Sorry, 6 juni blir aldrig 17 maj

Skrivet i Corren 5/6:Corren.

I morgon är det nationaldag. Sådana brukar ju alltid vara liktydiga med folkfest, glam och patriotisk yra. I andra länder.

Som Frankrike 14 juli, då trikoloren vajar stolt till åminnelse av revolutionärerna som stormade Bastiljen 1789 och spred parollen om frihet, jämlikhet och broderskap över världen. Eller i USA där fyrverkerierna bränns av 4 juli, dagen då amerikanerna utropade sig självständiga från kolonialmakten Storbritannien 1776.

Vårt grannland Norge har 17 maj som celebrerar Grundloven, antagen 1814 och för sin tid en tämligen radikal demokratisk konstitution. Men främst symboliserar den frigörelsen från Danmark och därefter uppbrottet från den påtvingade unionen med Sverige.

Själva har vi 6 juni för att fira… ja, vad då? Björn Borgs födelsedag?

Länge hade vi ingen officiellt sanktionerad nationaldag alls, den tillkom först 1983 när Svenska flaggans dag uppgraderades i almanackan. Trots detta infann sig aldrig någon partystämning, vilket tydligen bekymrade vissa riksdagsledamöter.

Efter år av diskussion och byråkratiskt malande beslöt man därför att ytterligare höja statusen på 6 juni till helgdag. I utbyte reducerades annandag pingst till vanlig veckodag. Det blev inte roligare för det.

Snarare tråkigare, då pingstens sköna karaktär av långhelg som försmak till den stundande sommarledigheten gick förlorad (annandag pingst inföll som bekant ständigt och tryggt på en måndag, 6 juni är veckodagarnas Mädchen für alle).

Det påbjudna svenska flaggviftandet har från början haft något stelt, krystat och sömnigt över sig. Helgdagsreformen liknade mest ett desperat försök att ge konstgjord andning åt något livlöst som redan är bortom räddning.

I motsats till Frankrikes, USA:s och Norges nationaldagar är vårt 6 juni en rent artificiell konstruktion av det politiska etablissemanget. Förankringen i det folkliga medvetandet är praktiskt taget obefintligt.

De sammanfallande datumen av Gustav Vasas kungakupp 1523 och fastställandet av 1809 års grundlag som skrotades 1975, har klistrats ihop och anbefallit oss som nationaldag i brist på egna grandiosa erfarenheter av stormade bastiljer.

Frågan är förstås varför vi ska framhärda med denna patetiska kopia av utländska förebilder när vi faktiskt redan har en äkta, om än inofficiell, nationaldag lite senare denna månad.

Sedan sekler tillbaka har midsommar fungerat förträffligt som en verkligt genuin manifestation av den svenska nationalkänslan. En totalt opolitisk helg som inbjuder alla till gemenskap, värme och fest i en spontan lovsång till livet, ljuset och den nordiska naturen.

Vilka andra länder kan väl konkurrera med det?

Vår femfaldiga Wimbledonmästare Björn Borg är naturligtvis väl värd att hurra för i morgon. Men i övrigt tycker jag att 6 juni bör få avsomna i frid och att annandag pingst ska återupprättas som den trevliga röda försommardag som den tidigare var.

Möte med en Davis Cup-hjälte

Bragd-Birger Andersson

En legend! Bohemen från småländska Bodafors som 1975 fullständigt överraskande slog Karl Meiler på Rotweiss-stadion i Väst-Berlin och sedan triumferade mot José Higueras i Barcelona. Därmed räddade han Sveriges väg mot vår första historiska seger i Davis Cup. Bragd-Birger Andersson, numera bosatt i Linköping. Jag råkade av en slump träffa honom på stans Racketcenter innan en tennismatch häromkvällen. Om det kändes mäktigt?

Brottardumt

Skrivit i Corren Corren.18/2:

Vi älskade brottning i lågstadiet. Småkillar har väl alltid gjort det. Men då, vi snackar 70-tal, var brottningen verkligen het. Förklaringen hette Frank Andersson.

När han tog sitt första VM-guld 1977 ville alla grabbar i min klass vara Frank. Själv lockades jag även med i en brottningsklubb ett kort tag (jag var totalt värdelös). Those were the days.

Nu är brottningen iskall. Den är inte ens längre intressant för OS, anser Internationella olympiska kommittén (IOK) som vill kasta ut brottarna. Jag kan logiskt fatta varför, då ingen som kollar in dagens brottning hajar vad som händer på mattan. Reglerna har blivit absurt krångliga.

Men rent känslomässigt upplever jag beslutet som blasfemi och kulturskymning. Brottning tillhör ändå de mest klassiska av OS-grenar som funnits på programmet sedan antiken.

Helt klart måste sporten reformeras så att den åter blir begriplig och spännande. Utan OS-glansen riskerar dessutom brottningens rekrytering av nya talanger och sponsorer att försvinna. Sotdöden hotar.

