En sång från mörkret

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/1:

”Och regnet faller, och regnet faller… / Jag tänker på dig i mörkret, mitt barn / Höga är bergen och djupt är havet / Mitt hjärta är trött och längtar tungt / Och regnet faller, och regnet faller…”

Raderna (i min översättning från tyskan) är ur sången Und der Regen rinnt, skriven av Ilse Weber i koncentrationslägret Theresienstadt och uttrycker saknaden efter sonen Hanuš. Hon hade sänt honom i säkerhet utomlands strax innan krigsutbrottet 1939, när situationen i det naziockuperade Tjeckoslovakien blev allt omöjligare.

Hanuš kom först till England, sedan till Sverige och undgick således Förintelsen. Resten av familjen deporterades 1942 till Theresienstadt (Terezín på tjeckiska), i nazisternas cyniska propaganda framställt som ett judiskt ”mönstergetto”. Ilse Weber var en av många judiska musiker, poeter, författare och konstnärer som försmäktade i denna uppsminkade helvetets förstation till gaskamrarna.

Sångerna hon och andra kompositörer skrev i fångenskapen tolkades 2007 av Anne Sofie von Otter på albumet Terezín/Theresienstadt, som även inkluderar den gripande Und der Regen rinnt.

Jag hoppas höra den på söndag, då Anne Sofie von Otter och Östgöta Blåsarsymfoniker högtidlighåller Förintelsens minnesdag med en konsert i Linköping. Gå gärna dit, för framtidens skull. Snart finns inga överlevande offer kvar från Hitlers ”slutgiltiga lösning” som kan vittna om det ofattbara. Ansvaret för att inte glömskan ska segra blir därmed enbart vårt.

Judehatet försvann inte med naziväldets undergång i andra världskriget. Antisemitismen frodas ännu såväl i Sverige som i övriga världen, och utmanar nu som då de civilisatoriska grundvalarna.

Förintelsen visar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter intoleransen och oförsonligheten, främlingsfientligheten och rasismen, förgifta vårt samhälle. Bleknar minnet, växer faran av en upprepning.

Hösten 1944 skickade nazisterna Ilse Weber vidare till Auschwitz-Birkenau i Polen. Hon blev en av 6 miljoner människor som tvingades plikta med livet för att Hitlerregimen ansåg de skyldiga till det oförlåtligaste av brott: att vara född jude.

”Varför är du så långt bort, mitt barn? / Och regnet faller, och regnet faller… / Gud själv skilde oss åt, mitt barn / Du skall inte se lidandet och eländet / inte gå på steniga gator / Och regnet faller, och regnet faller… / Du har väl inte glömt mig, barn?”

Terrorn mot lantbruket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:

Få länder har en sådan omfattande djurskyddslagstiftning som Sverige. Men för en liten krets urspårade vildhjärnor är det inte nog.

För dem är lantbruksnäringens djurhållning, hur omsorgsfullt den än bedrivs, a priori ett fruktsvärt övergrepp som handgripligen måste bekämpas och de har trappat upp sina aktiviteter under senare år.

Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har fyra av tio bönder som sysslar med djurhållning utsatts för hat och hot, stölder, trakasserier, brandattentat och annan skadegörelse från dessa militanta, antidemokratiska extremister. Påfallande är deras grovhet, fantantism och gränslöshet.

I vissa fall har till och med lantbrukares barn mordhotats och familjer tvingats söka skyddat boende. Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn. Detta är en form av ideologibaserad terror och den riktas mot en hel yrkesgrupp.

Göteborgs-Posten har i en serie granskande artiklar uppmärksammat fenomenet och även intervjuat en av djurrättsextremisternas ledarfigurer i Sverige, Richard ”Richii” Klinsmeister.

Han har en diger meritlista på sitt samvete som bland annat inkluderar gravskändning (!) och fängelsestraff för brott mot lantbrukare. Nu står han i spetsen för Djurfront, ”radikal djurrättsorganisation som fokuserar på direkt aktion och kämpar för djurens totala befrielse”.

Till GP (23/1) säger Klinsmeister: ”Vår filosofi är anti-speciesism och vi kräver att alla djur ska ha fullständiga rättigheter” och förklarar sin drivkraft som ”kärleken till djuren och hatet mot dess bödlar”.

Det är avslöjande ord. Någon reell skillnad mellan djur och människor vill han och hans kumpaner alltså inte erkänna. Bara det ger skäl till vaksamhet. Klinsmeister et consortes kan utan vidare karaktäriseras som en samling våldsbejakande ekofascister, vars idéer är lika groteska som oerhörda.

