Kategoriarkiv: Näringsliv

Politiken är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.

Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.

Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.

Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.

Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.

I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.

På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?

Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.

”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).

I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.

Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.

Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.

Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.

Snacka går ju

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:Corren.

Hört talas om Förenklingsdagen? Det är ett årligt event som Näringsdepartementet arrangerat sedan 2009 och syftar till ”dialog, kunskapsutbyte och inspiration för aktörer som arbetar med att förenkla för företagen”.

Den senaste Förenklingsdagen ägde rum i december. Blir det fler gånger hänger sannolikt på om Alliansen överlever valet eller inte.

Men oavsett vilken regering folket väljer i höst, kan vi tryggt räkna med att den politiska söndagsskoleretoriken om betydelsen av att minska företagarkrånglet består. Alla partier, till och med Vänsterpartiet, vill numera vara företagarnas bästisar.

Minns bara Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare är vår tids ”hjältar”. Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande på Näringsdepartementet snackades det så mycket blomsterspråk kring företagandet att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Den S-drivna ordverkstan gick på högvarv, trögare var det med konkreta resultat.

När Maud Olofsson tog över 2006 utlovades storstilad ändring, och hennes efterträdare Annie Lööf har fortsatt hålla Centerfanan högt. Ändå konstaterar Världsbanken i en färsk rapport att klimatet för nyföretagare är sämst i Norden.

Av 189 länder har Sverige fallit till 61:a plats gällande hur lång tid entreprenörer behöver slåss mot byråkratin innan de kan börja göra affärer med sina bolag (2011 befann vi oss på plats 39).

Det beror inte på att Alliansen trasslat till det mera. Utan därför att andra länders regeringar är duktigare på att underlätta för sin närande sektor än vad våra politiker har varit.

Världsbanken menar att pappersexercisen och kostnaderna för att starta företag i Sverige förblivit onödigt betungande, likaså att den rigida regleringen av arbetsmarknaden och det höga skattetrycket är problematiska faktorer.

Inget jättesmickrande facit efter åtta års borgerligt maktinnehav. Dialog- och inspirationsmöten på Näringsdepartementet i all ära. Men vill inte Annie Lööf prata sig in i historien som en ny Mona Sahlin är det nog dags att lägga in en högre växel i förenklingsmaskineriet.

Tala är silver, handling är – bokstavligen – guld.

Förfranska Sverige

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 19/3:

Visst är det härlig kulturupplevelse att åka runt på landsbygden i andra länder som Frankrike, Italien och Spanien. Man kan besöka vackra vingårdar, få tillfälle att bekanta sig med den lokala producenten, upptäcka nya smaker och kanske köpa med sig en flaska eller två.

Det är sånt som ger livet en extra krydda. Varför kan vi inte njuta samma nöjen i Sverige? Därför att våra politiker sedan länge har förbjudit det. Därmed gör de inte bara tillvaron gråare för folk i allmänhet.

Förbudet bidrar också till att förstöra den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter och försörjningsvillkor. En potentiellt intressant marknadsnisch är bannlyst, vilket utgör ett sabotage mot besöksnäringens konkurrenskraft och lantbruksföretagarnas chanser att diversifiera sina verksamheter.

Detta vill jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) ändra på. Nyligen föreslog han att gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska tillåtas på försök i tre län. Frågan har varit aktuell tidigare i regeringen, men då stupat på Kristdemokraternas och Folkpartiets vägran.

Tyvärr tyder inget på att motståndet luckrats upp. Envist som synden försvarar dessa regleringsivriga förbudsmoralister Systembolagets försäljningsmonopol, en otidsenlig kvarleva från den lutheranska socialstatens tristaste förmyndarperiod. Vin från gårdar ska endast få säljas genom Systembolagets butiker, punkt!

Det har både det ansvariga statsrådet Maria Larsson (KD) och Carl B Hamilton, ekonomisk-politisk talesperson (FP) otaliga gånger slagit fast i debatten. Folkhälsoskäl brukar de ständigt hänvisa till.