Det kan man dock sannerligen inte säga om tennisen, en av världens största idrotter, som gjorde officiell comeback i OS 1988 – ­utan att någon saknat den under dess 60-åriga bortavaro från spelen.

Tennisen har ju sina fyra Grand slam-turneringar som överskuggar allt annat. OS-medalj i tennis? Det är liksom svårt att ta på allvar. IOK borde fimpa tennisen istället för brottningen. Under förutsättning att vi får se riktiga nacksving igen.

Tennis på Lidingö

Lidingö TK den 9 december 2012.

Vi spelade tennis i söndags, Patrik och jag. Med nya bollar (som synes). Lidingö TK är definitivt min favoritklubb i Stockholm. Lagom stort, behaglig otvungen känsla, hög trivselfaktor. Jag skulle kunna bo på Lidingö enbart för skälet att ha nära till denna tennishall. Home is where the heart is. On the court.

Palme och jag

Skrivit i Corren 24/9:

Jag var ju på bio och såg dokumentären om Olof Palme. Politiskt är jag väl inte Palme direkt närstående, ärligt talat. Däremot känner jag en djup och innerlig själsgemenskap med honom som tennisspelare.

Tyvärr gled filmen hastigt över denna aspekt av Palmes person. Tennisen var mycket mer betydelsefull för honom än vad som brukar antas. Ända till sin sista dag i livet stod den hängivne Palme på tennisbanan. Motståndaren på andra sidan nät var vanligen kompisen Harry Schein.

Denne skriver i sina memoarer att Palme exploderade som John McEnroe när bollarna dundrade fel: ”Vid sådana tillfällen tänker jag att jag inte skulle vilja ha honom som motståndare, annat än i tennis. När han i kallt ursinne tvingar sig att spela bättre tycker jag att han är en utmärkt ledare för det socialdemokratiska partiet.”

Tennisen var helt enkelt Palmes sätt att hålla sig laddad i rollen som politiker. Så är det även för mig som journalist. Kan jag inte regelbundet leka McEnroe med boll och racket får jag ingen energi att hålla mig på topp i jobbet.

Ser ni mitt namn under en illa skriven artikel vet ni varför. Jag har missat veckans tennistid.

Tennisens feta katt

Skrivit i Corren 18/9:

Ärat vårt namn flög över jorden. Men det var då. I helgen fick vi det definitiva kvittot på att Sveriges stormaktstid är ett minne blott. Vårt bedagade landslag misslyckades i kvalet för att hålla sig kvar i Davis Cups elitdivision. Förnedringen blev total: 5-0 till Belgien.

Ingen är förvånad. Fiaskot var väntat. Få tror heller att nedflyttningen endast blir en temporär affär som 2000, då vi kunde komma tillbaka efter en säsong. Snarare är frågan om Sverige nu ens kan hålla stånd bland B-lagen i division 1.

Nog är det deprimerande för ett land som tillhört världens främsta tennisnationer. Tolv gånger har vi varit i Davis Cup-final, sju gånger har vi vunnit (senast 1998). Med osäkerheten kring den sjukdomsdrabbade Robin Söderlings framtid står det också skrivet i stjärnorna när vi kan hävda oss i Grand Slam-turneringarna igen. Söderling var rankad fyra. Vår bäste man idag är doldisen Patrik Rosenholm, 440 på ATP-listan!

Sätt det i kontrast till det gyllene 80-talet, då vi hade en uppsjö av starka spelare i kölvattnet efter giganterna Borg, Wilander och Edberg. Då kunde det inte ens räcka att ligga på topp-10 för att platsa i Davis Cup-laget. Under 90-talet fortsatte tennisframgångarna av bara farten, tills allt ebbade ut. Vad hände?

Ekonomen Stefan Fölster varnade nyligen för att Sverige blivit en ”fet katt”. På Världsbankens ranking av företagsklimatet har flera av våra konkurrentländer börjat segla om oss. Ännu är läget helt okej.

Men om regeringen inte håller garden uppe, utan istället slår av på reformtakten och låter sig nöja med sakernas tillstånd, kan effekterna på sikt bli allvarliga. Näringslivet tappar ångan, färre entreprenörer får luft under vingarna, tillväxten faller, välståndet minskar.

Sveriges tunga fall från tennistronen är ett avskräckande exempel på konsekvenserna av ”feta katten”-syndromet. Vi tog storstilade segrar för givna, slutade drilla lovade juniorer för att kunna möta utländskt motstånd, lät utvecklingen springa ifrån oss.

Feta katter dåsar, hungriga jagar. Alliansen borde akta sig för att bli lika mätt som en gång Svenska tennisförbundet.

Inspirerande tennissöndag

Idag har vi tittat lite på Björn Borgs gamla racketar. Finns att beskåda på Stockholm TK. Härlig klubb med skön 70-talskänsla. Har man tur sitter dessutom Rolf Norberg, medlem i vårt legendariska Davis Cup-lag 1975, bakom bokningsdisken.

Donnay Borg Pro, den mest berömda modellen i Borgs arsenal.