Kategoriarkiv: Östergötland

Polisen möblerar om – och flyttar bort

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 24/1:Corren.

Med det nya året fick polisen ny skepnad. Landets 21 polismyndigheter har slagits ihop med Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium till en gemensam myndighet. Den olycksalige rikspolischefen Bengt Svenson har ersatts av Försäkringskassans förre generaldirektör Dan Eliasson.

Tanken är att få en effektivare och bättre ordningsmakt. Att behovet finns är otvetydigt. Trots att Alliansregeringen satsade miljardbelopp på fler poliser gav det ingen utdelning i fler uppklarade brott. Kan årsskiftets stora ommöblering i organisationen råda bot detta?

I Corren den 19/1 uttrycker Linköpingsforskaren och polisen Stefan Holgersson tvivel. I sig löser det ingenting, menar han. Tidigare erfarenheter pekar snarare på mer chefer och mer administration utan att man går till botten med de verkliga problemens orsak.

Dessutom varnar Holgersson för en annan trend: ”Vi kommer längre bort i stället för närmare medborgaren. Rent historiskt har vi aldrig varit längre ifrån den svenska befolkningen än vad vi är idag. Att lägga ner polisstationer på mindre orter är inte rätt väg att gå. Det går inte att komma som en tillfällig gäst till ett ställe varje gång”.

Precis detta är också vad som, med all rätt, oroar invånarna i Östergötlands småkommuner. I början av veckan besökte länets riksdagsledamöter Kinda, där den lokalt förankrade polisen riskerar att bli ett minne blott. Politikerna var mangrant eniga om det oacceptabla i situationen, och lovade att värna förutsättningarna för att lag och ordning ska kunna upprätthållas på landsbygden. Utmärkt, det ger åtminstone hopp.

Men generellt sett är det förstås en skandal att staten inte tillfredställande lyckats med sin kärnuppgift: att på ett betryggande sätt försäkra medborgarna om skydd mot hot, såväl inre som yttre (se bara på det militära försvarets förfall).

På detta område har missgreppen inom förvaltningspolitiken varit åtskilliga, det finns skäl att tala om rena systemfel. Inte minst är polisväsendets dysfunktionella ledningskultur omvittnad. Dan Eliasson har onekligen en del att få rätsida på. Ska vi annars behöva leva med att kriminella nätverk biter sig fast i Linköping, eller att rättvisan lämnar Kinda och andra mindre östgötakommuner i kylan?

Blåslampan Kaplan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/1:Corren.

Sommaren 2005 briserade nyheten. Lilla Boxholm upptogs, för första gången någonsin, på Boverkets lista över de kommuner i Sverige där bostadsbrist rådde. P4 Östergötland gjorde ett inslag om det pikanta i händelsen. Varför hade Boxholm blivit så trångbott?

Förklaringen angavs vara förbättrade kommunikationer med pendeltåg och ny väg, samt att kommunen satsat på aktiv marknadsföring i syfte att locka till sig fler invånare. Främst hade familjer från Linköping tagit chansen och flyttat in. Villapriserna steg, tillgången på bostäder motsvarade plötsligt inte efterfrågan, Boxholm var hett!

Det måste varit ett angenämt bekymmer för kommunen att vara så populär, här fanns ju gyllene utvecklingsmöjligheter. Hur har dessa tagits tillvara? Tio år senare, på måndagens debattsida i Corren, skriver Boxholmsbon Jan Holmbom ett inlägg som är svidande vidräkning med de lokala makthavarna.

Hellre än att fokusera på bostadsfrågan har politikerna ägnat sig åt diverse dubiösa fastighetsaffärer av annat slag, hävdar Holmbom och slår fast: ”Bostadspolitiken i Boxholm har misslyckats totalt. I Boxholm råder sedan länge akut bostadsbrist… Boxholm kan inte växa om det inte byggs bostäder. Vi behöver växa. För det krävs nya tag, nya tankar och ny energi, men framför allt ett politiskt ledarskap med en långsiktig bostadsstrategi”.

