Desarmera Nordkorea

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

I Pentagon väntade generalerna på ordern från sin överbefälhavare. Rykten om ett förstående krig surrade allt ihärdigare. Allt hängde nu på mannen som satt bakom Vita husets skrivbord. Nordkoreas kärnvapenprogram var ett oacceptabelt hot som måste stoppas. Och det skulle ske med militära medel. Presidenten var nära till beslutet. Men hejdade sig.

Vilka garantier fanns för att inte Nordkorea valde att svara på en amerikansk attack med att anfalla Sydkorea och artilleribomba dess huvudstad Seoul till ruiner? Datorsimuleringar visade att priset i antalet döda människor sannolikt blev en miljon – lågt räknat. En sådan katastrof ville inte Bill Clinton ha på samvetet 1994.

Han avblåste attacken och satsade istället på diplomatiska förhandlingar. Resultatet blev ett avtal där Nordkorea lovade att lägga sina kärnvapenambitioner på hyllan. I utbyte skulle USA ge ekonomiskt bistånd och bygga två lättvattenreaktorer för att hjälpa kommunistdiktaturen i Pyongyang att lösa landets energibehov. Hela världen andades ut, freden var säkrad!

Men det dröjde inte länge förrän Clintonadminstrationen upptäckte att nordkoreanerna spelade falskt och i hemlighet fortsatte på kärnvapenspåret. Vi vet vad som hände sedan. I helgen genomförde Nordkorea sin sjätte nukleära provprängning, den kraftigaste hittills, i vad som påstås vara en vätebomb. I full färd med att bemästra teknologin för långdistansmissiler kan tyrannen Kim Jong-Un sprida ofattbar förintelse omkring sig på jordklotet.

Hur troligt är det att han skulle lyssna på utrikesminister Margot Wallström och skriva under den av Sverige omhuldade FN-konventionen om förbud mot kärnvapen? Och även om han gjorde det, vem kan lita på att Nordkorea håller ord? Wallström kan förslagsvis fråga Bill Clinton om en bedömning.

Idag förefaller det också definitivt för sent att som USA 1994 överväga ett militärt oskadliggörande av Nordkoreas kärnvapenprogram. Då fanns inga färdiga laddningar. Det finns det nu. Då fanns risken att utlösa ett mycket blodigt konventionellt krig på Koreahalvön (trots Nordkoreas redan för 23 år sedan omodernt utrustade regulära styrkor). Nu finns risken av ett atominferno bortom föreställningsförmåga.

Nattsömnen för någon normalt funtad person blir knappast lugnare av att det nu både huserar en aggressiv, oberäknelig envåldhärskare i Pyongyang och en impulsiv, oerfaren, salivsprutande president i Washington. Att det upptrissade spänningsläget går överstyr och vi tvingas vakna till den hemskaste av nyheter kan tyvärr inte uteslutas.

Är alla rimliga vägar stängda för att desarmera Nordkorea? Nej.

Åtskilligt kan sägas om Donald Trump, men han har faktiskt skäl för sina anklagelser mot Kina i detta fall. Nordkorea har bara en vän i världen och det är Pekingdiktaturen som håller Kim Jong-Uns skräckvälde under armarna. Kina fördömer förvisso också kärnvapenskramlet och har ställt upp på sanktionerna. Men ger ändå sin värstinggranne utrymme att leka med elden.

Om Kina på allvar hotade att strypa handeln, inte minst sina oljeleveranser, skulle Kim Jong-Un inte kunna vara lika kaxig. Peking har nyckeln till att dyrka upp det livsfarliga läget och måste avkrävas ansvar för sin egen gangster, innan det är försent.

Lördag på af Chapmans Skärfva

Publicerad den av
Svara

Esteten Carl August Ehrensvärd menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde. Efter att vandrat i den pastorala kulturmiljön kring herrgården Skärfva, som Fredrik Henrik af Chapman skapande i samarbete med Ehrensvärd under 1700-talet, är jag benägen att ge honom en poäng. Här finns vila och ro för själen.

Palme igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:

Aldrig har den svenska dubbelheten i försvars- och säkerhetspolitiken illustrerats så tydligt som under Olof Palmes statsministertid på 1980-talet. Å ena sidan samverkade vår militär med Nato i vad som praktiskt taget var en dold allians – trots officiellt predikad neutralitet och med den högsta regeringskretsens goda minne.