Att just Hamilton är så ivrig att försvara monopolet i ur och skur har naturligtvis ingenting att göra med att han personligen sitter i Systembolagets styrelse, ett uppdrag som årligen ger honom ett arvode på 100 000 kronor i plånboken… Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Men principiellt mest stötande i hela historien är förstås att den politiska eliten fortfarande inte anser att vuxna människor i Sverige är mogna att ta ansvar för sina egna handlingar.

Om missbrukshotet är så överhängande att till och med gårdsförsäljning i glesbygd skulle vara en högriskfaktor, kan man fråga sig varför partierna varken försökt hindra den generösa privatimporten av alkohol från övriga EU eller pläderat för ett skyndsamt återinförande av motboken.

Det är förvånande och en besvikelse att Systembolaget ännu består efter dryga sju år med en borgerlig regering, menade riksdagsledamoten Sedat Dogru (M) i söndagens SvD. Så sant. Det statliga försäljningsmonopolet är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige.

Att denna gamla pekpinnesocialistiska rest från förra seklet medverkar till att försvåra företagandet på landsbygden hedrar knappast heller Alliansen. Med ett avskaffat statsmonopol kan gårdsförsäljningen släppas fri, de utsatta lanthandlarna kan stärka sin marknadsposition genom att erbjuda starkvaror direkt från butikshyllorna och förutsättningarna förbättras för att hela landet ska kunna leva.

Sverige blir lite mer likt en attraktiv kulturnation som Frankrike. Det vore väl trevligt?

Tillgänglighetens pris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/3:Corren.

Varje dag en hinderbana? Nej! Personer med funktionsnedsättningar ska självfallet ges rättvisa möjligheter att delta i samhällslivet.

Nyligen presenterade integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ett lagförslag som förklarar bristande tillgänglighet som diskriminering, vilket handikapprörelsen längre krävt.

Drabbade kan utverka skadestånd i domstol av ansvarig part, samtidigt som lagen är tänkt att påskynda och utöka tillgänglighetsanpassningen av kollektivtrafik, offentliga samlingslokaler, butiker, bostäder, etc.

Syftet är oantastligt. Dock har sociala rättighetslagar baksidan att de kan bli så starkt kostnadsdrivande, att sedvanlig avvägning mellan skälighet och ekonomisk rimlighet riskerar att upplösas.

Enligt Statskontorets beräkningar på utredningen som föregick Ullenhags lagförslag, skulle ett förbud mot bristande tillgänglighet gå loss på drygt 200 miljarder kronor (!) under en tjugoårsperiod.

Men värdet som större frihet och självständighet betyder för de funktionsnedsatta då? En knivig balansgång, som regeringen försökt hantera genom att bland annat undanta företag med färre än 10 anställda från diskrimineringsförbudet.

Vilket i sin tur väckt ilska och besvikelse hos handikapprörelsen. DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, menar: ”i klartext innebär detta att den vardagsdiskriminering som våra medlemmar utsätts för även fortsättningsvis kan utgöra ett stort problem när till exempel flertalet caféer och restauranger inte träffas av den nya lagstiftningens kriterier”.

Men varför förutsätta att statlig inblandning ständigt är den vettigaste lösningen? Det kan tvärtom leda till svåröverskådliga konsekvenser som inte gynnar någon i långa loppet.

Att belasta näringsidkare med ytterligare politiskt beslutade regelbördor, lär knappast göra underverk för företagsamheten i landet. Vem blir gladare av det? Funktionsnedsatta är också kunder, det är ingen skillnad på deras pengar och alla andras.

Påverkan via marknad och civilsamhälle kan inte sällan ge smidigare och beständigare resultat än att dra in regering, riksdag och domstolar i ekvationen.

Varning för Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

Internationella kvinnodagen stundar och vilken fråga tycker då Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) är mest angelägen att lyfta fram?

Svaret fick vi i gårdagens Corren, där hon med anledning av 8 mars skrivit en debattartikel med sina folkpartikamrater Carl B Hamilton (ekonomisk-politisk talesperson) och Karin Granbom Ellison (riksdagsledamot från Östergötland). FP-trion brände av allt krut på att angripa näringslivet.

Det största jämställdhetsproblemet vi tydligen brottas med i Sverige verkar nämligen vara könsbalansen i företagens styrelserum. Fler höga klackar måste det bli!