Samma sak kan nog sägas om fler kommuner.

I december var bostadsbristen det överskuggade ämnet för debatten på fullmäktige i Boxholms grannkommun Mjölby, där det enligt Cecilia Vilhelmsson (S) behövdes 700 nya bostäder för att möta behoven.

I lördagens Corren rapporterades om att bostadsbristen i Linköping ställer människor med osäkra inkomster eller skulder utanför hyresmarknaden. Istället tvingas de söka sig till socialkontoret för att få tak över huvudet. ”Bostadssituationen ser kritisk ut de kommande åren”, suckar socialchefen Anita Lhådö.

Förvisso nyproduceras lägenheter i Linköping, men långt ifrån tillräckligt. Så här ser det ut på många håll i Sverige. Är det inte ganska fantastiskt för ett modernt industriland med god ekonomi att misslyckats med en sådan fundamental sak som bostadsförsörjningen? Det är nästan en prestation i sig.

Förutom att den dysfunktionella bostadsmarknaden medför massor av elände på det individuella planet, hotar bristen på rum och tak att allvarligt hämma tillväxten, jobben och näringslivets konkurrenskraft.

Roten till det onda har påtalats många gånger: bostadssektorn tyngs av ett veritabelt berg med regleringar och föreskrifter som försvårar byggandet, hindrar flyttkedjor och sänker hyresmarknaden.

Muharrem Demirok (C), vice ordförande i Linköpings samhällsbyggnadsnämnd, efterlyser en brett sammansatt rikskommission som tar ett totalgrepp på strukturproblemet. ”Utan nationella lösningar kommer vi ingen vart på kommunal nivå”, hävdar han (Corren 10/1) och det är sannolikt riktigt.

Tyvärr kan väl ingen påstå att Sveriges bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) hittills demonstrerat en frustande vilja till konkreta nya tag, nya tankar och ny energi inom sitt ansvarsområde. Men under en konferens i Stockholm nyligen, deklarerade Kaplan: ”Jag ska göra vad jag kan för att vara en blåslampa i baken på dem som säger att det inte går att bygga på många ställen.”

Upp till bevis. Börja med att kolla läget i Boxholm exempelvis.

Omogna föräldrar i Ödeshög

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Nyheten sprider sig som en löpeld genom landet. Braskande rubriker i tidning efter tidning. Känslorna svallar, debatten rasar. Har det blivit regeringskris med stundande nyval i Sverige? Jo, det också.

Men framför allt har femteklassarna i Fridtjuv Bergskolan i Ödeshög fått en ”pojklucia”.

Googla ordet på internet. Uppmärksamheten är massiv. Som Corren rapporterade igår avstod lärarna i samförstånd med sina elever från att rösta fram årets lucia. Istället lät man lotten avgöra bland de barn i klassen som var intresserade. Slumpen utsåg en pojke.

Barnen tyckte det var helt okej. Resten av klassen fick sedan välja om de ville vara tärna, stjärngosse eller tomte i luciatåget. Frid och fröjd? Naturligtvis inte.

Bråk kring luciafirandet i någon svensk skola verkar blivit en lika omhuldad tradition som Kalle Anka i TV på julafton. Häromåret var det exempelvis gråt och tandagnisslan i Vreta kloster skola där pojkarna inte fick vara tomtar. Endast traditionella stjärngossar gällde i tåget för deras del, löd rektorns stränga påbud.

Föräldrar och elever blev ledsna, vilket man kan begripa. Svårare att förstå är varför vissa föräldrar i Ödeshög nu stormar mot den liberala inställningen på Fridtjuv Bergskolan. ”Upprörda mejl och sms började strömma in. Nästan alla var negativa, vissa rena personpåhopp”, berättade läraren Anna Wissman i torsdagens Corren.

Så länge barnen är glada och nöjda, vad är problemet? Faktiskt verkar kidsen mer mogna och fördomsfria än dessa så kallade vuxna som förbittrat river ner himmel och jord över att en liten kille går med ljus i håret.

