Kategoriarkiv: TV

Pizzans väg från Rom till folkhemmet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/10:Corren.

Det går en chockvåg genom den kulturbärande delen av Sverige. Helene Hellmark Knutsson (S), ny minister för högre utbildning och forskning, rivstartade förra veckan med förslaget att strypa anslagen till de välrenommerade svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten.

”NEJ. Det får inte ske. Det är vansinne”, utropade Hans Lundgren, director musices emeritus vid Linköpings universitet, på Facebook. ”Kortsiktigt, obegripligt och korkat”, menade DN Kulturs Maria Schottenius.

”En ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen”, dundrande författaren och forskaren Ola Wikander i Expressen. ”Tokigt och tragiskt”, skrev Linköpingshistorikern David Ludvigsson i gårdagens Corren.

Detta bara för att nämna ett axplock hur högen av förintande kritik. Men snälla, vad begär ni egentligen av Helene Hellmark Knutsson? Hennes kvalifikationer för sitt tilldelade ansvarsområde i regeringen verkar lika lövtunna som den gröna kulturministern Alice Bah Kuhnkes.

Högskoleministern Hellmark Knutsson saknar själv högskoleexamen och har huvudsakligen ägnat sig åt disciplinen politiska sammanträdanden i Stockholms läns landsting. Klart att förståelsen för klassisk bildning, svensk vetenskapstradition och vikten av internationellt forskarutbyte inom humaniora lämnar en smula övrigt att önska.

Till högskoleministerns försvar har hon ändå tagit intryck av kritikerstormen. Hon vill nu ”lyssna in” argument och utreda frågan om Medelhavsinstitutens fortsätta existens. Gott så.

Låt mig lämna ett lekmannamässigt bidrag till ministerns förkovran genom att försöka peka på den epokgörande betydelsen av särskilt det hotade institutet i Rom. Det var där historiken, underhållaren och icke minst östgötasonen Hatte Furuhagen studerade arkeologi i mitten av 1950-talet.

En av kunskaperna han tog med sig hem från den eviga staden var konsten att baka den i Sverige då praktiskt taget okända företeelsen pizza.

”Föreståndaren på institutet hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink”, berättande Hatte för mig i en intervju 2008. Det var samma år som pizzan firade 40 år i Sverige.

Den legendariske krögaren Bengt Wedholm ansågs nämligen varit först på plan när han 1968 började servera denna exotiska italienska maträtt på sin restaurang Östergök i Stockholm. En sanning med modifikation, ty som alla borde veta var det givetvis Hatte som var den verklige pizzapionjären i vårt avlånga land. Han introducerade pizzan för svenska folket i TV-programmet Medan andra pyntar som sändes vid juletid 1965.

”Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag”, förklarade Hatte och fortsatte:

”Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök”.

Tänk på det, kära läsare. Nästa gång ni sätter tänderna i en capricciosa, minns vilken banbrytande gastronomisk roll vårt forskningsinstitut i Rom spelat i sammanhanget.

Statstelevisionen klipper till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:Corren.

Här kommer Pippi Långstrump igen. Men hon är inte sig helt lik. SVT nylanserar snart den folkkära TV-serien från 1969 med förbättrad bild- och ljudkvalitet. Samtidigt har statstelevisionen tagit tillfället i akt att förändra vissa scener som kan upplevas kränkande i moderna ögon.

Pippi säger inte längre ”negerkung” om sin far, utan bara ”kung”. Pippi leker heller inte ”kines” på stereotypt sätt.

Tidens gång skänker inte alltid en vackert klanderfri patina åt våra gamla hjältar. Sagofigurer som skapats i en annan epok träder ibland fram i ett mindre tilltalande ljus när de möter dagens värderingsklimat. Pippi, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös har samtliga blivit anklagade för olämpligheter av rasistisk natur.

Det är utmärkt att sånt lyfts fram till kritisk debatt. Bara att diskussionen förs tyder ju på en ökad medvetenhet.

Trenden att vilja sudda bort kulturarvets fläckar bör vi ändå vara vaksamma mot. Vad uppnår vi egentligen med att retuschera konstnärliga verk i efterhand? Uppfostrar vi klokare, mognare och tolerantare människor genom att gömma undan tidigare generationers anstötligheter?

Är inte Pippiklippandet i äldre berättelser snarare uttryck för en överdriven ängslighet som kan motverka sitt syfte? Axla hellre vuxenansvaret att förklara och undervisa, än att curla barnen och räddhågat gripa efter censursaxen.

