På cykeltur i Östergötland. Här är det gott att leva.
Härlig är jorden
Svara
Kategoriarkiv: Östergötland
Giv oss den forna sms-biljetten åter
Skrivit i Corren 11/6:
Okej, jag erkänner: det var bättre förr. Närmare bestämt innan den 1 februari 2013 och då i ett avseende. Man kunde fortfarande spontant hoppa på bussen i Linköping och smidigt betala med sms-biljett enligt en busenkel instruktion vid hållplatsen. Så ska kollektivtrafiken vara. Lätt och bekymmerslös att använda för alla och envar. Sedan var det slut med det.
Plötsligt krävdes att vi skulle registrera oss med personnummer på någon jämrans webbplats, annars ingen sms-biljett i mobilen. Detta irriterande krångelmoment har nu blivit sms-biljettens död. Användningen har minskat så mycket att Östgötatrafiken slopar systemet den sista augusti.
Detta är alltså den praktiska konsekvensen av ett EU-direktiv för betaltjänster, som ledamöterna i Sveriges riksdag lojt antog utan debatt, utan reservationer och utan motförslag i juni 2010.
Någon i den kontrollerande och övervakande klassen upptäckte därefter att EU-direktivet kunde tillämpas drakoniskt på sms-biljetter och drämde till. Identitetsregistreringen av resenärerna påstods nödvändig i syfte att förhindra penningtvätt.
Tillåt mig fråga: Hur stor är sannolikheten att organiserade gangsters börjar tvätta svarta pengar genom att köpa hundratusentals bussbiljetter via sina mobiler på Östgötatrafiken? Väg risken av detta fantasifulla scenario mot priset av att krångla ihjäl ett enkelt fungerade betalsystem för vanligt folk i kollektivtrafiken. Var finns rimligheten och proportionerna?
Det är frestande att peka på ett klåfingrigt och maktfullkomligt EU som syndabock i denna tragikomiska historia. Det vore dock att frikänna svenska politiker och myndighetsbyråkrater från eget ansvar. Det är inte nödvändigt av dem att implementera budorden från Bryssel hur slaviskt och fyrkantigt som helst. Sverige är redan omvittnat som värst i unionen därvidlag.
Med en gnutta kreativitet, flexibelt handlag och lösningsorienterat tänkande hade säkert forna dagars sms-biljetter kunnat bli kvar. Våra makthavare saknade bara vilja, ryggrad och intresse att stå upp för systemet. Men det är aldrig försent att göra bot och bättring! Särskilt när det är valår.
Kom igen nu politiker, vem blir först med löftet att ge oss möjligheten att åka buss som vore det gamla goda januari 2013 igen?
Pumpen vi saknat att samlas kring
Skrivit i Corren 31/5:
Finns det något mer nostalgiframkallande än svunna bensinmärken? Alla dessa spännande mackar som kantade barndomens bilvägar – det fanns nästan något magiskt över dem. Det räckte att kliva omkring bland pumparna för att världen liksom skulle kännas större, häftigare, fräsigare, coolare.
Jag tillhör den oförbätterliga skara – och vi är ganska många – som inte kan låta bli att sucka längtansfullt efter gamla favoriter som Gulf och BP. Ibland till och med det lite töntigare Esso (som dock hade en fräck slogan; ”En tiger i tanken”).
Flest fans verkar Caltex ha. Fast av denna estetiska regent bland forna märken har jag inga minnen, var inte ens född när Caltex upphörde 1967 och blev Texaco. BP däremot är en helt annan grej.
Min uppväxt var som inramad av snygga gröngula BP-stationer. Säg 1970-tal och jag associerar omedelbart till Fantomen, KISS, Björn Borg, Sweet, Ronnie Peterson och BP med sin vänligt leende tecknade reklamgubbe i svulstig keps. En mack fanns i närheten av huset där jag bodde som pojke hemma i halländska Kungsbacka. Numera är macken hopplöst förändrad och omskyltad till det betydligt mindre glamourösare Statoil.
