Svenska Tennismagasinet uppmärksammar Karlskrona TK

Något av det bästa med Karlskrona är möjligheterna att spela tennis på KTK vid Rosenholm. I senaste numret av husorganet Svenska Tennismagasinet finns ett trevligt reportage om ett av mina käraste tillhåll i örlogsstaden.

Så här beskrivs KTK i artikeln: 

”En funktionell anläggning, där utebanorna dessutom ligger mycket vackert, hög klass på servicen runt omkring, stolt tradition, engagerade medarbetare och ett bra vaktmästeri. Det är Karlskrona Tennisklubb.” 

Jag kan bara livligt instämma. Det är verkligen en förnämlig klubb med betydande trivselfaktor. Som nyligen uppmärksammats på denna blogg, har KTK nu också fått tillstånd att anlägga två gräsbanor till kommande säsong. 

Välkommen hit och spela!

Snart blir det grästennis i Karlskrona!

”Grästennisen är på väg att dö”, deklarerade allas vår tennisguru Björn Hellberg för några år sedan. Sant är att grästennis blivit allt sällsyntare.

Sedan US Open (1974) och Australien Open (1987) övergav underlaget är det bara traditionsrika Wimbledon som håller fast vid gräset bland Grand Slam-turneringarna (Franska Öppna har alltid spelats på grus, men där hörs å andra sidan oroande snack om att flytta turneringen från Roland Garros till en större stadion i Paris utkanter – vilket naturligtvis vore ett hjärteskärande helgerån). 

Men även för oss glada amatörer är möjligheterna att spela på gräs svårare och svårare. Det är självklart sorgligt, inte minst mot bakgrund av att gräset är tennisens klassiska underlag. Från början kallade spelat också lawntennis (lawn = gräsplan) och den första banan i Sverige lär ha anlagts vid Ryfors bruk i Västergötland 1879. 

Eftersom grästennisbanor kräver noggrant underhåll och lätt regn snabbt kan omöjliggöra spelet (p g a halkan), har de konkurrerats ut av grus och framför allt hardcourt. Jag vet dessutom många tennisamatörer som aldrig ids lämna hallen under sommaren. De tycker att väder och vind stör spelet! Snacka om kulturskymning… För mig och åtskilliga andra är förstås utomhussäsongen höjdpunkten på året. 

Nå, svenska gräsbanor kan i vilket fall snart räknas på ena handens fem fingrar. Tre, vilka livligt rekommenderas, finns på Plantahagen mellan Torekov och Båstad i Skåne. Där spelas för övrigt regelbundet ett inofficiellt gräs-SM i slutet av juli. 

Låt oss emellertid önska att eminente Björn Hellberg för en gångs skull har fel. Min egen Karlskrona Tennisklubb ämnar nämligen gå mot strömmen och slå en forehand för gräset. En ansökan ligger inne hos kommunens Miljö- och byggnadsnämnd om att anlägga två gräsbanor, vid sidan av klubbens sex befintliga grusbanor på Rosenholm. 

Ärendet har komplicerats av att militären, som besitter skjutbanor i närheten, försökt inlägga veto av någon absurd anledning som övergår mitt förstånd. Handläggande tjänsteman har bisarrt nog gått på militärens linje och rekommenderat att KTK:s ansökan kastas i papperskorgen.

Dock. Tack vare en heroisk plädering från nämndens Lotta Holgersson (S) till tennisens fromma – hon råkar förresten vara en av mina käraste tennisparters – är hotet om avslag idag undanröjt. Därmed kan Karlskrona förhoppningsvis stoltsera med glädjen att erbjuda boll och racket på gräs redan nästa säsong. 

Givetvis bleknar allt annat inför detta, oavsett vilken politisk kulör man som lokal väljare bekänner sig till. Som oberoende liberal tennisfreak säger jag bara: Leve gräset, kryssa Lotta!

Hellberg, Borg och Elton

Härlige gentlemannen och fantomskribenten Björn Hellberg brukar – med all rätt – ofta kallas för ”tennisorakel”.

Men något musikorakel verkar han inte vara.

Jag bläddrar i Hellbergs ännu mycket läsvärda biografi Björn Borg från 1977. Och finner följande rader om den unge tennisgudens favoritartister:

”Visste ni t ex… att Björn i skrivande stund ännu inte sett sina ‘popidoler’ Elvis Presley, Rod Stewart och John Elton i ‘levande livet’ men att han hoppas kunna arrangera att få träffa dem under det år som kommer?”

John Elton… Undrar om Borg någonsin lyckades leta upp denne stjärna? Han kanske söker efter honom fortfarande, vad vet jag? 

I vilket fall, här är låten Midnight Creeper som med stor värme tillägnas käre Hellberg. Den bör väl vara ganska passande i sammanhanget. Lyssna på de första inledningsraderna i sångtexten så förstår ni nog varför… 

Söderling – snart etta på rankingen?

”Robin gjorde en perfekt match. Felfri mot världens bästa spelare. Robin blir världsetta, och det snabbare än vi anar.”

Björn Borg, tennisgud, kommenterar Robin Söderlings detronisering av titelförsvararen Roger Federer i kvartsfinalen på Roland Garros. 

