Ett ställe med klass!
Svara
Kategoriarkiv: Stockholm
Urban musik för finsmakare
Som medlem i Lustans Lakejer, och sedan med de egna projekten Mockba Music och Paris Bis, svarade Tom Wolgers för de odiskutabelt ädlaste tongångar som klingade ut från det svenska 80-talets New Romantic-scen.
Men det var musiken han skapade till utställningen Stockholmssviten på Moderna museet 1987 som Tom Wolgers själv höll högst. Det var ett samarbete med fotografen Bruno Ehrs, där den moderna kosmopolitiska huvudstaden anslående skildrades i söndagsödsliga, närmast eskapistiskt drömska bilder. I kombination med Tom Wolgers atmosfäriska kompositioner i gränslandet mellan syntpop och konstmusik blev resultatet enastående.
I en intervju 2017 förklarade han att Stockholmssviten ”är det jag är mest nöjd med av allting. Den anser jag vara ett centralt verk”. Nu har äntligen denna produktion tillgängliggjorts på CD för första gången. Ljudet är utsökt, konvolutet läckert formgivet. I mitt tyckte är detta tveklöst en av årets stora kulturgärningar. Albumet finns att beställa via Pet Sounds i Stockholm.
Inga fler mardrömmar av glas och betong!
Skrivit i Corren 23/1:
Visdiktaren Olle Adolphson – han skydde epitetet trubadur – var en av de första i Sverige att protestera mot stadsmiljöns utarmning. När de fartblinda samhällsplanerarna under efterkrigstidens rekordår skulle stöpa om Stockholm till ett fyrkantigt modernistiskt monument, stämde Adolphson ilsket gitarren i opposition.
”Och sen rusar vi in i en mardröm av glas och betong, där sitter vi sen och tycker skjortan är trång!”, sjöng han i Gustav Lindströms visa från början av 60-talet. Det tog skruv. Den socialdemokratiske kommunalpampen Hjalmar Mehr, rivningsraseriets general som lät sin armé av grävskopor tugga sig genom huvudstadens inbodda kvarter, såg mera rött än vanligt och brännmärkte Olle Adolphson som reaktionär kulturfiende.
Skalden blev inte svaret skyldigt. Han laddade om med Vals på Sergels torg (”den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt”) och förkunnade – inte utan viss riktighet – att Mehr byggt ”världens dyraste slum”.
Även brottarhiten Trettifyran, som Adolphson skrev texten till och som framförd av Per Myrberg låg 39 veckor på Svensktoppen 1964-65, var inspirerad av den så kallade ”citysaneringen” (vilken, skrev kulturjournalisten Kurt Bergengren på Aftonbladet, ”torde vara den största som i modern tid företagits i en icke bombad stad”).
Tyvärr dröjde det innan den breda opinionen vaknade mot skövlingarna. Då hade redan mycket av det gamla Stockholm, cirka 700 fastigheter totalt, jämnats med marken. Otaliga svenska städer riket runt har liknande svårläkta sår av rivningsbesatt framfart och funktionalistisk omgestaltningsiver.
”Politikerna hade en övertro på rationaliteten, och väljarna hade en övertro på politikerna. De flesta stod lite handfallna och tittade på grävskoporna med vemod. Den estetiska känslan hos svensken har inte varit så stark. Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle blivit om man satte igång att riva i franska städer…”, sa Olle Adolphson i en intervju långt senare.
Han var fortfarande heligt förbannad. ”Arkitekter, politiker och byggherrar har byggt in våldet i bostadsområdena, har planerat in torftigheten i våra liv… Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då man slagit ned djävlarna istället.”
Inga milda ord, precis. Men i boken Ohälsosam arkitektur: en annan sida av funktionalismen (2016) skriver läkaren Gösta Alfvén om hur den modernistiska byggnadsstilen, mest famöst manifesterad i miljonprogrammet 1965-74 då bland annat bostadsområdet Skäggetorp i Linköping uppfördes, faktiskt tenderar att alstra den negativa mänskliga påverkan som Olle Adolphson stormade mot.
”Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom”, menar Alfvén.
”Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma”, skriver han vidare.
Den svenska byggnadskonsten har sedan modernismen fick sitt inhemska genombrott på Stockholmsutställningen 1930 präglats av lådarkitekturens räta vinkeltyranni. Dominansen i formspråket saknar få motsvarigheter i andra västerländska kulturländer, trots att kategorin ”vanligt folk” varmast tycks uppskatta och allra helst efterfråga (om plånboken tillåter) kvarvarande traditionell arkitektur från tiden kring sekelskiftet 1900.
I Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA är det inte ovanligt med nybyggda kvarter i klassisk stil. I Sverige dömer arkitekturkårens och stadsutvecklarnas smakdomare ut sådant som vämjeliga pastischer, direkt opassande för landet som sedan folkhemsepoken odlat självbilden att vara världens modernaste. Men som även Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, tvingats medge i P1:s Kulturnytt (22/12): ”Många upplever idag att det som byggs är för tråkigt, för anonymt eller för fyrkantigt”.
I vårt växande Linköping ska det byggas mycket nytt. Corren har exempelvis kunnat rapportera om att det ska nyproduceras 700 bostäder (i första hand flerfamiljshus med 4-8 våningar) på Berga äng, ett projekt finns ute på kommunens hemsida för medborgerligt samråd. Inne i stadskärnan planerar fastighetsbolaget Castellum att riva hela kvarteret Druvan, vars tidstypiskt könlösa modernistiska fastigheter drabbade Linköping efter att samma kvarter blivit offer för 60-talets rivningsvåg.
Gott så. Men har vi tagit lärdom av tidigare ödesdigra misstag i byggandet och hur tungt är de rent estetiska aspekterna beaktade? Arkitektur är en i högsta grad offentlig konstform, den gestaltar vår och kommande generationers livsmiljö, den har stor betydelse för vårt allmänna välbefinnande. Måtte vi undvika att rusa in i en ny mardröm av glas och betong, där vi sedan sitter och tycker skjortan är trång!
Warhol 1968 på Moderna
Utställningen pågår till den 17 februari.
Hos Mr G i Riddarholmskyrkan
50 kronor kostar inträdet. Vilket det naturligtvis är värt för att lyfta på hatten för Gustaf V, tenniskungen, vid hans sista viloplats. Var är älgen?
Terrorn misslyckades
Skrivit i Corren 10/4:
Fredagens blodiga terrordåd i Stockholm var en fasansfull upprepning av vad som skett i Nice, Berlin, London. Den vidriga metoden att köra in tunga fordon i folkmassor är helt i enlighet med mördarmanualen som den islamistiska dödssekten IS uppmanat sina anhängare i västvärlden att praktisera mot oss ”otrogna”. Hjältestatus och riklig belöning i paradiset utlovas i gengäld.
Skörden denna gång blev att fyra människor förlorade sina liv – däribland en elvaårig skolflicka – samt flera allvarligt skadade (att dödstalet stiger kan tyvärr inte uteslutas). Att detta hänt på Drottninggatan, mitt i vår egen huvudstad, illustrerar åter med brutal tydlighet terrorismens blinda skoningslöshet och avgrundsdjupt ondskefulla natur.
Men inget tyder på att den fick någon framgång, snarare tvärtom. Glöm att Sverige skulle låta sig knäckas av skräck, panik och splittring. Ljuset bröt omedelbart igenom mörkret. Polis och räddningstjänst agerade kraftfullt och effektivt. En misstänkt gärningsman blev snabbt gripen.
Statsminister Löfven uppträdde precis som vi har att kräva av en regeringschef när valörerna prövas i stunder som denna: beslutsamt, samlande, förtroendeingivande. Ledarna för övriga riksdagspartier slöt värdigt upp, även kungahuset visade berömligt färgen med värdefulla bidrag till deltagande, lugn och enighet.
Det officiella Sverige stod rycken på ett mycket starkt och professionellt vis.
Lika, om inte mer, imponerande var hur civilsamhället klarade chocken. Storstadens vanliga människor slöt leden, höll ihop, hjälpte varandra. Det överväldigande intrycket var en kollektiv manifestation i nödens timme av tillit, humanitet, behärskning, praktisk solidaritet och värme. Vilket fantastiskt bevis på motståndskapitalet som den svenska folksjälen rymmer.
Mentaliteten påminner närmast om britternas och deras legendariska sätt att hantera tuffa påfrestningar. Bor det möjligen inte en blågul Winston Churchill i våra hjärtan?
Terrorn kom till oss, exponerade sitt sataniska ansikte och tog ett skändligt byte av oskyldiga offer. Men led samtidigt ett direkt nederlag.
Svenskarna darrade inte från att möta hatets utmaning, vi bröt inte ihop av rädsla, förvirring och undfallenhet. Vårt samhälle demonstrerade en kombination av gemensam fasthet och omsorg, som terroristerna får lika svårt att krossa som urberget självt.
Klart spår till Stockholm?
Skrivit i Corren 13/1:
Vilket är det säkraste sättet att resa från Linköping till Stockholm, eller tvärtom? Utan tvekan: att ta den egna bilen. Då har man bäst kontroll över situationen, i synnerhet när handlar om viktiga möten, exempelvis i jobbet.
Tåget borde vara ett smidigt alternativ som har attraktiva konkurrensfördelar. Man stiger på vid den ena stationen inne i stadens centrum och kan kliva av på den andra stationen mitt i city. Inget strulande med dyra parkeringsplatser. Restiden kan utnyttjas för arbete, samtal, läsande, avkoppling.
