Välj Andreas Norlén till talman!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

Sverige står inför sin mest delikata regeringsbildning på mycket länge. Hur partierna ska reda ut det trassliga valresultatet är ännu en gåta, förmodligen också för dem själva. Här skulle statschefen kunnat spela en central roll för att lösa upp knutarna. Så fungerar det i många andra länder, vilket även var på håret att bli i Sverige.

Vilket då vore liktydigt med att Carl XVI Gustaf samlat partiledarna kring sig, sonderat terrängen och utsett statsministern. Ja, hade det inte varit en god idé att en partipolitiskt obunden monark, höjd över småskurna konflikter och ideologiska skyttegravar, tog kommandot i hela nationens intresse vid besvärliga lägen?

Det spåret var faktiskt författningsutredningen inne på i ett förslag under 1960-talets början, när vår gamla konstitution från 1809 skulle ersättas med en uppdaterad variant, menad att förankra parlamentarismens principer i det som sedermera blev 1974 års grundlag.

Vansinne, tyckte den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten. I debattskriften ”Skall kungamakten stärkas?” (1964) sågade han ilsket förslaget som i strid mot utvecklad praxis gav kungen formidabelt inflytande över regeringsbildningen. Bland annat skulle monarken få rätten att avskeda statsministern och förvägra regeringen att utlysa nyval.

Omöjligen kunde något sådant vara förenligt med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati, dundrande Tingsten. Och författningsutredarna ändrade sig. Kungen fick som bekant istället en rent ceremoniell ställning utan några formella maktbefogenheter alls. Det var nog den lyckligaste utgången.

Annars hade monarken riskerat att politiserats och vad det kunde betyda i värsta fall visar ju de mindre upplyftande erfarenheterna från Gustaf V:s tid på tronen.

Å andra sidan blev statschefsämbetet unikt innehållslöst i internationell jämförelse, vilket skapat en betänklig obalans i förhållande till statsministern som fått en närmast presidentliknande position. I den radikalt utformade svenska parlamentarismen är det således riksdagens talman – nummer 2 i rang efter kungen/statschefen – som hos oss nu ansvarar för den grannlaga uppgiften att hitta en tolerabel statsministerkandidat.

Vanligen brukar en riksdagsledamot från det största regeringspartiet utses till talman. Senaste mandatperioden har det varit Urban Ahlin (S). Men han vill inte fortsätta och avgår inom kort, vilket gör att den nya riksdagen måste försöka komma överens om en ersättare. Mot bakgrund av den redan turbulenta politiska situationen lär det inte bli busenkelt.

En bråkig dragkamp om talmansposten samtidigt som regeringsfrågan ligger öppen vore verkligen att ta stökigheten till parodiska nivåer. Förhoppningsvis förstår partierna vikten av att undvika detta.

Vid maktskiftet 1976 valde den tillträdande borgerliga Fälldinregeringen att behålla sittande talmannen Henry Allard (S), eftersom han åtnjöt bred uppskattning och allmänt förtroende i riksdagen för sitt arbete. En person av Allards oväldiga kaliber hade onekligen behövts i dessa dagar.

Den med främst kapacitet att axla hans mantel tror jag är Andreas Norlén, moderat från Norrköping som de senaste åren med föredömlig bravur och i utmärkt samarbete med Björn von Sydow (S) skött ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet.

Och ska någon förmå att vaska fram en statsminister ur den knepiga parlamentariska röran borde det rimligen vara en östgöte, inte sant?

Löfven biter sig fast

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Dött lopp in på mållinjen. Det påminner om riksdagsvalet som hölls söndagen den 16 september 1979. Bara ett enda mandat skiljde blocken åt. Först när de sista post- och utlandsrösterna var färdigräknade på onsdagen stod det klart att de borgerliga hade vunnit. Med ynka 8404 rösters marginal.

Även denna gång tycks de sista förhands- och utlandsrösterna fälla avgörandet om det blir den borgerliga eller den rödgröna sidan som kniper det återstående triumferande mandatet. Alternativt kan det faktiskt bli oavgjort. På onsdag vet vi.

Men till skillnad från 1979 vet alla redan att ingen går segrande ur striden med en majoritet i ryggen. Anledningen är uppenbar. SD har befäst sin ställning som vågmästare, lyckligtvis blev dock inte framgången för Jimmie Åkesson lika stor som befarats.