I det gamla svenska bondesamhället ansågs att man borde akta sig för lucianatten. Enligt folktron var nämligen mindre välvilliga krafter i rörelse då. Med tanke på hur en del elevers målsmän i Ödeshög uppträder, hade våra förfäder uppenbarligen inte helt fel.

Bilen är frihet

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 10/11:Corren.

Färre östgötar ska köra bil. Fler ska åka kollektivtrafik. Så kommer det att bli, om den nya majoriteten (S, MP, C och FP) i region Östergötland får som de vill under mandatperioden.

Även den färska koalitionen (S, MP och FP) i Linköpings kommun har ett mindre gott öga till folk som själva sätter sig bakom ratten. Helst borde Linköpingsborna hoppa upp på cykelsadeln.

”Vi vill sätta cykeln i fokus och i stadsplaneringen ska vi utgå från cykeln snarare än bilen” förklarade Nils Hillerbrand (MP) i tidningen Extra Östergötland nyligen.

Bättre kollektivtrafik är utmärkt och cykling är toppen (men kanske inte i snö, kyla och regn). Dock kvarstår faktum. Bilen är för många direkt avgörande om vardagen ska fungera. Buss, tåg och cykel i all ära. Inget transportfordon är så flexibelt, tidsbesparande, mångsidigt och bekvämt som just bilen.

Den individuella rörlighet som bilen möjliggör har en enorm betydelse för hur vi kan bo, arbeta, handla och socialt interagera med varandra. Det är en frihetsmaskin som främjar personligt oberoende, ökad livskvalitet och ekonomisk tillväxt. Det gäller såväl på landsorten som i städerna.

Istället för att betrakta bilismen som ett problem som måste motverkas och begränsas, borde politikerna inta en positivare attityd. Bilen hämmar inte Linköping och Östergötland. Bilen bidrar på ett fundamentalt sätt till utvecklingen av vårt län.

Vill man däremot allvarligt försvåra människors tillvaro, utarma de mindre kommunerna, missgynna företagandet, sabotera besöksnäringen och arbetsmarknaden – ja, då är det förträffligt att hitta på åtgärder som hindrar bildäcken från att rulla.

Inget ont om andra kommunikationsmedel. Men i verkligheten kan varken bussar, rälsbunden trafik eller cyklar ersätta bilens överlägset smidiga roll i samhället, snarare utgöra värdefulla komplement.

Visst är avgaserna bekymmersamma. Fast det är politisk demagogi att överdramatisera Sveriges bilpark som värsta klimatboven. Motorerna blir allt bränslesnålare, effektivare och miljövänligare. Mellan 2005-2012 minskade koldioxidutsläppen från nya svenska bilar med hela 30 procent, det är jämte Nederländerna bäst i EU.

Dessutom har andelen nyregistrerade miljöbilar i år ökat med 17,6 procent, enligt Bil Sweden. Så varför denna märkliga bilfientlighet?

På riksplanet har det närmast varit en politisk sport att klämma åt Sveriges bilister. Den groteska bensinskatten är talande. Denna pålaga infördes 1924 och var ursprungligen 4 öre (motsvarande 1 krona i 2014 års penningvärde). Syftet var vällovligt: att finansiera utbyggnaden och underhållet av vägnätet. Kopplingen är för länge sedan borta.

Numera används intäkterna till precis vad som helst i statens budget, utom att investera ordentligt i vägar. Det är inte lite pengar som staten tankar in genom att skinna vanligt folk vid pumpen.

Säg att Preem på Rydsvägen i Linköping skyltar med ett bensinpris på 13,78 kronor per liter (vilket macken råkar göra i skrivande stund). Det riktiga marknadsmässiga priset är då 5,97 kronor. Resten – 7,81 kronor – är koldioxidskatt, energiskatt och ovanpå detta moms, som absurt nog blir skatt på skatten!

Sverige skulle kunna haft motorvägar av guld om den egentliga idén med drivmedelsskatten behållits.

Pizzans väg från Rom till folkhemmet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/10:Corren.