Tankegodset som besjälar djurrättsextremisterna är att dödande av djur principiellt är att likställa med mord på människor och djurhållning med fångenskap i koncentrationsläger, vilket då också anses rättfärdiga deras attacker mot svenska lantbrukare.

Men djur är förstås inte människor. Djur uppför sig enligt de programmatiska regler som gäller för deras art och omgivning. Djuren kan inte som människan handla och tänka etiskt, moraliskt eller förnuftsbaserat. Därför är de andra varelser än vi och har ej heller samma värde som vi.

Och den skoningslösa selektion och instinktivt betingade kamp för överlevnad som råder i naturen, kan omöjligen stå modell för en mänsklig ordning. Människan som alltings mått är ett fundament i den värderingsgrund av västerländsk humanism och judisk-kristen etik som vårt demokratiska samhälle bygger på.

Att från en utgångspunkt av ”anti-speciesism” upphöja djuren till människans nivå, betyder samtidigt en devalvering av människovärdet och en urholkning av respekten för mänskligt liv.

”Många har inte riktigt förstått hur allvarligt det här är och vilken situation det innebär för lantbrukare”, säger LRF:s ordförande Palle Borgström om den eskalerande djurrättsterrorn.

Det får man sorgligt nog tyvärr instämma i. Såväl politiskt som polisiärt är detta ett problem som definitivt borde prioriteras högre.

Minister i rastaflätor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:

Det var en gång i Sverige när tecknade serier dömdes ut som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem” (psykiatern Nils Bejerots formulering). Jag minns tydligt barndomens 70-tal när Stålmannen, Fantomen och Kalle Anka ansågs vara kommersiellt, förråande skräp som hotade att skada vår uppfostran och utveckling.

Samma moralpanik slog till när rollspelsvågen drabbade Sverige i mitten av 80-talet. Gravallvarliga experter varnade för att vi ungdomar riskerade att fastna i en sluten, destruktiv fantasivärld.

Att lyssna på flummig reggaemusik var i början också ytterst suspekt, då Bob Marley & Co glorifierade marijuanarökning och därför som ett brev på det forna postverket skulle dra in oss i drogmissbrukets bottenlösa träsk.

Nu har vi fått en kulturminister som är en hängiven diggare av både serier och rollspel, samt har en imponerande samling rastaflätor på huvudet (japp, hon har erkänt att hon i yngre år testat cannabis).

Om något torde utnämningen av Miljöpartiets Amanda Lind slutgiltigt bevisa att mitt gamla folkhemskt gråa, sippa och foträta DDR-Sverige är dött och begravet.

Det är väl bara Sverigedemokraterna som drömmer om att vrida tiden åter till detta deras svårartat romantiserade sjunkna, trångsynta och syrefattiga Atlantis. Det är också bara SD som högprioriterar kulturpolitiken, oroande nog.

För dem är erövringen av kulturens kommandohöjder av essentiell betydelse i partiets strävan mot ett nationellt likriktat och homogeniserat Sverige. Övriga partier verkar främst betrakta kulturen som en söndagsrock, alternativt ett instrument för att främja hälsa, jämställdhet, ekonomiskt tillväxt eller något annat välvilligt mål i största allmänhet.

Socialdemokraten Bengt Göransson, den siste kulturministern av intellektuellt format vi hittills haft, sa i en intervju häromåret:

”Kulturpolitik ska vara ett organiserat kaos! Jag förstår inte dagens resonemang om att kultur ska vara så himla nyttig… Kultur ska tvärtom kunna vara både oväntad och oönskad. Det är inte säkert att den som läser böcker blir gladare, tvärtom eftersom böcker problematiserar och visar oss den komplicerade verklighet som vi lever i”.

Jag skulle önska mer av den frisinnade inställningen bland dagens politiker, så långt från SD:s unkna kultursyn man kan komma. Vågar vi hoppas att Amanda Lind är kvinnan av rätta virket?

Spräck skatteillusionen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:

1903 gav den italienske ekonomen Amilcare Puviani ut en profetisk bok som hette Teoria della illusione finanziaria. Jag nämner originaltiteln bara därför att italienska är ett sånt vackert klingande språk, det rullar så njutbart på tungan, eller hur?

Sakinnehållet i Teorin om den finansiella illusionen var dock inte lika smakfullt.

