Kategoriarkiv: Uteliv

Tillbaka i tid: Äskhults by

Publicerad den av
Svara
Besöker i arla morgonstund Äskults by, som är belägen en kort bit från mitt nattläger i vindskyddet. Här är det som tiden stått stilla i flera hundra år.
Äskult är ett sedan 2004 ett kulturreservat, består av fyra gårdar (Bengts, Jönsas, Derras, Göttas) som åskådliggör hur livet på landet tedde sig i en typisk västsvensk by åren kring sent 1700- och tidigt 1800-tal.
Det ovanliga med Äskhult är att gårdarna aldrig splittrades och flyttades ut i samband med 1800-talets skiftesreformer. Istället höll gårdarnas ägare envist fast vid det gamla och fortsatte husera tillsammans kring det gemensamma bytorget.
En man kallad Derra-Gottfrid var den siste personen som bodde och verkade i byn med jordbruk, jakt och fiske. Han höll ut ända till 1963. Strongt gjort, tycker jag.
Genom insatser från Västkuststiftelsen och Kungsbacka kommun hålls numera Åskhults by åter igång på traditionellt vis med kålgårdar, allmogeåkrar, djur och hamlade träd (där löven blir till foder).
Den som är nyfiken på hur det svenska kulturlandskapet såg ut när Carl von Linné var i farten, rekommenderas varmt att göra en visit på denna plats.
Och med denna studie av en vaken och en sovande gris i morgonsolen tar jag farväl av Äskhult och avslutar min expedition i härliga Halland för denna gång.

Hallandsleden, dag 2

Publicerad den av
Svara
Tidig morgonpaus efter att vandrat genom terrängen upp för den tämligen krävande Klintåsen på sträckan från Iglatjärn, Hjälm och Stensjön.
Fjärås kyrka. Bakom den ståtar dagens stora attraktion.
Vi talar naturligtvis om Fjärås Bräcka, en mäktig lämning från senaste istiden och som reser sig 60 meter över den halländska kustslätten. Längst bort i väster skymtar havet i form av Kungsbackafjorden.
Denna trappa fanns inte på min tid när jag växte upp i Kungsbacka på 70- och 80-talet. Det visar sig vara en rekonstruktion av den trappa som fanns här 1917-21 då det låg en liten tågstation vid Bräckans fot.
Järnvägsresenärerna, med får man förmoda god kondition, kunde då promenera upp på Bräckan för vidare transport på andra sidan…
…där Hallands största insjö Lygnern ligger. I början av förra seklet fanns en ångbåt som gick över sjön till Sätila (där för övrigt den omåttligt populära TV-serien Raskens spelades in på 1970-talet).
Kungsbacka är bland annat känt för sitt synnerligen goda dricksvatten. Det hämtas från Lygnern och renas naturligt i dessa dammar vid Bräckans västra sida.
På anläggningen Naturum kan man informera sig rikligt om Bräckans unika landskap och dess historia. Annars är det ett förträffligt ställe för vandraren att fylla på vattenförrådet, ladda mobilens falnande batteri och få sig en välbehövlig kopp kaffe. Det serveras även utmärkt paj.
Li gravfält, som har kvar ett hundratal resta stenar från järnåldern. Förmodligen var stenarna mångdubbelt fler från början. Dessvärre har mindre hänsynsfulla kulturbevarande krafter förr om åren lyckats försnilla en hel del av dem.
Strax utanför vid landsvägen står vad som i folkmun kallas ”Kung Frodes sten”, som med sina 4,7 meter är den högsta i gravfältets suggestiva kollektion.
Pastoralt vid Bräckan. En passande inramning att läsa dikter av Gustav Philip Creutz.
Ett hus med utsikt över Lygnern måste sägas ha en boendekvalitet som tål konkurrens.
Cirka två kilometer från Bräckan finns Limmahögarna. Om du råkande vara en person med inflytande och status i trakten under bronsålderns epok, fick du sannolikt äran att begravs här. Limmahögarna var ursprungligen tre till antalet, dock har bara en av dem överlevt till vår tid i hyggligt skick (det är den som syns på bilden).
Även modernare påfund finns att studera närmare längs leden.
Det är inte värmen som tar sin tribut. Det är värkande apostlahästar. I Kungsbacka upptäckte jag nämligen att mina gamla trotjänare till vandringskängor hade gett upp. Alltså var jag tvungen att på Kungsmässan hastigt köpa nya skodon. Och att gå in dessa i skarpt läge jublade inte direkt fötterna åt.
Äntligen! Efter att vandrat närmare två mil från Iglatjärn i morse nådde jag framåt tidig kväll målet Äskhult med ömmande tånaglar, blåsor och en svullen vad. Men jag fixade det!
Sällan har det känts så skönt att vila ut i ett vindskydd som här.