Alltså, jag menar, vem kan väl älska och romantisera bensinångorna från något så opoetiskt som norska Statoil? Att BP:s stilrent klassiska logotyper försvann ur vårt svenska kulturlandskap i början av 90-talet var definitivt en hård och smärtsam upplevelse. Jag vet inte om jag riktigt hämtat mig än. Tills en dag!
Jag var ute och körde på slingriga vägar i Östergötland. Plötsligt denna oväntade uppenbarelse i idylliska Björkfors, som genom ett trollslag: en liten BP-mack, helt komplett! Jag var självklart tvungen att stanna bilen omedelbart och tänkte: miraklernas epok är icke förbi. BP lever! Här finns ännu pumparna vi saknat att samlas kring.
Själen i balans, stilla lycka. Om Marcel Proust hade en madeleinekaka för att återkalla den tid som flytt, har jag BP i Björkfors. Östergötland är fantastiskt. Men det visste ni förstås redan.
Polisen, var god dröj
Skrivit i Corren 13/5:
En stulen cykel. Det kan låta som ett marginellt brott, irriterande och trist, men något man får leva med. Alla drabbade vet att saken är annorlunda.
Känslan av kränkning svider vanligen värre än den materiella och ekonomiska skadan. Även om försäkringen täcker förlusten är det som om något brustit. Särskilt om polisen gäspande tar emot anmälan och uppgivet lägger blanketten i en pärm för permanent slutförvaring.
Då är det inte bara en cykel som försvunnit, också en bit av den samhälleliga tilliten har eroderat bort. Därför är det lika utmärkt som glädjande att polisen i Linköping gått på offensiven för att stävja cykelstölderna.
Som Corren rapporterade om i måndags är vår kommun hårt utsatt. Tusentals cyklar stjäls varje år och säljs vidare i systematisk omfattning. Men nu har polisen börjat ringa de skyldiga och arbetar på att få kontroll över situationen. Bra gjort!
Linköping kan på detta område sägas gå mot strömmen, ty enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är vardagsbrottsligheten fortfarande inte prioriterat av den svenska ordningsmakten – trots att regeringen uttryckligen beordrat polisen att satsa mer på att utreda just denna form av kriminalitet.
I dessa valtider bör erinras om att Alliansen utlovade skarpare fokus på lag och ordning vid maktskiftet 2006. Större anslag och fler poliser har det också blivit. Generellt tycks brottsligheten minskat något under det senaste decenniet, om vi ska tro statistiken som Brå producerat.
Dock har gängkriminaliteten tilltagit oroväckande, vilket vi ju här i Östergötland dystert tvingats erfara. Även bostadsinbrotten och antalet bedrägerier har ökat i Sverige.
Samtidigt är det ett mycket generande faktum att polisen klarar upp färre anmälda brott i dag, än innan Alliansen tog över regeringsrodret. Istället har enskilda säkerhetsfirmor upplevt en blomstringsperiod, eftersom privatpersoner och företag ofta hellre vänder sig till dem för att få brott utredda i frustration över polismaktens ineffektivitet.
Ändå har polisen fått 21,1 miljarder kronor att röra sig med 2014, vilket ska jämföras med 17,2 miljarder kronor 2006. Att hälla mer skattepengar över olika problem brukar vara en populär åtgärd när svenska politiker är i farten.
I likhet med skolans fallande resultat, eller sjukvårdens usla tillgänglighet, garanterar dock inte nödvändigtvis resurstillskott någon lösning. Polishaveriet är orsakat av missgrepp i förvaltningspolitiken och inneboende systembrister.
”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”, erkände Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson självkritiskt i våras (TT 14/3).
Nästa år ska landets 21 polismyndigheter slås ihop till en enda, vilket förhoppningsvis gör organisationen smidigare och alertare. Frågan är varför det inte skett tidigare, eller varför rikspolischefen Bengt Svenson ännu sitter kvar i orubbat bo.
Reformera en illa fungerande struktur är ingalunda enkelt. Men oavsett vilken regering vi får i höst, borde det väl då vara en högst rimlig begäran att jakten på rätt personer till polisväsendets chefstjänster äntligen inleds. Bättre sent, än aldrig.
