kombination med beredskapsårens sparsamma, men nyttiga kosthållning gjorde det underverk för folkhälsan.
Vi lär aldrig ha varit så friska som det magra året 1942. Inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Enligt Hans Dahlbergs bok I Sverige under andra världskriget (1986) förklaras detta med att det fanns en reell fara att fokusera all ångest och oro på, samt meningsfulla uppgifter att hugga i med.
Stundar möjligen en ny vår för cykelbilen?
I jämtländska Östersund har den fiffige Mikael Kjellsson tillverkat prototypen av en modern variant. Den har fyra hjul, heltäckt tältkaross, den har både trampor och en liten elmotor (praktiskt i brantare uppförsbackar), väger 70 kilo och vänder på en femöring. Sista tiden har uppmärksamheten varit enorm för denna udda skapelse.
Mikael Kjellsson har lagt ut en demonstrationsfilm på Youtube som hittills visats mer än två miljoner gånger. ”Jag hoppas på massproduktion i framtiden. Närmsta plan är dock att sätta ihop ett kit så att den som vill kan bygga en cykelbil själv”, säger han i Östersunds-Posten (23/4).
Vem vet, det här kan vara morgondagens melodi. Våra politiker höjer ju ständigt skatten för ägare av vanliga personbilar, och inte minst i Linköping finns en ständig iver att försvåra för privatbilismen i kommunens centralare delar. Dock har vi i stan ett fint nät av utbyggda cykelvägar. Förutsättningarna för velomobilens återkomst torde alltså vara goda.
Den som inte vill vänta på marknadsdebuten av Mikael Kjellssons cykelbil, kan redan nu vända sig till Leitra i Danmark. Det företaget har sedan 80-talet tillverkat och sålt trehjuliga cykelbilar med kaross i glasfiber. Dessa ser så futuristiskt coola ut att till och med Steve ”Bullitt” McQueen nog inte skulle haft nått emot dem.
Cykelbilar av modell Leitra.
Polis behövs på plats
Skrivit i Corren 26/4:
Det kokar i Vadstena. På kort tid har flera inbrott skett, vilket fått invånarna att ilska till. Var är polisen?
Tyvärr är det ingen ovanlig fråga i mindre kommuner där ordningsmaktens närvaro är skral. Förtroendet för det offentliga systemets mest grundläggande uppgift – att skydda människors liv och egendom – börjar erodera. Oro och frustration sprider sig.
Steget till bildande av medborgargarden är definitivt inte att rekommendera av många anledningar. Men är begripligt, givet den utsatta situation människor upplever när våldsmonopolets väktare brister i förmåga.
I Vadstena har invånare tagit saken i egna händer genom privata spaningar efter misstänkta brottslingar. Denna utveckling mot ett slags vilda västernsamhälle på landsorten och i glesbygden är en varningssignal att ta på djupaste allvar.
Motalapolisen menar själva att man inte nonchalerar Vadstena. ”Det är vår intention att komma när någon har blivit drabbad”, hävdas från ansvarigt håll (Corren 25/4). Fast den ”intentionen” anses uppenbarligen som en klen försäkring av Motalaborna. Och generellt sett finns vetenskapligt stöd för den uppfattningen.
Linköpingsforskaren och polismannen Stefan Holgersson, vars doktorshandling var en riksomfattande studie av polisens ofta chockerande dåliga arbetsprestationer och låga yrkesmotivation, konstaterade förra året:
”Vi kommer längre bort istället för närmare medborgaren. Rent historiskt har vi aldrig varit längre ifrån den svenska befolkningen än vad vi är idag… Det går inte att komma som en tillfällig gäst till ett ställe varje gång” (Corren 19/1 2015).
Mycket pekar på att förstatligandet av hela polisväsendet 1965 var ett avgörande missgrepp. Dysfunktionaliteten i organisationen har sedan dess varit lika omvittnad som kronisk. Regering och riksdag famlar. Rader av reformförsök, resurstillskott och satsningar på fler poliser har slagit slint.