Under fredagen väntar möte mot den offensive tjecken Tomas Berdych. Alls ingen lätt uppgift. Men låt oss hoppas att det ligger något i Borgs profetia… 

(Egentligen spräckte faktiskt Söderling nollan mot Federer redan i början av året, läs här).

Söderling spräckte nollan mot Federer!

2009 var året då hoppet om svensk tennis äntligen, äntligen tändes igen. Potentialen som vi alla visste fanns hos Robin Söderling började slå ut i full blom – mycket tack vare tränaren Magnus Norman. Det var länge sedan vi upplevde en säsong med så klart gnistrande blågula färger på världens tennisbanor. 

Att inte Söderling fick bragdguldet efter sin enastående uppvisning på Roland Garros i Paris är direkt skandalöst. Hans detronisering av den ”omöjlige” gruskungen Rafael Nadal är tveklöst en av de mest överraskande sensationerna i tennishistorien.

Och den makalösa vändningen i sista set under semifinalen mot Fernando Gonzalez, då chilenaren ledde med 4-1 och luften såg ut att ha gått ur Söderling, var en sagolik upphämtning som förde tankarna till den iskalla killen Björn Borgs dagar. ”Det han gjort är helt otroligt”, tyckte Borg själv efter matchen. 

Vore det inte för suveränen Roger Federer hade sannolikt Söderling segrat i Parisfinalen också. Federer blev svenskens baneman även i Wimbledon (åttondelsfinalen) och i US Open (kvartsfinal). Statistiken mellan Federer och Söderling talar sitt tydliga språk: 12-0.

Men nu har nollan spräckts! 2010 kunde inte börjat bättre. Idag möttes världsåttan Robin Söderling och världsettan Roger Federer i uppvisningsturneringen Capitala World Tennis Championship, Abu Dhabi. Resultatet blev  6-7, 7-6, 6-2 i svenskens favör. 

”Vi har mött varandra många gånger nu och jag har förlorat varenda gång. Samtidigt har jag känt att jag har närmat mig för varje match och nu lyckades jag vinna”, sade Söderling.  

Det här lovar mycket gott inför den nya säsongen. Psykologiskt kan triumfen knappast underskattas. Federer tillhör en av de främsta racketsvingarna någonsin – många menar inte utan fog att han rent av är den bäste. Förmodligen har dock schweizaren redan passerat zenit. Han spelar en bländande stilren tennis, men är inte lika överlägsen som förr. 

Vi svenska tennisfans har all anledning att se fram mot årets turneringar med tillförsikt. Får bara Robin Söderling vara skadefri, tycks chanserna väldigt goda att den en gång så stolta tennisnationen Sverige kammar hem en Grand Slam-seger igen. Det vore verkligen på tiden. Senaste gången det hände var när Thomas Johansson besegrade ryssen Marat Safin i Australian Open 2002. Kanske är det åter dags just i Melbourne? Turneringen startar den 18 januari… 

Burn baby, burn…

”Alla mina vänner är passionerat intresserade av något – musik, böcker, politik eller film. Jag litar inte på människor som inte brinner för något.”

Nick Hornby, författare, som själv brinner för rockmusik (DN 19/12). Personligen brinner jag för allt som nämns ovan – samt tennis. Utan boll och racket vore livet tämligen skruttigt. Trust me!

”Nasty” Nastase, vilken lirare!

Senaste numret av husorganet Svenska Tennismagasinet har anlänt. Som alltid lika välmatad med spännande artiklar. Särskilt glädjerikt för oss 70-talsnostalgiker (tennisens gyllene era, enligt min mening) är ett längre porträtt av Ilie Nastase. 

Denne legendariske rumän gjorde John McEnroe rangen stridig om ATP-tourens härligaste bråkstake. Liksom McEnroe var Nastase också en osedvanlig gudabenådad bollbegåvning.

Tyvärr slösade väl Nastase bort mycket av sin fenomenala talang. Han vann två Grand Slam-titlar i singel (US Open 1972, Roland Garros 1973). Men kunde sannolikt erövrat betydligt fler med hårdare disciplin och bättre fokusering. Välförtjänt världsetta blev han i alla fall i augusti 1973. 

December 1975 träningsspelade Nastase med Sveriges Davis Cup-lag inför den historiska finalen mot Tjeckoslovakien i Stockholm. Att det blågula teamet – med Björn Borg i spetsen – därefter för första gången lyckades ta hem den anskrämligaste av tennisbucklor bör nog alltså även ”Nasty” äras en smula för. 

Nastase avslutade proffskarriären 1985, 39 år gammal. Spelmässigt var han då sedan länge i utförsbacken. Sista gången ”Nasty” rent meritmässigt gjorde väsen av sig i de största sammanhangen var 1976, då han föll i Wimbledonfinalen mot fenomenet Borg – som därefter oinskränkt regerade på All England Club till 1981!

Lite otippat måhända, men när Ilie Nastase lade racketen på hyllan så satte han sig till en början vid skrivmaskinen. Resultatet blev en deckare i tennismiljö, Tie-break (utgiven på svenska av förlaget Viva 1987).

