Abbey Road och Polar, två kontraster

Senaste veckan har ryktet spridits likt en löpeld genom musikvärlden: Abbey Road är till salu!

Ägaren, det förlusttyngda skivbolaget EMI, skulle avyttra den legendariska studion i London för att kunna betala sina skulder. 

Beskedet kom som en smärre chock, inte minst för Beatlesfansen. Inspelningslokalerna där The Fab Four skapade sin odödliga musik är ju närmast helig mark.

Även Pink Floyd, U2, Glenn Miller och många, många andra storheter har varit aktiva där sedan studion invigdes 1931. 

Vad väntade nu? Skulle Abbey Road gå i graven? Reaktionen blev en storm av oroliga röster och upprörda protester. Svaret kom från EMI i söndags: Nej, studion säljs inte. Däremot söks investerare för att utveckla verksamheten. 

Okej. Räddad. Men för säkerhets skull fattade den brittiska Labourregeringen beslut om att K-märka Abbey Road. Motivet var dess ”enorma kulturella värde”.

Man kunde bara önskat att vår svenska regering varit lika alerta när ABBA:s världsberömda Polarstudio i Stockholm, flitigt frekventerad av alla från Led Zeppelin till Ulf Lundell, hotades av nedläggning. 

Ekonomin knäcktes av en saftig hyreshöjning från fastighetsägaren och finansiell hjälp från privata aktörer uteblev. Vädjanden till Riksantikvarieämbetet föll på hälleberget, tjänstemännen på Kulturdepartementet segade med ärendet tills det var för sent, dåvarande kulturminister Marita Ulvskog (S) visade noll intresse. 

Våren 2004 var slaget definitivt förlorat. Studion revs, lösöret auktionerades bort. En unik del av svensk och internationell kulturhistoria – utplånad.

Vi kan enbart gissa hur det hade låtit i Storbritannien om Abbey Road-studion förvandlats till vad Polar är idag. Ett gym. 

Värna kapitalismen, bekämpa musikpiraterna!

Piraterna har tappat vind. Under 2009 fick istället musikbolagen ånyo fart i seglen, visar färsk statistik. Den av förstå-sig-påarna så uträknade och hånade CD-skivan gjorde comeback från gravens rand. För första gången på åratal ökar nu försäljningen.

Visserligen faller de traditionella skivaffärerna som korthus, vilket känns lite tråkigt för oss inbitna skivnördar. Å andra sidan är det ju faktiskt både billigare och bekvämare att handla sina plattor på nätet – där utbudet dessutom är oslagbart. Själv kommer jag knappt ihåg när jag senast köpte någon CD rakt över disk.

De moderna konsumtionsmönstren börjar också få rejält genomslag inom kategorin digitala tjänster, typ Spotify. Procentuellt sett svarar denna streaming för den största intäktsökningen. Dock är det fortfarande skivorna som drar in överlägset mest reda pengar till bolagen. 

Förhoppningsvis är det hela ett tecken på allmän tillnyktring efter de fuldelande piraternas härjningståg. Deras igångsatta illegala fildelningsepidemi skulle tveklöst innebära rena sotdöden för musikbranschen som vi känner den. Sannolikt har dock samverkande faktorer i form av intensifierad debatt, hårdare lagstiftning och inte minst den folkliga rättskänslan (stöld är fel!) spelat en vaccinerade roll härvidlag. 

Det är förstås utmärkt. I grunden är denna fråga större än enbart musikbranschen och dess aktörer. Det handlar om värnet av marknadsekonomin som sådan, där fuldelningen hotar urholka två av kapitalismens viktigaste beståndsdelar: upphovs- och äganderätten. 

Piraterna vill gärna ge sken av att vara några slags pigga, rebelliska liberaler. I verkligheten påminner de snarare om klassiska sursocialister. De bespottar företagen, utmålar både musikbolag och artister som omoraliska girigbukar, samt tar sig skamlöst rätten att konfiskera frukten av produktiva, skapande människors arbete. 

Historien ger otaliga empiriska exempel på vart praktiserandet av sådana principer lett någonstans. Se bara på hur det gick för Ryssland och Kina under 1900-talet. Inte vill vi väl att samma utarmning som drabbade dessa stackars länder, också ska göra dagens musikliv till ett enda stort fattighus?

Roddan om Maggie May

”Alla som hörde den tyckte att den var omelodisk, saknade kommersiell potential och rent ut sagt var dålig. Den låg som en b-sida på Reason to believe men när en dj i Cleveland började spela den blev den en hit.”

Rod Stewart, sångare och nybliven pensionär (!), minns hur hans blivande superklassiker Maggie May unisont fick tummen ner av skivbolaget och den så kallade musikexpertisen 1971.

Lärdom? Tja, den gamla sanningen gäller fortfarande: våga gå din egen väg när känslan är rätt! 

