Lycka till, sa han aldrig

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 12/6:

Jag är ledig några dagar för att spela tennis nere i Blekinge. I närheten av Olofström – av alla ställen – nås jag av budet om Per Ahlmarks bortgång. Det var i denna lilla Blekingekommun som Ahlmark 1977 påstods ha kläckt ur sig en klassisk groda i svensk politik.

Som arbetsmarknadsminister i Fälldinregeringen, den första borgerliga på över 40 år, besökte han LM Ericssons nedläggningshotade fabrik och önskade de friställda arbetarna ”lycka till”.

Den famösa frasen kolporterades som en symbol för okänsligheten och arrogansen hos de nya makthavarna vilka besegrat Socialdemokraterna i det historiska valet 1976. Fel! Per Ahlmark förnekade alltid envist att han sagt ”lycka till”.

Det var journalisten Dieter Strand på LO-ägda Aftonbladet som lagt orden i munnen på honom, berättade en fortfarande irriterad Ahlmark för mig under en intervju många år senare.

Med viss triumf i rösten tillade Ahlmark att han faktiskt räddat fabriken och fått ett tackbrev från det socialdemokratiska kommunalrådet på orten som översvallande skrev att ingen regering någonsin gjort så mycket för Olofström!

Det har ofta hävdats att Ahlmark borde blivit utrikesminister istället. Själv såg han i egenskap av FP-ledare arbetsmarknadspolitiken som ett angelägnare ansvarsområde. Egentligen inte så märkligt. Något ”dukat bord” hade Olof Palme inte precis efterlämnat vid sin avgång.  Sverige stod inför en väldigt svår strukturkris och borgerliga regeringar var sedan 1920-talet förknippade med massarbetslöshet.

När äntligen den långa S-dominansen brutits var det därför extra viktigt att visa social omsorg i lågkonjunkturen och säkra sysselsättningen. Annars skulle borgerligheten åter vara körd för flera decennier framåt, förklarade Ahlmark.

Ur det perspektivet var han ändå ett tämligen framgångsrikt om än kortvarigt statsråd, trots att miljardrullningen till industrin rent ekonomiskt inte framstår som ett under av klokhet idag (vilket Ahlmark villigt medgav). Dock hör det till saken att han som övertygad, idéburen socialliberal i mentorn Herbert Tingstens anda mer än väl förstod vilka lömska faror ett klimat av massarbetslöshet ruvade på.

’’Vi må vara högermän, liberaler eller socialdemokrater, det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd eller arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten”, hade Tingsten skrivit i en DN-ledare 1957.

Mellankrigstidens ekonomiska depression gav i Europa ödesdiger näring åt fascismen, nazismen, kommunismen och antisemitismen. Den situationen fick inte upprepas.

Okänslig och arrogant var Per Ahlmark minst av allt. I hela sitt liv kom han att med passionerad glöd bekämpa tyranniets träldomsläror och judehatets förbannelser, som bäst och mest inspirerande i rollen som fri debattör och författare efter sitt avhopp från partipolitiken 1978.

Få har med sådan outtröttlig skärpa försvarat demokratins ideal och den civilisatoriska nödvändigheten av Israels rätt att existera.

För mig står han som intellektuell i frihetens tjänst i klass med Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Per Ahlmark var en sann ljusgestalt, stridbar och vass i offentligheten men personligen varm, rolig och omtänksam.

Jag saknar honom mycket.

Hoovers dumheter igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.

Ett älskat sommarsurr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

Det brummar kramgott om humlan. Folke Isaksson liknade den vid en ”mumlande liten björn” med ”sjungande motor” i en vacker dikt från 50-talet och skrev: ”Flärdlös och luden bugar han över örternas rad / dricker sin mjölk och tackar, / hänger i blommans juver / Samlare, läckergom, liten tok / under blåklockans kjol”.

Beppe Wolgers hade sådan fäbless för humlor att det blev ett signum. Han klappade en humla på ryggen i ett legendariskt (självironiskt) revynummer och gjorde det även i den underbara filmen Dunderklumpen, där en till Jämtland vilseflugen humla från Skåne hjälper Beppe att hitta sonen Jens som är ute på äventyr i sommarnatten.