Egentligen är läget oförändrat från valet 2014 i meningen att blockpolitiken är vält över ända. Nu är det upp till bevis om riksdagspartierna på ett klokare sätt kan lösa situationen än då. Att Alliansen på nytt kommer att kröka rygg och överlåta maktens nycklar till Stefan Löfven, trots att icke-socialistisk majoritet råder, måste betraktas som helt uteslutet.

Sverige har inte råd med en fortsatt vilsen grönvänsterpolitik, men har heller inte råd att vara lamslaget av segdragen förbittring och parlamentariska intrigspel. Finns det någon som är situationen vuxen så verkar det emellertid inte vara Stefan Löfven.

Hans demonstrativa envishet att sitta kvar som statsminister tills han blir bortsläpad från Rosenbad är ett barnsligt provokativt beteende, ett tecken på att den gamla socialdemokratiska maktarrogansen inte ens låter sig påverkas av att partiet precis kraschlandat i valet med historiskt urusla siffror.

Vill Löfven öppna för förtroendefulla förhandlingar över blockgränsen kan han knappast inleda på ett oskickligare vis. Han borde också inse att Alliansen, även om borgerligheten inte är lika samspelt som förr, står på mycket stabilare politisk fot än vad Socialdemokraterna gör med sina illa tålda, spretiga bundsförvanter MP och V.

En handlingskraftig regering som förmår att riva tag i Sveriges problem är nödvändig dels rent sakpolitiskt, dels för att rycka undan mattan för missnöjespopulismen som SD representerar. En sådan regering kan endast bildas om någon form av överenskommelse sluts mellan S och Alliansen.

Men då krävs en ödmjuk och seriös inställning i arbetet att komma runt en rad låsningar och få ingrott misstroende ur världen. Det är tydligen inte Löfvens bästa gren.

Koalition för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

Vid denna sidans pressläggning verkar det som att den traditionella politiska spelplanen är sprängd i bitar. De två statsbärande partierna, S och M, gick tillbaka i valet. De två ytterkantspartierna, V och i synnerhet SD, ryckte fram. Nationen har kastats ut på djupt, osäkert vatten. Vad händer nu? En sak torde stå klar. Av allt att döma väntar hårda bud runt hörnet.

Och då talar vi om den ekonomiska verkligheten. Den febriga högkonjunkturens sötebrödsdagar kommer sannolikt snart att vara över. Hushållens skuldberg är astronomiskt, svenska folkets lån – huvudsakligen till bostäder – hos banker och finansbolag överstiger nu ofattbara 3900 miljarder kronor.

”Nivån på skulder, som andel av inkomster eller av BNP, som vi ser i de skandinaviska länderna, inklusive Sverige, har helt klart ingen parallell. Vi har aldrig sett skuldnivåer på så höga nivåer”, säger den amerikanske Princetonprofessorn Atif Mian (SvD 27/8).

Han är ansedd som en av världens främsta ekonomer och menar att varningsljusen blinkar illröda för Sverige som ett högriskland. En tydlig indikation på det är det rekordsvaga förtroendet för kronan.

”Detta är det mest allvarliga läge Sverige stått inför sedan 1990-talet. Vi har en för stor byggsektor, en överhettad bostadsmarknad, en hög skuldsättning och en stor banksektor, kriterier som brukar föregå en lågkonjunktur”, säger förre M-finansministern Anders Borg (DN 25/8).

I en sådan situation duger det inte med ännu en svag minoritetsregering. Och definitivt inte en konstellation som styr på nåder av ett reformerat nazistparti (SD) eller är beroende av ett lika ärkepopulistiskt gammalt kommunistgäng (V). ”Det bästa vore om S och M förhandlar och bildar regering direkt efter valet, gärna med övriga allianspartier och kanske något annat parti”, enligt Borg.

Visst, det är en ovan lösning som svider i hjärtat på många inbitna S- och M-politruker. Men det är i stökiga tider som dessa som valörerna prövas. Demokratin måste visa att den står rycken och kan leverera.

Därför är det nödvändigt med en stark regering, en koalition för Sverige. Beredskapen för ett ekonomiskt kärvare läge kräver det. Behovet av angelägna strukturreformer på skatteområdet, på bostads- och arbetsmarknaden, inom sjukvården och skolan, kräver det. Det oroliga och instabila omvärldsläget kräver det.

Kan inte M och S komma överens vem som ska bli regeringschef, får väl de dra lott om statsministerposten eller låta ämbetet alternera under mandatperioden. Men för nationens skull – ta ansvar!