Hallandsleden, dag 1

Publicerad den av
Svara
Hey ho! Let’s go! På torsdagen hade vädret slagit om till strålande sol.
Det blev en härlig vandringsdag genom det idylliska landskapet i norra Halland.
Framme vid Lilla Iglatjärn…
… och här var det hög tid för rast…
…innan vandringen fortsatte på stenig stig.
Dagens mål: Stora Iglatjärn, min käraste badsjö där jag under uppväxten i Kungsbacka gick i simskola som barn. Gissa om det nu var underbart med ett dopp! (OBS – officiellt på kartan heter sjön Iglatjärr, men vi har alltid och i alla tider sagt Iglatjärn och att kalla den något annat än så är blasfemi.)
Vid badplatsen hade det byggs ett nytt vindskydd, som jag tacksamt bjöd in mig i.
Här kommer natten… Kan man ha det bättre?

Camp Dahlgren på Tölöberg

Publicerad den av
Svara
Välkommen till Camp Dahlgren! Jag är hemma i Kungsbacka på väg till en liten utflykt på Hallandsleden och har slagit läger på Tölöberg, i den lilla skogen bakom det gamla vattentornet. Bilden är tagen under ett kort soligt uppehåll i ett hällande regnoväder.
Det var regn, rusk och åska i två dagar.
Men varför klaga? Jag hade det skönt, torrt och avkopplande i tältet som med den äran stod pall för vädrets makter.

Vandringspass i Västra Mark med Kierkegaard

Publicerad den av
Svara

Framför allt, förlora aldrig din lust att promenera; varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande och promenerar bort varje sjukdom; jag har promenerat mig till mina bästa tankar, och jag vet inte av någon tanke så tryckande att man inte kan promenera bort ifrån den.

– Sören Kierkegaard, ur brev till svägerskan Sofie Henriette Kierkegaard (Jette) i oktober 1847.

Gyllene november

Publicerad den av
Svara
”Inget guld kan stanna,” som Robert Frost konstaterade i sin berömda dikt (ja, han syfte på löv). Passa därför på att njuta av den ädelskimrande naturen så länge överdådet varar.
Eller för att tala med en annan namnkunnig poet, vår egen Erik Axel Karlfeldt: ”Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst”. Själv tycker jag det är den härligaste tiden att vandra och sträcker som vanligt gärna ut benen i Bastasjö, Karlskronas förträffliga friluftsområde.
Träffade på några fridfullt betande får. Ingen dum tillvaro. Nästan lite avundsjuk.
Ack, detta sköna landskap! Man blir glad.

Surströmmingspremiär vid Kålösundet

Publicerad den av
Svara
Första burken är öppnad. Magiska dofter!
Anar vi dock en viss skepsis från Fridas sida…?
Våra inbjudna hedersgäster: min pappa Anders till höger (som lärde mig älska surströmming redan i unga år) och till vänster Fridas granne Hans Nilsson med sin hund Beda. Hans är en genuin Långöveteran. Han har troget bott på Lagmansgatan 24 ända sedan huset byggdes 1954, alltså i prick 70 år!
Axel von Fersen tittar glupskt fram.
En sann delikatess.
Två av öns vackra damer: Frida och Beda.
Stilstudie av en mätt och belåten herre, njutandes av Långölivet i sena augusti. Tack Frida som ordnade att vi kunde få så trevligt till bords!

Ute på leden igen

Publicerad den av
Svara
Varför inte sträcka på benen i skog och mark? Då känner man att man lever. Här är jag och syrran vid naturskönt mysiga Mörtsjöåsen, beläget i nordöstra Rödeby utanför Karlskrona, där vi precis har badat.
Vi vandrade hit från Bastasjö, gick fel efter att ha missat en markering och tvingades till en rejäl omväg. Men vi hänger inte läpp för det och nu ska vi gå den ordinarie ledens 8,5 kilometer tillbaka.
På rätt spår mot utgångspunkten.
Kolla, kantareller!
Och vem vet vad som väntar mer bakom nästa krök på leden? Äventyret fortsätter.

Sjöland och Skuleberget

Publicerad den av
Svara
Från vägen mellan Ullånger och Docksta, i Sjöland, tyckte jag mig känna igen en bekant miljö.
På denna gård bodde Alvar och Astrid Sundkvist med dottern Anneli och bedrev ett mjölkjordbruk.
Under flera somrar på 70- och 80-talet när pappa körde Kusttrafik hyrde vi detta hus.
Sicken tuffing man var på den tiden! Syrran och jag i Sjöland sommaren 1975.
Med Astrid Sundkvist.
Numera ägs gården av Ulla Leijonmarck sedan åtta år tillbaka. Några mjölkkor finns inte kvar. Men Ulla har ersatt dem med hästar och ladugården har blivit ett stall.
Nostalgi i kubik att vara här igen. Extra kul var att Ulla lät Frida och mig hyra huset över natten. Nästa dag skulle jag ta morgontåget från Örnsköldsvik för att åka hem till Karlskrona och jobba vidare på Sydöstran, samtidigt som Frida fortsatte roadtrippen norröver med hundarna.
Men innan dess kunde vi naturligtvis inte motstå frestelsen att bestiga Skuleberget på kvällskvisten.
Trött, men lycklig på bergets topp.