Problemet är att denna restid erfarenhetsmässigt kan utsträckas till att bli betydligt längre än beräknat. Det är besvärande ofta som det inte är raka spåret och tåget går som tåget. Förseningar, lok och vagnar som går sönder, krånglande växlar, turer som plötsligen ställs in, irrande mellan perronger på jakt efter nästa hänvisande tåg, svävande besked, irriterande väntan.
Många är vi som vill älska att åka tåg, men den kärleken ställs på hårda prov i dagens Sverige.
När infrastrukturminister Anna Johansson bevistade Transportforum i Linköping, som ägde rum i veckan, talade hon om vikten av förbättrad kvalitet och ökade satsningar på underhåll i det befintliga järnvägsnätet. Det är bra. Och definitivt på tiden.
Hon slog också fast att Ostlänken måste byggas. Jättebra! Fast behöver det sägas? Projektet har väl redan fått grönt ljus?
Kanske är det jag som är lite dum, men vad händer egentligen med Ostlänken?
Byggstarten skulle ju vara fastställd till 2017. Det är nu det. Men om spaden ska sättas i backen, vet någon vilken banstandard det blir? Är inte det ganska väsentligt att det är klara papper på vid det här laget?
Den tidigare idén om höghastighetståg genom Sverige för hundratals miljarder skattekronor är det väl endast Miljöpartiet som varmt och ivrigt omhuldar numera (pengar existerar ändå inte).
Rimligen vore det alltså ekonomiskt vansinne och helt poänglöst att anlägga höghastighetsspår på Ostlänkens blotta femton mil mellan Järna och Linköping, om fortsättningen löper ut i luft och intet?
Apropå Linköping så vore det också fint att veta vilken lösning man tänker sig för dragningen genom vår stad. Eller blir den utanför, både och? Tunneln ska vi tydligen glömma, ty den har infrastrukturministern avskrivit som för dyr. Så vad är det som gäller?
Själv är jag nöjd och glad bara vi får snabba, trygga, pålitliga tåg till Stockholm. Det vore faktiskt ganska skönt att slippa ta bilen varenda gång.
Nedslag längs Monteliusvägen
Jag försöker smälta in på Söder.
Där plundrarna bor
Money, we make it
Fore we see it you take it.
– Marvin Gaye, Inner City Blues.
Spårvagn i Linköping? Varför inte!
Skrivit i Corren 26/2:
När förra seklet var ungt trafikerade elektriska spårvagnar gatorna i 13 svenska städer, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Efter andra världskriget upplevdes bussar som ett flexiblare alternativ och spårvagnarna försvann.
Utom i Göteborg och Norrköping, där de fortfarande rullar i högönsklig välmåga. Så även på senare tid i Stockholm längs den upprustade linjen mellan Sergels Torg och Djurgården, som invigdes 2010.
Ytterligare förlängning väntar. Till det stora byggprojekt som ska bli Norra Djurgårdsstaden planeras en ny sträcka, som beräknas transportera 63 000 människor varje dag.
Om detta läser jag i senaste numret av den utmärkta tidskriften Vi, som har en matnyttig artikel om spårvagnens renässans. Helsingborg, Uppsala och Malmö – kommuner vilka en gång skrotade sin rälsbundna kollektivtrafik – har ångrat sig och vill följa Stockholm i spåren med en comeback. I Lund är projekteringen redan i gång.
Kul, jag gillar spårvagnar!
Den största nackdelen är förstås kostnaden att anlägga infrastrukturen (inte billigt!). Annars har spårvagnen mycket som talar för sig. Till skillnad från bussar har spårvagnen högre kapacitet att frakta resenärer, den är säkrare och miljövänligare.
Busslinjer kan när som helst dras om. Spårvagnen däremot representerar kontinuitet, ja en slags trygghet. Dess oföränderliga hållplatser tenderar att bli vitala samlingspunkter som drar till sig bostäder, handel, service och värdet på kringliggande fastigheter ökar. Mysfaktorn ska heller inte underskattas.
Spårvagnar som knöt ihop utspridda stadsdelar och gjorde centrum attraktivare vore något att fundera på i Linköping, tycker jag. Det har pratats om det.
C-profilen Muharrem Demirok är faktiskt styrelseledamot i intresseorganisationen Spårvagnsstäderna, som samlades för konferens i Linköping hösten 2013. Då sa han: ”I samband med att vi planerar för Ostlänken och bygger ett nytt resecentrum har vi en chans att förändra stadens struktur. Det är en chans som inte kommer att komma igen på 150 år och den gör det också möjligt att ta med spårväg i planeringen”.
Spännande! Hur går det?
Christian Dahlgrens Blogg 