Hur mycket får LSS kosta?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:

I denna valrörelse har Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) hamnat i brännpunkten. Det är ett känsligt spörsmål som rör en av samhällets mest utsatta grupper. Vilket parti vill då framstå som hjärtlöst och snålt? ”Vi föreslår ytterligare ungefär en och en halv miljard till LSS-reformen per år”, säger Liberalernas Jan Björklund (Aftonbladet 26/8).

Barn- äldre och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) vill inte binda sig för några restriktioner i ökade anslag: ”Om det kostar 700 miljoner, en miljard eller om det kostar mer: vårt besked är att vi har råd att ge stöd till barn i behov” (TT 30/8).

I den stund valrörelsen är förbi kommer antagligen den utlovade generositeten att bli mindre vidlyftig. Vilken regering vi än får efter den 9 september, tvingas den obevekligen att konfronteras med samma verklighet som Socialdemokraterna brottades med under den gångna mandatperioden: kostnadsutvecklingen för LSS har skenat långt bortom vad som ursprungligen kalkylerats.

När socialminister Bengt Westerberg (FP) lanserade assistansreformen 1994 beräknades utgiften till 2,4 miljarder statliga skattekronor. Nu är siffran uppe i 30 miljarder och lagens svepande utformning gör att kostnaderna tickar vidare mot en ständigt pågående miljardökning om inga bromsar slås till. Det försökte Löfvenregeringen, men hanterade frågan oskickligt med trubbiga besparingsdirektiv till Försäkringskassan.

Skandalösa fall där svårt funktionshindrade nekades assistans fick kritiken att explodera och Socialdemokraterna kovände till Lena Hallengrens populistiska ”the sky is the limit”. Att Liberalerna intar en liknande ståndpunkt gör inte saken bättre.

Som historikerprofessor Lars Trädgårdh skrev om LSS-debatten i tisdagens DI: ”Flera av våra politiker har svårt för att inte välja den emotionellt tillfredsställande moralismen snarare än att kallsinnigt tala om reda pengar och vad som är möjligt med ett begränsat budgetutrymme”.

Han pekar på det avgörande problemet med LSS som uttryck för en absolutistisk rättighetsideologi, vilken satt politikens gängse avvägningar mellan olika utgiftsområden, skyldigheter och intressen ur spel.

Varje kompromiss, varje inskränkning, varje nykter kostnadsblick blir därmed ett svek som ansvariga makthavare får väldigt svårt att försvara. Detta kan inte fortsätta. Kommande mandatperiod lär de finansiella realiteterna göra en bredare uppgörelse ofrånkomlig.

Intentionerna med LSS, att ge funktionshindrade människor en värdig och självständigare tillvaro, är goda och riktiga. Men vad är rimligt och rättvist att kräva mot den trista bakgrunden att inga resurser är oändliga? Det obekvämt nödvändiga svaret måste varje seriöst parti kunna redovisa, förr eller senare.

Frihetens blå toner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:

Det är hundra år sedan första världskriget tog slut, demokratin fick sitt genombrott och jazzen kom till Sverige. Den svängiga musiken, sprungen ur den afroamerikanska kulturen i New Orleans, markerade ingången till en ny liberal, emancipatorisk tidsålder.

Jazz var modernitet, livsglädje, improvisation, spontanitet, individualism. Vilken revolution i vårt knarriga, valsmalsgråa konungarike!

Historien om jazzens epokgörande svenska segertåg skildras i en precis utkommen, synnerligen läsvärd bok av journalisten Göran Jonsson med den välfunna titeln Frihetens blå toner (Carlsson). Men som Jonsson skriver i de inledande kapitlen tog det ett tag innan musiken blev rumsren utanför ungdomens diggarkretsar.

Som alltid låg moralpaniken på lur, i detta fall även blandat med utbredda vulgärnationalistiska, rasbiologiska förvillelser. ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster”, slog kapellmästaren och dirigenten Hjalmar Meissner fast i en famös debattartikel 1921.

När världsstjärnan Louis Armstrong spelade i Sverige 1933 möttes han med avsky från åtskilliga recensenter vilka frossade i rasistiska invektiv. Värst var Aftonbladet som liknade honom vid en odefinierbart bölande apa. Inte för inte var Aftonbladet, då konservativ, mycket sympatiskt inställd till Hitler.

Jazzen, denna till Europa importerade stökigt vitala produkt från smältdegelns USA, förknippades inte bara med svarta människor. Åtskilliga jazzmusiker var judar. För nazisterna var giftstämpeln solklar. Kunde det bli mer depraverat?

