Ilie ”Nasty” Nastase deltar i urupplagan av Stockholm Open den 1–7 november 1969. Han besegrar Stan Smith i semifinalen. Men går sedan bet om titeln mot Nikola Pilić, som vinner turneringen i Kungliga Tennishallen med 6–4, 4–6, 6–1.
Äntligen 6 juni! Nu blir det skål och fest.
Jag tycker det är så fint att folk går mangrant ur huse, hissar flaggor över hela landet och firar Björn Borgs födelsedag i nationell endräkt.
Ett varmt grattis tillönskas vår störste kung på banan!
Mäster Lars Gustafsson fyller 75 idag. Hurra! Läs hans fina kortroman Tennisspelarna (1977). Fylld av visdom som denna: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.”
Något av det bästa med Karlskrona är möjligheterna att spela tennis på KTK vid Rosenholm. I senaste numret av husorganet Svenska Tennismagasinet finns ett trevligt reportage om ett av mina käraste tillhåll i örlogsstaden.
Så här beskrivs KTK i artikeln:
”En funktionell anläggning, där utebanorna dessutom ligger mycket vackert, hög klass på servicen runt omkring, stolt tradition, engagerade medarbetare och ett bra vaktmästeri. Det är Karlskrona Tennisklubb.”
Jag kan bara livligt instämma. Det är verkligen en förnämlig klubb med betydande trivselfaktor. Som nyligen uppmärksammats på denna blogg, har KTK nu också fått tillstånd att anlägga två gräsbanor till kommande säsong.
Välkommen hit och spela!
”Grästennisen är på väg att dö”, deklarerade allas vår tennisguru Björn Hellberg för några år sedan. Sant är att grästennis blivit allt sällsyntare.
Sedan US Open (1974) och Australien Open (1987) övergav underlaget är det bara traditionsrika Wimbledon som håller fast vid gräset bland Grand Slam-turneringarna (Franska Öppna har alltid spelats på grus, men där hörs å andra sidan oroande snack om att flytta turneringen från Roland Garros till en större stadion i Paris utkanter – vilket naturligtvis vore ett hjärteskärande helgerån).
Men även för oss glada amatörer är möjligheterna att spela på gräs svårare och svårare. Det är självklart sorgligt, inte minst mot bakgrund av att gräset är tennisens klassiska underlag. Från början kallade spelat också lawntennis (lawn = gräsplan) och den första banan i Sverige lär ha anlagts vid Ryfors bruk i Västergötland 1879.
Eftersom grästennisbanor kräver noggrant underhåll och lätt regn snabbt kan omöjliggöra spelet (p g a halkan), har de konkurrerats ut av grus och framför allt hardcourt. Jag vet dessutom många tennisamatörer som aldrig ids lämna hallen under sommaren. De tycker att väder och vind stör spelet! Snacka om kulturskymning… För mig och åtskilliga andra är förstås utomhussäsongen höjdpunkten på året.
Nå, svenska gräsbanor kan i vilket fall snart räknas på ena handens fem fingrar. Tre, vilka livligt rekommenderas, finns på Plantahagen mellan Torekov och Båstad i Skåne. Där spelas för övrigt regelbundet ett inofficiellt gräs-SM i slutet av juli.
Låt oss emellertid önska att eminente Björn Hellberg för en gångs skull har fel. Min egen Karlskrona Tennisklubb ämnar nämligen gå mot strömmen och slå en forehand för gräset. En ansökan ligger inne hos kommunens Miljö- och byggnadsnämnd om att anlägga två gräsbanor, vid sidan av klubbens sex befintliga grusbanor på Rosenholm.
Ärendet har komplicerats av att militären, som besitter skjutbanor i närheten, försökt inlägga veto av någon absurd anledning som övergår mitt förstånd. Handläggande tjänsteman har bisarrt nog gått på militärens linje och rekommenderat att KTK:s ansökan kastas i papperskorgen.
Dock. Tack vare en heroisk plädering från nämndens Lotta Holgersson (S) till tennisens fromma – hon råkar förresten vara en av mina käraste tennisparters – är hotet om avslag idag undanröjt. Därmed kan Karlskrona förhoppningsvis stoltsera med glädjen att erbjuda boll och racket på gräs redan nästa säsong.
Givetvis bleknar allt annat inför detta, oavsett vilken politisk kulör man som lokal väljare bekänner sig till. Som oberoende liberal tennisfreak säger jag bara: Leve gräset, kryssa Lotta!
Härlige gentlemannen och fantomskribenten Björn Hellberg brukar – med all rätt – ofta kallas för ”tennisorakel”.
Men något musikorakel verkar han inte vara.