Överhuvudtaget är det riskabelt att börja ansa kulturyttringar i avsikt att göra dem mer aptitliga för rådande smak och politiska opinionsvindar.

Författaren Qaisar Mahmood, som 2012 utkom med den uppmärksammade boken Jakten på svenskheten, dömde i våras ut både Pippi och Tintin (Kommunalarbetaren 6/5). Trots det såg han en fara i att tillrättalägga historien: ”Imorgon kan det vara någon annans värderingar som bestämmer, tänk om Sverigedemokraterna skulle få majoritet. Så det bästa är att ingen går in och ändrar”.

Ja, fundera gärna på hur en SD-spetsad version av Pippi hade blivit. Då är nog icke-rasisten Astrid Lindgrens original att föredra även framöver.

Lära för livet med Keating i Bergmans plugg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Socialdemokraterna tvingades avgå. Sverige fick en borgerlig regering. Äntligen slut med flummiga skolexperiment! ”Efter år av välmenande trams och ständigt sjunkande kunskapsnivå skulle vi nu kunna se fram emot en verklig uppryckning.” Stämningsläget efter 2006 års val?

Kunde varit. Men citatet handlar om maktskiftet prick 30 år tidigare, när Fälldins borgerliga trepartiregering tog över ansvaret för Sverige och utbildningspolitiken. Orden är hämtade ur en minnesbok om Britt Mogård, moderat skolminister 1979-81.

Hon signerade Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolan med undantag för årskurs 8 och 9. Så gick det med den uppryckningen. Tragiskt.

Jag såg nyligen Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet igen, ett lika fascinerande som förskräckande tidsdokument anno 1977. I fiktionens form skildrar Mannheimer en niondeklass sista termin innan examen. Miljön är präglad av bråk, stök, uppgivenhet och bristande framtidstro.

Eleverna är alienerade och understimulerade, de flesta saknar mål och mening med både studierna och tillvaron i övrigt. Några lärare kämpar tappert, men andan av frätande desillusion över hela utbildningssystemet vilar blytung. Mannheimer hade skapat serien utifrån gedigen research i verkligheten.

Svenska folket flockades vid TV-apparaterna och Lära för livet utlöste en stormig debatt om det eländiga tillstånd som skolan hamnat i. Carin Mannheimer belönades med Stora journalistpriset på kuppen, unikt för en dramatiker.

Slutsatsen blev dock, vilket också var Mannheimers underliggande budskap, att skolans förfall inte var resultatet av urspårade flumpedagogiska reformer. Utan felet var att skolan återspeglade ett hårt kapitalistiskt klassamhälle, som knäckte eleverna genom att hänsynslöst sortera ut dem enligt titeln på Peter Tillbergs berömda målning Blir du lönsam, lille vän? (1972).

Klimatet omöjliggjorde ett tillnyktrat fokus på betyg, prov och disciplin. Sånt förblev reaktionärt. Istället seglade politiken välmenande naivt vidare på samma ödesdigra kurs och vi fick en högerminister som satte sitt namn under Lgr 80. Ridå!

Efter upplevelsen av Lära för livet önskade jag mig intensivt tillbaka till det gamla hederliga läroverk som Ingmar Bergman gisslade i filmen Hets (1944).

Stig Järrels demoniska Caligula någon timme på latinlektionerna skulle lekande lätt varit värt priset mot alternativet att gå hela dagar i Mannheimers kaosartade ruin till 70-talsskola. I jämförelse tycks mig Bergmans katederplugg som ett välartat himmelrike.

Jag avundas inte vår nuvarande skolminister Jan Björklunds tunga uppgift att städa ut det sega arvet av senare decenniers destruktiva vänsterradikala skolideologi. Hans förslag om comeback för betyg i ordning och uppförande är ingen mirakelkur, men väl ett steg i rätt riktning som det fortfarande ser ut.

Viktigast enskilda faktor är dock en pånyttfödd lärarkår som tänder och inspirerar eleverna att prestera, söka kunskap och upptäcka glädjen i studierna. Ungefär som John Keating, suveränt spelad av Robin Williams (RIP!), gör i filmen Döda poeters sällskap.

Att sätta honom i Bergmans läroverk borde väl vara den ultimata modellen för svensk skola. En utopi? Herregud, lyckas vi bara komma en bit på vägen vore det en underbar uppryckning

Gammal är äldst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Trots försök av entusiaster i bekantskapskretsen har jag aldrig lyckats intressera mig för golf. Utom på TV. När eleganten Göran Zachrisson kommenterar. Enbart att lyssna till hans röst är rena njutningen.