Vid förra sekelskiftet var skatteuttaget ännu lågt. I västvärlden under den monarkiska epoken, från medeltiden till första världskrigets utbrott 1914, pendlade skattetrycket normalt sett mellan endast 5-8 procent av BNP i genomsnitt.

Med det moderna industrisamhällets omvälvningar, demokratins genombrott och folkets rättmätiga krav på grundläggande sociala reformer kom läget att radikalt förändras. Statsmakten expanderade i omfång och ansvarsområden, det medförde rejält ökade utgifter.

Puviani förutspådde att politikerna, i syfte att undvika protester mot den växande skattebördan, skulle frestas att utforma skattesystemet på ett notoriskt icke-transparent vis. Strategin var att invagga medborgarna i tron att staten kostade dem mindre än vad den faktiskt gjorde genom ett batteri av ”dolda” eller indirekta skatter.

Puvianis tes må låta cynisk, tyvärr fick han inte helt fel.

Utvecklingen i vårt eget land kan tjäna som en empirisk bekräftelse. 1903 var skattetrycket i Sverige 8 procent av BNP. 1947, när folkhemsbyggets ambitioner tilltog efter andra världskrigets slut, var skattetrycket uppe i 19,3 procent av BNP.

Det räckte inte för Per Albin Hanssons efterträdare, den nye statsministern Tage Erlander med sin kollektivistiska välfärdsvision om att skapa det ”starka samhället”. Vad hände?

Källskatten infördes. En symptomatisk innovation. Den betydde att arbetsgivarna fortsättningsvis skulle agera fogde åt myndigheterna genom skyldigheten att dra skatten direkt från sina anställdas bruttolöner (alltså ”vid källan”).

Det var ett fiffigt sätt att maskera kommande skattehöjningar för vanliga arbetande svenskar, som ju praktiskt taget inte märke hur mycket som försvann ur deras plånböcker.

Lek med tanken att de själva, handfast, fått betala in skatten framöver. Frågan är då hur bred väljarnas acceptans blivit för Socialdemokraternas högskattesamhälle, som nådde sin topp 1990 med ett skattetryck på 50,4 procent av BNP.

Hur många är ens medvetna om vad arbetsgivaravgifterna – löneskatterna – kostar företagarna varje år? Runt 500 miljarder kronor. Då förstår man kanske bättre situationen på svensk arbetsmarknad. Särskilt billigt att anställa är det sannerligen inte.

I sin regeringsförklaring inför riksdagen deklarerade statsminister Stefan Löfven att han under mandatperioden vill genomföra en ny stor skattereform som ska ”främja jobb och konkurrenskraft, utjämna klyftor och öka jämlikheten”. För all del, det verkar lovvärt.

Men hur vore det om också främjandet av större transparens blev en bärande princip i denna reform?

I en demokrati kan det knappast vara för mycket begärt att politikerna, folkets förtroendevalda ombud på statsapparatens kommandobrygga, spelar med öppna kort och gör skatteuttaget så synligt och tydligt redovisat som det bara är möjligt.

Varken hare eller tjäder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:

På Hantverks- och Sjöfartsmuseet i Sundsvall finns ett märkligt uppstoppat djur. Framdelen är en hare, bakdelen en tjäder.

Ett fejk förstås, ursprunget är en jaktskröna från 1800-talet som florerat i trakten om en flottningsinspektör som påstått sig ha skjutit en bevingad hare vid skogen kring närbelägna Timrå. Skvadern, som detta med tiden smått världsberömda fantasidjur kallas, har blivit något av en skämtsam symbol för Sundsvall.

På ett mer allvarligt plan kan skvadern även symbolisera Centerns och Liberalernas nya roll i rikspolitiken. Vad är den egentligen?

Och hur ska den regering som Stefan Löfven presenterar idag betraktas? C och L ingår inte, trots att sensationellt mycket av den politik som Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska driva bär borgerligt märke.

Å ena sidan är C och L aktiva samarbetspartners till Löfvenregeringen i enlighet med den långtgående uppgörelse som fyrpartikonstellationen slutit. Å andra sidan ämnar C och L – om jag förstått det rätt – fortsätta att fungera som oppositionspartier vid sidan av sina gamla Alliansvänner Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det är en kombination av två i grunden oförenliga element, som minner om Göran Perssons dagar när Vänsterpartiet och Miljöpartiet efter valet 1998 både var inflytelserika stödhjul till S-regeringen och kvarstod i opposition. Det är inte helt lätt för väljarna att bli kloka på ett sådant upplägg, som varken är en hare eller en tjäder, utan ett naturvidrigt mellanting.