Sveket mot Åtvidaberg
Skrivit i Corren 12/5:
Den klassiska revisorn. En skinntorr, omutlig kamrersfarbror. Likt en hök slår han ner på minsta tveksamma siffra i bokföringen. Kanske inte drömtypen att bjuda in till kräftskivan, men oundgänglig för att marknaderna ska fungera.
Tyvärr tycks han inte finnas bland oss i samma utsträckning längre. Annars skulle möjligen den globala finanskraschen 2009 kunnat undvikas, eller åtminstone fått en mindre katastrofal omfattning. Varför kunde inte revisorerna varnat? De stod ju i första ledet med uppgiften att utöva kontroll över bolagens räkenskaper!
Det undrade efteråt EU-kommissionären Michel Barnier, som ansvarar för unionens inre marknad. Han menar att maktkoncentrationen inom revisorsbranschen lett till oroande systemrisker.
Ett osunt oligopol är idag förhärskande, där fyra internationella revisorsjättar – KPMG, Ernst & Young, Deloitte och PWC – dominerar. ”The big four” kontrollerar 70 procent av den europeiska marknaden och har 90 procent av de svenska börsbolagen som kunder.
Den traditionella revisorn har transformerats till en oljig försäljare av konsulttjänster och diverse kreativa helhetslösningar åt företagen; det handlar om upplägg innefattande juridik, skatter, IT, etc.
Sånt ger mycket mer klirr i kassan än att bara granska redovisningar. Vilket dessvärre ibland gör att vaksamheten och yrkesetiken lämnar en del övrigt att önska, något som inte minst SvD:s uppmärksammande reportageserie om revisorsbranschen för några år sedan avslöjande.
Slå larm vid tveksamheter? Eller se genom fingrarna? Om det senare alternativet tycks lönsammare kan frestelsen vara nära. Konstigt att revisorsjättarna anklagats för kortsiktigt vinsttänkande, kvalitetsbrister, slapphet och arrogans? Det är just såna symptom som utmärker en oligopolmarknads feta katter.
Ta PWC, som inte precis stärkt sitt professionella rykte genom redovisningsskandalen i Stora Enso (där även Deloitte figurerar), rollen i Telia Soneras solkiga affärer på den euroatiska marknaden, miljardstämningen från norska Troms Kraft för felaktigheter och försummelser, skadeståndet på många hundratals miljoner kronor som PWC tvingades betala till IT-bolaget Prosolivas konkursbo.
Till detta kommer PWC:s olycksaliga affärsmäkleri åt Åtvidabergs kommuns räkning, som Corren berättade om i fredags.
PWC anlitades 2008 för att finna en köpare av kommunägda Industribyggen AB, varvid kommunen fick en ökänd skojare på halsen. Lokalpolitikerna hävde affären och åkte på en miljonsmäll i förlikning för avtalsbrottet.
Kommunen krävde sedan dessa miljoner i ersättning av PWC för dåligt jobb. Men PWC vägrade erkänna något ansvar och hävdar att det aldrig krävts att köparen till Industribyggen måste ha varit seriös!
Nu har den segdragna tvisten avslutats med att kommunen kapitulerat. Rättsprocessen kan bli dyr, bättre att ta förlusten på dryga fem miljoner kronor. Lokalpolitikerna tvår uppgivet sina händer inför väljarna och tycker att PWC ska skämmas.
Men revisorsjätten har inga skrupler mot att lämna en liten landsortskommun i sticket. Förlorarna är skattebetalarna i Åtvidaberg som får sitta med notan.
Vad ska man säga? En sak är i vilket fall säker: ur led är tiden när revisorsbranschen börjar få drag av en samling begagnade bilhandlare.
Vänd Åkesson ryggen istället
Skrivit i Corren 7/5:
Det finns en demokratisk familj. Medlemmarna har lite skilda uppfattningar om hur samhället bäst ska organiseras. De kan vara liberaler, konservativa, socialister eller något annat.
De är ivriga att kritisera varandras åsikter, precis som det ska vara i ett demokratiskt meningsutbyte. Förhoppningsvis leder debatten fram till ganska hyfsade beslut i slutänden. Ty familjen har lärt sig att kompromissa och umgås civiliserat, även om det stundtals kan hetta till sinsemellan.