Är det inte märkligt hur politiker från höger till vänster så varmt och innerligt ömmar för ett redan tämligen privilegierat samhällsskikt? Kreti och pleti, kvinnor som män, kan ju knappast ens drömma om chansen att rekryteras till de högsta bolagstopparna.

Ändå läggs massor av politisk energi på att agitera för den övre medelklassens karriärmöjligheter. Frågan har rent av blivit flaggskeppet i den svenska jämställdhetsdebatten. Proportioner, någon?

Maria Arnholm och hennes FP-lierade viftar till och med det skarpaste vapen de har i sin politikerarsenal: den offentliga tvångsmakten som ytterst vilar på statens våldsmonopol.

”Utan snara förbättringar och tydliga åtaganden om ökad kvinnorepresentation i bolagens styrelser blir det svårt att avvisa förslag om ny lagstiftning. Vi hoppas vi slipper lägga tvingande lagförslag till riksdagen, men vi tvekar inte om det till sist skulle krävas”, förkunnar Arnholm & Co hotfullt som vore de statsfeminismens motsvarighet till Jimmy Hoffas Teamsters.

Därmed borde dessa ”liberaler” vara diskvalificerade från fortsatt maktutövning. De är helt uppenbart inte främmande för att begå övergrepp både på näringsfriheten som äganderätten, två fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Politiker ska hålla sig till sin egen sfär. Om det så är 100 procent män eller 100 procent kvinnor i privata företags styrelser, so what? Det är bolagens sak att bestämma. Aldrig Folkpartiets!

Tunnel i Gripenstedts anda

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Vem är Sverige bästa finansminister någonsin? Jag sätter mina pengar på Johan August Gripenstedt, viljestark liberal rikshushållare åren 1856-1866. Genom marknadsekonomiska reformer förvandlade han vårt dåvarande murkna fattighus till nation i grunden.

Det är med Gripenstedt som Sveriges moderna välståndsutveckling startar (sorry, Per Albin). Ett av hans viktigaste strategiska beslut var att storsatsa på järnvägar. Näringsliv och handel behövde en smidigt fungerande infrastruktur. Vi hade ingen. Alltså drev Gripenstedt igenom byggandet av ett stambanenät genom landet.

Staten lånade jättelika belopp till den visionära high tech-investeringen, vilket ansågs mycket kontroversiellt. De konservativa kritikerna fick förstås fel, satsningen betalade sig med råge, pengarna bara forsade in. Linköping är ett illustrativt exempel.

När järnvägen kom till stan i 1870-talets början innebar det rena jackpotten för den lokala entreprenörsandan. Industrin och företagandet fick ett sagolikt uppsving. Järnvägen formade också Linköpings fysiska stadsplan.

Spåren ligger där de ligger och är något vi har fått förhålla oss till sedan 1872. Nu ska äntligen den gamla järnvägen ges en välbehövlig uppgradering med Ostlänken till Stockholm. Snabbare hjul mellan två tillväxtstäder blir en vinst för bägge parter. Fast det är ju inte 1872 länge.

Ska vi utöka järnvägen med 6-8 spår rakt genom dagens Linköping ovanpå en 100 meter bred och två kilometer långlåg bro? Vi skulle för överskådlig framtid tvingas leva med en sunkig Berlinmursaktig betongbarriär, som radikalt förfular stadsmiljön och dödar exploateringen av attraktiv mark i centrum.

Glädjande nog meddelade i går kommunens politiker att man istället önskar en tunnel, vilket Corren tidigare förordat. Ja, det är en dyrare investering. Men det ger Linköping blomstrande möjligheter till ett ordentligt ansiktslyft som kommer att stimulera näringsliv, tillväxt och trivsel. Jag gissar att också Gripenstedt hade nickat gillande.

Nej till statsfeminism!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/1:Corren.

Ett tips inför EU-valet den 25 maj. Det skadar inte att ha koll på vad Europaparlamentets ledamöter har för sig borta i Bryssel och Strasbourg. De väljare som ogillar överstatliga angrepp på näringsfriheten och äganderätten har exempelvis goda skäl att ställa EU-kandidaterna från S mot väggen i vårens valrörelse.

Deras partigrupp tillhörde den majoritet i Europaparlamentet som i november förra året röstade igenom kravet på att börsbolagen i EU måste ha minst 40 procent kvinnor i sina styrelser senast 2020.