Bland insekterna är inga så populära som humlorna. De är våra bins mer sympatiska släktingar, närmast folkkära med sin mjuka päls och gemytligt, fridsamma framtoning. Samtidigt är de mycket flitiga arbetare som svarar för en avsevärd insats i pollineringen av nyttoväxter och vilda blommor.

I den fascinerande boken om deras värld, Humlor i Sverige av Bo Mossberg och Björn Cederberg (Bonnier Fakta 2012), läser jag att finns 40 olika svenska arter – exempelvis haghumlan (vanlig i odlingsbygderna), jordsnylthumlan (utbredd i hela landet) och tundrahumlan (håller till i Lapplandsfjällen).

Därutöver har det funnits ytterligare tre arter, bland annat frukthumlan som siktades för länge sedan i Åtvidaberg år 1911, men de räknas numera som utdöda.

Dessvärre lever flera av dagens kvarvarande arter under allvarligt tilltagande hot om att också försvinna. I likhet med bina och andra pollinerande insekter jorden runt har antalet humlor på senare tid minskat oroväckande.

Tala om kulturskymning i vid bemärkelse om vi inte förmår att hejda och vända den negativa utvecklingen. Naturen blir fattigare, vår tillvaro gråare, skördarna av frukt och grönt viker. Betänk att ungefär en tredjedel av den odlade livsmedelsproduktionen är beroende av pollinering.

En orsak till att humlor och bin blivit färre uppges vara det moderna jordbruket, som trots sina många välsignelser i övrigt medfört att markerna inte har samma variation av växter, blommor och ogräs. Det torde dock kunna åtgärdas genom uppmuntran till bevarande och återskapande av biologiska mångfaldsmiljöer som humlor gillar i kantzoner av åkrar, dikesrenar längs vägar, et cetera.

Enligt forskarna kan visserligen svärmar av små radiostyrda drönare i framtiden ersätta pollinerande insekter. Men vem vill klappa en robothumla på ryggen?

Beppe Wolgers, humlepoet.

Far och flyg, flygskatt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Är Miljöpartiet nöjda? Flygskatten som infördes av den rödgröna regeringen i april har redan fått skarp effekt. Norwegian lägger ner två linjer mellan Stockholm och USA (Oakland-San Francisco samt Las Vegas). Samma bolag uppges också överväga att lägga ner sin flygtrafik mellan huvudstaden och Skellefteå.

Med de låga marginalerna i en hårt konkurrensutsatt bransch slår flygskatten mot lönsamheten. Även SAS, sedan tidigare pressad av förluster, kommer att se över sina destinationer i ljuset av den nya pålagan.

Överhuvudtaget artar sig vårt land nu till en marknad som flygbolagen inte finner det lika värt att satsa på, menar Sydbanks flyganalytiker Jacob Pedersen: ”Skatten innebär att det blir mindre attraktivt att flyga till och från Sverige och den riskerar att leda till att vissa verksamheter som annars skulle kommit till Sverige inte gör det” (DN 31/5).

Själv spår han att Danmark, utan flygskatt, tar över många rutter. Med Miljöpartiets vallöfte om att höja flygskatten ännu mer är väl då danskarna bara att gratulera. För vår del är konsekvenserna för vanliga människors rörlighet, för turismen och näringslivet inte så roliga dock. Ett pris som emellertid måste betalas när det handlar om att rädda jordens klimat.

Så lyder motargumentet. Det är populärt i debatten att skuldbelägga flygresandet som en farlig växthusbov. Inget snack om att vi ska ta klimatfrågan på allvar. Men bullrande alarmism i förening med kostsamma symbolåtgärder tjänar föga till, utan tenderar snarare att bli kontraproduktivt för det aldrig så goda syftet.

Att Miljöpartiet förlorat mycket av sitt förtroendekapital i väljarkårens ögon kan ses som ett tecken på det. Går det ens med den bästa vilja att ta flygskatten som ett seriöst exempel på meningsfull miljöpolitik?

Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per capita i den industrialiserade världen, detta tack vare att vår energisektor med kärnkraft och vattenkraft i stort sett är helt fri från växthusgaser. Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen är 0,1 procent.

Av den siffran svarar det svenska flygets utsläpp för cirka 5 procent, i det vidare perspektivet knappt mätbart alltså. Lägg till detta en teknikutveckling som i likhet med bilarna gör flygplanen allt bränslesnålare och miljövänligare.