Å andra sidan gick Palme ut hårt för att allvarligt undergräva Natos möjligheter att försvara Västeuropa, inklusive Sverige, mot Sovjetunionen.

När kalla krigets spänningar ökade i 80-talets början lanserade nämligen Palme idén om en kärnvapenfri zon i Norden, jämte breda korridorer genom Europa där inga nukleära stridsmedel skulle finnas på någon sida av järnridån.

Olof Palme må ha menat väl och den pacifistiskt färgade fredsrörelsen jublade. Men han var farligt naiv i att driva detta förslag som Sveriges hållning. Inte konstigt att Kreml entusiastiskt slöt upp bakom initiativet.

Kärnvapenavskräckningen var ju grundbulten i västalliansens skydd mot Sovjetunionen och en central komponent för fredens bevarande. En kärnvapenfrizon i Norden skulle i realiteten ryckt loss Danmark och Norge från Nato, vilket lämnat Europas norra flank öppen.

Vidare hade Sovjetimperiet, med sitt enorma territorium österut och sina numerärt överlägsna konventionella styrkor, lätt råd med en kärnvapenfri korridor på kontinenten. Nato skulle för sin del mer eller mindre tvingats backa ut i Atlanten. Länder som Västtyskland hade blivit dramatiskt militärt försvagade – och även Sverige, som de facto också befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Föga förvånande väckte Palmes agerande starkt irritation och åtskillig förundran i Natolägret. Om perioden skrev diplomaten Örjan Berner i boken Sovjet & Norden (1985): ”I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Olof Palme var ingen femtekolonnare. Det bör i sammanhanget påminnas om vilken utbredd, konkret existentiell vånda som kalla krigets nukleära kapprustning skapade bland människor över hela världen. Viljan att söka vägar till avspänning är synnerligen begriplig. Dock vandrade Palme vilse och spelade kommunisttyranniet rakt i händerna – något han borde insett.

Tyvärr är det som samme Palme återuppstått i utrikesminister Margot Wallströms gestalt. Hon har fått Sverige att gå i spetsen för en FN-konvention att förbjuda kärnvapen. Lovvärt? Utopiskt? Ansvarslöst? Ja, ja och ja.

Bara dårar som Kim Jong-Un älskar detta domedagsverktyg. En Donald Trump med fingret på knappen i Vita huset är inte heller rogivande. Men verkligheten är att vi inte kan lita på kärnvapenglada skurkregimer som Nordkorea, Iran, Kina, Ryssland.

Om den demokratiska världen skrotar kärnvapnen förlorar vi den yttersta garantin för friheten, blottställer oss för utpressning och hot från diktaturerna. USA har varnat för att den FN-konvention som Margot Wallström omhuldar syftar till ”avlegitimera konceptet med kärnvapenavskräckning som många av USA:s partner och allierade är beroende av”.

Skulle S/MP-regeringen underteckna konventionen får det också svåra konsekvenser för vårt eget försvar. Det numera öppna och intima samarbetet med Nato riskerar att avbrytas, Sverige blir säkerhetspolitiskt isolerat (varken Finland eller några andra stater i vårt närområde vill ens ta med tång i Wallströms FN-konvention) och Östersjöregionen destabiliseras till demokratiernas nackdel.

Räkna med att Kreml, precis som under Palmes dagar, skålar nöjt i champagne.

Informera dig, Löfven!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Den skandalplågade statsministern kom till Katrineholm och bedyrade åter att han i månader och år varit totalt ovetande om den nationella säkerhetskollapsen på Transportsstyrelsen. Tveksamt dock om det framställer honom i bättre dager, en regeringschef som har noll koll på en sån sak?

Talar mannen sanning måste kommunikationsvägarna i Rosenbad vara under all kritik, vilket statsministern indirekt erkände när han som högsta ansvarig fåraktigt lät journalistuppbådet förstå: ”Jag borde informerats tidigare”.

Men det var inte därför Stefan Löfven rest till Katrineholm under onsdagen. I släptåg hade han civilminister Ardalan Shekarabi för att förkunna budskapet att Sörmlandsmetropolen skulle välsignas med Strålsäkerhetsmyndigheten. Just det, nu blir det som Shekarabi tidigare flaggat för verklighet.

