Livet torde i grunden vara meningslöst. Det innehåller ingen förborgad hemlighet att finna, ingen ekvation att lösa, ingen av gudar påbjuden plan att följa, inget särskilt mål att nå. Över detta måste man känna en djup och innerlig tacksamhet, ty det gör lyckan möjlig. Med lätta och distanserade steg kan vi vandra vår väg från ingenting till ingenting.
Skrivit i Corren 4/4: 
Krävs alltid politik för att göra samhället bättre? Ingalunda! Få har spelat en sån roll för att ge oss ett godare liv som kökets renässansman Tore Wretman (1916-2003).
Under 1900-talets första svenska hälft var det som i allmänhet serverades på borden torftigt, stabbigt och ambitionslöst. Gick man på lokal var syftet mest att grogga när den egna motboksransonen sinat. Denna solkiga kultur ändrade Wretman.
Han lyckades på 30-talet komma till Paris som restauranglärling (lyckades är verkligen ordet, eftersom dåtida restriktioner krävde att franska kocklärlingar skickades i utbyte – och vad hade de att hämta här?). Från gastronomins hemland återvände sedan Wretman för att revolutionera matlagningen och kroglivet i Sverige. 1945 tog han över det nedgångna Stockholmshaket Riche.
Det blev starten på ett lysande restaurangimperium med ställen som Teatergrillen, Stallmästaregården och Operakällaren. Här sattes ribban för hela branschen, som tvingades till en välbehövlig uppryckning. Wretmans värdskap betydde att måltiden skulle vara en njutningsfull helhetsupplevelse av service, meny och estetik (maten på tallriken måste vara tilltalande även för ögat!).
Något liknande var tidigare främst förbehållet överklassens exklusiva miljöer. Men uppsvinget för uteätandet á la Wretman innebar en demokratisering. Han var en stor folkbildare, inte minst genom radioserien Novisen vid spisen (där bland annat den i åratal ständigt handfallne programledaren Folke Olhagen fick lära sig att koka den okända rätten spagetti).
Gillar ni förresten avokado, grönpeppar, Rhode Island-sås, Toast Skagen och plankstek? Det är endast bråkdelen av nyheter som Wretman introducerade. Han öppnade inte bara matvärlden för oss. I förening med detta värnade han samtidigt traditionen från den inhemska husmanskosten (som smörgåsbordet).
Gissa vem som var Wretmans idol och inspiratör? Charles Emil Hagdahl från Linköping, som 1879 gav ut den första moderna svenska kokboken. Där samlade Hagdahl både recept från burgna svenska gårdar och från det franska köket. Klart det var en östgöte som dukade för vår gastronomiska revolution!
Skrivit i Corren 1/4:
Nästa höst går Aurora 17 av stapeln. Det är en militär övning där hela Försvarsmakten opererar gemensamt för att möta ett tänkt överraskningsanfall mot Sverige. Senast alla vapenslag samtränades enligt detta scenario var 1993.
Att det nu anses nödvändigt igen är talande för det drastiskt försämrade omvärldsläget. Enligt Försvarets radioanstalts årsrapport 2015 har faran för rikets säkerhet ökat på tre centrala områden; det gäller terrorhotet, cyberhotet och Rysslands fientliga uppträdande.
Tyvärr är vår beredskap lika dålig som när Per Albin Hansson påstod att den var god.
Det hjälper föga att nye ÖB Micael Bydén försöker göra om Per Albins trick att snacka upp moralen genom sturska uttalanden att Sverige, solo om så krävs, segt kommer att slåss till sista soldat som kan hålla i ett vapen. Eller att partierna som står bakom Försvarsuppgörelsen ger sken av ett betydande trendbrott i finansieringen.
Alla vet ju att Försvarsmaktens förmåga i åratal urholkats till anorektiska nivåer och att politikernas blygsamma anslagsökningar inte på långa vägar motsvarar behoven.
Förutom att vi i praktiken saknar eldkraft och resurser att rent handfast försvara nationens gränser vid en större konflikt, är beredskapen även sorgligt eftersatt när det handlar om den typ av hyberkrigföring som Ryssland praktiserar i Ukraina. Alltså en aggression av reguljära och paramilitära styrkor i kombination med psykologisk propaganda och cyberattacker.