Det främsta problemet med att vi åter får ett slags statsvetenskapligt skvaderstyre i Sverige är att möjligheten till ansvarsutkrävande, en av den representativa demokratins viktigaste principer, kommer till korta om rollfördelningen mellan partierna fördunklas på detta vis.

Friskast vore därför om C och L hade löpt linan ut och tagit plats i regeringen, istället för att försöka sitta på olika stolar samtidigt. Tydlighet är alltid föredra framför motsatsen när det gäller parlamentariskt maktutövande.

Vidare skulle en regering där Annie Lööf och Jan Björklund medverkade som kollektivt beslutsansvariga statsråd bättre garantera att Stefan Löfven inte fintade bort några liberala reformer han lovat genomföra under mandatperioden. Utrikes- och säkerhetspolitiken hade också kunnat fått en sundare prägel.

Men nu är det som det är. Om det är en hare med vingar som krävs för att ge den svenska reformagendan ett nytt välbehövligt lyft, får vi väl ge skvadern en chans.

Undrens tid är inte förbi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/1:

Man förstår Jonas Sjöstedts svåra våndor att släppa fram en ny S/MP-regering, vars program (i svensk kontext åtminstone) är förbluffande högerinriktat. Men vänligt terapiprat och några svävande utfästelser från Stefan Löfvens sida gjorde tydligen susen. Vänsterpartiet svalde förtreten och gick med på att lägga sig.

En eloge för den uppoffringen. Med Centerns och Liberalernas bistånd till det rödgröna laget gör därmed Löfven comeback som statsminister, fast bunden till en borgerlig reformagenda vilken kan sägas vara en direkt fortsättning på Fredrik Reinfeldts första mandatperiod. Socialdemokraternas ideologiska eftergifter på centrala områden är så stora att man knappt tror sina ögon.

Om inte Reinfeldt satte etiketten ”Nya Moderaterna” på sitt parti, skulle Löfvens kunna aspirera på det varumärket. Eller kanske hellre ”Nya Centern” med tanke på hur mycket av Annie Lööfs politik som Socialdemokraterna köpt.

Vem hade trott att detta skulle bli utgången av den unikt segdragna regeringsbildningsprocessen? Undrens tid är icke förbi, vänner. Dock ett aber.

Sjöstedt hotar att yrka på misstroendevotum mot Löfven om förslagen att modernisera arbetsrätten och nedmontera hyresregleringen hamnar på riksdagens bord. Det sabotageglada, antiliberala SD är garanterat redo att sluta upp.

Men det vore ju komplett vettlöst om även M och KD lierade sig med V för att fälla regeringen på dessa marknadsliberala hjärtefrågor. Både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thoor, gränslöst känslomässigt bittra på ”svikarna” C och L, säger sig emellertid vara beredda att medverka till Löfvens avsättning.

Det sänder en rysande påminnelse om hur Folkpartiet 1967 sänkte den dåvarande S-regeringens proposition om att skrota hyresregleringen, omedelbart bums och i hela lägenhetsbeståendet (ja, det är faktiskt sant). Folkpartiet hade egentligen inget emot förslaget, utan tvärtom länge pläderat för att hyresregleringen borde avskaffas.

Men Bertil Ohlin såg en chans att vinna några billiga taktiska opinionspoänger på att angripa S-regeringen från vänster och kritiserade den högljutt för att agera ”fördelningspolitiskt oansvarigt”. Finansminister Gunnar Stäng, som på goda grunder trott att Folkpartiet skulle vara med på noterna, blev så förbannad av charaden att han rev propositionen i bitar.

Bertil Ohlins partiegoistiska sektbeteende den gången har orsakat enormt skadliga konsekvenser för bostadsmarknaden och vanligt hederligt folks möjligheter att få tak över huvudet ända in i denna dag som är. För varenda regering sedan Tage Erlanders i slutet av 60-talet blev införande av marknadshyror tabu, ingen vågade ta steget – tills nu.

Och då skulle M och KD av alla partier göra en ny ful-Ohlin? Vansinne. Vad hände med Ulf Kristerssons snack om att vara den ”vuxne i rummet”? Det måste väl vara resultaten som är huvudsaken, inte spelet!

Grip istället chansen att driva en konstruktiv, seriös oppositionspolitik som noga håller Socialdemokraterna för räkning att verkligen infria alla skattesänkningar och marknadsliberaliseringar som partiet så häpnadsväckande utlovat.