Vore det inte hög tid att åtminstone delvis återkommunalisera polisen? Det skulle garantera en ordningsmakt på plats med genuin lokalkännedom och som kan utöva ett effektivare brottsförebyggande arbete i samspel mellan olika aktörer i närmiljön.
Ansvarsutkrävandet hade blivit väsentligt tydligare och falla direkt på kommunpolitikerna. I Vadstena skulle de sannolikt aldrig bli omvalda om polisen skött sig som idag.
Kicka ut MP, Löfven!
Skrivit i Corren 26/4:
I regeringen sitter ett parti som går mot moralisk, intellektuell och politisk konkurs. En bostadsminister (Mehmet Kaplan) som gör sig omöjlig efter den antisemitiska jämförelsen av Israel med Hitlertyskland, och som brutit bröd med fascistiska och islamistiska organisationer.
En kandidat till partistyrelsen (Yasri Khan) som vägrar ta kvinnor i hand. Ett statsråd och språkrör (Gustav Fridolin) som in i det absurda vägrar erkänna någon förekommande diskrepans med partiets demokratiska, feministiska och antirasistiska budskap.
Ett annat statsråd och språkrör (Åsa Romson) som kallar de islamistiska terrordåden den 11 september för ”olyckor”. En partigrundare (Per Gahrton) som skyller skandalerna på lömsk konspiration från den judiska staten. Partitjänstemän som utövar påtryckningar mot media i syfte att dämpa granskningen.
Varningar från forskare vid Försvarshögskolan att partiet kan vara utsatt för islamistisk infiltration. Tecken på myteri från ilskna aktivister i maskroslandet som anklagar ledningen för toppstyre och ideologiskt haveri. Och så vidare.
Miljöpartiets varumärke som den gulliga alternativrörelsens världsförändrande hopp i det parlamentariska systemet har aldrig varit så solkat. Dels har den senaste tidens genomklappning blottat ett parti som utifrån en blandning av välvillig naivitet och identitetspolitisk förvillelse gått ner sig i relativismens värderingsträsk.
Dels har partiet rent sakpolitiskt tvingats till närmast existentiella reträtter i ömmande hjärtefrågor. Åtstramning av flyktingpolitiken. Försäljning av Vattenfalls tyska brunkol. Fortsatt anpassning till Nato och beställning av krigsmateriel till försvaret.
Accepterandet av att både Bromma flygplats ser ut att bli kvar och att motorvägsbygget Förbifart Stockholm fullföljs – två i grönvänsterns ögon diaboliska uttryck för det moderna industrisamhälle som man i utopisk/romantisk anda strävar efter att montera ner i grunden.
Rimligen måste åtskilliga vanliga idealistiska miljöpartister undra vart meningen med föreningen egentligen blev av. Rimligen måste många socialdemokrater undra hur vettigt det är att låta sig komprometteras av en koalitionspartner som saknar en klar brandvägg mot extremistiska krafter. Och som krishanterar lika smidigt som en berusad elefant.
”De har en bit kvar när det gäller regeringsduglighet”, säger Norrköpings habile kommunalråd och tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist (S). Det är årets understatement. Men de bägge svårt förtroendeskadade språkrören Fridolin och Romson spelar hårt och högt.
Inför MP:s stundande partikongress om tre veckor söker de stärka sina positioner. Låt valberedningen hitta ersättare till oss – om den kan. Så löd Fridolins och Romsons kallt cyniska besked vid måndagens presskonferens. Okej, hur troligt är det att MP:s valberedning sparkar två språkrör och ministrar?
Dessutom betyder det att hela Löfvenregeringens framtid, funktionsduglighet och rykte är satt i gisslan hos de grönas partifunktionärer. Den utpressningen borde aldrig Löfven godta.
S och MP är idag varandras sänken. Löven har skäl att erinra sig vad en annan socialdemokratisk statsminister, Richard Sandler, förklarade för nästan exakt 90 år sedan. ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.
