Skrivit i Corren 11/7:

Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar. Eller sommar utan Wimbledon. Den vita sporten hör den gröna årstiden till.

Säsongens juvel i kronan är givetvis The Championships på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club. I dagligt tal Wimbledon – den äldsta och finaste tennisturneringen i världen. Och imorgon smäller det! Herrfinalen, avgörandets stora stund om vem som blir årets kung på tronen.

I väntan på den uppgörelsen kan man ju lämpligen ladda upp med att återse någon av de klassiska holmgångarna (finns massor av glimrande Wimbledonguld på Youtube och DVD). Flera är likt fina viner, bara smakfullare att avnjuta med tiden.

Varmt rekommenderad är den högoktanigt välspelade finalen 2008 mellan dåvarande titelförsvararen Roger Federer och utmanaren Rafael Nadal. Ett episkt rafflande femsetsdrama av litterär klass (inklusive två tiebreak och två regnavbrott).

Matchen tog nästan fem timmar innan Nadal slutligen triumferade, den längsta herrfinalen i Wimbledon genom historien – och den bästa. Men i kraft av ren utstrålning på banan är Björn Borgs och John McEnroes monumentala möte på centrecourten 1980 fortfarande makalöst.

Håll i er, ty det börjar illavarslande. McEnroe vinner förbluffande enkelt första set och är på väg att ta det andra, då Borg äntligen finner formen och bryter tillbaka. Svensken tar hem även tredje set och verkar i det fjärde ha sin femte raka mästartitel som i en ask.

Tills McEnroe räddar två matchbollar och visar vilket grymt bollgeni han är genom att vända på steken. Spänningen skruvas upp i ett nervdallrande tiebreak, där Borg gång på gång har chansen att avgöra. McEnroe klarar matchboll efter matchboll, innan han klår Borg i den 22 minuter långa duellen med siffrorna 18-16.

Är Borg knäckt? Icke. Han återvänder som om ingenting har hänt och vinner femte set med 8-6. Enastående.

Frågan är dock om ändå inte Borgs spelmässigt främsta match i Wimbledon var semifinalen mot Vitas Gerulaitis 1977. Här snackar vi mer än tennis.

Vad som utspelar sig på gräset är snarare en expressiv konstform. Under nära tre timmar rasar en konstant strid på kniven med rader av häftiga bolldueller. Än dominerar Borg, än dominerar Gerulaitis, innan amerikanen slår ut en forehandsvolley i slutet av femte set och Borg har vunnit.

Fast det hängde verkligen på håret. Även om man vet precis hur det går, sugs man snart ohjälpligt in i händelserna och har svårt att slita blicken från denna veritabla bollarnas symfoni.

Wimbledonturneringen 1977 kom också att sätta spår i den svenska musikhistorien. Denna sommar hade Cornelis Vreeswijk hyrt en stuga i Stockholms skärgård för att skriva låtar till det som blev albumet ”Felicas svenska suite”, en sångcykel inspirerad av Aksel Sandemoses roman ”Varulven”.

Samtidigt kunde polarn’ Cornelis inte låta bli att följa TV-sändningarna från Wimbledon ute på sin ö, vilket resulterade i visan Dubbelquartin om tennis med texten:

 Hon säger: Kom nära nät / så slår jag dig bollar nog / Men jag minns hur döden lät / när hennes bröder dog / En racket är hennes själ / och bollen är allt hon minns / Hon glömmer det svarta väl / som ännu finns.

Visst är det en ganska vacker bild av den vita sportens kraft? Det är med tennis som med livet – det kommer alltid nya bollar.

Skrivit i Corren 3/6:

Idrott och politik går inte ihop, sägs det. I så fall är tennis undantaget. Boll och racket funkar utmärkt ihop med politik. Fråga den moderate veteranen Gunnar Hökmark hur han håller ångan uppe i Europaparlamentet.

I en intervju nyligen sa han: ”Framför allt tycker jag mycket om tennis. Genom tennisen får jag både fysisk och mental träning. Den ger mig ständig utmaning, och jag spelar bättre tennis idag än för 20 år sedan. Tennis handlar mycket om att inte tänka på förra bollen utan att tänka på nästa, bollen du har framför dig. Jag försöker ha det som en grundläggande livsfilosofi: se till att göra det bästa av det du har framför dig”.

Även Brysselkollegan Lars Adaktusson, KD:s stjärnskott i EU-valet förra året, gillar den vita sporten: ”Jag har varit tennisintresserad sedan jag var liten. Har spelat själv på enkel amatörnivå genom åren och följt den svenska eliten från Janne Lundqvist och framåt”.

Den legendariske Wilhelm Wachtmeister, ambassadör i Washington 1974-89, använde framgångsrikt tennisen som ett diplomatiskt verktyg för att stärka Sveriges tidvis frostiga relationer med USA. Han blev tennispartner med Reagans vicepresident George Bush.

De spelade tillsammans ett par gånger i veckan, vilket givetvis gav ett ovärderligt politiskt mervärde för svensk del. ”Det var ‘arbetstillfällen’ som man annars hade behövt arrangera. Jag har haft väldig nytta av tennisdiplomati”, påpekade Wachtmeister senare.

För övrigt var Reagans företrädare Jimmy Carter, bättre än sitt rykte som president trots sin hemvist i Demokraterna, en sån passionerad spelare att han personligen skötte bokningsschemat av Vita husets tennisbana.

Den anlades redan 1902 av republikanen Theodore Roosevelt, en tvättäkta racketfanatiker likt vår egen Mr G, kung Gustaf V. Roosevelt, av historiker rankad som en av de främsta presidenter USA haft, var känd för sitt ”tenniskabinett” – en grupp yngre politiska medarbetare som höll honom pigg och alert på banan mellan sammanträdena.

Sverige meste tennisspelare i partipolitiken är väl annars Olof Palme. Ända till sin sista dag i livet slog han bollar på Kungliga tennishallen i Stockholm. ”Han kan inte dölja hur arg han är på sig själv när han förlorar. Går det riktigt illa visar han fetischistiska tendenser och hämnas på sin racket”, skrev tenniskompisen Harry Schein om Palme. De spelade flitigt mot varandra i närmare 30 år.

Journalisten och tennisentusiasten Nils Petter Sundgren var emellertid inte imponerad av Palmes och Scheins matcher. I memoarerna ”Inte bara bio” skriver han syrligt: ”Deras spel var minst av allt stilrent, med hemslöjdade slag. Harry excellerade i besynnerliga snedträffar, som kunde bli poänggivande just genom sin besynnerlighet. För den tillfällige åskådaren var de två spelarnas temperamentsutbrott den verkliga behållningen.”

Sundgren tycks missa poängen. Dessa utbrott var nog behållningen för de bägge på banan också. Man bör nämligen inte underskatta tennisens betydelse för Palmes politiska gärning, även om han må spelat som en kratta. Huvudsyftet var mentalt; att stimulera kämparglöden och få fart på hjärncellerna.

En hård tennismatch varje vecka var Palmes sätt skaffa sig energi i utövandet av rollen som partiledare och statsminister. Kanske något för Stefan Löfven att ta efter?