Bland dem som ogenerat tryckte på ja-knappen fanns S-veteranen Marita Ulvskog, som toppar partiets lista till parlamentet. Även om hon aldrig varit näringsfrihetens mest profilerade representant (milt uttryckt), kan man ju undra hur långt denne tidigare EU-motståndare i folkomröstningen 1994 numera tänkt sig att unionens maktbefogenheter ska sträcka sig.

Lyckligtvis avvisade den svenska regeringen kravet. Efter omröstningen deklarerade näringsminister Annie Lööf (C) raskt på twitter: ”Jag vill inte se en lag om kvotering. Jag tror företag mår bra av ägaransvar, frihet och sunt förnuft”. Fint! I motsats till S kan väljarna tryggt lita på borgerligheten i denna fråga, eller hur?

Glöm det. Därför skadar det inte heller att ha koll på de olika partiföreträdarnas ideologiska kompass inför riksdagsvalet den 14 september. Alliansregeringen må ha motsatt sig överstatliga diktat för hur enskilda företag ska styras.

Men inom Alliansen är man inte främmande för att missbruka den nationella statsapparaten i precis samma syfte. Annie Lööf i all ära, fast vad har hon att sätta emot Moderaternas mäktige finansminister Anders Borg?

Både han och finansmarknadsminister Peter Norman (M) hotar nu det svenska näringslivet med statlig tvångskvotering. Även jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) lär vara inne på lagstiftningsspåret (SvD  12/2).

Att S-ledaren Stefan Löfven förra veckan gjorde Ulvskog glad och skramlade med vapnet bör väl inte förvåna. ”Om det inte blir ordning på det här, ja då ska vi lagstifta”, sa han till TT 13/2. Men att borgerligheten börjar vika ner sig för den vänsterfeministiska genuspopulismen är lika förbluffande som bedrövligt.

Vilken ”ordning” som råder i fördelningen mellan antalet stolar för män och kvinnor innanför dörrarna i privata styrelserum är ingen sak för staten. Det är (och ska!) vara upp till företagens ägare att bestämma och ta ansvar för.

Grundläggande liberala värden står på spel här. Ett är vaktslåendet om den politiska sfärens gränser, att hålla staten tuktad och värna civilsamhällets friheter. Ett annat är att främst se människor som individer, inte att bunta ihop och förminska dem till något slags ömkansvärt kollektiv.

Kvotering är på flera sätt en kränkning, ovärdigt och kontraproduktivt i bekämpandet av de kvarvarande könsstereotypa fördomar som både kvinnor och män drabbas av.

Jämställdhet är rätten att få vara sig själv; att bli bemött, respekterad och vägd utifrån den egna karaktären och kompetensen. Inte att bli definierad och dömd efter vilket könsorgan man råkar födas med – en attityd som snarare befästs genom den statssocialistiskt färgade feminism som S och M svärmar för. Det är djupt olyckligt.

Kapitalt misslyckande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

”Riskkapital är en viktig förutsättning för att entreprenörer och företag ska kunna fullfölja idéer och skapa färdiga produkter att sälja på marknaden.” Vilket parti står för denna insiktsfulla formulering?

Socialdemokraterna. Som visserligen ofta, påhejade av sin mångmiljonförsörjare LO, svartmålar riskkapitalet när pengarna hamnar i välfärdssektorn. Men okej, i övrigt är det väl utmärkt att S slår ett slag för riskkapitalets betydelse för det svenska näringslivet och vår samhällsekonomi?

Jovisst. Absolut. Bra där! Om det inte vore för att Socialdemokraterna också själva vill leka riskkapitalister. Vinns valet i höst lovar S att ”skapa en ny Innovationsfond som ska fokusera på att hjälpa företag med investeringar i tidiga skeden”. Suck.

Det är alltså du som skattebetalare som tvingas finansiera denna fond. En rimlig fråga att ställa till Stefan Löfven & Co är därför: vilka särskilda magiska krafter har politikerna och statsapparaten på detta område som inte det privata riskkapitalet har?

Dock är inte S alls ensamma om att tilltro sig en special förmåga att göda lovande företag med offentliga medel som insats. Samma grandiosa politiska självbild är vitt spridd över blockgränsen.

