Kategoriarkiv: Politik

När krisen blivit verklighet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner? Den frågan uppmanades vi alla att begrunda i broschyren Om krisen eller kriget kommer, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade ut till samtliga svenska hushåll våren 2018.

”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra. Om du är förberedd bidrar du till att hela landet bättre kommer att klara en svår påfrestning”, löd det goda rådet. Idag kan man nog lugnt säga att betydelsen av det egna medborgerliga ansvarstagandet och den personliga omdömesförmågan understrukits med tjocka svarta streck.

Vardagens trygga cirklar har obestridligen rubbats genom ett överraskande virusutbrott mot vilket det ännu inte finns något vaccin. Världsekonomin skakar och sent i måndags briserade nyheten att hela Italien, där många svenskar tillbringat sportlovet, försatts i karantän. Alltså hela Italien! Vem kunde tro att något sådant kunde hända?

Samtidigt under måndagskvällen rapporterades om det första Coronafallet i Östergötland. Hur sjukdomen kommer att slå mot Sverige är notoriskt svårt att sia om, men den tycks ännu inte nått sin kulmen. I skrivande stund har drygt 350 människor i vårt land konstateras som drabbade och smittorisken bedöms, likt blixten från klara himlen, plötsligt som mycket hög.

Huvudet bör alltjämt hållas kallt och hjärtat varmt. Coronaviruset är ingen materialisering av apokalypsens ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok. Men den internationella epidemin har knappast heller gett några direkt jätteimponerande bevis på vår förträffliga samhällsberedskap om krisen eller kriget kommer.

Staten och dess maktägande klass har en närmast outsinlig aptit på våra skattepengar. Men vad blir utbytet när det verkligen gäller och läget hastigt växlar till skarpt? Finns starka skansar att förlita sig på vid yttre och inre hot, det är som statens primära uppgift att ge oss? Coronaviruset har stresstestat försvarslinjerna och satt kommandohöjderna på prov. Bättre valuta för pengarna har vi rimligtvis anledning att begära.

Svenska myndigheter har tillåtit högre risktagande än i andra länder, sannolikt av rädsla för att annars skapa panik och fatta beslut som i efterhand kan möta kritik. Något under av handlingskraft och tydligt kommunikativt ledarskap är det också svårt att anklaga regeringen för.

Man undgår inte en känsla av vilsenhet från statsapparatens herrar, som skyggat för att ta det säkra före det osäkra och undvikit att i förbyggande syfte inskärpa situationens allvar. Om den främsta prioriteringen varit att spela ner faran och dämpa oron, har effekten snarast blivit den motsatta – särskilt i ljuset av att verkligheten nu trilskas med att böja sig efter noterna.

Samhällsutopisten vid Vätterns strand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:

Under en vandring på Omberg gör jag en avstickare förbi Ellen Keys Strand. Hennes vackra hus är alltid värd ett besök. Men stående utanför det fina huset på sluttningen intill Vättern, kan jag inte låta bli att undra hur många som idag egentligen vet vem som en gång bodde här.

I det allmänna medvetandet har nog Ellen Keys namn bleknat, tyvärr. Ändå tillhör hon våra stora samhällsreformister, en av de inflytelserika vägröjarna för det moderna Sverige som växte fram under den spännande epoken kring förra sekelskiftet.

Ellen Key, själv sprungen ur burgen miljö, brann högt, rent och intensivt för en rättvisare och mildare värld. Hon kämpade för liberalisering, jämställdhet, rösträtt, progressiv barnuppfostran, funktionell och vacker heminredning. Hon skrev rader av böcker, uppmärksammade även utanför Sveriges gränser.

Hon var ivrig fredsvän, vilket fick konservativa nationalister att stämpla henne som ”antipatriotisk”. Det stämde knappast. Ellen Key närde snarare en överdådig vision om det nya Sverige som, modellerad efter hennes kulturradikala ideal, skulle bli internationell ledare i ”samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet och samhällsskönhet”.

Låter idén bekant? På höjden av sin makt kom senare socialdemokratin att utveckla en syn på Sverige inte helt främmande Ellen Keys: en slags världsfrälsande moralisk stormakt med ett ytterligt ambitiöst välfärdssystem, byggt enligt den sociala ingenjörskonstens vetenskapliga rön, som övriga länder borde beundra och kopiera.