Hur ett anfall mot samhällets digitala strukturer kan arta sig fick vi nyligen känna på, när flera svenska mediehus sajter slogs ut av massiv överbelastningstrafik (händelsevis kanaliserad genom ryska servrar…).
Det är alltså inte bara den traditionella militära förmågan som måste stärkas. Vi behöver rusta oss över hela linjen och återskapa det civila och psykologiska försvar som tidigare ansetts onödigt att behålla.
Ska vi lyckas skydda friheten och demokratin kan vikten av att höja medvetenheten om hur den moderna krigföringen fungerar inte nog understrykas. På måndag den 4 april anordnar Allmänna försvarsföreningen i Östergötland ett seminarium på Huvudbiblioteket i Linköping om cyberhot och påverkansoperationer. Bland annat medverkar Correns chefredaktör Christer Kustvik. Gå gärna dit!
Skrivit i Corren 31/3:
Raoul Wallenberg, vår svenske diplomat som räddade tusentals judar undan Förintelsen, har begärts officiellt dödförklarad av Skatteverket. Det är nog i sak rimligt. Wallenberg föddes 1912. Han blev sannolikt mördad av Stalins hantlangare efter att Röda armén tillfångatagit honom 1945.
Samtidigt finns något djupt, sorgligt symboliskt i att denna begäran kommer just nu, när svensk flyktingpolitik hastigt svängt från stor generositet till sträng restriktivitet. Betyder inte detta att vi i praktiken mer eller mindre också dödförklarat de ideal som Raoul Wallenberg stod för?
Den svenska välfärdsstatens konstruktion klarar inte flyktingströmmens påfrestningar, hävdas det. Okej. Men om systemet kommer i konflikt med rätten till liv, vad ser vi då som problemet att angripa? 1) Rätten till liv? eller 2) Systemet och den politisk/byråkratiska sektor som upprätthåller det?
Dessutom: det är svårt att se någon Wallenberg rymmas i hjärtat på dem som idag talar i kliniska termer av ”volymer” och ”kvoter” om desperata människor som söker fristad i Europa från krig, terror och förtryck. Det man i själva verket säger är: ”Vilken dos av rätt till liv kan vårt system tåla?” Cynismen i denna orättfärdighet är faktiskt slående.
Den liberala filosofen Ayn Rand kan vi ha delade uppfattningar om. Men begrunda ändå hennes följande formulering:
”Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är konsekvenser och korollarier av den): en människas rätt till sitt liv. Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka.)”
Skulle vi själva vilja att denna rätt fråntas oss?
Den värsta flyktingkatastrofen sedan Hitler och Stalin stack världen i brand är ett pågående faktum. Fundamentala civilisatoriska värden är åter satta på spel. Redan i Första Mosebok (Genesis) ställs den avgörande frågan: ”Skall jag taga vara på min broder?”.
Att svara nekande, att i kyla vända sig bort, att mumla ursäkter, är inte bara anti den judisk-kristna etiken. Det är anti-Raoul Wallenberg, anti-liberalism, anti-humanism. Det är, kort sagt, att vara en motmänniska istället för att vara en medmänniska.
Skrivit i Corren 30/3:
Som bekant pratas det åtskilligt i politikerbranschen. Det hör förvisso demokratin till att livfullt låta olika meningar brytas, vändas på och skärskådas. Men handen på hjärtat, kan inte det ständiga snackandet stundtals bli en smula tröttande? Måttfullhet är ju en dygd, och finns inte risken att alltför utdraget munhuggande går ut över de politiska processernas effektivitet och kvalitet?
Linköpings store son Tage Danielsson berör frågan i berättelsen Sagan om den stora ordransoneringen (1964). Där har Gud fått nog av främst det manliga könets malande. Efter inrådan från sin fru Elvira bestämmer han att alla mäns prat nere i jämmerdalen ska begränsas till en viss mängd ord under livstiden.
Det visar sig fungera förträffligt. ”Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.