Den grundläggande värdegemenskapen är ändå stark: tron på människors lika värde, toleransen och respekten, humanismen. Utan denna delande övertygelse blir allt annat meningslöst och portarna till mörkret öppnar sig.
Ett riksdagsparti strävar mot att slå upp dessa portar. Det är SD, en främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen, ett parti som hotar att slita sönder de band som håller den demokratiska familjen och det fria samhället samman. Vi kan omöjligen kompromissa med sådana företrädare som sår hat och illvilja mot andra människor.
Men trots allt har de rätten att hysa sina motbjudande åsikter, framföra dem offentligt, kandidera i val och ta plats i våra beslutande församlingar. Det betyder inte att vi måste acceptera ett enda kommatecken i deras budskap. Tvärtom.
När den organiserade främlingsfientligheten mobiliserar, är det av yttersta vikt att vi inom den demokratiska familjen mobiliserar ännu hårdare mot denna vämjeliga rörelse.
Men det ska ske med sakargument, med värdiga protester, med goda exempel i humanismens anda och på så sätt tydligt visa att vi är bättre än dem. Att kasta ägg mot Jimmie Åkessons bil som i Norrköping, att försöka överrösta honom med skränande burop som i Linköping – det är förfalla till mobbens och lynchgängens metoder.
Och då gör vi våld på oss själva, ty på detta vis agerar inte den demokratiska familjen.
I Karlskrona möttes häromdagen den inför EU-valet turnerande Jimmie Åkesson av flera hundra personer som under iskall tystnad vände sina ryggar mot honom. En fredlig, kraftfull manifestation som var långt effektivare i avståndstagande än ägg och skrän. Låt detta bli Åkessons lott istället nästa gång han besöker Östergötland.
Det icke-civiliserade uppförandet kan SD stå för. Aldrig vi.
Den eviga bostadsfrågan
Skrivit i Corren 28/4:
600 nya bostäder kan redan nästa år börja byggas i Linköping. Området det gäller är Valla.
Eftersom kommunens bostadsbolag Stångåstaden är främsta aktör kommer huvuddelen av beståndet att bli hyresrätter. Ett mycket välkommet beslut av samhällsbyggnadsnämnden, i synnerhet som Hyresgästföreningen i samma veva levererade en rapport om länets fortsatt kärva bostadssituation.
Den som söker lägenhet hos allmännyttan tvingas köa i ett år för en etta, för större lägenheter upp till 18 månader. Och då är läget ganska hyfsat i Östergötland jämfört med övriga landet. Den genomsnittliga väntetiden i Sverige för en etta hos offentliga bostadsbolag är 32 månader.
”Bristen på tillgängliga hyresrätter är en stoppkloss på bostadsmarknaden som får konsekvenser för både arbetsmarknad och tillväxt”, säger Hyresgästföreningens bostadspolitiska utredare Jonas Hagetoft i ett pressmeddelande. Så sant.
Samtidigt tillhör Hyresgästföreningen en av de hårdaste motståndarna till den effektivaste lösningen: att stimulera nyproduktionen i enskild regi genom marknadsmässiga hyror. Istället efterlyser Hyresgästföreningen ökade insatser från staten och kommunerna.
Som Linköping och Stångåstaden kanske? Tyvärr. Generellt orkar inte den offentliga sfären att ekonomiskt kompensera för regleringarna som, med uppenbart katastrofala resultat, rubbat jämvikten mellan tillgång och efterfrågan på hyresmarknaden.
Den sociala bostadspolitiken var nog vackert tänkt, i praktiken har dess vällovliga syften blivit det godas fiende. Det finns ingen annan väg ur denna soppa än att göra det lönsamt för privata investerare att satsa på hyresrätter, menar nationalekonomen Assar Lindbeck:
”Med dagens hyresreglering och andra bromsklossar kan man inte förvänta sig att privata aktörer ska gå in. Kommunerna? De har inte ens råd att renovera sitt nuvarande bestånd. Staten? Knappast, här kommer kraven skola, vård och omsorg i första rummet. Slutsatsen måste vara privat kapital som drar det stora lasset och då måste det finnas regelverk och modeller som ger rätt incitament” (Byggindustrin 31/1).