Är det konstigt att expertinstanser som Konjunkturinstitutet konstaterat flygskattens miljönytta som obefintlig? Ändå har Miljöpartiet drivit igenom den. Vilket bidrag ger det, annat till att försämra kommunikationsmöjligheterna i ett land med långa avstånd, beläget i norra Europas utkant.

Ulf Lundell har rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

Regeringen borde ha medvind. Ekonomin är det fart och fläkt i, påminnande om 80-talets champagnekonjunktur, och arbetslösheten sjunker. Förr om åren skulle det betecknas som en önskesituation för landets sittande ledning när valet stundar.

Men trots att finansminister Magdalena Andersson desperat tryckt gasen i botten med en maxat expansiv budget förblir väljarkåren kallsinnig. Socialdemokraternas risiga opinionssiffror pekar mot en rejäl golvning. Förtroendet för statsminister Stefan Löfven faller. Koalitionspartnern Miljöpartiet riskerar att åka ur riksdagen. Försöken att vända nederlagstrenden genom utspel som duggat tätare än spön i backen har hittills inte hjälpt.

Det måste tära på nerverna. Symptomatiskt är att den rödgröna regeringen redan är i upplösning med bråk inför öppen ridå om invandrarpolitiken. Det skulle normalt sett få Alliansen att segerrusigt gnugga händerna och knappt tro sin smala lycka. Men borgerligheten kan ju heller inte vinna.

Ingen kan vinna när SD blockerar blockpolitiken från att fungera som alla varit vana vid sedan hedenhös. Nog förefaller det märkligt. Om de goda tiderna inte gynnar regeringen, borde de goda tiderna heller inte gynna ett utpräglat missnöjesparti som SD.

Ändå är Jimmie Åkesson på väg att växa sig starkare än han någonsin varit och med råge överträffa sitt valresultat 2014. Väljarna tycks ha en annan syn på de goda tiderna. Politiskt är det ekonomiskt materiella uppenbarligen inte lika intressant som frågorna om invandringen och brottsligheten. Som i övriga västvärlden är även i Sverige en stämning av pessimism och ökad skepsis mot etablissemanget märkbar.

”Folk avskyr eliten. Folk gillar folk som är som folk”, slår Ulf Lundell kärnfullt fast om temperaturläget i sin nyutkomna bok Vardagar (W&W). Helt fel har han inte. Den borgerliga debattören Markus Uvell sammanfattar på onsdagens DN Debatt (30/5) rönen ur sin lika aktuella som högst läsvärda skrift Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro).

Boken baseras på opinionspejlingar i folkdjupet och slutsatsen är att breda väljargrupper är genuint missnöjda med hur samhällseliten fjärmat sig från medborgarnas vardag. Uvell finner ett starkt stöd för uppfattningen att partierna sysslar för mycket med udda symbolfrågor.

Ideologiskt har politiken fastnat i en radikal agenda av normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism och en väldigt liberal hållning till invandring. Svenskarna är överlag positiva till ett mångkulturellt samhälle, men drar värderingsmässigt åt ett konservativt håll.

Alltså konservativt i den meningen att politikerna bör fokusera på att pragmatiskt lösa problem i medborgarnas vardagsverklighet, snarare än att ägna sig åt statlig uppfostringsverksamhet och försöka stöpa om samhället efter ideologiska modeåsikter, vanligen importerade från amerikanska universitets vänsterkretsar.

Folk gillar folk som är som folk, helt enkelt. Inte mästrande yrkespolitiker som står och predikar världsfrånvänt uppe i några elfenbenstorn. SD:s frammarsch kan tolkas som ett uttryck för att det får vara nog nu. Det borde utmana de andra partierna att söka bättre markkontakt.

Stoppa statens TV4-köp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:

Tidigare var dess slogan ”TV4 – en del av Sverige”. Nu kan snart landets största reklamfinansierade TV-kanal uppdatera frasen till ”TV4 – en del av staten”. Kanske inte likafullt så aptitretande dock. Men ett faktum inom kort.

Rubbet av Bonniers framgångsrika TV-verksamhet råkar nämligen vara till salu, inkluderat TV4 och C-More. En saftig affär till ett beräknat värde av uppåt 12 miljarder kronor är i slutfasen, avslöjade branschtidningen Resumé häromdagen. Köparen? Telia, det forna Televerket, vars huvudägare är staten.