Det gällde även en politiker som råkade göra slut på sin ordranson under en TV-debatt. Hans sista uttalande blev spontant: ”Jag har pratat så mycket strunt så jag håller käften”. Gensvaret? Politikerns popularitet gick genom taket, han valdes till regeringschef och som Tage skriver:
”Eftersom han inte längre kunde ägna en massa tid åt att prata omkull väljarna så hade han istället hela dagarna på sig till att tänka lite grann och uträtta en massa saker, så han blev allt den bästa statsminister som detta land någonsin haft”.
Se där, alla folkvalda! Tag lärdom och ni har en lysande karriär framför er! Skämt åsido, Tage Danielssons saga må vara mild och rolig satir. Men inte utan viss förankring i verkligheten.
Min egen favoritpolitiker Calvin Coolidge, som regerade USA på 1920-talet, brukade aldrig slösa med orden – vilket faktiskt blev ett framgångsrecept. Under perioden som Warren G Hardings vicepresident 1921-23 började han kallas ”Silent Cal” av högdjuren i Washington.
En känd anekdot från denna tidpunkt är när bordsdamen vid en middag påstås ha yttrat: ”Idag slog jag vad om att jag kunde få mer än två ord ur dig”. Coolidge höll färgen: ”Du förlorar”.
Kontrasten till den glatt frispråkige lebemannen Harding kunde inte varit större. Tyvärr förenades detta med en mindre lyckad egenskap hos Harding. Han hade svårt att säga nej till alla politiska krav och önskemål som en president överöses med, vilket skapade en hel del problem.
Efterträdaren Coolidges legendariska ordknapphet var uttryck för motsatsen. Det var ett medvetet sätt att stämma i bäcken och hålla kravställarna kort, i enlighet med hans filosofi om sparsamhet med de offentliga medlen och att minimera statens engagemang för att inte skada marknaden och civilsamhället.
Det hjälpte sällan hur oljigt behjärtansvärda önskemålen än framställdes, Coolidges tysta stenansikte rubbades inte. Det gick så långt att kongressledamöterna snart skydde presidentens regelbundna frukostmöten i Vita huset. I Amity Shlaes biografi Coolidge (2013) återges en smått obetalbar lista med återbud:
”Senator Heflin: beklagar, sjuk. Senator Norris: går inte att hitta. Senator Pittman: beklagar, sjuk. Senator Reed: beklagar, sjuk vän.”
Vid ett tillfälle avanmälde en viss senator Johnson sig med ursäkten att ladan på hans bondgård hade brunnit upp. Det lät så krystat att Vita huset inte förmådde avstå från att nyfiket kolla uppgiften. Som visade sig vara sann!
I vilket fall kunde 20-talets amerikanska skattebetalare vara nöjda. Taktiken från ”Silent Cal” att tiga ihjäl ”tax and spend”-gänget gick som smort. Men att inte prata vitt, brett och mycket hade för Coolidge även en annan betydelse. Nämligen respekt för ämbetens makt och värdighet. Som han själv förklarade: ”En presidents ord har en enorm vikt och bör inte användas urskillningslöst”.
Dock var Coolidge påfallande tillgänglig för massmedia. Under sin tid som president höll han över 500 presskonferenser. Fast å andra sidan kunde han vara ganska tillknäppt även då. När Coolidge 1927 beslöt att inte söka återval (delvis på grund av hälsoskäl) annonserade han detta genom att dela ut en handskriven lapp till den församlade presskåren. Budskapet var runstensmässigt korthugget: ”Jag kommer inte att kandidera som president 1928”.
Givetvis undrade de förbluffade journalisterna varför (Coolidge var mäkta populär, segern föreföll kassaskåpssäker). Presidenten replikerade stilenligt: ”Det är allt från detta kansli idag”.
För att kallas ”Silent Cal” kan det ändå tyckas paradoxalt att det inte funnits någon president före honom som så många amerikaner upplevt tala. Företrädarna tvingades kuska land och rike runt när de personligen ville påverka väljarna och göra sig hörda bland folket (något som exempelvis tragiskt knäckte Woodrow Wilson).