Ellen Key hade också under några år en febrig förälskelse i den tidiga arbetarrörelsens socialistiskt engagerade ungdom. Hos dem tyckte hon sig finna det knådbara materialet till den upplysta intelligensaristokrati som krävdes för att förverkliga hennes drömmar. Ellen Keys förhoppningar grusades dock när hon upptäckte att socialistungdomen inte kunde fylla rollen som övermänniskor, utan var precis som vanligt folk är mest med krasst materialistiska intressen och dragning åt simpla nöjen.

Djupt besviken skrev hon 1924, två år före sin död: ”Allra mest tanklöst vore att tro socialistledarnas stora löften om världens nydaning. En 88-årig dam i Amerika skildrade nyligen de dvärglika måtten hos nutidens politici och tillade: ’Nutidens män leva icke i höjd med sina möjligheter. De vilja endast göra lycka. Framgången är deras gud men icke det verkliga framsteget.’ Och denna sorgsna dom gäller alla partier.”

Det ekar evigt av samma klagan. Som utopister brukar, tvingades hon bittert erfara att politiken aldrig kan trolla fram något himmelrike på jorden. Vi får hantera tillvaron som de ofullkomliga varelser vi är. Men tack vare inspirerande själar som Ellen Key i debatten kan resultatet trots allt bli ganska hyggligt med tiden.

Trump och Sanders speglar varandra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:

Varken sakfrågor eller idéer har egentligen avgörande betydelse för det starka stöd Donald Trump åtnjuter hos många amerikaner, och som på bara några få år förvandlat Republikanerna till ett mycket annorlunda parti.

Det centrala i fenomenet Trump handlar om identitetspolitik. Han har skickligt appellerat till företrädesvis vita, lågutbildade amerikaner som socialt och geografiskt upplever sig alienerade från det federala styret i Washington och som ser sig missgynnade av de senaste decenniernas globalisering.

Genom sin etablissemangsfientliga högerpopulism har Trump fångat upp deras frustration och kanaliserat deras ilska. Han må vara ett råskinn som blankt struntar i gängse politiska konventioner. Men det är själva poängen. Inte för inte har Trump en bakgrund som stjärna i televisionens dokusåpavärld och det han idag iscensätter är ett slags politiskt skådespel, fast med reella konsekvenser.

Så länge Trump i ögonen på sin väljarbas fyller rollen av den ställföreträdande, respektlösa revolvermannen från vidderna som får makteliten att välförtjänt skaka i sitt korrupta elfenbenstorn, är vad han gör i övrigt mindre intressant. Därav Trumps märkliga immunitet mot den katalogaria av skandaler som skulle gjort vilken tidigare president som helst omöjlig.

I vanlig ordning tenderar ytterkanterna att göda, spegla och förstärka vandra. Socialisten Bernie Sanders kan förefalla som Trumps ideologiska motpol på Demokraternas sida. Men det är ingen slump att Sanders redan förra gången det var presidentval i USA, 2016, nådde anmärkningsvärda framgångar och var nära att besegra partiaristokratins Hillary Clinton i nomineringskampen.

Som eldfängd vänsterpopulist och etablissemangshäcklare exploaterar Bernie Sanders samma stämningar, och vädjar i icke ringa grad till samma väljargrupper, som bar Donald Trump till Vita huset. Det är onekligen ett tecken på den fortsatta strömkantringen i USA att entusiasmen för radikalen Sanders och hans rop på en ”politisk revolution” verkar hålla i sig.

I historiskt perspektiv har den demokratiske kandidat som kammar hem de två första delstaterna under primärvalssäsongen, Iowa och New Hampshire, väldigt goda chanser att bli partiets utsedda presidenthopp. Nu har Sanders segrat i New Hampshire och han vann flest röster i kaosets Iowa, som ändå – på grund av valsystemets konstruktion – med hårfin marginal gick till den unge mittenuppstickaren Pete Buttigieg.

Den förhandstippande favoriten till nomineringen, Obamas förre vicepresident Joe Biden, har symptomatiskt kraschat hårt med patetiskt låga siffror i bägge stater. Det är tuffa tider för den traditionella eliten. Men att USA skulle må bättre av ett rallarslagsmål mellan Trump och Sanders till hösten är ytterst svårt att tro. Själv håller jag tummarna för Buttigieg.