Som ett belysande exempel på extremhögerns propaganda citerar Göran Jonsson ur Erik Walles beryktade hatskrift Jazzen anfaller (1946): ”Man kan inte förstå jazzen utan att taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö”.

Skrattretande formuleringar idag kanske, men Erik Walles var sannerligen ingen skrattretande figur.

Under 30- och 40-talen var han aktiv i nazistiska Svensk Socialistisk Samling, en central ideolog i rörelsen och ställföreträdande ”führer” under ledaren Sven-Olof Lindholm, även utsedd som personlig kontaktman till den norske landsförrädaren Vidkun Quisling.

Erik Walles upprättade listor över tusentals svenska judar, ett register (det finns bevarat) färdigt att överlämnas till de tyska SS-bödlarna om Hitler ockuperade Sverige.

Walles dog i början av 90-talet, men ångrade aldrig någonting och avslutade sin politiska bana som medlem och en slags äldre beundrad nestor i Sverigedemokraterna.

I partiorganet Sverige-Kuriren nr 7/8 1989 redogjorde han ingående för sina nazistiska kampår i Lindholmsrörelsen. När Walles avlidit hyllades han av samma SD-tidning 1992 för ”sin klokhet” som givit partiet ”många tankeställare”.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson tre år senare anslöt sig till och nu byggt upp till en utmanare som satt den gamla blockpolitiken ur funktion och dränerat både Moderaterna och Socialdemokraterna på väljare.

Hundra år efter demokratins genombrott och jazzens ankomst är jag rädd för att det inte längre är frihetens blåa toner vi hör. Snarare det mörka ekot av intoleransens stöveltramp.

”Det var något tryggt med dom som tyckte om jazz, dom var aldrig nazister”, sa författaren Pär Rådström.

Friskolor under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:

För fem år sedan, när Socialdemokraterna befann sig opposition, lovade Stefan Löfven att lagstifta mot ”överetableringen” av friskolor. Med andra ord att ge ökad makt åt stat och kommun på valfrihetens och mångfaldens bekostad. När Socialdemokraterna bildade regering 2014 togs instrumentet fram – ett vinsttak för enskilda aktörer i välfärden.

Det går partiet dessa dagar till val på. Sverige har för närvarande omkring 4000 friskolor, varav de flesta skulle få mycket svårt att fortsätta om förslaget genomförs. Vinsttaket blir en strypsnara som gör de ekonomiska marginalerna hopplösa. Bland annat skulle Småskolan i Ljungsbro utanför Linköping, med toppresultat i Skolinspektionens utvärderingar, riskera att gå en mörk framtid till mötes.

”För att kunna bygga en ny skola, som är vårt nuvarande mål, och få bankens förtroende till det lån som krävs, behövs mycket pengar sparas. Bara diskussionen om vinstbegränsningar i välfärden har skadat oss”, säger rektorn Fredrik Påhlsson som med sin fru startade Småskolan 2011 (Svenskt Näringsliv 2/5 2018).

Vad är vinsten för Linköping om framgångsrika skolentreprenörer som paret Påhlsson hindras från att expandera och kanske i förlängningen helt tvingas ge upp? Vad är vinsten för Sverige om jaktsäsongen på friskolorna rullar vidare och de offentliga skolorna återtar sin gamla monopolställning? Decennier av partipolitisk klåfingrighet och misslyckade statliga reformpedagogiska experiment har skadat det nationella utbildningsväsendet allvarligt.

Mer än någonsin behöver vi friskolorna som med friska idéer, engagerade ägare och lärare kan lämna värdefulla bidrag till att bryta denna negativa utveckling. Konkurrens stimulerar, konformism bedövar.

Att Socialdemokraterna i armkrok med Vänsterpartiet även ivrar för att direktförbjuda religiösa friskolor är väl inte konstigt med tanke på deras trångsynta ideologiska inställning. Men att både Liberalerna och Moderaterna ger dem eldunderstöd på denna punkt?

Jan Björklund säger i SvD (3/9) att totalförbud mot nya religiösa friskolor ”blir ett av våra allra viktigaste krav i regeringsförhandlingarna om några veckor”. Ulf Kristersson vill införa en etableringspaus och misstänkliggör likt Björklund dessa skolor som grogrund för religiös extremism.

Förra året listade tidskriften Skolvärlden hur många friskolor som hade en uttalad konfessionell inriktning. Det fanns knappt 70 stycken i landet. De kristna dominerade överlägset, någon var judisk, ett tiotal var muslimska. Gissa vilka som triggat förbudsidén?

