Kategoriarkiv: Musik

En modern Karl Gerhard

Publicerad den av
Svara

Skiva: Ett bedårande barn av sin tid
Artist: Magnus Uggla
Label: (Cupol/Sony BMG)

Han var satirens sjungande dandy, de genialiska nödrimmens okrönte kung, vars sylvassa tunga lika elegant som giftigt gisslade samtidens Sverige.

Magnus Uggla? Nej, Karl Gerhard förstås.

Numera kanske främst ihågkommen för kupletten Den ökända hästen från Troja, en infernalisk drift med Sveriges ryggradslösa kryperi för Nazityskland. Upphovsmannen framförde den i en revy mitt under brinnande världskrig.

Politikerna fick blodstörtning, sången förbjöds och poliser vakade i teatersalongen, redo att arrestera Karl Gerhard om han ändå trotsade censuren. Publiken jublade åt den djärve sanningssägaren, men pressen var desto mera negativ.

Borås Tidning muttrade exempelvis att det bara doftade ”reklam och uppblåst självbelåtenhet” om Karl Gerhards utmaning av det tyskvänliga etablissemanget…

Här snackar vi alltså the real thing när det gäller epitetet rikshäcklare, som också när han riktade udden mot kändisvärlden och överklassens ytliga halvfigurer formulerade elakheter så lysande att underhållningsvärdet fortfarande inte förbleknat.

Att Magnus Uggla alltid haft en välutvecklad klockarkärlek till Karl Gerhard är ingen hemlighet, även om epigonens egna satiriska alster typ Jag mår illa och Fula gubbar framstår som skäligen tama i jämförelse.

Desto häftigare låter dock Uggla när han i år förverkligat sin gamla dröm att ge ut en platta enbart med Gerhardsånger. Några punkversioner av det slag som Uggla utsatte Jazzgossen för på skiva redan 1977 blir det inte, de musikaliska arrangemangen är trogna originalens.

Men Uggla har aldrig låtit så härligt bitsk som när han med perfekt arrogant frasering spottar ut det mesta av det bästa från Karl Gerhards efterlämnade textskatt. Tro det eller ej, Magnus Uggla sjunger till och med brallorna av läromästaren på sina ställen.

Bedårande! 

(Borås Tidning 2006-03-01)

Reabacken väntar på Simmons

Publicerad den av
Svara

Skiva: Asshole
Artist: Gene Simmons
Label: Simmons Records/Sanctuary

Den sista högkvalitativa rockrökaren som ”The God of Thunder” lyckats prestera var Unholy på KISS-plattan Revenge 1992.

Det omdömet står sig även efter genomlyssningen av Simmons nya soloskiva (den andra sedan 1978). Frågan är vilka fler än de mest inbitna KISS-fansen som är tänkta konsumenter av detta förvirrade album med sin fjantigt pubertala titel.

Här växlas det vilt från monotont tordönsmangel och enkla Beatlespastischer, till stråkar och hawaiigitarr i Hollywoodballaden I Dream A Thousand Dreams, där Gene Simmons låter som Benjamin Syrsas äldre brorsa.

Inte ens samarbetet med Bob Dylan i bagatellen Waiting For The Morning Light, eller Frank Zappas hjälpande hand bortom graven i Black Tongue, lär rädda den gamle demonbasisten från ett snart öde i reabackarnas träskmarker.

Fast covern på Prodigys Firestarter är ganska kul.

(Borås Tidning 2004-05-15)

Ljuv musik från vänster

Publicerad den av
Svara

I alla dessa år har jag kölhalat vänsterpartiets företrädare, på alla upptänkliga sätt misskrediterat deras åsikter och motiv. Och så läser jag om den avgående partiledarvikarien Ulla Hoffmann i Svenska Dagbladet.

Som vanligt pratar hon politik helt uppåt väggarna, men vem bryr sig om sådana perifera saker?

Ty på den i sammanhanget otippade frågan om bästa hårdsrocksband, svarar hon kompromisslöst: ”Deep Purple! Jag hörde dem första gången i början på 1970-talet, sedan dess har de suttit i ryggmärgen. Nu i höstas var de i Sverige igen. Jag var där förstås, och rockade loss i flera timmar”.

Hela min världsbild rasar samman. Hoffmann, det är ju en kvinna med klös och utsökt omdöme. En själsfrände!

Alf Svensson däremot, som annars är en hyvens man, gjorde mig som ung och inbiten Purplediggare djupt besviken när han kastade ur sig följande ord i Expressen den 17 mars 1985: ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse”.

Även Svenssons borgerliga bröder i folkpartiet har en vissen attityd till elgitarrer och Marshallstackar. ”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det i fp:s programskrift En liberal kultursyn (1970).

Eller som förre fp-ledaren Per Ahlmark uttryckte det i boken Fritt sinne (sic!) 1992: ”Den här musiken blir knappast älskad för sin egen skull, alltså våldtar den. Idag kan man knappast gå in i en butik i Stockholm utan att bli beskjuten av industriellt producerade popackord”.

Men hetsen mot populärmusiken, det är ju en gammal vals.