Detta slitsamma turnerande slapp Coolidge. Förklaringen var det nya genombrottet inom kommunikationstekniken. Presidentvalskampanjen 1924 – då Coolidge efter Hardings död året innan ställde upp i egen rätt – var den första som sändes i radio. ”Silent Cal”, som allmänt sett var förtjust i modern teknikutveckling, greppade villigt mikrofonen och höll flera kampanjtal.
Även presidentinstallationen 1925 blev historisk genom att premiärsändas till vardagsrummen hos miljoner radiolyssnare i USA. Och inte nog med det.
Den 11 augusti 1924 ägde en annan epokgörande händelse rum. ”Silent Cal” blev den första presidenten som fångades på ljudfilm. Klippet finns på Youtube, titta gärna. Direkt från Vita husets gräsmatta förkunnar han bland annat:
”Jag vill att det amerikanska folket ska arbeta mindre för staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukten av sina egna ansträngningar. Detta är frihetens främsta innebörd. Tills vi kan återetablera ett tillstånd där folket får behålla sina inkomster, är vi drabbade av en mycket allvarlig och tydlig inskränkning av vår frihet”.
När hörde vi någon, i övrigt pratglad, svensk politiker av format säga något liknande sist?
Antag, rent hypotetiskt, att du meddelar Skatteverket att du, under hänvisning till den negativa föreningsrätten, utträder ur de politiskbyråkratiska organisationerna stat, landsting och kommun. Därför avser du fortsättningsvis inte att betala skatt längre.
Du har tröttnat på att den politiska klassen tar 7 av 10 kronor ifrån dig varje månad, år ut och år in (utan att ens ha anständigheten att redovisa det verkliga skattetrycket som drabbar vanligt folk). Nu vill du istället behålla alla dina egna pengar, klara dig själv som en vuxen och fri människa, bara vara ifred och ha det trevligt, tack och hej!
Vad skulle hända? Tillåts du att i vårt svenska samhälle bli din egen herre? Knappast. Förr eller senare kommer systemets anställda knektar – med de våldsmonopolkontrollerande partiernas välsignelse – att sparka in dörren på ditt hus och med gevärspipan som yttersta argument tvinga dig till underkastelse.
En stilla undran: är detta att klassa som demokrati eller tyranni?
Vad är meningen med livet? Svaret på den gamla slitna frågan tycker jag inte är så mycket att grubbla över. Livet ska klinga likt en melodi av Burt Bacharach. Som The Look of Love. Vad finns då mer att snacka om? Just enjoy.
Det ideologidrivna maktbegäret över andra, eufemistiskt kallat politik, är mänsklighetens barnsjukdom.
Small is beautiful! Stycket ovan är från Verdandiskriften Träldomen i Norden (andra upplagan 1917, första gången publicerad 1902). Tanken att återuppliva denna modell för Sverige som ett folkfrihetens land i motsats till centralmaktens kontrollbesatta och överbyråkratiserade nationsbygge låter inte så tokig, tycker jag.
Den libertarianske filosofen Hans-Hermann Hoppe argumenterar för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, i sin intressanta essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).
Författaren till raderna på fotot är dock Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet i Lund, gav ut Adam Smith på svenska, var anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan och organiserad socialdemokrat. Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting.
Man kan ju fråga sig vart den frihetligt liberala grenen av arbetarrörelsen tog vägen. När den marxistiskt påverkade statssocialismen numera så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det väl rimligt att möta framtiden genom att plocka fram Emil Sommarin ur det förflutnas skattkammare? Bara som litet ett anspråkslöst tips till det idéfattigdomens vilsna regeringsparti som Löfven försöker leda.
Emil Sommarin, 1874-1955.
I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte så mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var storslagen och underbar. Wagner bör man väl helst inte tala om i Sverige, i alla fall inte högt, lyriskt och entusiastiskt utan de sedvanliga reservationerna (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).
Ja, politiskt må Wagner, denne tyske ärkeantisemit, förtjäna en plats i giftskåpet. Fast vad har det med den väsentliga saken att göra? Det är som Per Wästberg nyligen skrev i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft.”
Lyssna på Lohengrin en gång. Försök sedan leva utan detta magnifika verk. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.
Christian Dahlgrens Blogg 