Till och med Vänsterpartiet vill gärna göra guldkantade statliga riskkapitalaffärer i den goda viljan att ge entreprenörer luft under vingarna och skapa fler arbetstillfällen (undantaget vård, skola och omsorg som tydligen får hållas med gammal betonggrå planekonomi i Jonas Sjöstedts Sverige).

Oppositionen borde, om inte annat för skattebetalarnas skull, ta lärdom av Alliansens avskräckande äventyr i riskkapitalbranschen. Riksrevisionen riktar svidande kritik mot vanskötseln i en färsk rapport. Utöver sjätte AP-fondens dryga 20 miljarder pensionskronor, finns flera statliga aktörer med uppdrag att få företag ur startblocken. Total har de 10 miljarder i sina kassakistor.

Två av dessa fonder, Fouriertransform och Inlandsinnovation, har skapats på ivrigt initiativ av Centern under den borgerliga regeringsperioden. Facit är i bägge fall en skandalomsusad kostsam verksamhet. Riksrevisionen dömer dock ut hela fondrasket. Det finns ingen genomtänkt strategi för hur pengarna används.

Resultatet har, med riksrevisorn Claes Norgrens ord, ”blivit ett ineffektivt lapptäcke där investeringarna går till redan etablerade företag istället för till nysådd- och start up-företag” (DN 11/2). Men överhuvudtaget är statligt såddkapital till enskilda företagare en usel idé.

Lyssna till näringslivsprofilen Rune Andersson, som själv suttit i ett antal statliga stödfonder genom åren. På ett seminarium som Svenskt Näringsliv hade våren 2012 slog han fast: ”De som söker statligt kapital har ju ofta fått nej av alla andra, av en anledning. Jag har kommit fram till att det inte är brist på kapital, utan på driva entreprenörer som är problemet”.

Alltså. Politiker, bliv vid er läst! Ska ni satsa på något, är det generella åtgärder för ett gynnsammare företagarklimat där människor uppmuntras och vågar ta risker med eget kapital.

Förmynderiets tidevarv är över

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:Corren.

Superiet i Sverige kring förra sekelskiftet var tveklöst ett stort samhällsproblem. Alltför många tog till flaskan alltför ofta som flykt undan tristess, fattigdom och social misär.

Både från vänster till höger på den politiska skalan blev bekämpandet av missbruket en högprioriterad fråga. Det sågs som nödvändigt för att Sverige skulle klara omvandlingen till en demokratisk, modern industri- och välfärdsnation.

Med auktoritära metoder lyckades man också. Statlig monopolhandel, höga priser, rigida regler för utskänkning på krogen och ett strängt motbokssystem kan man säga mycket om.

Men de hårda bandagen fungerade. Fast sedan ville politiker och myndigheter ogärna släppa på förmynderiet – trots att huvudproblemet var ur vägen, samhället förändrats radikalt till det bättre och människors attityder skiftat.

Det enda som tycks förblivit konstant i utvecklingen verkar vara statliga företrädares djupa skepsis till medborgarnas mognadsgrad i umgänget med alkohol. Ett klassiskt exempel är när motboken äntligen avskaffades 1955 efter att ha levt på övertid på tok för länge. Då befarades att superiet skulle öka lavinartat och att folk inte ens skulle bry sig om att gå till jobbet (nej, domedagsprofetiorna slog som bekant aldrig in).

Ett annat, mer närliggande exempel är när införselkvoterna från EU liberaliserades 2004. Initialt steg konsumtionen och olyckskorparna kraxade ånyo om att eländet stod för dörren.

Men därefter har drickandet tvärtom minskat. 2004 var konsumtionen 10,5 liter (ren alkohol) per invånare från 15 år och äldre. 2012 hade siffran sjunkit till 9,2 liter. Nedgången är lika för bägge könen och främst bland yngre åldersgrupper.

Fast vad hjälper det? Nu är det näthandeln med vin som demoniseras på samma gamla välbeprövade sätt. Utlösande orsak är livsmedelskedjan City Gross, som i somras började erbjuda sina kunder att komplettera internetbeställningar av matkassar med vin från danska nätbolaget Winefinder.