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, menade lektor Erik Walles, författare till hatskriften Jazzen anfaller (1946).

Kom tillbaka Ulla Hoffmann, allt är förlåtet!

(Borås Tidning 2004-02-21)

En brännhet Purple

Publicerad den av
Svara

Skiva: Perks & Tit
Artist: Deep Purple
Label: Purple Records

Under några år i 70-talets början var Deep Purple störst, bäst och… tja, inte vackrast kanske, men deras dynamiskt hårdsvängande rockmusik var något av det häftigaste som dittills hade manglats ut från en Marshallstack.

Med album som In Rock, Machine Head och Made In Japan erövrade bandet miljoner och åter miljoner tonåringars hjärtan. Monsterhiten Smoke on the Water gjorde Stoneslåten Satisfaction rangen stridig om det tuffaste riffet att lira luftgitarr till framför pojkrumsspegeln.

1973 trumpetade den amerikanska branschtidskriften Billboard ut Deep Purple som kungar på skivförsäljningsfronten. Men då hade gruppen redan bränt ut sig. Sångaren Ian Gillan och gitarristen Ritchie Blackmore hatade varandra, Gillan hoppade av och bassisten Roger Glover fick sparken.

Det kunde varit slutet. Många inbitna fans vägrar också fortfarande acceptera någon annan upplaga av Deep Purple som äkta vara. Men frågan är om de ändå inte nådde sin kreativa och mest välljudande topp strax efter Gillans och Glovers sorti.

Ersättarna David Coverdale (sång) och Glenn Hughes (bas/sång) gav bandet en formidabel nytändning under inspelningen av Burn, som dök upp på skivdiskarna denna månad för precis 30 år sedan. Låtmaterialet höll nästan genomgående ypperlig klass och var mer melodiskt och bluesorienterat än tidigare.

Att Purple även höll färgen live – och det med råge – visar en gammal bootleg från USA-turnén 1974 kallad Perks & Tit, som nu fräschats upp digitalt och släppts lagligt på CD av fanclub-bolaget Purple Records (svåråtkomlig i vanliga skivbutiker, men finns att beställa på http://www.purplerecords.net).

”This is the last gig of our tour, so it’s going to be a bastard, OK?”, förklarar David Coverdale från scenen på San Diego Sports Arena efter att gruppen rivit av en benknäckarversion av öppningslåten Burn.

Och visst, Coverdale håller ord. Efter två svängiga rökare, Might Just Take Your Life och Lay Down Stay Down, levererar Purple den förmodligen svettigaste tolkningen av muskelbluesen Mistreated som fångats på band – vida överlägsen studiovarianten. Därefter följer 10 minuter Smoke on the Water och ett längre solo av Hammondguden Jon Lord.

Resten av konsertinspelningen har dessvärre gått förlorad, men det som finns bevarat räcker mer än väl. Här finns det klassiska Purplesoundet, representerat av Blackmores distinkta gitarrspel, Lords maffiga orgel och Ian Paices explosiva trummor. Lägg därtill Coverdales mörka bluesröst i excellent kombination med Glenn Hughes ljusare, souldoftande stämma och ni har en kvintett med potential att nå vilka höjder som helst.

Men Purple slarvade bort alltsammans i nya bråk, blott ett år senare stack Blackmore och det blev aldrig samma sak igen. Långt därifrån. Men det är – som det heter – en annan historia. Glöm den och lyssna på skivorna Burn eller Perks & Tit istället.

(Borås Tidning 2004-02-21)

Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…

Publicerad den av
Svara

Bok: Beppe – Biografin 
Författare: Klas Gustafson
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Den där eländiga augustidagen 1986. Minnet skär fortfarande i mig. På väg hem till västkusten efter en loj sommar i Blekinge. Vi hade stannat bilen vid ett motell i Växjö för att äta lunch. Jag släntrande över parkeringsplatsen och möttes av en rak höger i maggropen.

BEPPE WOLGERS DÖD!

Löpsedlarnas svarta budskap var lika överrumplande som hänsynslöst. Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta?

Trots att jag egentligen inte kände honom, var det som att ta emot beskedet om en nära anhörigs frånfälle. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och säkert även för massor av andra ungar som växte upp framför TV:n under 70-talet.

Godnattstunden. Jullovsmornarna med Scooby Doo. Dunderklumpen. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och farsan Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev allas vår mysiga extrapappa, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturelle gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Produktionerna kom i strid ström. Denne vänlige jätte i nattmössa var en lekkamrat vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt ändå fanns ständigt närvarande.

Beppe var en av de ljusaste gläntorna i mitt barndomslandskap. Även när jag blev tonåring med huvudet upptaget av tjejer och skränig rockmusik, fanns det skäggiga mystrollets hand där någonstans i fjärran.

En sensommardag var den plötsligt försvunnen. Ännu i denna stund har jag svårt att förlåta det.

Beppe Wolgers som den store fixaren av barndomsminnen (för att travestera titeln på en av hans bästa barnböcker på 70-talet) – det är så min generation känner honom. Men Bertil John Wolgers, född 1928 i en burgen Stockholmsfamilj, hade även andra strängar på sin rikt utrustade konstnärslyra.