Jag bläddrar i Hellbergs ännu mycket läsvärda biografi Björn Borg från 1977. Och finner följande rader om den unge tennisgudens favoritartister:
”Visste ni t ex… att Björn i skrivande stund ännu inte sett sina ‘popidoler’ Elvis Presley, Rod Stewart och John Elton i ‘levande livet’ men att han hoppas kunna arrangera att få träffa dem under det år som kommer?”
John Elton… Undrar om Borg någonsin lyckades leta upp denne stjärna? Han kanske söker efter honom fortfarande, vad vet jag?
I vilket fall, här är låten Midnight Creeper som med stor värme tillägnas käre Hellberg. Den bör väl vara ganska passande i sammanhanget. Lyssna på de första inledningsraderna i sångtexten så förstår ni nog varför…
”Robin gjorde en perfekt match. Felfri mot världens bästa spelare. Robin blir världsetta, och det snabbare än vi anar.”
Björn Borg, tennisgud, kommenterar Robin Söderlings detronisering av titelförsvararen Roger Federer i kvartsfinalen på Roland Garros.
Under fredagen väntar möte mot den offensive tjecken Tomas Berdych. Alls ingen lätt uppgift. Men låt oss hoppas att det ligger något i Borgs profetia…
(Egentligen spräckte faktiskt Söderling nollan mot Federer redan i början av året, läs här).
2009 var året då hoppet om svensk tennis äntligen, äntligen tändes igen. Potentialen som vi alla visste fanns hos Robin Söderling började slå ut i full blom – mycket tack vare tränaren Magnus Norman. Det var länge sedan vi upplevde en säsong med så klart gnistrande blågula färger på världens tennisbanor.
Att inte Söderling fick bragdguldet efter sin enastående uppvisning på Roland Garros i Paris är direkt skandalöst. Hans detronisering av den ”omöjlige” gruskungen Rafael Nadal är tveklöst en av de mest överraskande sensationerna i tennishistorien.
Och den makalösa vändningen i sista set under semifinalen mot Fernando Gonzalez, då chilenaren ledde med 4-1 och luften såg ut att ha gått ur Söderling, var en sagolik upphämtning som förde tankarna till den iskalla killen Björn Borgs dagar. ”Det han gjort är helt otroligt”, tyckte Borg själv efter matchen.
Vore det inte för suveränen Roger Federer hade sannolikt Söderling segrat i Parisfinalen också. Federer blev svenskens baneman även i Wimbledon (åttondelsfinalen) och i US Open (kvartsfinal). Statistiken mellan Federer och Söderling talar sitt tydliga språk: 12-0.
Men nu har nollan spräckts! 2010 kunde inte börjat bättre. Idag möttes världsåttan Robin Söderling och världsettan Roger Federer i uppvisningsturneringen Capitala World Tennis Championship, Abu Dhabi. Resultatet blev 6-7, 7-6, 6-2 i svenskens favör.
”Vi har mött varandra många gånger nu och jag har förlorat varenda gång. Samtidigt har jag känt att jag har närmat mig för varje match och nu lyckades jag vinna”, sade Söderling.
Det här lovar mycket gott inför den nya säsongen. Psykologiskt kan triumfen knappast underskattas. Federer tillhör en av de främsta racketsvingarna någonsin – många menar inte utan fog att han rent av är den bäste. Förmodligen har dock schweizaren redan passerat zenit. Han spelar en bländande stilren tennis, men är inte lika överlägsen som förr.
Vi svenska tennisfans har all anledning att se fram mot årets turneringar med tillförsikt. Får bara Robin Söderling vara skadefri, tycks chanserna väldigt goda att den en gång så stolta tennisnationen Sverige kammar hem en Grand Slam-seger igen. Det vore verkligen på tiden. Senaste gången det hände var när Thomas Johansson besegrade ryssen Marat Safin i Australian Open 2002. Kanske är det åter dags just i Melbourne? Turneringen startar den 18 januari…
”Alla mina vänner är passionerat intresserade av något – musik, böcker, politik eller film. Jag litar inte på människor som inte brinner för något.”
Nick Hornby, författare, som själv brinner för rockmusik (DN 19/12). Personligen brinner jag för allt som nämns ovan – samt tennis. Utan boll och racket vore livet tämligen skruttigt. Trust me!
”Skandalen kring boken är kopplad till att Agassi erkänner partyknarkande vid några tillfällen. Själv menar jag att det verkligt skandalösa avslöjandet är att han vann Wimbledon iförd toupé.”
Jan Söderqvist, journalist, recenserar Andre Agassis självbiografi Open i SvD (28/11).
Christian Dahlgrens Blogg 