Det går en chockvåg genom den kulturbärande delen av Sverige. Helene Hellmark Knutsson (S), ny minister för högre utbildning och forskning, rivstartade förra veckan med förslaget att strypa anslagen till de välrenommerade svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten.

”NEJ. Det får inte ske. Det är vansinne”, utropade Hans Lundgren, director musices emeritus vid Linköpings universitet, på Facebook. ”Kortsiktigt, obegripligt och korkat”, menade DN Kulturs Maria Schottenius.

”En ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen”, dundrande författaren och forskaren Ola Wikander i Expressen. ”Tokigt och tragiskt”, skrev Linköpingshistorikern David Ludvigsson i gårdagens Corren.

Detta bara för att nämna ett axplock hur högen av förintande kritik. Men snälla, vad begär ni egentligen av Helene Hellmark Knutsson? Hennes kvalifikationer för sitt tilldelade ansvarsområde i regeringen verkar lika lövtunna som den gröna kulturministern Alice Bah Kuhnkes.

Högskoleministern Hellmark Knutsson saknar själv högskoleexamen och har huvudsakligen ägnat sig åt disciplinen politiska sammanträdanden i Stockholms läns landsting. Klart att förståelsen för klassisk bildning, svensk vetenskapstradition och vikten av internationellt forskarutbyte inom humaniora lämnar en smula övrigt att önska.

Till högskoleministerns försvar har hon ändå tagit intryck av kritikerstormen. Hon vill nu ”lyssna in” argument och utreda frågan om Medelhavsinstitutens fortsätta existens. Gott så.

Låt mig lämna ett lekmannamässigt bidrag till ministerns förkovran genom att försöka peka på den epokgörande betydelsen av särskilt det hotade institutet i Rom. Det var där historiken, underhållaren och icke minst östgötasonen Hatte Furuhagen studerade arkeologi i mitten av 1950-talet.

En av kunskaperna han tog med sig hem från den eviga staden var konsten att baka den i Sverige då praktiskt taget okända företeelsen pizza.

”Föreståndaren på institutet hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink”, berättande Hatte för mig i en intervju 2008. Det var samma år som pizzan firade 40 år i Sverige.

Den legendariske krögaren Bengt Wedholm ansågs nämligen varit först på plan när han 1968 började servera denna exotiska italienska maträtt på sin restaurang Östergök i Stockholm. En sanning med modifikation, ty som alla borde veta var det givetvis Hatte som var den verklige pizzapionjären i vårt avlånga land. Han introducerade pizzan för svenska folket i TV-programmet Medan andra pyntar som sändes vid juletid 1965.

”Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag”, förklarade Hatte och fortsatte:

”Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök”.

Tänk på det, kära läsare. Nästa gång ni sätter tänderna i en capricciosa, minns vilken banbrytande gastronomisk roll vårt forskningsinstitut i Rom spelat i sammanhanget.

Bättre vård utan politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/10:Corren.

Hej medborgare! Har du tänkt på en sak? Aldrig mer kommer vi att välja politiker till landstinget Östergötland. Istället var det denna höst första gången vi valde politiker till region Östergötland, som blir resultatet av fusionen mellan landstinget och regionförbundet Östsam.

Syftet med organisationsförändringen är att stärka Östergötlands utvecklingskraft. Om du märker att det snart är mera drag under galoscherna i den östgötska myllan, så vet du varför. Fast regionens överskuggande uppgift förblir densamma: att ansvara för hälso- och sjukvården.

Vi får väl se vad landstingets – förlåt, regionens! – färska politiska konstellation kan åstadkomma på det området.

Åtta års borgerligt alliansstyre är slut. En nysvetsad fyrklöver bestående av S, MP, FP och C har tagit vid. Väntetiderna till vården ska kortas, lovar de bland annat. Ingen överraskning kanske. Är det något som utmärker svensk sjukvårdspolitik, är det dessa ständiga löften om kapade patientköer.