Hans breda uppenbarelse tog plats på många scener under den gyllene folkhemsepok som följde efter andra världskrigets slut. Hela karriären finns nu för första gången sammanfattad av frilansjournalisten Klas Gustafson i den utsökt skrivna och läckert illustrerade Beppe – Biografin (Albert Bonniers Förlag).

Tidigt mobbad i skolan flydde Beppe in i en egen värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna som han ständigt återkom till i nostalgiska artiklar, radioprogram och böcker under senare år.

De idylliska somrarna på Dalarö i Stockholms skärgård var en annan viktig influens. Ungdomskolonin från storstaden seglar, hånglar och spisar jazzskivor medan världskriget rasar förbi ute i Europa. Beppe drömmer om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet vill sig aldrig riktigt. En sejour på Otto Skiölds målarskola slutar även det i fiasko.

Efter ett år på college i USA i slutet av 40-talet, kommer han hem som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom vänligt sex gånger, men 1953 kommer lyrikdebuten Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humle-poeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

I samma veva etablerar sig Beppe som kåserande kulturjournalist i Stockholmspressen. Han hänger på krogarnas nöjestempel med konstnärer och intellektuella. Beppe blir en i det levnadsglada gänget ambitiösa uppkomlingar, vilka lystrar till namn som Lars Forssell, Pär Rådström, Slas, Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson.

Motboken avskaffas äntligen 1955, liksom kabaréförbudet som omöjliggjort scenunderhållning på restaurang. Det innebär en rejäl injektion för utelivet. Danska nöjesdrottningen Lulu Ziegler tar över legendariska Hamburger Börs och låter det unga kulturgardet svara för underhållningen. Beppe Wolgers och Olle Adolphson blir för ett tag radarpar både på scenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter även ny mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar. En av ungdomsårens favoriter i stenkakesamlingen är Walking my baby back home med Page Cavanaughs trio. Den kommer i Beppes svenska version att förlösa Monica Zetterlunds artistkarriär som Sakta vi gå genom stan. Hon sjöng även den kanske finaste schlager som tävlat i melodifestivalsammanhang, En gång i Stockholm. Beppes romantiska text är ren poesi, men vad hjälpte det när den framfördes för utländsk publik i Londonfinalen 1963? Låten kom sist!

Då, i 60-talets början, hade Beppe Wolgers dessutom lyckats bli en av de mest kontroversiella personerna i Sverige. Radion hade börjat konkurreras ut som dominerande underhållningsmedium av televisionen. Genomslagskraften i den enda existerande kanalen var enorm.

Beppe var inte sen att haka på med famösa konsekvenser. Tillsammans med Edvard Matz, Jan-Öjvind Swan, Lasse O’Månsson, Åke Söder-qvist och Yngve Gamlin orsakade Beppe folkstorm av orkanstyrka med en serie satirprogram som gått till historien under begreppet Skäggen.

De drev friskt och respektlöst med det lutheranska Sverige till den grad att Aftonbladets löpsedel krävde att TV-chefen måtte ”stoppa skäggens diktatur”. En upprörd insändarskribent i nämnda tidning menade: ”kan inte Wolgers, Gamlin & Co försörja sig på annat sätt än genom att förstöra bästa sändningstid i TV, så hänvisa dem till socialvården”.

Beppe växlade mellan revyer, schlager och TV under detta hans mest hektiska decennium. Han samarbetade med hela den dåvarande nöjeseliten, däribland Povel Ramel vars odödliga Ta av dig skorna Beppe levererade orden till.

Dock var kritiken stundtals hätsk på ett sätt som är svårt att fatta idag. Men Beppe tog en gruvlig revansch på sina belackare genom att låta en infernalisk Lars Ekborg skälla ut honom i revynumret Ridåöverhalningen. Det sammanfattade allt vad Beppe blivit beskylld för: publikförakt, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet, plumpa skämt, etcetera.

Det är ett fullkomligt genialiskt stycke, som blivit en ständigt repriserad TV-klassiker. Klas Gustafson skriver: ”Genom att koncentrera kritiken och karikera både kritikerna och sig själv tar han (Beppe) udden av angreppen, gör sig osårbar”.

Dock tog de ständiga giftpilarna ändå hårt på den känslige Beppe, som sedan barndomen sett sig som den evige outsidern. Med familjen övergav han Stockholm 1969 och fann både ett nytt liv och en konstnärlig nytändning på Öhn utanför Strömsund i norra Jämtland.

Han återvände till poesin, tog upp måleriet igen och blev framförallt den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, som så uppenbart själv var en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt.

Beppes sista bok Cabaret utgavs postumt hösten 1986. I ett post scriptum till omslagets baksidestext dedicerar han boken till alla vännerna från svunna tider med en strof av Gunnar Ekelöf.

Och du Beppe! Ja, just Du alltså. Jo, lyssna nu. Om denna artikel på något mystiskt sätt når dig uppe i dunderklumpslandet (jag vet att du är där), så vill jag tillägna dig just de raderna:

Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande
är kvar.

(Borås Tidning 2003-10-23)