Folkhälsominister Maria Larsson (KD) och Systembolagets vd Magdalena Gerger larmade om hot mot, ja gissa: folkhälsan. Gerger polisanmälde City Gross, men åklagaren fann ingen laglig grund för åtgärd. Ogenerat pompöst har Maria Larssons reaktion istället blivit att snabbutreda om lagen går att ändra.

City Gross och Winefinder viker sig dock inte. ”Om regeringen sätter upp handelshinder för att privatimportera alkohol kommer vi att anmäla Sverige till EU-domstolen”, förklarar Winefinders vd Ole Nielsen (SvD 4/1).

Hela historien är förstås ytterst pinsam för regeringen. Särskilt som folkhälsoargumentet mest är ett fikonlöv för att slå vakt om det lukrativa skatteklirret i kassan från det statliga alkoholmonopolets butiker.

Men dessa har inte tillkommit i syfte att folkhälsoministern ska tjäna grova pengar åt sin regering. Utan för att stävja det utbredda folkliga fylleriet i 1900-talets början. I dag är det emellertid 2014 och Systembolaget har ur det perspektivet ungefär samma existensberättigande som motboken hade 1955.

Svenska jobb åt svenskarna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:Corren.

Snart ringer klockan in valåret 2014. Det är ingen högoddsare att frågor som rör invandrare, flyktingpolitik och integration kommer att spela en betydande roll i kampen om regeringsmakten.

Illa vore om SD:s främlingsfientliga demagogi tillåts sätta agendan. Tyvärr har S och LO redan gjort en anpassningsrörelse i protektionistisk riktning.

”Svenska jobb åt svenskarna” är den föga maskerade signal som Löfven & Co sänder ut när man talar om nödvändigheten av att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring och att riva upp Lex Laval-domen (vilken begränsar fackets makt att diktera löner och avtalsvillkor för utländska arbetare). Denna oblyga arbetsmarknadsnationalism är mycket olycklig.

SD riskerar att få ett problemformuleringsföreträde i debatten, en felaktig bild skapas av att antalet jobb är statiskt och att öppnare gränser hotar svenska medborgarens egna möjligheter till försörjning.

Som Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson nyligen uttryckte det i Dagens Industri: ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben.”

Det är en fördummande retorik som svär mot hur en modern, dynamisk ekonomi fungerar. Drygt 60 000 människor har kommit hit sedan Alliansregeringen lättade på restriktionerna för arbetskraftsinvandring 2008. Många är högutbildade i specialistyrken som svenska företag behövt för att kunna expandera och klara fortsatt konkurrens på marknaden.

Arbetskraftsinvandrarna har bidragit till att göra vårt land rikare och mera välmående, inte tvärtom. Ställ Jan Larssons populistiska villfarelser mot förre Volvochefen Leif Johanssons uttalande i Svenskt Näringslivs skrift Feltolkad folkopinion som publicerades tidigare i år: ”Vi har en fullständigt absurd debatt kring invandring i Europa… Största hotet mot Sverige är bristen på folk som kan driva välståndsutvecklingen framåt genom kvalificerad forskning och utveckling. Och så har vi en debatt som handlar om motsatsen.”

En annan sak är sysselsättningen bland flyktingar som fått asyl i Sverige. Dessa har svårare att få jobb och tvingats inte sällan till långvarigt bidragsberoende. Vems är felet? Deras eget?

Nationalekonomen Andreas Bergh har i en färsk rapport undersökt arbetsmarknadssituationen för utlandsfödda i OECD-området. Hans slutsats är att länder med starka kollektivavtal (som Sverige) har större segregation än andra. Kollektivavtalen ger nämligen facket möjlighet att hindra utlandsfödda från att snabbt komma in på arbetsmarknaden, exempelvis genom lägre löner och enklare jobb.

Detta tvättäkta, hemlagade svenska strukturfel göder ett demoraliserande utanförskap vars nota skjuts över till skattebetalarna, något som sedan SD:s kostymfascister kan exploatera för sprida hat och misstroende mot alla som inte är ”originalsvenskar”.

Anser S och LO att det är ett pris värt att betala för dagens kollektivavtalssmodell? Tycker Alliansen det? Berätta gärna!