Nu ska minnas att religiösa inslag i undervisningen inte är tillåten. Bön och andakter måste vara frivilliga och hållas utanför klassrummet. Förekommer brott mot gällande lag och extremistisk indoktrinering ska naturligtvis detta beivras och oseriösa skolor stängas. Skärp gärna kontrollen i fall där det är påkallat.

Men att rikta piken mot just muslimska skolor och sedan dra alla konfessionella skolor över samma svepande förbudskam är såväl diskriminerande, som utslag av illa dolt populistiskt väljarfiske i kulturella och religiösa fördomar.

Genom att spela på Socialdemokraternas och Vänsterpartiets planhalva medverkar även Liberalerna och Moderaterna till att underblåsa det generellt friskolefientliga klimat som det röda politikerlaget försöker skapa och vinna anhängare på. Det är djupt olyckligt.

Batong löser inte bristen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

Nu gäller hårdhandskar mot den svarta hyresmarknaden, lovade Stefan Löfven när han besökte Norrköping förra veckan. Statsministern fördömde de ”skrupelfria individer som utnyttjar andra med ockerhyror” och presenterade det nya batongförslag som regeringen knypplat ihop. Lagstiftningen skärps ordentligt.

Det ska inte bara vara förbjudet att sälja hyreskontrakt. Även köp kriminaliseras. Straffet blir böter eller fängelse upp till två år. Därtill mister köparen bostaden på stubben. I samma veva ska hyresgästernas bytesrätt av kontrakt stramas åt. Minst ett år måste man bott i lägenheten för att kunna åtnjuta den möjligheten.

Visst är det tuffa bud för alla som söker tak över huvudet. Bostadsbrist råder i 243 av Sveriges 290 kommuner, enligt Boverket. Det slås rekord både i antalet människor som köar och hur länge de får vänta på att någon lägenhet ska tilldelas dem.

Bara i landets tre storstadsområden står nära en miljon stackare kö, en fördubbling sedan 2010. I Stockholm är snittiden på ett hyreskontrakt 10,5 år.

Att det då uppstått en omfattande handel med svartkontrakt är djupt beklagligt, men inte dugg konstigt. ”Vi ser att den här handlingen mellan säljare och köpare skapar helt fel spelregler på en hyresmarknad”, säger Löfvens biträdande justitieminister Helene Fritzon. Ursäkta, helt fel spelregler?

Vem är det egentligen som skapa dem och fått hyresmarknaden att urarta till vad som är slående likt eländet i de havererade forna öststatsekonomierna? ”Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga”, som Matteus formulerade det.

Socialdemokraternas lagförslag – som föga förvånande hejas på av partiets allierade särintresseorganisation Hyresgästföreningen – är framtvingat av den stora röra man själva kokat ihop åt svenska folket och lär inte hjälpa mycket för att lindra symptomen.

Den är främsta boven i dramat är ju den politiskt motiverade hyreskontrollen, vilken förstört marknadsmekanismerna för jämvikt mellan utbud och efterfrågan precis som prisregleringar alltid brukar göra.

Resultatet är också det gamla vanliga: brist, ransonering, köer och uppkomsten av växande skuggmarknad där människor försöker komma runt problemen som regleringarna ställt till med.

Profithajarna som Löfven förbannar är den direkta konsekvensen av hans egen misslyckade bostadspolitik. Så länge Socialdemokraterna och övriga partier vägrar avskaffa den planekonomiska hyreskontrollen som förbjuder marknaden att fungera marknadsmässigt kommer föga att lösas.

Sakpolitikens triumf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Usel Allians, desperat S

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:

Inför valet har de rödgröna en klar ledning i Svensk väljaropinions sammanvägda sympatiundersökning: 41 procent mot borgerlighetens 37,7. Efter fyra år med en S/MP-regering som varit svagpresterande i allt utom att höja skatterna är det tveklöst ett svidande underbetyg för Alliansen.

Lägg därtill att Stefan Löfven måste vara den sämste debattör som någonsin lett Socialdemokraterna i ett val och att hans koalitionsregering praktiskt taget upphört att fungera. Ändå har Alliansen inte kunnat övertyga och dess främsta kraft Moderaterna noterar mediokra siffror.

Skillnaden är markant från valet 2006 då en samlad, pigg och energisk borgerlighet stod mot en sönderregerad och trött Göran Persson. 2018 är det som Alliansen tröttat ut sig själv på oppositionsbänken och har svårt att jämka ihop sina liberala och konservativa element.