En jätte bland ryggradslösa dvärgar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/2:

Senatorerna i den amerikanska kongressen är ingen jury som i vanliga domstolar. Deras roll under en riksrättsprocess går utöver att blott fastställa om presidenten gjort sig skyldig till anklagelserna eller ej. Ansvaret är tyngre än så. Senatorerna måste i sin bedömning väga in hela nationens behov och om presidenten under sin återstående ämbetsperiod kommer att göra landet mer ont än gott.

Detta påpekade nyligen presidenthistorikern Jeffrey A Engel i Washington Post. Det är ett symptomatiskt tecken på Republikanernas förfall att endast en (1) av partiets 53 företrädare i senaten kunde leva upp till det Engel talade om och försvara konstitutionen.

Mitt Romney, senator från Utah sedan 2019, var den hedervärda mannen som mol allena bland sina republikanska kollegor gick mot strömmen och röstade ja till att fälla Donald Trump på åtalspunkten maktmissbruk.

Ingen tvekan kan råda om att Trump gjort vad han, som den tredje presidenten i USA:s historia, fått schavottera i en riksrättsprocess för. Han har själv närmast stoltserat med det. Republikanska senatorer som veteranen Lamar Alexander har villigt vidgått det.

Trump har försökt förmå Ukrainas president Zelenskyj att starta en korruptionsutredning för att skada den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, och i detta syfte pressat Ukraina genom att hålla inne med militärt bistånd som förtvivlat behövts i kampen mot Putinregimens överfallande Ryssland.

Det är en skandal värre än Watergate. Man förstår att det var droppen för Demokraterna när det gällde Trumps politiska gangsterbeteende och att all anständighet krävde riksrätt, trots att utsikterna till en fällning i den republikanskt dominerande senaten var försvinnande små.

Mitt Romney synes där som en jätte bland ryggradslösa dvärgar i sin vägran att följa partilinjens lika förnedrande som absurda ursäkter för att – som väntat – låta den gränslöse maktmissbrukaren Trump gå fri till att fortsätta skymfandet av nationens ledande ämbetspost och dess ideal.

Romney är heller ingen senator vilken som helst. Han var Republikanernas nominerade utmanare till Barack Obama 2012, tillhör den traditionella moderata partiadeln som son till George Romney, guvernör i Michigan på 60-talet och bostadsminister i Nixons kabinett 1969-73. Idag betyder sånt noll.

Trumps grepp om partiets kärnväljare är solitt. Höga republikaner, som borde veta bättre, vågar därför inte annat än att krypa i smutsen för den värste president USA någonsin haft. Romney är det modiga undantaget, så har han också lönats med en kanonad av ärekränkande attacker från Trumpgänget.

Lincolns, Coolidges och Reagans grand old party har upphört. Det är vad resultatet av riksrättsförfarandet visat med deprimerande tydlighet.

Dåligt omen för Demokraterna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:

Den lilla delstaten Iowa har sedan 1972 varit först ut i den amerikanska primärvalssäsongens batalj inför den avgörande kampen om Vita huset. Den hugade kandidat som går segrande ur Iowas många små lokala nomineringsmöten, kan därför räkna med väldig nationell uppmärksamhet och en flygande kampanjstart på vägen mot att koras till sitt partis presidentaspirant.

Särskilt för Demokraterna har utgången i Iowa blivit en viktig indikator på vem som slutligen kniper kröningen vid sommarens partikonvent. Historien talar sitt tydliga språk. I de tolv amerikanska presidentval som hållits mellan 1972 och 2016 har alla utom tre (1972, 1988, 1992) haft en Iowavinnare i toppen av Demokraternas nationella röstsedel när det gäller i november.

Den mest anmärkningsvärde var Jimmy Carter 1976, en då för USA:s breda allmänhet okänd tidigare guvernör från sydstaten Georgia, som sensationellt fick sitt genombrott i Iowa efter mycket ambitiöst kampanjarbete och gick vidare hela sträckan till att slå den sittande republikanske presidenten Gerald Ford.

Carter låg också helt rätt i tiden. I kölvattnet av Watergateskandalen rådde kraftig misstro mot Washingtoneliten och den politiska polariseringen var hård (känns stämningsläget igen, månne?). Carter seglade upp som den perfekte outsidern med folkligt gehör, en frisk fläkt utan bindningar till det befläckade etablissemanget. Han var ekonomiskt konservativ och socialt progressiv med en seriös, principfast, ärlig och humanistisk framtoning.