Sillstrypar’n i Stockholms stadshus

En bankett i Stockholms stadshus för tvåhundra ”dignitärer”. Från Melodifestivalen…

Det är vad finansborgarrådet Sten Nordin (M) vill bjuda på. Representationskalaset för att hedra schlagercirkusens artister och arrangörer beräknas gå loss på 150.000 kronor ur skattebetalarnas pengabinge.

”Melodifestivalen håller på att etableras som ett av Sveriges största nöjesevenemang och i särklass mest populära TV-program. För oss är det bra att finalen äger rum i Stockholm och i Globen och då visar vi vår uppskattning”, förklarar det schlagerfrälsta finansborgarrådet i DN (12/1). 

Eller så råkar det vara valår och Sten Nordin ser ett lättköpt tillfälle att böja knä inför populismens genomskinliga altare. Med sådant röstfiske får Sillstrypar’ns proggklassiker Doing the omoralisk schlagerfestival ännu en dimension.

Victor Jara, Pinochet och Chiles ekonomiska ”under”

Victor Jara, dina sånger ska eka i gruvornas gångar
Och som fullmogna frukter ska dom skördas
ifrån plantagernas träd
Som vajande säd ska dom bölja över fälten
Och som fiskar i vattnet
ska dom fastna i fiskarnas nät
Ja, Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska inte bli glömda

Så sjöng Mikael Wiehe i sin romantiska hyllning från 1975 till den berömde chilenske trubaduren och teatermannen. Victor Jara var även en radikal politisk aktivist och supporter av socialistpresidenten Salvador Allende – något som kostade honom livet när Pinochets militärjunta grep makten i Chile den där eländiga septembermånaden 1973. 

Nej, Victor Jaras sånger är inte glömda. Inte Victor Jaras person heller. Igår följde tusentals chilenare hans kista genom Santiagos gator när Jara äntligen fick en värdig begravning efter 36 år. 

Hans stoft hade tidigare undersökts av rättsmedicinare i ett försök att klargöra omständigheterna kring mordet. Och deras rapport visar med all önskvärd tydlighet vilka grymheter juntan var kapabel till. Victor Jara utsattes för gedigen tortyr på sportarenan Estadio Chile, dit han fördes efter kuppen i sällskap av 5000 andra politiska fångar. Benen i hans kropp hade krossats på ett flertal ställen, över 30 kulor hade avlossats mot armar, bröstkorg och huvud. 

En misstänkt värnpliktig militär har erkänt medverkan. Men Victor Jaras brittiska änka Joan Turner säger till Svenska Dagbladet (4/12) att hon inte ser den enskilde soldaten som ansvarig, de verkliga gärningsmännen fanns högre upp i hierarkin: 

 ”De skyldiga är Pinochet, som gav order om att mörda och tortera, och alla de andra som deltog och njöt av det.”

Victor Jara brukar räknas som en legendarisk vänstermartyr. Men i grunden är han förstås en martyr för alla fria människor oavsett politisk åskådning. Hans bistra öde delades av uppskattningsvis 3 200 andra chilenare, vars liv släcktes under Pinochetdiktaturens mörka epok 1973-1990. 

Ändå har jag påfallande ofta mött åsikten att Augusto Pinochet även gjorde mycket gott för Chile. Försöken till att ursäkta hans tyranni kommer inte sällan från hökaktiga nyliberaler, som har märkvärdigt svårt att hålla sig demokratiskt och humanistiskt anständiga när juntans illgärningar förs på tal. 

”Se bara på vilka underverk Pinochet gjorde för den chilenska ekonomin”, säger de. Och visst, de har en poäng.

När Pinochets militärer kuppade till sig makten var Chile ett land i ruiner, praktiskt taget konkursmässigt. Men Pinochet tog till radikala grepp för att få ordning på statsfinanserna och gjorde Chile till en experimentverkstad för den nyliberala Chicagoskolans ekonomer (vars mest kände representant är nobelpristagaren Milton Friedman).

Det fungerade. Resultaten var strålande. Efter ett inledande stålbad blomstrade Chiles ekonomi under 80-talet. Friedmans anhängare har sedan dess gärna pekat på Chile som en lysande empirisk bekräftelse på Chicagoskolans teorier.

Borde vi då inte tillgodoräkna Pinochet detta och erkänna att hans styre även hade positiva sidor?

Nej. Det vore ungefär som att ursäkta Hitler med att han byggde fina motorvägar och löste den tyska massarbetslösheten. Sanningen är att vem som helst kan sanera ett lands ekonomi, om det sker på samma villkor som Pinochet åtnjöt. 

Du har exempelvis ingen politisk eller facklig opposition att ta hänsyn till. Ingen fri press belyser de negativa sidorna av din politik. Du behöver inte bekymra dig om att missnöjda medborgare röstar bort din regering i nästa val, ty det hålls inga val. De som klagar och demonstrerar riskerar att skjutas, fängslas eller torteras. Regelbunden terror mot oppositionella är också bra taktik, det håller majoriteten av dina undersåtar tysta och fogliga.