Alliansen må ha förlorat valet, men vann en sakpolitisk dunderseger. Var lite glada, för helvete! (Ursäkta kraftuttrycket.)

När vänder S om Nato?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Peter Hultqvist, försvarsminister (S), hymlade inte med budskapet på årets upplaga av Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats. Det går inte att utesluta militära angreppshot. Sverige måste förbereda sig på krigstida krav att kunna möta en kvalificerad motståndare i en högintensiv konflikt.

Så lyder alltså budorden idag, tämligen politiskt okontroversiella i debatten trots den dramatiska innebörden.

Ryssarna pressar på allt hårdare med utökad militär aktivitet i Östersjön, kring Baltikum, uppe vid Arktis runt Norge och i Nordatlanten. Mitt i smeten ligger alliansfria Sverige med sina långa gränser. Geografiskt är vi mer eller mindre dömda att bli inblandade i en konfrontation, om de tilltagande spänningarna (Gud förbjude) resulterar i en urladdning.

Men till skillnad från det lika alliansfria Finland, som också har en utsatt position, dras vi ännu med konsekvenserna av en feltänkt och lättsinnig militär strategi. Vis av dyrköpta historiska erfarenheter övergav aldrig Finland sitt invasionsförsvar efter kalla kriget. Själva kunde vi inte nedrusta fort nog när Sovjetunionen imploderade.

Istället anammades doktrinen att Sveriges säkerhet i globalismens tidevarv bäst försvarades med små styrkor långt borta – som i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Betydelsen av dessa insatser ska inte förringas.

Men återuppbygga ett slagkraftigt nationellt försvar igen på basen av en liten organisation, anpassad för internationella operationer, låter sig inte göras i brådrasket.

Budgetanslagen har ökat under senare år, förmågan har från en låg nivå förbättrats något. Men omställningsprocessen är trög och det fattas fortfarande pengar, material och personal till det muskulösa försvar vi allt akutare skulle behöva.

Om inte angreppshot går att utesluta, om Sverige måste vara förberett på att i krig möta en kvalificerad motståndare (läs: Ryssland) – ja, då ligger vi ensamma väldigt illa till. Peter Hultqvists slutsats borde bli att allierade som uttryckligen garanterar oss militärt bistånd (läs: Nato) är av nöden. Dock sätter hans parti stopp för det av gamla dunkla ideologiska skäl.

Men kan Socialdemokraterna osentimentalt tvärvända på andra ”heliga” politiska områden och ställa sig bakom såväl marknadshyror som slopad värnskatt, vore det väl en smal sak att även låta motståndet till ett Natomedlemskap ryka. Eller?

Mycket i vågskålen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:

Det svenska politiska systemet har inte klarat av att leverera några betydande strukturreformer sedan 2010, när Alliansregeringen berövades sin majoritet i valet och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen sprängde den traditionella blockpolitiken.

Två förlorade mandatperioder har passerat – det gäller i synnerhet Löfvens rödgröna minoritetsstyre 2014-18, olyckligt välsignat av Alliansen genom Decemberöverenskommelsen vars konsekvenser bland annat blev kraftiga skattehöjningar och klappjakt på en hel sektor av privata företagare i välfärden.

Mot denna dystra bakgrund är lösningen direkt remarkabel som framskymtar efter drygt fyra månaders politisk rekordförlamning i den riksdag som svenska folket valde i början av september.

Det aldrig Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade viljan och modet att göra i regeringsställning, visar sig plötsligt Socialdemokraterna benägna att sätta i verket.

Nedmontering av den för bostadsmarknaden förödande hyresregleringen som hängt med sedan 1942. Modernisering av den problematiska arbetsrättslagstiftningen anno 1974. Avskaffande av den skadliga värnskatten som Göran Persson införde 1995.

Därutöver är Socialdemokraterna villiga att bejaka vinstdrivande välfärdsaktörer istället för att kväva dem. Bara detta i uppgörelsen med Centern och Liberalerna är ytterst viktiga segrar, vilka lovar en veritabel islossning på den länge nedfrysta reformagendans område.

Just att Socialdemokraterna accepterat att driva en rad långtgående liberaliseringar är extra värdefullt. Huvudmotståndaren, den väldiga bromsklossen, har från borgerligt perspektiv ömsat skinn till att i praktiken bli en politisk vapendragare.