Trots en allmän högerförskjutning i väljarkåren har man inte lyckas fånga upp dessa vindar och osäkerheten kvarstår hur utmaningen från det stöddigt framångande pariapartiet SD ska hanteras. Löfven kommer med största sannolikhet att tvingas bort från statsministerposten. Men vad som händer sedan är höljt i besvärande dimma.

Den minst sagt knepiga situationen i det politiska landskapet tycks gynnat den rödgröna sidan mer än borgerligheten, vilken de facto också genom Decemberöverenskommelsens parlamentariska pseudomajoritet möjliggjort mandatperiodens S/MP-styre med inflytande av ett reformerat kommunistparti. Det har knappast heller gjort underverk för trovärdigheten.

Samtidigt är det dock tydligt att Socialdemokraterna präglas av tilltagande desperation. Partiet har sprutat ur sig vallöften i parti och minut, utan att kunna lyfta sig ur scenariot av en historisk katastrofkrasch i väljarstöd.

Liksom Moderaterna blöder Socialdemokraterna traditionella sympatisörer till SD. Vad kan vända trenden? Satsningarna på pensionärskollektivet har hittills inte gett någon vidare utdelning. Uppenbarligen står hoppet nu till en variant på Göran Perssons klassiska ”game changer” från 1998 att ogenerat köpa barnfamiljernas röster. Då var det maxtaxan på dagis som rosade föräldrarna på väljarmarknaden.

Under tisdagseftermiddagen slog Löfven till med att rundhänt saluföra en extra veckas betald föräldraledighet. Notan – saftiga 5,6 miljarder kronor – överlåts lika generöst på skattebetalarna. Återstår att se om dessa tycker att en sådan lyxreform i syfte att rädda skinnet på S är väl spenderade pengar.

Att inte låtsas om EU

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 28/8:

Det går inte att påstå att EU är någon kioskvältarfråga i valrörelsen. Debatten, i den mån den förekommer, går på lågvarv. Liberalerna och Sverigedemokraterna har visserligen försökt höja temperaturen genom att positionera sig på var sin sida av ytterkanterna.

Jan Björklund springer kamikazeaktigt i spetsen för federationståget med ännu mer fördjupat EU-samarbete, inkluderat omfamnande av unionens sociala pelare och euromedlemskap redan 2020. Jimmie Åkesson hojar om Swexit i enlighet med Storbritanniens (nedslående) exempel och kräver en ny EU-folkomröstning kommande mandatperiod.

Bägge möter i stort sett bara förströdda gäspningar. Ämnet är iskallt. Ett demokratiskt problem, tycker Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) som i en ny forskningsrapport skärskådar det stora och tilltagande inflytande EU har över riksdagens lagstiftningsarbete.

Miljö- och jordbruksfrågor är dominerade av EU-rättens regler, vilka även styr åtskilligt inom områden som internationell handel, energi, transport, bank och finans. I takt med att Bryssels makt sväller urholkas riksdagens suveränitet och partiernas politiska manöverutrymmen beskärs. Men detta tenderar partierna att inte låtsas om.

Istället för redovisa och förklara hur det faktiskt förhåller sig, och skapa en folklig förankring för EU-politiken, lägrar sig tystnaden. Valrörelsen borde vara ett givet tillfälle att initiera ett seriöst samtal med väljarkåren om EU-projektets olika sidor, vilka möjligheter och begränsningar som står till buds, samt hur utvecklingen bör gestalta sig framöver.

Sieps konstaterar emellertid kritiskt: ”Det kanske mest slående resultatet är att partierna inte alls diskuterar en rad områden som i hög grad är påverkade av EU. Inte minst rör det områden där det inte är helt givet vad EU-gemensamma beslut skulle kunna innebära för svensk del (till exempel migrationsfrågor) liksom sådana frågor som partier gärna vill framställa som en ‘exklusiv nationell kompetens’ (till exempel arbetsmarknads- eller socialförsäkringsfrågor). Trots att EU:s beslutskompetens ökat på en rad områden så undviker alltså partierna den politiska diskussionen i sina valmanifest”.

Det är inget annat än ett svek mot medborgarna som därmed får en skev och missvisande bild av politiken. SD:s och Liberalernas aparta ståndpunkter om Swexit och euron åsido, är det väl knappast för mycket begärt med en genomlysande debatt kring den väldiga betydelse EU har för de gängse samhällsvillkoren i Sverige.