Boken är faktiskt inte alls dum. Storyn är spännande och det litterära handlaget är definitivt inte sämre än vad Mankell, Marklund och många andra av våra egna deckarmånglare presterar. Mest intressant av thrillerns gestalter är den bedagade tennisstjärnan Koras – en insiktsfullt tecknad, lätt maskerad version av Nastase själv! 

Hittar ni Tie-break på något antikvariat så tveka inte. Själv fann jag mitt exemplar på Röda korset i Karlskrona för fem spänn…

Henry Kissinger + Twisted Sister = sant!

I senaste numret av det brittiska magasinet Classic Rock reminiscerar Twisted Sisters frontman Dee Snider kring sin karriär som hårdrockare. 

En anekdot handlar om ett stjärnögt möte med Zeppelingitarristen Jimmy Page vid en hyllningsfest för den legendariske skivbolagsbossen Ahmet Ertegun på Atlantic Records. Dee Snider minns den lyriska känslan:

I remember standing in the buffet line with Jimmy, Mick Jagger and Henry Kissinger, thinking: ”How the hell did I get here?”

Henry Kissinger?! Frågan är väl snarare hur USA:s gamle utrikesminister hamnade i detta otippade sällskap av dekadenta, hårdpartajande rockmusiker… 

Fast det är klart. Kissinger var ju famös för sin förmåga att ständigt dyka upp i alla möjliga sammanhang, bara det fanns tillräckligt många fotoblixtar och celebriteter närvarande.

Knappt hade Richard Nixon gett den tidigare anonyme akademikerprofessorn en entrébiljett till maktens centrum i Vita huset 1969, innan Kissinger började slå mynt av den nyvunna berömmelsen.

Man kunde kanske tro att Henry Kissinger borde haft agendan fulltecknad med redan tidskrävande uppdrag som att avsluta Vietnamkriget, trappa ner kapprustningen mot Sovjetunionen eller tina upp de bottenfrusna relationerna med Kina. 

Men i skytteldiplomatens stressiga almanacka tycktes det ständigt finnas luckor för andra högintressanta uppgifter. Hade exempelvis Hollywood galapremiär på en storfilm som Gudfadern (1972) var det inte svårt att gissa vem som skulle dyka upp och mingla. Den entrébiljetten fick förresten Kissinger genom att lägligt bli kompis med Paramountchefen Robert Evans. 

För övrigt grep Kissinger gärna tillfällen att få möta vackra filmdamer på tu man hand. Bland annat dejtade han Bondbruden Jill St. John och Bergmanbruden Liv Ullman. Och såg förstås till att stolt skylta med dem i skvallerblaskorna. 

Nu var måhända inte Henry Kissinger själv utseendemässigt den attraktivaste killen i stan. Men som han sade i en sedermera bevingad replik i New York Times 1973: ”Power is the ultimate aphrodisiac”. 

Och Kissingers jetsetliv är ingalunda historia än. 86 år gammal är han still going strong som linslus i den professionella underhållningsvärlden.

När tennismästaren Roger Federer vann den senaste Wimbledonfinalen och därmed slog Pete Sampras rekord i antal Grand Slamsegrar – vem tror ni inte hade lyckats nästla sig på kändisläktaren då? 

Tack för allt, käre Labbe

Det var visst nått presidentval i USA, men den nyheten känns naturligtvis banal i jämförelse med beskedet som nådde oss i tisdags. Lennart ”Labbe” Bergelin är borta, 83 år ung.

Nu får han spela dubbel med Sven Davidson i Sankte Pärs mastersturnering på moln i fortsättningen. Hoppas att Labbe fixar det nya underlaget, men det är nog inga problem.

Denne tunge forehand från Alingsås kunde ju konsten att anpassa sig. Davis Cup-matchen på gräs mot Australien 1950 är legendarisk. Bergelin mötte världsettan Frank Sedgman i en rafflande holmgång då det plötsligt började spöregna. Sedgman var till skillnad mot Bergelin rustad för halkan, bytte raskt om till spikskor och såg ut att gå mot en promenadseger. Vad göra? Tja, när det hotande nederlaget grinade Labbe i ögonen kastade han helt sonika sina egna skodon – och vann. Barfota! Svenska Dagbladets bragdmedalj kom som ett brev på posten.

Lennart Bergelins betydelse för svensk tennis kan knappast överskattas. Som ledare lotsade han fram Sverige till vår första mästartitel i Davis Cup 1975. Och frågan är om Björn Borgs sagolika karriär varit lika sagolik utan Labbes totala satsning som personlig tränare och extrapappa.

Inte minst var Bergelin en suverän innovatör på det språkliga området. Flera av hans kärnfulla svengelska uttryck har med all rätt blivit odödliga klassiker. Som exempelvis:

– Do you have what we in Sweden call skiftnyckel?

– He lost because of the other guy’s stopballs.

– The bottom is nådd.

Eller min egen favorit, den fantastiska tolkningen av ”Det är det som susen gör” – That is that, that that is doing.

Serva i frid, Labbe!

(Borås Tidning 2008-11-05)