Sju myndigheter, motsvarande runt 500 statliga jobb, ska helt eller delvis utlokaliseras från Stockholm till diverse platser riket runt. ”Det gör Sverige till ett ännu bättre land”, utropade Löfven. Varför i hela fridens namn skulle vi tro det?

Informationshantering är tydligen inte denna statsministers starkaste sida. Även kunskapen om utlokaliseringspolitikens dystra erfarenheter från 70-talet och framåt tycks ha kommunicerats dåligt inom regeringskansliets väggar. Det måste betecknas som uppseendeväckande att Löfven missat, undanhållits eller inte förstått vad tunga expertinstanser som Riksrevisionen och Statskontoret redovisat i sina utvärderingar. Det är bara att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga. Kan inte någon hämta dem åt Löfven?

Visst är det behjärtansvärt och inte sällan riktigt att vilja bryta centraliseringen, men denna är inte automatiskt och per definition av ondo. Det ligger i allas intresse – i synnerhet de skattebetalande medborgarnas – att Sverige har en effektiv, kompetent och väl fungerande förvaltning.

Rent allmänt är det ofta klart fördelaktigt om myndigheterna finns i huvudstaden som ändå är den politiska maktens centrum. Det ger närhet till departementen och riksdagen, där residerar en mängd andra viktiga aktörer och organisationer. Ett sådant kluster har stor betydelse för förvaltningens möjligheter att sköta sina åligganden.

I Stockholm är det även enklare att rekrytera och behålla kvalificerad personal, än om verksamheten exempelvis är förlagd till jämtländska Östersund (dit Löfven och Shekarabi tänker skicka valda delar av Tillväxtverket).

Studier pekar övertygande på att utlokaliseringar av myndigheter är en mindre lyckad idé. Som regionalstöd till ekonomiskt svaga orter är det dåligt, näringslivet får inget lyft, fler jobb än de ditkommenderande statliga blir det inte. Samtidigt tenderar flyttandet bli väldigt kostsamt, förvaltningen tappar fart, får svårare att sköta uppdraget och förlorar i duglighet.

”Att omlokalisera myndigheter innebär ett ineffektivt resursutnyttjande av såväl skattemedel som kompetens. Ytterst drabbar det medborgarna”, säger Lena Emanuelsson, ordförande för fackförbundet Saco-S, i ett kritiskt pressmeddelande. Löfven borde försöka ta del av det, så han slipper hugga i sten med kassa beslut och sedan ånyo tvingas schavottera med repliken: ”Jag borde informerats tidigare”.

Att förstöra historien

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:

Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld, förkunnar judendomens Talmud. Så är det. Varje mänsklig individ är ett unikt universum. Därför finns ingen större gärning än att ingripa till ett livs bevarande. Och ingen värre grymhet än att släcka det.

Vilket perspektiv ger inte detta på krigen som rasar i Syrien och Irak! Hur många mänskliga universum har inte där utplånats? Hundratusentals. Varenda offer en oersättlig förlust.

Tragedins omfattning och djup är näst intill omöjlig att sätta ord på. Men det belyser också vilket oskattbart värde som finns i att skänka människor på flykt undan krig och terror en fristad (tänk gärna på det nästa gång du möter hånet mot vår förre statsminister Fredrik Reinfeldts maning från valåret 2014 om att öppna våra hjärtan).

Priset i förlorade och förödda människoliv är naturligtvis den ohyggligaste och överskuggande dimensionen av krigets härjningar i Mellanöstern. Till barbariets räkning hör emellertid också en exempellös förstörelse av vad regionens människor skapat sedan tusentals år tillbaka. Otaliga antika monument, byggnader, religiösa helgedomar, lämningar av förflutna samhällen och forntida imperier har bombats, sprängts, skjutits sönder, vandaliserats.

I det nyligen från IS befriade Mosul i norra Irak är hälften av stadens äldsta delar nu ruiner. En tredjedel av det historiska Aleppo i Syrien är borta. Enligt brittiska tidskriften The Economist har de senaste tre årens krig orsakat den värsta ödeläggelsen som Mellanöstern någonsin drabbats av.

Mycket av det som hör till vår gemensamma civilisation är alltså förskingrat, lagt i grus, evigt försvunnet. Även det ett brott i det högre registret. Ty att beröva människan hennes kulturarv är att beröva henne minnet, identiteten, förståelsen vem hon är och varifrån hon kommer.