För några år sedan fokuserade Telia hårt på expansion med profitabel utbyggnad av telesystem i diktaturländer som Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Dessa tillväxtäventyr i österled var knappast helt snövita. Den minnesgode erinrar sig måhända korruptionsskandalen kring Telias entré på mobilmarknaden i Uzbekistan.

Men telecomjättens nya satsning att haka på trenden där operatörer förenar ägandet av distribution med innehåll är inte oproblematisk heller. Konsekvensen av att Telia sväljer Bonnier Broadcasting blir ju att staten i ett nafs blir det svenska medielandskapets dominerande aktör.

Inte nog med att vi kommer att utsättas för tvångsfinansiering av public servicebolagen via skattsedeln när den gamla licensmodellen slopas. Staten ska även, låt vara indirekt, ta kontrollen över vinstdrivande TV4 – startad 1990 som ämnad att vara det kommersiella alternativet till public service!

En sådan statlig maktkoncentration kan aldrig betecknas som sund, snarare förskräckande. ”Oro är bara förnamnet”, skriver publicisten Jan Scherman, tidigare vd för TV4, i Aftonbladet. Han varnar för att låta statens medieimperium bli mediegiganten i Sverige.

Det är ägaren som bestämmer över utbud och innehåll, därför menar Scherman att ”monopolliknande företag i mediernas värld är farliga då medier sysslar med opinionsbildning, granskning av makten, upplysning och folkbildning. Monolitiska ägarstrukturer riskerar ensidighet i åsiktsbildning” (AB 25/5).

Att staten hotar att få den rollen borde vara högexplosivt politiskt sprängstoff. Men tillfrågade i tisdagens SvD är varken näringsminister Mikael Damberg (S), eller kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP), pigga på att uttala sig om lämpligheten av att staten slukar TV4.

Att ansvariga statsråd vill undvika diskussion torde vara ett säkert tecken på att det osar katt. Vad gör borgerligheten åt saken?

Akademien ur tiden?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

På torsdag sker Svenska Akademiens sista sammankomst innan sommaruppehållet. Då brukar vanligen den definitiva ”korta listan” fastställas över de författarkandidater (oftast fem till antalet) som är aktuella för årets Nobelpris i litteratur. Deras produktion blir ledamöternas uppgift att läsa in sig på under sommaren och därefter koras den utvalde till världens finaste kulturella utmärkelse. Men denna höst kommer inte någon litteraturpristagare att presenteras.

Den djupa kris som skakat Akademien med strömhopp från stolarna och raserat förtroende i omvärlden har rubbat traditionerna. Som meddelades i början av maj ska priset istället skjutas upp och delas ut parallellt med nästa års annonserade pristagare. Det är iallafall den rumphuggna Akademiens nuvarande plan, därtill sannolikt nödd och tvungen sedan Nobelstiftelsen – som ”äger” Nobelpriset – i kulisserna vridit om armarna på kvarvarande ledamöter.

I lördags meddelade dock Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten i SR att det varken är säkert att det blir ett litteraturpris 2019 eller att Svenska Akademien ens får behålla uppdraget att dela ut det. Ryktesvis lär  Kungliga Vitterhetsakademien – instiftad 1753 av Gustaf III:s mor, drottning Lovisa Ulrika – ligga bra till som alternativ.

Hinder i Alfred Nobels testamente finns inte. Där står bara att litteraturpristagaren ska utses ”af Akademien i Stockholm” och inget vet egentligen vilken av akademierna som avsågs. Nyligen förklarade Vitterhetsakademien påpassligt att man både har ”kompetens och möjligheter” att ta över.

Att Lars Heikensten tar steget till att offentligt öka pressen mot Svenska Akademien måste tolkas som att Nobelstiftelsen fått nog av det bråk och intrigerande som i oförminskad styrka fortsätter att urholka anseendet för landets främsta kulturinstitution – och därmed Nobelpriset.

Antagligen vill Heikensten även signalera beredskap för utsikten att Svenska Akademien helt går i kvav. Den risken är ju överhängande. Ska de tomma stolarna återbesättas till fulltalighet krävs enligt stadgarna röster från minst 12 ledamöter i kretsen.