Han kan få spelet på greenen vid St Andrews att framstå som en i det närmaste poetisk verksamhet. Chip, birdie, eagle. Ögonblickets skeende på banan får ofta nya, oväntade dimensioner. Ibland mycket oväntade.

Som när australiensaren Robert Allenby knallar förbi med klubban i bild och Zachrisson väser: ”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” Vad det betyder kan man grubbla länge över. Men publiken hålls på alerten och slipper risken att somna i TV-soffan.

Golfen må vara Zachrissons signum, men han pratar som bekant gärna annan sport också. Glädjande nog fortsätter han att jobba trots en med råge passerad pensionsålder. I maj fyller Zachrisson 76 år, innan dess dyker han upp på OS i Sotji som seniorreporter för Viasat.

Med all den erfarenhet från sportvärlden som Zachrisson besitter är det bara att gratulera Viasat till det kapet. ”Jag är nog den enda i teamet som varit på ett OS tidigare. Mellan åren 1972 och 1992 gjorde jag alla vinter- och sommar-OS för SVT”, berättar han i SPF:s tidskrift Veteranen.

Fast hur kunde SVT någonsin släppa ifrån sig denne suverän? De borde erbjudit honom högar av pengar och anställning på livstid.

Egentligen skulle ju Zachrisson lika gärna kommentera ett vägbygge längs E4:an och vi hade ändå suttit klistrade vid rutan. Vad är hans hemlighet? En gång fick jag möjlighet att fråga honom personligen. Göran Zachrisson var inte svårövertalad. Utan vidare avslöjade han konsten att bli en bra journalist:

1) Man ska kunna allt.
2) Man ska vara underhållande.

Skönt att det inte är svårare än så.

Värna skolvalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.

Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.

Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.

Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.

Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.

Dödsdömd jakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Jan Stenbecks maktteori var lika enkel som genial: teknik slår politik. På 80-talet utmanade han framgångsrikt det statliga Televerkets monopol på mobiltelefoni. Sedan knäckte han statens TV-monopol genom egna program via satellit från London.

Idag, när informations- och underhållningsutbudet knappt står i mänsklig makt att överblicka, är det nästan svårt att fatta hur kargt och andefattigt det var i etern innan Stenbecks revolution. Två TV-kanaler, tre radiokanaler. Det var rubbet.

Som inte detta var illa nog, tvingades vi betala en särskild licensavgift för att ta del av monopolsändningarna. Statens mediebolag hade egna kontrollanter, en slags avgiftspolis, som åkte landet runt och jagade människor i deras privata hem.

Man stod faktiskt utanför folks ytterdörrar med pejlingsutrustning för att komma åt eventuella skolkare, inte olikt övervakare från någon totalitär stat i det dåvarande kommunistiska Östeuropa.

Sånt skulle vi kunnat skratta hånfullt åt nu, om det inte vore för att SVT:s dotterbolag Radiotjänst fortfarande håller på med sin förnedrande apparatjakt.

Den har till och med expanderat till att även gälla mobiltelefoner, datorer och surfplattor. Och detta med politikernas goda minne, då regeringen vägrar att skrota den antikverade licensavgiften och övergå till en modern finansieringsmodell.

Kammarrätten i Sundsvall har i en vägledande dom godkänt Radiotjänsts tolkning av regelverket, som innebär att all utrustning som kan ta emot SVT:s sändningar på nätet är licenspliktig. Spelar ingen roll om du är helt ointresserad av vad SVT erbjuder, du måste ändå betala för en tjänst som du inte efterfrågat.

Ett absurt utslag av hur politiken försöker slå tekniken. Dödsdömt i längden förstås. Men orkar du inte vänta är det val nästa år. Som missnöjd väljare har du ju möjlighet att slå politikerna på fingrarna och kräva ändring.

Trianguleringens tragedi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Fredrik Reinfeldt vann söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Detta enligt opinionsinstitutet Demoskop som frågat 666 tittare, tydligen gick statsministerns tuffare stil hem i stugorna. Ska vi vara teckentydare väntar möjligen en hätskare valrörelse än på länge.  Sakligt gav bjöd emellertid debatten inte på mycket nytt.