Idag skulle Jimmy Carter modell 1976 varit rena drömkandidaten till att utmana katastrofen Donald Trump. Dessvärre finns ingen av Carters kaliber bland årets månghövdade uppställning. Överhuvudtaget saknas klart lysande stjärnor med vinnande potential att samla och mobilisera partiets väljargrupper likt Bill Clinton 1992 eller Barack Obama 2008.

Det är onekligen ett fattigdomsbevis, som knappast blir bättre av att partiet är ideologiskt splittrat och frågan om inriktningen ovanligt svårtippad. Ska Demokraterna parkera sig i mittfåran med gamle Joe Biden eller kanske med det yngre hoppet Pete Buttigieg? Alternativ dra vänsterut med Elizabeth Warren eller låta sig radikaliseras bortåt i tok med socialisten Bernie Sanders?

Resultatet av nomineringsprocessen i Iowa 2020 har således blivit extra spännande, ty där finns en möjlig fingervisning om svaret. Och vad händer? Med USA:s och övriga världens ögon på sig lyckas Demokraterna göra rösträkningen till ett maximalt otajmat förtroendesänkande organisatoriskt kaos.

I skrivande stund på tisdagskvällen kan fortfarande inget sägas om den segrande kandidatens namn. Men vem det än blir, har chanserna till den flygande starten vingklippts och Demokraterna bjudit Republikanerna på ett häpnadsväckande självmål. Trump är tyvärr bara att gratulera.

Ministern som kvaddade posten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:

Karl XII kämpade tappert, det måste man ge honom, men slutsumman av hans regim blev enorma förluster och ett stormaktsvälde i ruiner. Gustaf IV Adolf förlorade vår östra rikshalva Finland till ryssen, en massiv traumatisk smäll på sin tid. Dessa bägge regenter står i ohotad historisk särklass när det gäller kostsamma fiaskostyren av den svenska staten.

Efter kungamaktens borttynande och demokratins genombrott är frågan om inte förre centerledaren Maud Olofsson kvalar in som svårslagen rekordhållare på den moderna politiska bottenrakningen. Som vice statsminister och näringsminister i Alliansregeringen ansvarade hon för statliga Vattenfalls köp av det nederländska kraftbolaget Nuon 2009, beryktad som Sveriges sämsta affär någonsin.

Varningssignaler från tjänstemän på Näringsdepartementet om glädjekalkyler ignorerades. Vattenfall fick sangviniskt grönt ljus för att slanta upp 89 miljarder kronor i cash för Nuon. Fem år efteråt hade Vattenfall tvingats skriva ner värdet på sitt förvärv med svindlande 53 miljarder kronor, en hejdundrande förlust vars konsekvenser för statskassan och skattebetalarna inte blev nådiga.

På Maud Olofssons mindre smickrande konto finns även statsrådsansvaret för sammanslagningen mellan den svenska och danska posten till Postnord 2009, detta notoriska sorgebarn som nu larmar om nya hotande förluster och risk för regelrätt konkurs.

Riksrevisionen anhöll om att syna affären i sömmarna året innan fusionen blev verklighet. Olofsson var inte intresserad och körde med sina stilenliga Nuon-takter glatt pang på. I ett aktuellt granskande DN-reportage om härvan (19/1) säger Peter Brännström, tidigare Postnords högste operative chef: ”Postnord var den sämsta affär jag kunde tänka mig. Och jag tycker svenska staten blev grundlurad av danskarna”.

Att de förespeglade synergivinsterna aldrig materialiserade sig i sinnevärlden kan knappast anses märkligt. Peter Brännström i DN: ”När vi 2010 väl fick fram jämförbara siffror efter samgåendet visade sig att alla kostnader var högre i Danmark. Till och med transporter av brev per styck räknat. Det var helt obegripligt. Danmarks yta är bara en tiondel av Sveriges”.

Genom Postnords ägarupplägg var det emellertid Sverige som fick sitta med Svarte-Petter i boet. En gång var vi internationellt ansedda stjärnor i grenen postutdelning. Idag är förtroendet för det till Postnord förvandlade gamla Postverket inte mycket att skryta om.

En pålitlig post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur och fungerar som ett landsomfattande sammanbindande kitt. Icke minst för glesbygdens del är det viktigt att posten existerar och levererar. Karl XII och Gustaf IV Adolf drev åtminstone inte sina postiljoner över stupet, men det ser faktiskt Maud Olofsson ut att ha lyckats med.

