Vad är meningen med livet? Svaret på den gamla slitna frågan tycker jag inte är så mycket att grubbla över. Livet ska klinga likt en melodi av Burt Bacharach. Som The Look of Love. Vad finns då mer att snacka om? Just enjoy.

I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte så mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var storslagen och underbar. Wagner bör man väl helst inte tala om i Sverige, i alla fall inte högt, lyriskt och entusiastiskt utan de sedvanliga reservationerna (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Ja, politiskt må Wagner, denne tyske ärkeantisemit, förtjäna en plats i giftskåpet. Fast vad har det med den väsentliga saken att göra? Det är som Per Wästberg nyligen skrev i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft.”

Lyssna på Lohengrin en gång. Försök sedan leva utan detta magnifika verk. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.

2016 markerar att det är fyrtio år sedan – herregud, vart tar tiden vägen? – som min absoluta favoritgitarrist gick bort. The one and only Tommy Bolin. Bara hans innovativa jazzfunkrockiga bidrag på Billy Cobhams Spectrum och Deep Purples Come Taste the Band är i klass med det bästa som John McLaughlin och Jeff Beck presterat.

Dessutom var Bolin en mycket begåvad låtskrivare och sångare (Wild Dogs – från det lysande soloalbumet Teaser – tycker jag är outstanding). Han blev endast 25 år, men fortsätter att inspirera musiker och diggare över hela världen. The legacy lives on. Cheers & Rest in Peace, brother. 

Baggage handcuffed to my wrist,
I drag it everywhere I go.
Sometimes I fight it with my fists,
If I knew which way was home,
It’s where I’d go.
If I knew which way was home…

https://www.youtube.com/watch?v=DXaG1HvKMOw

Wings – the band that the Beatles could have been! Den som inte faller i trans över hur Paul McCartney spelar bas på den här låten, kan sannolikt inte ens stava till Rickenbacker om så det egna livet hängde på det. Han är ju fullkomligt grym och lirar ungefär som basen vore leadgitarr. Jag skulle vilja ha baskanalen isolerad och bara lyssna på den. Amazing!