Det gör möjligheterna att befria Sverige från gamla låsningar och surdegar som hämmat utvecklingen desto mycket större och lättare. Om priset är att låta Löfven fortsätta som statsminister, borde det nyktert sett vara väl värt att betala det.

Vad är alternativet? En M/KD-ministär som tvingas leva på nåder av Sverigedemokraternas aktiva bistånd i varenda votering? Förklara gärna vilka vinster som då vore möjliga med ett auktoritärt, vulgärnationalistiskt, liberalismhatande, främlingsfientligt och notoriskt oberäkneligt populistparti som stödhjul.

En sådan SD-beroende regering hade sannolikt kapsejsat ganska fort och alla dess förslag mött förbittrad opposition från en förmodligen återradikaliserad socialdemokrati som inte längre haft anledning att visa ett uns av tillmötesgående. Det politiska klimatet hade blivit än värre polariserat och upphetsat.

Nu finns en historisk chans till ett rejält liberalt genombrott som inte bör försittas. Talmannen Andreas Norlén, med rätta irriterad, gav under måndagseftermiddagen partierna 48 timmar på sig att reda ut regeringshärvan.

Stötestenen är Vänsterpartiet som inte kan släppa fram en förborgerligad Löfven till statsministerposten utan eftergifter. Okej, givet att S/MP/C/L-överenskommelsen sakpolitiskt inte rubbas, borde väl något mindre köttben kunna offras på Jonas Sjöstedts altare.

Med tanke på vad som ligger i vågskålen, icke minst väljarnas hårt prövade förtroende för parlamentarismen, försök göra en försvarlig kompromiss så att Sverige får en reformregering igen!

Den nya Allian(S)en

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/1:

Herregud, kan det äntligen vara möjligt?! Värnskatten ryker, arbetsrätten moderniseras, vägen öppnas för marknadshyror. Det är sånt som inte ens Reinfeldts Alliansregering vågade göra. Man får nästan nypa sig i armen.

Omfattande skattesänkningar på arbete och företagande, tredubblade och utvidgade RUT-avdrag, slopad flyttskatt, slut på förslagen om vinstförbud för privata aktörer i välfärden, uppluckrat strandskydd, stärkt äganderätt för skogsbrukare, en i grunden omstöpt arbetsförmedling…

Och allt detta ska en ny S/MP-regering genomföra? Otroligt. Uppgörelsen som C och L rott i land innehåller även vissa anmärkningsvärda uselheter, som bevarad flygskatt och stopp för religiösa friskolor. Men som helhet är det svårt att klaga.

Kombinerat med att V och SD utestängs från frihetsfientligt inflytande är det inget mindre än ett liberalt jordskred som skett i det politiska landskapet, en tydlig förskjutning av dagordningen högerut.

Moderaternas och Kristdemokraternas bottenlösa besvikelse måste rimligen avskrivas som teater, spel för galleriet. Alliansen oåterkalleligt begraven, C och L förrädare mot det gemensamma borgerliga reformprojektet? I realiteten ser det sakpolitiskt snarare ut som Annie Lööf lyckats få S och MP att ansluta sig till Alliansagendan.

Det är sannerligen ingen dålig bedrift, vilket även gäller Stefan Löfven vars ideologiska omsvängning är förbluffande djärv. Tänk bara om Ulf Kristersson i spetsen för en M/KD-regering presenterat samma slags politiska paket som ovan. I enlighet med den tidigare S-retoriken skulle det hojtats och larmats om att Sverige stod på randen till en nyliberal apokalyps.

Dock bör vi hålla champagnen kvar på kylning ett tag till. Ty om något låter för bra för att vara sant, brukar det också vanligen vara det. Kan V verkligen lägga sig platt i veckans statsministeromröstning och släppa fram en S/MP-regering i Allianskläder? Det är högst oklart i skrivande stund.

Och hur pass säkra kan vi egentligen vara på att Löfven de kommande åren är villig att agera likt en borgerlig surrogat-statsminister och helhjärtat driva igenom reformer, som S accepterat enbart för partiets omvittnade fixering vid att sitta i regeringskansliet?

Garantierna för att inte C och L ska bli blåsta på konfekten verkar knappast vattentäta. Sedan är det frågan om utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ska Margot Wallströms Palme-nostalgiska 70-talslinje fortsätta att gälla på UD och Natomedlemskap förbli ett anatema, medan Putins militaristiska gangsterregim härjar vidare?

Det vore mycket illa för Sverige.