Ska träningen av en ny Zlatan förbjudas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:

Vid årsskiftet är FN:s barnkonvention omvandlad till svensk lag. Det är något som Socialdemokraterna länge eftersträvat. ”Väldigt symboliskt viktigt och en oerhörd viktig signal”, menade det ansvariga statsrådet Lena Hallengren innan riksdagen klubbade igenom beslutet i juni 2018.

Men vad innebär det i praktiken nu vid förestående skarpt läge? Elizabeth Englundh, barnrättighetssakkunnig vid Sveriges kommuner och regioner (SKR) som slitit med frågan, suckar uppgivet till SR den 29/12: ”Det är fullständigt omöjligt att säga vad som kommer att hända den 1 januari nästa år”.

Kristallklart är att all offentlig verksamhet påverkas – fast på vilket sätt, i vilken omfattning och till vilken kostnad står alltså skrivet i stjärnorna. Det är förstås utmärkt att värna barnen, ingen vettig människa kan ju vilja något annat.

Men vad sysslar landets styrande med som tycker det är viktigare att ett riksdagsbeslut rörande rättsstatens åtaganden sänder symboliskt välvilliga signaler, än att bry sig om vad de reella följderna sedan blir ute i den handfast existerande verkligheten? Politikerna framstår inte i seriösare dager när de dessutom uttryckligen varnats av juridisk toppexpertis och ändå nonchalerat invändningarna.

Idén att till punkt och pricka lagfästa FN:s barnkonvention i Sverige sågades fullständigt av Lagrådet när regeringen lät utredningsförslaget (SOU 2016:19) gå på remiss. ”De flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall”, konstaterade Lagrådets granskare.

Justitieombudsmannen (JO) var heller inte nådig: ”En sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Utfallet av denna juridiska soppa under 2020 blir garanterat en spännande följetong. Nitiskt tillämpad kan exempelvis artikel 31 i barnkonventionen – som handlar om alla barns rätt till lek, vila och fritid – göra dagens akademiverksamhet inom fotbollen olaglig.

”Det är ett antagningsförfarande för att specialträna extra duktiga och lovande fotbollsspelare. Där kan inte vem som helst hoppa med, utan där ska du bli uttagen på grund av dina kunskaper”, sa Peter Gårdenstedt, verksamhetschef på Hallands idrottsförbund och SISU idrottsutbildarna, till SVT tidigare i år. ”På sikt kommer det säkerligen att bli svårt för dem att bedrivas, för de bryter mot så många delar i barnkonventionen”.

Att hindra svensk idrott från att fostra unga talanger som drömmer om att bli en ny Zlatan var nog inte regeringens mening, men så dags att tänka på det nu.

Länge leve den fria forskningen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:

Benjamin Höijer, den store svenske filosofen, formulerade i en berömd sentens vad som bör vara forskningens credo: ”Sök sanningen! Och förde den dig till helvetets portar, så klappa på”.

Sanningen kan vara ful, obekväm, skrämmande; den kan rubba vår tryggt invanda världsbild, skjuta ideologiska och religiösa trossatser i sank, underminera makthavares legitimitet och deras anspråk på att styra samhällslivet i en viss riktning.

Men forskningens uppgift är inte vara komfortabel. Forskningen ska förutsättningslöst och utan irrelevanta hänsyn ge oss en så korrekt vetenskapligt underbyggd kunskap om förhållandena i samhället och världen som står i mänsklig förmåga att åstadkomma.

De fakta, de i en kritisk sanningssökande forskarprocess levererade resultaten, är den nödvändiga bas vi behöver för att bättre förstå och hantera tillvaron, och kunna bedriva en informerad demokratisk diskussion om de lämpligaste vägvalen och lösningarna inför framtiden.

Det kan röra klimatet, våra dagars globala ödesfråga. Eller det kan handla om brottslighet, invandring och integration – stekhett känsliga ämnen som slukar det mesta av energin i svensk politisk debatt just nu. Hur orientera sig genom det offentliga samtalets kakafoni av inte sällan motstridiga påståenden och tvärsäkert torgförda uppfattningar?