Nu är det endast tio vid bordet. Nya inval kan alltså inte äga rum. Förra veckan förklarade emellertid de tre ”vilande” avhopparna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark sig villiga att göra comeback – om den beryktade Kulturprofilens försvarare Horace Engdahl avgår.

Implicit tycks Lars Heikensten uttrycka sympati för denna utpressningstaktik. ”Det finns fler i Akademien som bör fundera över sin ställning med hänsyn till förtroendet för det fortsatta Nobelprisarbetet”, sade han i Ekots lördagsintervju. Men eftersom Kristina Lugn deklarerat sin vägran att stanna om Engdahl försvinner blir matematiken ändå lika hopplös. Är ledamöterna inte 12 kan Akademien omöjligen förnya sig själv och står inför sin egenförvållade utplåning.

Horace Engdahl menar dock att ledamöterna kan omtolka stadgarna i detta avseende, trots att Akademiens högste beskyddare Carl XVI Gustaf – som också måste godkänna invalen – vidhållit att bestämmelsen gäller. Som lök på laxen hotar alltså också en konflikt med kungen!

Mycket till snille och smak har vi inte sett i denna sjaskiga följetong. Men det som börjar arta sig till Svenska Akademiens undergångsepos bjuder onekligen på historiskt rafflande teater.

Löfven på ruinens brant

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/5:

Första gången Sverige tillämpade ett proportionellt valsystem var i september 1911. Det var även vårt första partival i formell mening, eftersom det stipulerades att alla valsedlar skulle ha en partibeteckning.  Allmän och lika rösträtt fanns ännu inte. Men en demokratisk reformering hade skett som utsträckte antalet röstberättigade i den manliga delen av befolkningen från cirka 500 000 till dryga miljonen.

I detta vårt första hyfsat moderna riksdagsval samlade Socialdemokraterna under Hjalmar Branting ett stöd på 28,5 procent. Lägre siffra har partiet sedan dess aldrig noterat.

Vid det så kallade ”hungervalet” världskrigetsåret 1917 blev S också riksdagens största parti, en position man behållit därefter. Grunden var murad för ett sekel av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Allt världsligt är emellertid dömt att förflyktigas.

Den framgångssaga som varit Socialdemokraternas och satt sådan djupgående prägel på vårt land är ofrånkomligen på väg att nå sin slutpunkt. Valet 2010 betecknades som en historisk katastrof med 30,7 procent under Mona Sahlins ledning, det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. En kort, stökig period med Håkan Juholt följde innan Stefan Löfven tog över för att få ordning på rörelsen. Men valresultatet 2014 blev endast diminutivt bättre än Sahlins fiasko: 31 procent.

Enbart tack vare en förvirrad borgerlighets svaghet och SD:s chockartade framgång kunde S i ett bräckligt resonemangsäktenskap med MP återta regeringsmakten. Som opinionsvindarna blåser inför detta val ska Stefan Löfven vara nöjd om han ens lyckas kamma hem ett stöd på Brantings nivå 1911.

Särskilt mot bakgrund av att S tenderar att tappa mark ju närmare valdagen kommer, borde senaste Sifomätningen (23/5) orsaka en existentiell ångest i klass med Gunnar Björnstrands förtvivlan över Guds tystnad i Ingmar Bergmans blytunga kyrkodrama Nattvardsgästerna.

Blott 24 procent i Sifo ger en klar fingervisning om att ett epokgörande bottenrekord väntar. Ärkerivalen Moderaterna får 22 procent. Och pariapartiet SD noterar i samma mätning en uppgång till 20 procent. De tre är alltså nästan jämnstarka. Men i trion tycks SD ligga bäst till.

Det är nu det populäraste partiet bland manliga väljare och brukar, som Jimmie Åkesson riktigt konstaterar, underskattas av opinionsinstituten. Således är det inte osannolikt att SD den 9 september vräker S ur sadeln som största riksdagsparti, vilket för Löfven och hela den sargade gamla arbetarrörelsen måste te sig som ett förödande psykologiskt slag. Men Alliansen har knappast anledning att hurra oreserverat skadeglatt för det.

Hur ska en borgerlig regering kunna bildas och under vilka villkor i detta nya dimhöljda politiska landskap? Inget block kan få majoritet och ömsesidig splittring råder inom såväl det blåa som det röda laget om invandrarpolitiken, SD:s paradfråga och den som väljarna rankar högst.

Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning till en restriktivare hållning verkar främst bara gynnat och legitimerat Jimmie Åkesson. Hans främlingsfientliga socialkonservatism och nostalgiska folkhemsvurm har icke minst lockat åtskilliga traditionella arbetarväljare att överge S för att vägra återkomma. Ett bittert öde för Löfven.

Fast någon dundrande frihetlig liberal seger av denna S-kollaps blir det ju inte heller.

Högt spel om Iran

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran.

Ett historiskt genombrott. Eller?

Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton – idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare – var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.

Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”.

Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.

Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.

Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.

Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet – vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år – som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.

Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.

Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.

Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.

Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp – men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.

Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.

Baksidan av Spotify

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

”Jag är inte ensam om att varje dag umgås med Spotify”, deklarerade Annie Lööf (C) i riksdagen våren 2016. Nej, garanterat inte. Musikstreamingstjänsten Spotify, grundat av entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon tio år tidigare, har idag 160 miljoner användare världen över, varav 75 miljoner är betalande abonnenter.

När företaget nyligen introducerades på New York-börsen landade det första avslutet på närmare 166 dollar per aktie, vilket gav bolaget ett totalt värde av 29,5 miljarder dollar. Mer än H&M, mer än Sandvik, mer än Ericsson.

Inte undra på att svenska politiker älskar Spotify, en digital framgångssaga som visar vilken fantastisk innovationsförmåga vårt land besitter. I debatten har partierna ofta och gärna hänvisat till Spotify för att understryka betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Socialdemokraterna har talat om vikten av att företag som Spotify kan förses med kvalificerad kompetens på arbetsmarknaden. Liberalerna har lovordat Spotify som ett nytt Volvo och Asea.

”Vi vill skapa rätt förutsättningar för nästa generations techbolag och bana väg för att Sveriges nästa stora digitala succéer faktiskt blir kvar här”, slog den Spotifyfrälste Annie Lööf fast i riksdagens plenisal för två år sedan.

Det är förstås bra. Vi måste vårda jordmånen för de välståndsbildande krafterna. Men den politiska hyllningskören till Spotify är inte oproblematisk, vilket framgår av boken Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify av Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (Mondial 2018).

”Enhörning” är IT-lingo för ett nystartat techföretag som värderas till mer än en miljard dollar. Spotify har dock aldrig gjort ett enda cent i vinst. Tvärtom har förlusterna varje år varit blödande.

Spotify, med sitt blygsamma antal anställda (cirka 2000) i jämförelse med traditionella svenska industrijättar, har hittills varit helt beroende av ett ständigt inflöde av riskkapital och vuxit i en finansiell undantagsmiljö. Centralbankernas nedtryckta räntor har tvingat investerare att jaga äventyrligare objekt än normalt för att få avkastning på sina pengar, vilket blivit rena jackpotten för techföretag likt Spotify.

Det är förväntningarna om stora vinster i en hägrande framtid som hållit affären igång.

Samtidigt är Spotify i händerna på de tre dominerande skivbolagen (Warner, Universal, Sony) för att kunna leverera musik på nätet och dessa kostsamma licensavtal lär inte bli billigare om streamingen en dag blir lönsam. Livsavgörande är därför att kunna snacka upp berättelsen om Spotify till oemotståndligt guldglänsande dimensioner, så att investerarnas intresse inte falnar. Att bolaget varit väldigt duktiga på att sälja storyn om sig själva är inget att säga om.

Men att svenska politiker okritiskt deltar i att elda på hypen är mera tveksamt. Särskilt som Spotify också raffinerat kartlägger sina miljontals användare in på skinnet. Precis som Facebook, Amazon och Google.

”Kommersiell övervakning har helt enkelt blivit en central del för de flesta techföretag… I vilken mån och omfattning som Spotify under årens lopp delat eller sålt användardata till andra aktörer är omöjligt att veta. Men ingen tvivlar på att de numera har oändligt mycket information om våra mediekonsumtionsvanor”, skriver Rasmus Fleischer och Pelle Snickars.

Vore jag Annie Lööf skulle jag inte vara alldeles bekväm att umgås med sådana orwellska Storebrorsvarianter till bolag.