Situationen i Mellanöstern ligger självfallet ljusår utanför skalan jämfört med fredliga Sverige, men även här mals kulturarvet rutinmässigt ner – fast på myndigheternas uttryckliga order, vilket knappast gör saken bättre.

Det var journalisten Ola Wong som i SvD 9/8 slog uppmärksammat larm i frågan. Massor av fynd vid arkeologiska utgrävningar i samband med vägbyggen, etc, förintas fullt medvetet då staten inte tycker sig ha råd att ta hand om artefakterna.

Att överlåta vården till privata samlare anses vara oetisk kommersialisering. Hellre skickas föremål som mynt, ringar och knivar från järnålder och vikingatid till destruktion. ”Vad man gör är ju att man slänger vår historia!”, säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms läns museum, i Wongs artikel.

Trådar bakåt som klipps av och man krymper världens horisont för oss, hämmar utvecklingen av potentialen i våra egna universum, stjäl framtida generationers orienteringspunkter. Och i Sverige har vi inte ens något krig att skylla på.

Brådska kan straffa sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:

Moderaternas valberedning vilar inte på hanen. Efter Anna Kinberg Batras sorti ska det gå undan. Den 12 september är sista datum för partilandet att föreslå efterträdare. Den 8 eller 9 oktober ska denne nye rorgängare väljas vid en extrastämma.

Det är förståeligt att valberedningen vill få processen kvickt överstökad. Det är bara ett år kvar till valet. Partiet måste bli rustat och komma i startblocken.

Samtidigt växer IT-skandalen i Transportstyrelsen. Avslöjandena om den förbluffande inkompetenta politiska hanteringen och det pinsamt misslyckade mörkläggningsförsöket äter upp regeringen. Söndagens blixtbeslut i Rosenbad att låta Stefan Löfvens närmaste medarbetare, statssekreteraren Emma Lennartsson, gå på plankan antyder onekligen att regeringschefen insett att han själv börjar leva farligt.

Vilka fler besvärande uppgifter väntar när KU-granskningen får upp ångan? Kommer en ”smoking gun” att hittas i detta Sveriges eget Watergate som gör Löfvens position lika omöjlig som en gång Richard Nixons när han ertappades med fingrarna i syltburken? Vi vet inte.

Men i en situation som denna är det knappast lägligt att landet står utan en fungerande oppositionsledare längre än absolut nödvändigt. Å andra sidan är ju förutsättningen för en fungerande oppositionsledare att det ledande borgerliga oppositionspartiet förmår komma i form till en övertygande, samlande kraft igen.

Därför borde det måhända varit klokast på lite sikt om Moderaterna hade något mera is i magen ändå. Att stressa fram en ny partiordförande löser näppeligen över natten Moderaternas såriga problem med att återvinna orienteringsriktningen.

Antar dessutom utkorandet av AKB:s ersättare karaktären av en interndemokratisk skådeprocess, där det gamla unkna korridormyglet och intrigspelet i slutna rum fäller avgörandet, riskerar demoraliseringens röta bara att få ytterligare fäste. Räkna då kallt med att knivarna snart otåligt slipas igen om valrörelsen 2018 resulterar i besvikelse, vilket inte är osannolikt. Huvudspåret – en moderatledd Alliansregering med egen majoritet – är också ett mål utan realism som väljarströmmarna nu går.

Det betyder att Moderaterna behöver en stryktålig, fingerfärdig ledare med såväl en klar ideologisk kompass som ett starkt mandat i medlemsleden att kunna kryssa konstruktivt genom motvind och lurigt vatten framöver. En sådan person måste ha ett ordentligt förtroendekapital underifrån.

Ge partiledarvalet tid och möjlighet till skapandet av detta, trots att omständigheterna i övrigt inte må vara optimala, men den investeringen kan vara mycket väl värd att göra. Ha inte alltför bråttom, initiera en process där nyckelorden är förankring, öppenhet och bred, frimodig diskussion.

Varför inte följa exemplet från Liberalerna i Östergötland? Håll primärval i länsförbunden mellan hugade kandidater som får infinna sig på plats och inför medlemmarna tydligt presentera sig: Detta står jag för, detta vill jag!

Hur svårt kan det vara i ett modernt och frihetligt parti? Om Moderaterna verkligen vill göra anspråk på att vara modernt och frihetligt, alltså.

Uppdatering: Extrastämman för partiledarvalet är nu beslutad att äga rum redan den 1 oktober.