När det gäller den kriminalpolitiska munhuggningen borde en boj i den stormiga bukten vara Brå, Brottsförebyggande rådet. Det är en myndighet under justitiedepartementet vars undersökningar och rapporter tjänar som en viktig auktoritativ faktakälla till hur det faktiskt förhåller sig med brottsutvecklingen i Sverige.

Den skeptiskt lagde kan dock fråga sig om det är möjligt att fullkomligt objektivt och oberoende söka sanningen på en institution som trots allt arbetar på uppdrag av regeringen, vilken kanske inte blir jätteförtjust över resultat som riskerar att kasta tvivel över den egna dugligheten.

Nej, det är svårt enligt en färsk och mycket uppmärksammad forskarrapport från Linköpings universitet: Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning. Det är en allt annat än upplyftande läsning om politisk påverkan, friserade slutsatser efter maktens visslingar och utbredd tystnadskultur.

Underlaget har i rättvisans namn en del påfallande brister, som bland andra Aftonbladets utmärkte reporter och nyhetskrönikör Oisin Cantwell belyst (17/12). Men tveklöst är LiU-rapporten tillräckligt oroande – kolla gärna in den själva på universitetets hemsida – att det vore oförsvarligt om den politiska klassen bara lät saken bero. En större, kompletterande granskning av Brås handel och vandel måste initieras.

Kontroversen kring Brå visar samtidigt hur omistlig den politiskt oavhängiga forskningen är. Benjamin Höijer hade rätt. Ska sanningen fram får man aldrig rygga för att klappa på helvetets port, om så krävs. Må därför den fria akademin värnas i vått och torrt.

Klart att kläder också är politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

Den finlandssvenske poeten Henry Parland, det unga modernistiska geniet som rycktes bort alltför tidigt 1930, utmanade sin samtid med att sätta värde på det skenbarligen ytliga och triviala. I en fyndigt formulerad dikt skrev han:

”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra.”

Att ytan, som plaggen vi bär, har en icke föraktlig betydelse lät redan romaren Quintilianus förstå i sin berömda sentens ”vestis virum reddit” – kläderna gör mannen.

Det var också något som Sara Danius skarpsinnigt lyfte fram när hon visade vilken fatal miss den gängse litteraturvetenskapen gjort i frågan. Där hennes akademiska kollegor tenderade att förstrött betrakta kläder som blott och bart atmosfärskapande rekvisita i romankonsten, såg istället den modeintresserade Danius något av central vikt.

Ett bländande exempel är hennes studie av Stendhals klassiker Rött och svart (1830) om den äregirigt karriärsträvande plebejen Julien Sorels försök att bli del av aristokratin i Paris.

”Det går alldeles utmärkt att sammanfatta intrigen”, påpekade Danius i en av sina alltid lika lärda som stilistiskt eleganta essäer, ”bara genom att beskriva huvudpersonens textila transformationer”. Ty hur tar sig Sorel fram i den värld som annars klassbarriärerna stängt för honom? ”Lösenordet heter kläder, rätt kläder”.

Klädernas politiska och socialt identitetsmarkerande funktion lekte själv Sara Danius dråpligt med när hon blev professor i estetik vid Södertörns högskola.

Lärosätet har rykte om sig att vara vänsterpräglat, vilket Danius observerade tog sig uttryck i en uniformerande klädstil av det sjabbigare slaget. Den progressiva tillhörigheten demonstrerades med kläder som signalerade att man inte alls brydde sig om kläder. Efter inspiration från bland andra högerikonen Margaret Thatcher valde Sara Danius istället att på skoj klä sig helt fel: i knytblus.

Skämtet blev så framgångsrikt att knytblusen blev ett signaturplagg för Danius – med en senare väsentligt allvarligare innebörd då hon skamligt tvingades bort som Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare.

Knytblusen laddades om till en feministisk kampsymbol mot den unket patriarkala makt- och tystnadskultur som möjliggjort åratal av sexuellt våld även i kretsen kring Akademiens upphöjda olymp.

Danius tog en stilenlig hämnd på de som kullkastade hennes försök att städa upp Gustaf III:s svårt skandalfläckade institution. På sin sista Nobelfest lyste hon överlägset starkast, såväl visuellt som moraliskt, i en flammande orange-rosa kreation – ett storslaget utropstecken till klänning som sent ska glömmas.

Kläderna må göra mannen, men ingen hade därvidlag en suck mot Sara Danius. Vad vi kommer att sakna henne!