Problemet med den bristande tillgängligheten har ändå en märklig förmåga överleva alla reformförsök och riktade miljardsatsningar. Kalla det landsting eller region, sätt in andra förtroendevalda vid makten, höj skatten, ropa på ökade statsbidrag: systemfelet kvarstår. Mycket talar för att det inte längre är en optimal idé att splittra sjukvården på 21 stycken politiska revir.

Den nationellt fragmentiserade apparaten skapar stora effektivitetsförluster, driver upp kostnaderna för den specialiserade och allt mer högteknologiska vården, samt gör att målet om en jämlik standard över hela landet börjar likna en tragisk chimär.

Förre socialministern Göran Hägglund (KD) fick nog av eländet. Han föreslog att Sverige skulle ta efter det framgångsrika norska exemplet, skrota landstingen och förstatliga vården.

Inspiration kan också hämtas från Estland, vilket läkaren och den internationellt verksamme sjukvårdskonsulten Göran Hellers förordar. I SVT den 10/9 berättade han om hur Estland efter det sovjetiska förtrycket byggde upp ett sjukvårdssystem finansierat genom en obligatorisk löneavgift på 13 procent.

Pengarna går till en nationell försäkringskassa som inte politikerna får röra, samtidigt som också sjukhusen gjorts politiskt oberoende. Allt sköts rent professionellt. ”Det som Estland genomfört på tjugo år är fantastiskt. De har fått ett jättebra sjukvårdssystem”, menar Hellers.

I Nederländerna, som enligt undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index numera är Europabäst på sjukvård, har man gått en liknande väg för att lösa sina tidigare strukturproblem. Det politiska inflytandet är sedan 2005 begränsat till strategisk översyn. Professionen sköter det operativa beslutsfattandet.

Finansieringen sker utanför skattsedeln via privata försäkringar som alla holländare måste teckna, och inget av de sju konkurrerande sjukförsäkringsbolagen kan neka någon (handikappade och kroniskt sjuka får tilläggspremier betalade av staten).

En framtida modell även för Sverige? Bara det faktum att politikerna i region Östergötland då befrias från besväret att styra med sjukvården och kan fokusera sin dådkraft på annat, borde väl betyda ett lyft för utvecklingen i våra trakter.

Utplåna gangsterväldet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Det fria samhället är utmanat. Och vi känner den utmaningen in på skinnet – i Linköping, i Norrköping, i Östergötland. Det har pågått i flera år. Skottlossning på våra gator och i våra bostadsområden. Naket våld som till och med får dödlig utgång.

Utpressning för att roffa åt sig pengar och tvinga enskilda människor och företag till underkastelse. Bedrägerier, drog- och vapenhandel. Försök att hota granskande journalister till tystnad.

Arrogans, trots och öppet förakt i rättssalarna. Skrämsel mot vittnen som inte vågar berätta vad de vet. Svårigheterna att sätta de ansvariga kriminella bakom lås och bom.

Så har det hållit på.

Gangsterkulturen är ett växande problem i hela landet och har spridit sig från de tre traditionella storstadsområdena till att bli en tragisk realitet även här.

Den organiserade gängbrottsligheten parasiterar på det lokala näringslivet och på välfärdssamhället i övrigt, drar in socialt utsatta ungdomar i sitt nät och förstör deras framtid, bygger upp en ljusskygg parallelltillvaro med egna primitiva regler baserade på våldsutövning och fruktan.

Glöm att denna destruktiva utveckling kan fortsätta. Det handlar om allas vår säkerhet, trygghet och frihet. Ingenting är viktigare.

Tillsammans måste vi forma en kraftfull gemensam front och sända ett beslutsamt, aktivt budskap till gängbrottslingarna: Er tid rinner ut, ni kommer aldrig att kunna få en frizon i Linköping, Norrköping eller på annat håll i Östergötland. Lägg av, stick!

Samverkan är ett slitet ord i sammanhanget. Men ska vi lyckas är det just samverkan som är A och O. Kommun, politiker, myndigheter, polis, domstolar, näringsliv, media, civilsamhälle, du och jag. Fungerar dessa kuggar smidigt ihop kommer gangsterkulturen ohjälpligen att kvävas, förr eller senare.