Chiles ekonomiska uppsving betalades i blod och skräck. Det skall mycket till för att finna något gott i detta. Pinochets företrädare, marxisten Salvador Allende, var förvisso långifrån det helgon som vänstern under decennier utmålat honom till.

Allende ödelade Chiles finanser, förstörde landets demokratiska institutioner, trasade sönder medelklassens lojalitet till konstitutionen och knöt intima vänskapsband med Fidel Castros Kuba. Allende var en politisk vettvilling och äventyrare, inställd på att med våld exportera kommunismen över hela Latinamerika.

När han kom till makten 1970 var det med endast 33,6 procent av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare var den chilenska befolkningen till en början lättad. Men de fick snabbt och bittert erfara vad den nya regimen gick för.

Augusto Pinochet var en skurk, en massmördare och en landsförrädare. Han borde ha dragits inför domstol för brott mot mänskligheten medan chansen fanns. Istället tilläts den avgångne tyrannen leva som en fri medborgare tills han avled i sitt hem för tre år sedan. 

Men viskonstnären som Pinochet torterat och mördat, den mannens sånger överlevde honom – och de lär eka över Chile länge än. Någon rättvisa finns det trots allt.

KISS blir ett nytt Glenn Miller Orchestra

”Kiss can and will probably continue without us. Kiss will go where no band has gone before (using younger players). There are no rules.”

Gene Simmons, basist och sångare i sminkande monstergruppen KISS (The Arizona Republic 24/11). 

”Where no band has gone before”? Att gruppen skulle fortsätta som det officiella KISS, med hela originalbesättningen utbytt, må kanske låta chockerande för många hardcore-fans. 

Men sådana ”spökband” är ingalunda ovanliga i jazzkretsar. Orkestrar som en gång tillhört Glenn Miller, Count Baise eller Duke Ellington turnerar ännu över världen, trots att bandledaren för länge sedan lämnat jordelivet och inga orkestermedlemmar från förr finns kvar. KISS skulle således bara trampa vidare i andras fotspår och bli ett tributeband åt sig själv. Gene har fel. There are already rules: follow the money! 

Bernt Rosengren – give him a big hand!

Den 30 november får Bernt Rosengren vad han förtjänar – Kungliga Musikaliska Akademins Jazzpris. 100 000 spänn direkt ur hans majestäts konungens hand. Fast vem är väl den där Bernadotte mot den verklige monarken?

Bernt Rosengren är ju den odiskutabelt svängige kungen av svensk hardbop, en kompromisslös världsartist som dryga 70 år ung är still going strong med sin kraftfulla tenorsax. Denne briljante tonkonstnär har outtröttligt ända sedan 1950-talet visat var det musikaliska skåpet ska stå.

Och han levererar  naturligtvis fortfarande, lika avspänt som auktoritativt. Lyssna bara på plattan I’m Flying, som flög ut rakt över disk tidigare i år. Gör din nästa en tjänst och slå in detta glödheta digitala vax som en julklapp till tomtesäcken. Ty Bernt Rosengren är verkligen en nationalklenod av det skarpare slaget. Låna ditt öra till låten Ever Blue eller Star Eyes och du förstår nog vad jag menar… 

En krumelur i kanten: det var förstås Rosengren som gjorde musiken till Roman Polanskis debutrulle Kniven i vattnet (1962) – filmen som blev den polske regissörens trampolinsprång ut mot en internationell karriär. Say no more.

Grattis, Herta Müller!

Förhandstipsen slog in. Själv hade jag visserligen hoppats på Tomas Tranströmer eller Amos Oz, men det blev alltså den hett omtalade Herta Müller som fick årets Nobelpris i litteratur.

Det är väl hon som är släkt med den diaboliske doktor Müller i Tintin? Hon har ju en sällsamt bländande förmåga att gestalta erfarenheten av förtryckets mekanismer. 

Allvarligt talat, ett bra val av Svenska Akademin. Herta Müller står för ett angeläget budskap och har även förutsättningen att bli läst av breda skaror. Hjärtdjur (1994) är exempelvis en stor upplevelse. 

Fast lite kul vore det med en riktig överraskning snart. Som att Bob Dylan fick äran. Han brukar visserligen räknas som en rejäl högoddsare i dessa sammanhang. Men borde inte alls vara omöjlig egentligen.

Snarare skulle valet av Dylan bli en vacker återknytning till traditionen. Ursprungligen var ändå litteraturen och lyriken bardernas gebit.

Dessutom vore Dylan som pristagare ett fint erkännande av den form av poesi som är överlägset mest konsumerad idag; nämligen sångtexter. Mycket sådant är förstås banalt skräp.

Dylan har dock visat att det även inom ramen för den musikaliska populärkulturen är möjligt med uttryck av högkvalitativ konstnärlig klass. Bara det kunde vara värt att uppmuntra.