Stefan Löfven hojtar om att Alliansen ”lånar till skattesänkningar” (något han både ogillar och accepterar). Reinfeldt gisslar S för dess oklara regeringsalternativ (styra ensamma, med MP eller också släppa in V?).

Det enda konkret uppseendeväckande utöver den retoriska hettan, slipsfärgerna och Jan Björklunds rufsiga frisyr, var väl att Reinfeldt och Löfven fann varandra i gemensamt motstånd till utökad asylrätt som C, MP och V önskar. Vilket visar att det ännu finns liv i den traditionella järnkoalitionen mellan S och M i flyktingpolitiken.

Av TV-debattens höga tonläge att döma avser partierna att skruva upp konfliktnivån i syfte att elda medlemskår och väljare till större engagemang när slaget om makten väntar. Men ser vi till de större linjerna i politiken, förefaller den nya aggressiviteten mest handla om att skyla över den idémässiga stagnationsfas som de samhällsbärande partierna kört fast i.

Det stora som hänt under senare år är nämligen att lite hänt, ett substantiellt brott i den liberala reformperioden som inleddes efter Palmes segerval 1985.

Då började politikerna styra bort från det gamla statscentrerade monopolitiska folkhemsbygget, som murknat sönder under 70-talets strukturkriser. Palme- och Carlssonregeringarna fram till 1991 avreglerade bland annat kredit- och finansmarknaderna, införde ett nytt skattesystem, bolagiserade och sålde statliga verksamheter.

Statsministrarna Carl Bildt (M) och Göran Persson (S) körde vidare på samma liberala spår. Löntagarfonderna avskaffades, friskolor infördes, Sverige gick med i EU, fick ett robustare pensionssystem, en ny budgetprocess, en fristående riksbank och de offentliga välfärdssystemen stramades upp.

När Persson kroknat, tog Reinfeldt över stafettpinnen 2006 med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, skrotad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna och så vidare.

Men sedan 2010 är det som luften gått ur den övergripande moderniseringsagendan. Kritiska brister lämnas utan åtgärd – som den rigida arbetsrätten, värnskatten, den sönderreglerade bostadsmarknaden.

Nils Karlson, vd för det fristående forskningsinstitutet Ratio, förklarar den uppkomna situationen som ”trianguleringens tragedi”. Partierna, särskilt S och M, har i väljarmaximerande iver trängt ihop sig i mittfältet med konsekvensen att kortsiktiga vinster överordnats principer och framtidsvisioner.

Felaktiga verklighetsbeskrivningar befästas, politikens långsiktiga mål tappas ur sikte, den idémässiga förståelsen för förändringar undergrävs. Med resultat att systemet låst sig. Återstår att höja rösten för att dölja det magra innehåll som är kvar.

Ni-nanna-na-ni-na…

Publicerad den av
Svara

Rykande färskt från tryckeriet kommer ett nytt opus från regeringen, som denna gång bär den rafflande titeln 2013/14:3 Läsa för livet. Den maktägande politiska klassen bekymrar sig där över medborgarnas läsvanor och vill att fler intresserar sig för böcker.

I den mångordiga propositionen förkunnas bland annat:

Regeringen föreslår mot den bakgrunden nationella mål för politiken
inom litteratur- och läsfrämjande. Det övergripande målet är att alla i
Sverige, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda
förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha
tillgång till litteratur av hög kvalitet.
För att nå det övergripande målet ska statens samlade insatser syfta till:
– att läsförmågan förbättras jämfört med i dag,
– att fler än i dag regelbundet tar del av både fack- och skönlitteratur,
och
– att kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och
delaktighet i samhällslivet ökar jämfört med i dag.

Det är också angeläget att insatser som genomförs för att uppnå målen
präglas av ett jämställdhetsperspektiv. De nationella målen för litteratur-
och läsfrämjande syftar till att tydliggöra de nationella kulturpolitiska
målen och ligger i linje med det uppdrag skolan har enligt läroplanerna
när det gäller elevers läs- och skrivutveckling. Det nationella målen för
litteratur- och läsfrämjande ska vara styrande för de statliga myndig-
heternas arbete. De ska även inspirera och vägleda kommuner och lands-
ting samt inspirera aktörer i det civila samhället. Målen kommer också
att styra Statens kulturråds utvidgade uppdrag när det gäller läsfrämjande
insatser, se avsnitt 5.1.

Varför inte bara låta Stefan Mählqvist göra comeback med TV-programmet Boktipset?

Stefan Mählqvist Boktipset