Det är förvisso ingen lätt match och kräver en bred palett av åtgärder. Sociala insatser måste gå hand i hand med tuffare tag från ordningsmakt och rättsväsende. Det råder ingen motsättning mellan batong och morot, bägge behövs. Inte minst för att kunna hejda nyrekryteringen till gängen och öppna alternativ för unga som redan fastnat i dem.

Det är också nödvändigt att absolut respekt återställs i domstolarna, vittnen måste känna sig trygga och straffen mot gängkriminella vara stränga. Skärpt hållning från polis och rättsstat handlar dels om att värna lagen, dels om att markera tydliga gränser.

Främsta vinnarna med det är faktiskt ungdomar i socialt instabila miljöer. De ska tidigt veta att kostnaden för brottsligt beteende blir dryg och omedelbar för att hindras från att åsamka sig själva och andra skada.

Samtidigt måste vi vara lika tydliga när det gäller att visa dem möjligheterna som finns till klassresor uppåt och in i det etablerade samhällets famn. Utbildning, jobb, bostad, positiva nätverk! Linköping är en välmående kommun som erbjuder livschanser. Vad kan vi göra för att inkludera fler?

På kortare sikt gäller dock att komma åt de styrande, tunga brottslingarna och slå sönder deras verksamhet som utmanar tryggheten, säkerheten och våra medborgliga friheter. Det räcker nu!

Vi vägrar acceptera något gangstervälde. Politiskt sett är detta ofrånkomligen den centralaste valfrågan inför den 14 september. Det är också ett val som vi kan göra varje dag. Valet att säga ifrån!

Nolltolerans mot demokratins fiender!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Fyra förstörda däck. Ett inristat kryss i lacken över partisymbolen. Vänsterpartiet i Östergötland hade nyligen införskaffat en kampanjbil att använda i valrörelsen. I går upptäcktes att den inte gick att använda.

Vandaliseringen ägde rum när bilen stod parkerad vid Vänsterpartiets lokaler i Norrköping. Vandalisering förresten, det är förstås mer än så.

Det är ett politiskt attentat. Inte bara mot Vänsterpartiet, utan även mot den demokratiska processen. Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på grundläggande spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Givetvis komplett förkastligt, oavsett vilket parti det gäller.

Vänsterpartiets distriktsordförande i Östergötland, riksdagskandidaten och Norrköpingspolitikern Linda Snecker vittnar därtill om upprepade hot och sexistiska sms som hon drabbats av.

Sånt är tyvärr inte ovanligt. Enligt Brottsförebyggande rådets stora undersökning från i våras har var femte (!) förtroendevald i Sverige utsatts för hot eller trakasserier på grund av sitt politiska engagemang. Kvinnor pressas hårdare än män.

Men blott 17 procent av alla incidenter polisanmäls. En anledning är att många politiker intar den uppgivna hållningen att obehagligheter, förföljelser och pöbelaktiga påhopp är något man måste räkna med, att det på ett sorts groteskt vis skulle ingå i uppdraget. Sorgligt.

Ingen människa som axlar politiskt ansvar i våra offentligt beslutande församlingar ska behöva acceptera attacker från mobben. Den har ingen plats i ett öppet, fritt och civiliserat samhälle. Andras åsikter må man ogilla, ja hata och avsky. Men det är debatt, argument och personlig respekt meningsmotståndare emellan som gäller. Gatans parlament á la Weimarrepubliken visar bara vägen ner i mörkret.

Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) har föreslagit straffskärpning mot politiskt motiverad kriminalitet och att en särskild lagparagraf införs som stärker skyddet för förtroendevalda.

Det som hänt Linda Snecker och Vänsterpartiet i Östergötland är ytterligare ett tråkigt bevis på att Ohlsson har rätt. Den som begår övergrepp mot vår demokrati och dess representanter måste få veta att det kostar. Dyrt.