Sverige är förmodligen världsmästare på politiskt regelraseri inom byggandet. En av de andra bromsklossarna som Lindbeck nämner utöver hyresregleringen är exempelvis de frikostiga möjligheterna att överklaga planerade nybyggnationer, något som i värsta fall riskerar att försena Stångåstadens hyresrätter i Valla under åratal (inte för inte varnade samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok för detta i Corren 23/4).
Man avundas inte bostadsminister Stefan Attefalls Sisyfosliknande uppgift att åtminstone försöka rulla undan några stötestenar ur det väldiga berg av föreskrifter, lagar och detaljregleringar som hindrar en vettigt fungerande fastighetsproduktion och bostadsmarknad i Sverige.
Han har i alla fall gett oss chansen att bygga större friggebodar hemma på tomten. Om man äger någon. Mindre bemedlade svenskar som saknar tak över huvudet får lyda Tage Erlanders pinsamt aktuella råd från 1966 och ställa sig i den sovjetaktiga bostadskön. Eller skaffa husvagn, alternativt tälta.
Allvarligt talat, så här kan vi bara inte ha det längre.
Politiken är problemet
Skrivit i Corren 1/4:
Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.
Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.
Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.
Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.
Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.
I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.
På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?
Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.
”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).
I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.
Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.
Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.
Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.
Hello again, country road
Söndag och cykelpremiär för säsongen 2014. Helt lyrisk känsla att efter den långa bistra vintern åter smörja upp växlarna, pumpa däcken och vara back in the saddle. Lite kylig blåst över Östgötaslätten, annars bara underbart att köra några mil i full frihet. Som John F Kennedy lär ha sagt: ”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.”
Fair play för grisen
Skrivit i Corren 3/3:
Griskött. Där har kandidaterna till vårens Europaparlamentsval något att bita i. Särskilt om de anser att landsbygden mår bättre av sunda överlevnadsvillkor, istället för konstgjord andning via regionalstödens svarta hål av skattebidrag.
Saken gäller att en hel bransch av svenska grisuppfödare nu riskerar att slås ut. Slakterierna anser deras kött för dyrt och vänder sig hellre till utländska producenter.
Billig import gynnar förvisso konsumenterna och konkurrensen bör alltid vara så fri som möjligt. Subventioner, tullar och andra handelshinder leder endast till ekonomiska välståndsförluster i långa loppet. Men en gemensam marknad bör ha likvärdiga regler för att kunna fungera optimalt.
Olikartade politiska regleringar för företagare inom samma näringsgren på samma spelplan utgör en orättvis och snedvridande marknadsstörning. Därför har våra grisbönder all rätt att begära åtgärder från den offentliga maktens sida. Inte i syftet att underblåsa någon slags inkrökt blågul ”köttnationalism”.
Utan för att fair play ska råda inom EU. Att den svenska staten kringgärdat grisuppfödning med strängare lagstiftning än i övriga EU-länder kan ses som progressivt och föredömligt. Men det var väl knappast meningen att Sveriges köttproducenter skulle sänkas ekonomiskt på kuppen.
”Vårt kött kostar ungefär två kronor per kilo mer att föda upp än det som importeras”, förklarar grisbonden Carsten Olsson i Hageby. Han och hans övriga kollegor i Östergötland upplever i dag en hårt pressad verklighet som konsekvens av den ojämlika marknadssituationen (se reportage i Corren 27/2).
Vill vi både ha ett starkt djurskydd och en landsbygd där människor som kan försörja sig? Nog är det en rimlig målsättning, som sannolikt inget parti har någon svårighet hålla med om. I den politiska söndagsskoleretoriken alltså.
Men ska det inte stanna vid fagra pratbubblor krävs hårt arbete i EU för att skapa en gemensam djurskyddsstandard. Grisen ska trivas lika fint över hela Europa. Annars finns det måhända snart varken grisar eller grisbönder i Sverige som har några trivselmöjligheter alls.
Christian Dahlgrens Blogg 